Ströftåg här och der i Sverige/Några timmar på Östersjön

←  I Södertelge

Ströftåg här och der i Sverige av Claës Lundin Några timmar på Östersjön

På Gotlandskusten  →

III.

Några timmar på Östersjön.

Jag hade tagit farväl af Södertelge, såväl af kringelfruarna vid slussen, som af de viftande vännerna på kanalbanken. »Gotland» gled sakta fram mellan de vackra stränderna, och snart försvann Södertelge kyrkspira ur vår synkrets.

Vinden friskade upp. Det började till och med se litet brydsamt ut. Skulle vi möjligtvis få storm till natten? Det var afton efter en härlig sommardag, och på akterdäck ordnade man sig efter valförvandtskap, någon gång också på slump. Man ingick förbindelser för stunden — samtalsvis, upplöste dem, slog ett slag på det rymliga däcket eller gjorde en påhelsning ännu en våning högre, hos kaptenen och rorsmannen, för att möjligtvis höra sig för, huru vida man kunde ega anspråk på en lugn natt, hvarefter man återvände under soltältet, återknöt sina bekantskaper eller gjorde nya, och njöt af ett härligt sysslolöst lif. Sin frihet hade man, antingen man var fallen för samspråk eller för tystnad.

Hvad för slags folk var det under soltältet? Svårt att veta. Några voro kända personligheter, en var till och med en stor »personage», andra voro hofmän och skeppare, konstnärer, monseigneurer, bankirer och köpmän, vackra qvinnor, som kanske icke hade annan sysselsättning, men som kunna få, då qvinnofrågan en gång hunnit att ej längre vara någon fråga. Alla voro de ångfartygsresande för tillfället, de flesta badgästkandidater, och talade om Visby, ty dit styrdes kosan, om salt vatten och frisk luft och underkurer, glada förhoppningar, och som icke skulle förverkligas förrän efter en natt, som möjligtvis ej skulle kännas så glad. Några hade aldrig förr skådat hafvet, ett obekant, som skrämde dem. Andra logo åt farhågorna, talade om öfvervunna svårigheter på mycket större vatten i mycket svårare seglatser. Hvad är väl Östersjön för en liten bäck, sade de; men det funno andra vara ett hädiskt tal.

Solen sjönk i moln bakom Hörningsholms slott, som syntes en dyster massa mot aftonhimmelen. Men månen höjde sig öfver andra moln och lyste på vattnet med sitt godmodigaste anlete, icke så allenaherskande som i vinternatten, men han förstod dock att göra sig gällande, under det »Gotland» sköt »en dejlig fart» öfver vågen.

Redan från Hörningsholmstrakten hade vi ressällskap med några måsar, sorglösa, öfverdådiga sällar, som höllo sig öfver akterskeppet och då och då slogo ned på någon fisk, som vågat sig alltför högt i vattenbrynet. Än var det blott ett par af dessa följeslagare, än kom hela dussinet, omöjligt att se hvarifrån, och som lika hastigt försvann för att åter lika hastigt komma igen.

Man fann nöje i detta ressällskap, och nöjet tycktes vara ömsesidigt, ty måsarne förlängde sin sammanvaro med oss ända ut i hafsbandet. Något skulle man väl bjuda sitt främmande, och emedan vi ej hade färsk fisk om bord, så undfägnades de med kringlor och pepparkakor från Telge, hvilka i små bitar kastades utåt vågen och genast upphemtades af fåglarne, som högljudt uttryckte sin tillfredsställelse, på samma gång som sin åstundan efter mera af samma slag.

Vattenytan hade vidgat sig. Vi plöjde Svärdsfjärden och lemnade äfven den bakom oss. Stränderna hade redan för längesedan förlorat det vänliga löfskogsleendet och sågo nu helt allvarsamma, gråkala ut, en äkta svensk skärgårdsnatur med skarpa ytterlinier, öfver hvilka nattens skuggor lägrade sig mellan några få af månen upplysta punkter. Äfven det var nog vackert i och för sig, men något helt annorlunda än förut.

»Herr kapten, få vi stark sjögång? — Herr kapten blir det storm? — Herr kapten bli vi sjösjuka?»

Så ljödo frågorna från många håll. Kaptenen var lugn, leende och artig, som alltid, och hade genast ett tröstande ord till svar, men icke kunde han gå i borgen för något.

Då man ej kände sig lugnad af befälhafvarens artiga svar, började man afhandla frågan, om det icke funnes något skyddsmedel mot sjösjuka, ett högst interessant kapitel, som ännu en stund höll samtalet vid lif.

