Ströftåg här och der i Sverige/I Södertelge
II.
I Södertelge.
Hvilken vacker förstad Stockholm har!... Kungsholmen är
icke någon förstad, Ladugårdslandet ej heller, ännu mindre
Södermalm och Norrmalm. De äro alla delar af samma stad, om
ock med några små olikheter i utkanternas fysionomier; men
Södertelge är vår förstad, och honom kunna vi vara stolta öfver,
fastän det väl egenteligen icke är vi, utan Telgeborna sjelfva,
som gjort sin lilla stad till hvad han är, det vill säga med
tillhjelp dock af kanalen och jernvägen samt kanske äfven af
vattenkuranstalten, för att icke tala om hvad naturen uträttat i det
härliga läget och det sunda klimatet.
Det är icke längre till Södertelge, än att man med ångans hjelp kommer dit från Stockholm lika fort, som när man utan ånga färdas från en del inom sjelfva hufvudstaden till en annan, något aflägsnare. Och likväl finnas många stockholmare, som ännu icke känna något närmare om den vackra förstaden, fastän flere bland dem kanske hafva ganska god reda på Berlins, Wiens och Paris’ förstäder, dem de ansett sig böra studera, när de varit ute på sina fastlandsresor, oaktadt ingen enda af dessa är så täck som det lilla Telge, som har så mycket grönt, så spegelblankt vatten, så friskt doftande skogsparker och der man lefver så helt och hållet efter sin beqvämlighet.
Med ångbåt går det ej så fort som med jernväg att komma till Södertelge, men det går så mycket angenämare. För den timme eller halfannan timme, som vägen är längre, har man en riklig ersättning i den behagliga färden å den skogomkransade insjön med dess otaliga holmar, uddar och sund, mellan de nätta landthusen, den stora stadens små sommarnöjen eller allmogens kojor, här och der en ståtlig herregård, ett Norsborg, Sturehof och Kaggeholm, ända till dess fartyget svänger in i Telgeviken och slutligen genom det sköna Linasundet nalkas den lilla staden från norra sidan. Resan på jernvägen har också sina behag, men icke kan hon jemföras med en Mälarfärd en vacker junidag.
Det första man gör bekantskap med, när man anländer till Telge, är kringlor, vare sig matta eller glacerade, vanligtvis begge slagen. Innan jernvägståget hunnit stadna vid öfra stationen, som ligger ett godt stycke väg från staden, sträckes en korg med kringlor in genom vagnsfönstret; innan ångfartyget ännu hunnit lägga till vid slussen, äntras det af en trupp kringelförsäljerskor. Det sista också som räckes den resande, när han åter lemnar staden, är kanske icke alltid en vänlig hand till afsked, men bestämdt alltid en väldig påse med kringlor, naturligtvis mot reda penningar. Det har händt ej så sällan, att en och annan kringelfru, hvilken uppehållit sig alltför länge om bord, för att bevisa företrädet af sina kringlor framför alla andras, fått göra en opåräknad resa, enär fartyget satts i gång långt innan hon hunnit afsluta sina affärer.
Denna enträgenhet hos den kringelsäljande delen af Telges invånare har kommit åtskilliga mindre eftertänksamma resande att tro, det hela staden är ett enda kringelfaktori och att man der icke vet af någon annan sysselsättning, än att baka och sälja kringlor samt sjelf äta upp dem som ej funnit afnämare. Den åsigten är dock ingalunda öfverensstämmande med verkliga förhållandet.
I Södertelge gör man mycket annat. Man tvättar främlingar, man hyser och föder dem, och så gör man vagnar. Hvem har icke hört talas om de Ekenbergska vagnarne? Nu mer är det sjelfva Atlas som på sina starka skuldror uppbär vagntillverkningen i Södertelge och som gifvit sig i framåtskridandets tjenst för de svenska jernvägarnes räkning.
