Ströftåg här och der i Sverige/På Centraln
I.
På ”Centraln”.
För några och tjugu år sedan syntes på de vackra
sommaraftnarne ett eller annat hundra personer vandra till platsen
framför Kirsteinska huset. Man gick för att få höra en smula musik.
Stockholm hade då ännu icke musik i hvarenda vrå, men sådan
fans dock i Trädgårdsföreningen, der hr Wilhelm Davidson redan
gick och drömde om Hasselbacken; musik fans också i Kirsteinska
trädgården, just der jernvägens centralstation nu står.
Trädgården var vacker nog, ehuru icke af det ståtligaste slaget, och
sträckte sig ned till Klara sjö, som då ännu var en af
hufvudstadens sämsta pölar, ehuru till ytan större än nu.
En afton, det var visst i slutet af fyratiotalet, satt ett litet sällskap på en bänk i Kirsteinska trädgården och lyssnade till musiken samt inandades den friska luften — från Klara sjö. Det var ett par äldre herrar och en yngling.
»Tänk, farbror», sade ynglingen, »när den här sjön hunnit upprensas och små ångbåtar börja göra sina regelmessiga resor mellan Nya Kungsholmsbron och Karlberg.»
»Åh, du pratar, pojke!» utbröt en af de äldre herrarne. »Icke skulle sådant bära sig. Det kan vara nog att vi ha så öfverfullt med ångfartyg vid Riddarholmen. Det lönar icke mödan att apa efter utländingarne i allt heller.»
»Nå, men hvad säger farbror om att få resa på jernväg ända till Nerike?»
»Jernvägar i vårt land, nej, pass du! Sverige är allt för bergigt. Jernvägar kunna vara mycket bra kanske i andra länder, der inga berg finnas, och der man har råd att kosta på sig något, men det passar icke för våra förhållanden. Vill jag fara till Nerike, som verkligen händt ett par gånger på de sista tjugu åren, så har jag nu mera ganska snabbgående ångbåtar. För några år sedan reste jag till Örebro. Jag for med »Sjöhästen», som gick klockan sex på onsdagsmorgonen härifrån och var framme vid Skebäck på torsdagsqvällen. Fortare behöfver man väl icke komma. Matsäck hade jag med mig, godt sällskap om bord, och vardt det för tråkigt, så gick jag akter ut och såg på pråmen, som »Sjöhästen» drog med sig. Ja ha! ... Men hvad säga herrarne om att fara ut till Liljeholmen i morgon? Man kommer nu så lätt med kullbåtarne från Riddarholmsbron.»
Mot det förslaget hade man ingenting att invända. Liljeholmen ligger så vackert, och så hade man icke lång väg till Löfholmen, Charlottendal och Gröndal, de intagande sommarställena vid Liljeholmsviken, hvilka voro lika vackra för några och tjugu år sedan, som i våra dagar. Färden till Liljeholmen vardt emellertid icke af den gången. De ofvan nämnde herrarne hade fått förhinder. Förslaget upptogs gång efter annan, men med lika dålig följd. Åren gingo, och Liljeholmen glömdes bort, till och med sedan der inrättats en jernvägsstation.
Omkring ett fjerdedels århundrade efter ofvan nämnda samtal stötte tre personer till samman framför musikaliska akademien vid Klara Strandgata. Två voro gamle män med snöhvita lockar, den tredje en medelålders man.
»Hå, hå, så här ser ut», sade den ene af gubbarne.
»Jag kan icke begripa hvarför de togo bort Kirsteinska trädgården, der vi hade så många glada aftnar», yttrade den andre gubben.
»Jo, det var för att vi ändtligen skulle få fara till Liljeholmen», förklarade den tredje i sällskapet. »Kommer farbror i håg när vi, för några och tjugu år sedan, sutto en qväll i Kirsteinska trädgården och talade om samfärdseln i Sverige?»
»Ja, hvem kunde då tro, att vi skulle få upplefva sådana tillställningar? Men eftersom vi nu ha jernvägar och fått oss en så ståtlig centralstation, så skola vi också draga fördel deraf. Nu fara vi ej blott till Liljeholmen, utan rakt af till Södertelge.»