Ett ljus blänkte rätt för ut. Det var Landsorts fyr, vårt Finisterre på den resan. Det luktade fisk redan på långt håll, och i halfdunklet varsnade man några lots- och fiskarkojor nedanför fyren. Ett annat ljus skimrade tätt intill vattenytan, en liten lyktgubbe, som hoppade upp och ned på vågorna, något trolskt i natten, och som kom oss allt närmare. Det var lyktan på en båt, som kom för att hemta ett par raska lotsar, hvilka följt med »Gotland» från Stockholm för att söka sig hem efter att hafva lotsat fartyg genom yttre skärgården. Snart låg den lilla båten vid ångfartygets sida, och lotsarne, unga, smidiga och vackra skapnader, togo ett raskt hopp från relingen ned i farkosten, tillropande kaptenen ett vänligt tack och en lycksam resa.

Så var båten åter försvunnen, och snart hade vi lemnat Landsort bakom oss och stuckit ut i öppna sjön. Det var kanske en och annan bland oss som afundades lotsarne, att de hade så kort väg till land och till sina hem, men dagen derpå skulle dessa lotsar kanske åter ut för att sköta sitt mödosamma och ansvarsfulla värf, under det vi skulle sitta helt lugnt i Visby och njuta af en sorgfri tillvaro. Och när höststormarne tjuta omkring Landsorts fyr, då spiselelden fladdrar muntert i lotsarnes kojor och äfven de glädja sig åt ett hem och tala vänliga ord med sina kära, då dånar ett skott i den sena qvällen, och lotsen måste ögonblickligt slita sig från hemmet, måste kasta sig i den lilla båten och i mörkret uppsöka det hjelpbehöfvande fartyget för att föra det mellan klipporna den långa vägen i en säker hamn. Det är en bit skärgårdshistoria, som kan vara mycket romantisk, då man i den lugna kammaren läser den i fru Carléns eller någon annan talangfull skildrares böcker, men som i det verkliga lifvet icke är just så angenäm att vara med om. Vid tanken derpå finner man det vara bra ömkligt, om man sjelf grufvar sig för några timmars sjösjuka en ljus sommarnatt om bord på ett godt fartyg.

»Gotland» var nu ute på Östersjön och styrde kurs söder ut. En ljus sommarnatt är behaglig på hafvet, men jag erkänner, att jag helt oromantiskt snart sökte upp min koj, då hela det öfriga sällskapet också försvunnit från akterdäck. Anden är villig, men köttet är svagt, till och med på hafvet.

Min hyttkamrat, en gammal hedersman från Skotland, var redan i färd med att ikläda sig nattskruden. Snart snarkade han på den breda skotska dialekten, under det jag ännu en stund fantiserade vaken. Fartyget gjorde en och annan slingerbult, men antog snart en regelbundnare vaggning, hvilken lullade mig i sömn.

Sofvande kom Odysseus till Ithaka, men jag var vaken redan flere timmar före ankomsten till Visby. En god stund innan jag hann morna mig, hörde jag ett doft brummande bredvid mig. Var det hafvets röst? Var det stormens dån? Nej, det var reskamratens, den skotske gentlemannens. »Fog» var det enda jag kunde redigt uppfatta, men slutligen upprepades detta så ofta, att jag satte mig upp, gnuggade sömnen ur ögonen och frågade, om gentlemannen verkligen sagt Fog.

»Oh yes, sir!» lät det från den gamle clanchefen, hvilken med näsan utanför hyttgluggen vädrade missbelåtet utåt sjön, utan att afbryta sina vreda ord mot denna Fog, denna fördömda Fog ...

Skulle det vara möjligt att vi råkat ut för dimma midt uti högsommaren! Så var det, och dertill en dimma af värsta slag.

»Då får kapten se huru han kan gå i land med den saken», sade jag och lade mig åter ned. Klockan var 3 på morgonen. Icke behöfde man vakna så dags på dygnet för att förarga sig åt dimman. Jag somnade åter. Men den sömnen räckte ej länge. Jag vaknade å nyo, och den gången icke af brummande endast, utan af att en störtflod eller åtminstone en stark dusch derjemte stänkte mig i ansigtet. Var det sjön, som slog in i hytten? Skulle det vara fråga om olycka? En ny störtflod kom öfver mig och gjorde mig fullkomligt vaken, och då fann jag, att det var min hyttkamrat som tog sin morgondusch i handfatet så grundligt, att duschen kom mer mig än honom till godo.

»Good morning, sir!» utropade kamraten och log så hjertligt, i det han räckte mig sin gamle, hederlige, våte, skotske näfve och tryckte min hand, och ögonblicket derefter stod gentlemannen åter på hufvudet i tvättfatet. Jag anser mig böra nämna, att han kom upp igen med lifvet, morgonkry och nyter, men förskräckligt ond på dimman, hvilken icke tycktes vilja skingra sig. Han var så nöjd med lifvet, icke ett tecken till spleen, och han njöt af sjöresan. Hvarför skulle dimman komma och förderfva hans glädje?

Någon soluppgång på hafvet fick jag ej se den gången. »Gotland» blåste några dimfantasier på ångpipa, hvilket just icke tog sig bra ut. Det var signaler åt andra fartyg att hålla sig undan, i fall något sådant var i granskapet; men föga hade väl pipan hjelpt, om man kommit hvarandra in på lifvet. Tjockan stod som en vägg på få alnars afstånd ifrån oss.