Men, som sagdt var, de första menskliga varelser, man får se i detta Telge, äro de fruntimmer som göra i kringlor. Dernäst märker man åtskiliga bekanta hufvudstadsanleten, hvilkas egare utbytt Kungsträdgårdens buller mot den stilla glädjen i den lilla vackra staden. I Södertelge har en och annan stockholmare sitt sommarnöje nu för tiden, men staden och trakten äro så vackra, att man förvånar sig öfver att ej flera flytta sina husgudar dit under sommaren.
Det första intrycket af Södertelge är ganska behagligt. En närmare bekantskap med den lilla staden, dess omgifningar, dess bad- och brunnslif med hvad dertill hörer stadfäster det första intrycket. Visserligen är stenläggningen på dess gator af en ganska ofördragsam natur, men deruti visar Södertelge sig endast såsom en värdig förstad till Stockholm. Vi hufvudstadsbor hafva icke fått några sybaritiska vanor på våra gator. Infödingarne tyckas dock icke nöta gatstenarne mycket, och främlingarne föredraga den präktiga vägen på kanalbanken, äfven om han någon gång skulle vara icke den genaste från den ena stadsdelen till den andra.
Ju mer man lär känna förhållandena i Södertelge, dess mer finner man, att de personer som synas på gator och torg icke äro infödingar. Dessa äro af en stillsam natur och hålla sig inom hus eller njuta frisk luft i sina trädgårdar.
Sällan har jag i Sverige sett så klara och vackra fönsterrutor. Det vittnar om ordning och skönhetssinne, i synnerhet som man derigenom så mycket lättare kan se de hvita, smakfulla gardinerna, som smyga sig omkring blommande växter och sköna qvinnoögon. Sådana ögon fordra just sådana fönsterrutor.
Det är högst naturligt, att man först varsnar de vackra fönsterna med hvad innanför dem uppenbarar sig, och först derefter ser på husen, som höra till dessa fönster. Sjelfva husen äro i allmänhet icke särdeles anmärkningsvärda, fastän de likväl i allmänhet icke se bofälliga ut. Små äro de naturligtvis och till största antalet af trä, men till nästan hvart enda hus hör en trädgård, hvars lummiga grönska infattar byggnaden i den vackraste ram.
Icke behöfver man gå ut och steka sig i solen och förderfva sina fötter på en dålig stenläggning, då man har sådana trädgårdar. Der kan man, i fall tiden så medgifver, finna det vänaste skydd mot middagshettan, och der njuter en inföding alltid sommartiden af aftonsvalkan.
I söderns småstäder brukar sällskapslifvet uppenbara sig på sjelfva gatan, der man samlas om qvällarne utanför sina bostäder för att höra och meddela dagens on dits. I norden och kanske i synnerhet här i Telge har man icke smak för gatans offentlighet, utan att derför hafva afsmak för dagens on dits. Vid kafferepen och omkring toddyglasen samlas grannarne i syrenlöfsalarne eller på de grönkransade förstuguqvistarne på husens baksidor och afhandla dagens frågor inom det lilla samhället. På det viset hålles den sällskapliga samfärdseln vid friskt lif om somrarne, men främlingen går på andra sidan om planket och ser ingenting af Telgesällskapet samt inbillar sig att hela staden är utdöd.
Det har funnits tider, då Stockholm tycks hafva fruktat för att sättas till baka, ja helt och hållet krossas af Södertelge, som är en bland Sveriges äldsta städer och blomstrade långt innan något Stockholm fans. Men så snart den sist nämnde staden började visa sig villig att taga väldet här i trakterna, var det slut med Telges makt. Stockholm var dock länge icke säker på sig sjelf och på sin naturliga öfverlägsenhet, utan tog sin tillflykt till maktspråk för att hindra hvarje täflan.
Under senare hälften af femtonhundratalet utgåfvos flera förbud för Telge att vara nederlagsort för Mälarstäderne, och under drottning Kristinas förmyndareregering förbjöds staden alldeles att idka handel på utlandet, »ty», heter det, »Telge gjorde några hundra gånger mera skada än det kontribuerade och är ett tjufhål, der mången bor, som kronan försnillar det hela och är Stockholms stad alldeles till mehn i dess tillväxt och kauserar Stockholm en ruin.»