De tre herrarne vände ryggen åt musikaliska akademien och sträfvade af ned till det storartade stationshuset. Det var ännu något sandigt, för att ej säga grusigt och småstensaktigt mellan Strandgatan och stationen, men det var blott öfvergående.
Sjelfva ingången och den stora förstugan vid biljettförsäljningsluckorna är något monumentalt och storstadsaktigt, nästan mer än europeiskt, ty det närmar sig det amerikanska, påstå de som känna den sistnämnda verldsdelens jernvägsförhållanden. En storartad portvakt ingifver också genast en hög föreställning om hela inrättningen.
»Det är annat, det här, än gästgifvaregården vid Packartorget», sade den ene af de gamle herrarne. »Nå nå», tillade han med en suck, »det ligger en hel menniskoålder mellan den stund, då jag der bestälde min första skjuts till Upsala, och den dag som nu är.»
Men det duger icke att stå och tänka på Packartorget, när man kommit till Stockholms »central». Då får man allt för många knuffar och stötande påminnelser om att tiden håller på att flyga från oss. Man är här midt uti verldsbullret. På ena sidan kommer en engelsman, som skall till Avasaxa för att »se solen», på den andra en tysk, som kanske också har något lysande föremål för sin resa, är t. ex. ombud för ett »Lotterie-Geschäft» i Hamburg eller Braunschweig, eller far i vetenskapliga ärenden eller gör i något »extrakt», som skall skänka menskligheten nya krafter.
Bredvid engelsmannen och tysken synas andra främmande anleten, och Gud vet till hvilka folk de höra, fransmän, italienare, ryssar, sydamerikaner, hottentotter eller samojeder. Det är omöjligt att gissa till deras ursprung, lika omöjligt som att leta ut föremålen för deras resor. Det är nog med att de uppträda på vår »central», ty det är ett intyg på att vårt land nu mera verkligen kommit med i den stora resemarknaden. Om vi nu, lättare än förr, öfversvämmas af en hop »affärsmän», hvilkas tjenster vi gerna kunde undvara, hafva vi också, å andra sidan, lättare tillfälle att göra oss andra folks fördelar till godo, att se och höra samt varda sedda och hörda.
»Ja, ja, det der kan nog hafva sina goda sidor», medgaf den ene af våra gråhårsmän, »men ett förskräckligt rifvande och slitande är det, och snart är jag döf af skriket på alla dessa främmande tungomål.»
Det är dock icke blott främmande språk, man hör på vår »central», åtminstone icke alltid utländska, ty der blandar sig stockholmskans vekare tonfall med landsortsmålens mer eller mindre skarpa, och är man målkännare, kan man skilja mellan hela skalan af de olika munarterna, från den yttersta nordens ända ned till sydsvenskans.
Alla dessa våra landsmän äro nu mera stadde på resa. Förr skickade man uppdrag till kusin Beata i Stockholm att köpa hvad man inbillar sig finnas endast i hufvudstaden; nu reser man sjelf hit för att göra sina uppköp och på samma gång få se herr och fru Almlöf, hvilka sedan flera år icke uppträdt i landsorten, gå på Nya teatern, till nationalmuseum och Hazelii etnografiska samlingar samt njuta af hufvudstadslifvet kanske flera gånger om året.
Och vi stockholmare! Vi saknas visst icke på »centraln», ty nu göra vi ströftåg jemt och samt, vare sig att vi äro unga eller gamla, att vi aldrig känt den gamla gästgifvaregården vid Packartorget och Kirsteinska trädgården vid Klara Strandgata, eller att våra hågkomster sträcka sig till baka till den tiden, då man trodde att ströftåg ovilkorligt måste göras på skjutskärra, emedan jernvägar icke passade för Sverige.
Så länge Stockholms jernvägsstation ännu var på Södermalm foro hufvudstadsborna icke så mycket på ströftåg, men nu är förhållandet annorlunda. Nu hafva de flesta icke lång väg till »centraln», och kommer man dit, är det ej svårt att komma till Södertelge, ej heller till hela det öfriga Sverige. Har man ej tid att fara sjelf, kan man skicka sin commis voyageur samt sedan läsa hvad han har att meddela och som »centraln», tryckeriet nämligen, skickar ut i verlden.
———♦———