Emellertid hade pipan, hvilken upprepade sitt oljud med få minuters mellanrum, purrat passagerarne upp ur deras kojer. Herrar och damer i hel och half morgondrägt visade sig på däck för att göra sig underrättade om orsaken till morgonmusiken och för att taga dimman i närmare skärskådande. Helsotillståndet hade i allmänhet varit godt under natten. Endast ett par damer sågo lidande ut. Man sökte åter upp sina gårdagsbekanta och man knöt kanske nya bekantskaper i tjockan, men morgonfrisk var samtalstonen just icke.

Hvar voro vi nu? Det var den stora frågan. På Östersjön otvifvelaktigt, men att bestämma något närmare i det afseendet var icke tänkbart. Kaptenen såg lugn, men ogenomtränglig ut, der han stod högt uppe, bredvid rorsmannen. Det lönade icke mödan att försöka utforska honom. Hvad var att göra? Jo, att dricka sitt morgonkaffe midt uti dimman och sedan sätta sig ned och röka tålamodets långa pipa eller så många cigarrer man kunde hinna med. Någon gång skulle vi väl åter få skåda dimfritt omkring oss. Egentligen gick det icke någon nöd på oss, fastän vår ankomst till Visby fördröjdes.

Plötsligt hördes ett råmande. Var det några sjökor eller kanske troll, som ville drifva gäck med oss? Nu lät det starkare, men det var icke något råmande, det var en hornlåt på hafvet. Ännu starkare! Ljudet närmade sig, men vi kunde icke se hvem som åstadkom det. »Gotland» hvisslade, så att det skar i våra örhinnor, men dimman skars icke itu. Hör, der ha vi svaret; hornlåten ljuder riktigt afskyvärdt starkt i våra öron.

»Hvad i Herrans namn är det för ett förskräckligt oljud?» skreko några fruntimmer och sågo sig oroliga omkring.

»Det är ett fartyg, som nalkas, ett segelfartyg, hvilket, då det ej kan hvissla med ånga, måste tuta i lur för att gifva till känna sin närvaro.»

Det var en tröstrik upplysning. Några vackra kinder syntes mycket bleka i morgonluften. Och så tjöt det liksom ända in uti öronen på oss, utan att vi kunde upptäcka hvem som tjöt. »Gotland» svarade med hvissling på hvissling — en ohygglig duett på hafvet. Ett fartyg var tätt nära oss, det var tydligt, och det dröjde icke många minuter kanske förrän vi stötte tillsammans med det ...

Men efter en stund ljöd den osynliga luren ej fullt så stark, och så allt svagare och svagare, ända till dess ljudet försvann i fjerran, och då tyckte vi att det icke tog sig så illa ut i morgonstunden. Spökskeppet hade försvunnit. »Lycksam resa», sade min nye vän skotten, hvilken önskade att vi också kunde hvissla ut dimman. Men hon höll sig lika envist qvar.

»Om kapten bara ville pipa!» ropade fruntimren, hvilkas farhågor ej lugnades af annat än hvisselpipan, i hvilken de sågo vår enda räddning.

»Han låter ju ånghvisslaren höras i hvar annan minut», tröstade någon.

»Det är för litet», menade fruntimren, »då dimman är så stark. Han skall pipa i hvar sekund.... Pip, kapten! Lille gode, söte kapten, var så snäll och pip!»

Kaptenen log, och rorsmannen valkade lugnt sin buss, under det »Gotland» skred sakta fram åt i tjockan, okända öden till mötes. — Kanske vi snart skulle komma till Öland eller till ryska kusten eller till pommerska vallen. Hvad visste vi, arma landkrabbor.

Då ljusnade det plötsligt och... »land, land» hördes om bord. Man var färdig att omfamna hvarandra i glädjen, man gjorde det kanske. I nästa ögonblick framtrollades den härligaste syn. Rätt förut och ej särdeles långt ifrån oss radade sig torn vid torn, och mäktiga hvalfbågar reste sig högt mot himmelens sky öfver stora och små menniskoboningar af egendomlig byggnadsform bland grönskande trädgårdar, som trappstegsvis höjde sig från stranden.

Synen kom så oväntad och framstod så underbar bland dimmorna, att det var förlåtligt, om man tog henne för en hägring, så mycket mer som hon just icke liknade hvad man för öfrigt får se i vårt land. Så ser ingen svensk stad ut på fastlandet. Kanske att synen skulle i nästa ögonblick försvinna. Nej, hon antog allt fastare former, allt efter som vi kommo land närmare. Det var en verklig stad och den mest måleriska. Det var en gammal hansestad med trappstegsgaflar och medeltidsarkitektur och en massa af torn midt ibland den saftigaste grönska — det var Visby.

———♦———