Sedermera gick mången olycka öfver staden. Han härjades på sextonhundratalet af ett par stora eldsvådor och år 1719 plundrades och brändes han af ryssarne. År 1769 inträffade en ny stor eldsvåda. Och likväl fruktade många stockholmare få år derefter för den farlige medtäflaren.
Telges invånare hade länge insett, att om de kunde erhålla en vattenförbindelse mellan Mälaren och Östersjön, skulle staden ock repa sig. Detta förslag motarbetades ända till början af detta århundrade. Blotta tanken på en »Södertelge kanal» satte mången hufvudstadsbo i förskräckelse.
Af Fredrik Axel von Fersens uppgifter i hans historiska skrifter erfar man, huru denne statsman af alla krafter satte sig emot nyss nämnda förslag, hvilket, såsom han uttrycker sig, »blifvit uppgjordt af bergsrådet Sandels, en verksam, äregirig och företagsam man, och hvilket förslag afsåg att gräfva en kanal förbi Södertelge, för att öppna en ny förbindelse mellan Mälaren och Östersjön. — — Stockholms stad inlemnade till konungen ett väl skrifvet och detaljeradt memorial emot detta förslag. Konungen talade med mig härom i en gäckande ton och trodde sig i dessa Stockholms borgares tänkesätt se föga elevation och ringa afseende på den ära, hvarmed Gustaf III:s regering skulle komma till efterverlden.»
Men Fersen tog Stockholms borgares försvar och sökte visa, att om kanalen skulle uppfylla sitt ändamål, fordrades att han vore tillräckligt bred och djup för att större handelsskepp, kommande från Medelhafvet och Oceanen, der kunde passera, och äfven om detta vilkor uppfyldes, hade Mälarens farleder ofta ej det nödvändiga djupet för skepp mera djupgående än 6, högst 7 fot, hvadan hela detta arbete vore onödigt, och att, fortfor han, om denne kanal ej blefve anlagd för annat än mindre farkoster, så skulle han antingen blifva af ringa fördel eller ock staden Södertelge blifva en entrepot för Stockholms handel, »som skulle öka hufvudstadens handelsomkostnader och i längden ruinera hufvudstadens handel.»
Äfven i strategiskt afseende sökte Fersen visa, att kanalen vore en galenskap, ty han skulle öppna en ny väg för våra fiender, om han icke tillräckligt befästades, hvilken åtgärd åter »skulle tjena till intet annat, än att göra Sverige mera svagt till att försvara, än hvad det nu är genom naturens hand.»
Hela förslaget var, enligt Fersens åsigt, ett påhitt af bergsrådet Sandels, för att derigenom »göra sig en reputation». Att gräfva kanaler kunde icke bära sig i Sverige, menade Fersen, som tillägger: »Man påbörjade först Trollhättekanal, som efter 30 års kostsamma arbeten öfvergafs. Derefter började man på en gång anläggning af en kanal vid Strömsholm och en tredje kanal af 50 mils längd i Finland. Slutligen skall äfven Telge kanal påbörjas. Man tror sig göra Sverige blomstrande genom att gräfva kanaler, ehuru Sverige redan är lyckligare lottadt än de flesta andra länder genom sina sjöar, strömmar och elfvar.»
Det är dock möjligt, att Fersen ej skulle varit en sådan kanal-fiende, om han haft någon aning om ångkraft, ty ett bland hans skäl är, »att en vida utsträckt navigation, ömsom på kanaler, ömsom på sjöar, hvarunder man måste invänta gynnande vind, är ganska tidsödande och missgynnande för handeln.»
Emellertid vardt det redan af Engelbrekt började kanalarbetet, efter århundradens uppskof och trots alla stämplingar, med allvar åter upptaget genom det år 1806 bildade kanalbolaget, och år 1819 öppnades Södertelge kanal för sjöfart. Kanalen har onekligen varit Telge till fördel, och likväl är Stockholm icke ännu störtadt.
Att en vacker morgonstund sträfva upp åt höjden bakom
badinrättningen, är ett utsökt nöje, som man kan skaffa sig
alldeles kostnadsfritt. Hvad det doftar skönt i barrskogen!
Hvilken härlig luft man andas!
Denna skogshöjd är en fortsättning af parken vid badinrättningen och bär till större delen barrträd, på åtskilliga ställen dock blandade med lummiga löfträd, fritt och omvexlande. Här ogenomträngliga skogssnår med mörka, saftiga skuggor, der glada öppna platser, genom hvilka solljuset tränger fram i all sin styrka och leker så muntert på de stolta furornas stammar och löfträdens glänsande blad, en präktig morgonlysning, en studiebit af bästa slag för landskapsmålaren. Och genom de öppna platserna komma oss till möte friska vindflägtar från andra sidan Telgenäset, raka vägen från Östersjön, mättade med hafsångor, lifvande och helsoförande.
Det är så tyst i den tidiga morgonstunden. Badgästerna äro ännu sysselsatta med sin »vattenkonst», såsom den hederlige Bræsig uttryckte sig. Här uppe hör man tills vidare endast foglarnes morgonsång. Det är först något längre fram på förmiddagen som man förnimmer ljudet af menniskoröster i »Suckarnes dal». Hvarför denna del af skogsparken, belägen högt upp på åsen, just fått namn af »dal», förstår jag icke, och om han företrädesvis är anslagen till badgästernas suckar, känner jag icke. Jag vet icke ens om det brukar finnas några suckare och suckerskor bland dessa gäster, men vid en väl ordnad badort bör man kanske hafva något ställe i den fria naturen, der man kan få gå och sucka i fred. I hvad fall som helst, med eller utan klagoljud af detta slag, är »Suckarnes dal» en särdeles vacker plats.
Träder man ut i skogsbrynet, har man en härlig utsigt öfver land och vatten.
Närmast i förgrunden ligger badinrättningens park, staden med Maren och kanalen fyller mellanplanen, och skogklädda höjder räcka långt bort i bakgrunden. Öfver de små husen i staden reser Telge gamla kyrka sitt spetsiga torn. Sankt Ragnhilds kyrka räknar sina år från elfvahundratalet, och dess gråstensmurar skola, säges det, vara desamma ända från begynnelsen, från drottning Ragnhilds, Inge den yngres gemåls dagar. Den stora eldsvådan i medlet af sextonhundratalet förstörde kyrkans inre, men skall icke hafva förmått något mot de gamla, väldiga murarne. Då ryssarne brände staden 1719, skonades dock kyrkan, fastän hon lär hafva nyttjats till stall för kossackernas hästar.
Men morgonen skrider fram åt och det kan vara tid på att lemna de höga utsigterna och gå ned till sällskapshuset för att kanske deltaga i brunnsdrickningen, ty här ej blott badar man, utan dricker äfven brunn. Varder man icke frisk efter bad och brunnsdrickning i en så vacker och så utomordentligt sund natur, så lärer väl ingenting hjelpa. Vatten har man till öfverflöd, men fukt behöfver man likväl icke frukta, ty sandjorden uppsuger all öfverflödig väta och gör att platsen äfven i regniga år är ganska torr.
Vill man lefva i fred och ro och endast sköta sin helsa, utan att »kultivera societeten», tyckes man här hafva bättre tillfälle dertill än på många andra ställen. Lustvägar saknar man icke. Förutom den ofvan nämnde skogsparken, har man de lifliga gångstigarne på norra kanalens bankar, mellan slussen och sjön Maren, samt de för den ensamhetsälskande vandraren ännu angenämare och äfven ännu vackrare stränderna af södra kanalen. Vill man vandra längre bort, saknar Telge icke både natursköna och historiskt märkliga omgifningar, norrut åt Ragnhildsborg, vid Telgevikens östra strand, en fjerdingsväg från staden, eller till det snedt deremot på vestra stranden belägna Lina, en af de äldsta egendomar i trakten, der, enligt hvad sägnen förmäler, en gång sjelfva drottning Ragnhild bodde, eller till det något nordligare belägna Kiholm, som af drottning Kristina, Karl IX:s gemål, skänktes till hennes kamrerare Johan Jacobsson och der man nu tillverkar tegel i stor skala för aktiebolaget Stockholms Byggnadsförenings räkning, eller söderut till Bränninge uti en härlig dal i granskapet af hafvet, eller ännu längre bort åt södra sidan till den gamla herregården Brandalsund, som i ett par hundra år varit i Lowisinska familjens ego, med en skans och gamla lemningar efter borgmurar och fästen, midt uti en tjusande natur, men också midt bland gamla sägner från ofridens dagar, ända från Engelbrekts tid, då Brandaborgs slott förstördes af Erik Puke, men isynnerhet från ryssarnes omenskliga härjningar år 1719.
Sådana utflykter kan en badgäst mycket väl hinna med, och är han ej nöjd dermed, finnas Hörningsholm och Tullgarn, ännu längre bort, men alltför långt för att kunna räknas till stadens omgifningar. Först och främst skall en badgäst taga sina »afrifningar», sina förmiddagsbad och eftermiddagssittningar och dricka sitt goda vatten, antingen af Telges eget välsmakande eller af de mer eller mindre bäska, sura, på mångahanda sätt obehagliga, men naturligtvis alla »högst välgörande» helsovatten som hvarje morgon framsättas i brunnssalongen.
Klockan 6 på morgonen bör en rättskaffens badgäst vara på sin post och få sig sin öfversköljning, hvarefter han rusar fram och tillbaka i parken, helsar ett »god morgon» i förbifarten eller säger ett knapphändigt ord, vanligtvis en anmärkning om väderleken, till sina bekanta, som också rusa lika ohejdadt fram och tillbaka, upp och ned, kors och tvärs, hvilket kallas att taga sig »motion», hvarunder man äfven kilar in i brunnssalongen och styr rakt fram till det under flaskor och krus dignande bordet, som intager salongens midtparti — — flaskor och krus, men hvilket innehåll! Man dricker och grinar, grinar och dricker, ända till dess man hunnit till den grad förderfva sin smak, att man slutligen nästan utan en enda ansigtsvridning sväljer äfven den vedervärdigaste vätska.
Kallvattenkuranstalten räknar sin tillvaro från Juni 1849. I början hemtade hon sitt vattenförråd från ensamt Thors källa, men snart anlades den nu varande vattenledningen, som kommer från en nygräfd källa i denna på källsprång så rika trakt. Denna källa, i skogsparken, lär ligga nära 30 alnar högre än badhusets behållare och skall hafva en medeltemperatur af + 5 grader. På skogsparkens sluttning finnes en stor behållare, öfverbygd i kägelform och täckt med spåntak, hvilken säges rymma 12,000 kannor vatten. Berzelius förklarade sig anse vattnet här vara ett af de renaste källvatten man kan träffa, och tillstyrkte derför anläggandet af vattenkuranstalten, hvilken sedermera förvärfvat så godt rykte.
Sjelfva kallvattenkurhuset, som ombyggdes 1871, innehåller åtskilliga badrum, nämligen för karbad, sittbad, dusch, finsk badstuga, samt packrum, gymnastikrum och en luftbadsgård, en stor tidningssal, läkarens mottagningsrum och kamrerarekontor.
Nära kallvattenhuset ligger »societetshuset», som tillbyggdes 1871 med stora rum efter tidens fordringar.
Vill man icke försöka med den egentliga kallvattenkuren, kan man likväl få sig ett friskt bad i badinrättningen vid Marens strand. Om lyckan är god och uppsjön stark, är salthalten i Maren icke så obetydlig och då kan man till och med fånga maneter i badsumparne. I granskapet ligger det stora och vackra varmbadhuset, som öppnades år 1866 och bjuder på tallbarsbad af färsk afkok, gyttja från Maren m. fl. goda saker. Der finnes också ett rum för Waldenburgs pneumatiska apparat.
Läkare vid Södertelge vattenkuranstalt är f. n. professor Jäderholm. De föregående läkarne hafva varit dr Hæffner 1849—1852, dr Billberg 1853—55, dr Martin 1856—68 samt dr Baggstedt 1869—1871.
———♦———