Ströftåg här och der i Sverige/På Finspong

←  I Norrköping

Ströftåg här och der i Sverige av Claës Lundin På Finspong

På Östgöta-slätten  →

VI.

På Finspong.

Framför mig ligger Finspongs ståtliga slott, och sträcker sig en del af den sköna parken, en furstlig park, som till och med månget kungaslott skulle afundas. Nedanför palatset stänker den muntra strömmen sitt skum högt upp på slottsmuren och träden. Sorlet från fallen brusar vidt omkring och tränger in genom de öppna fönstren i värdshuset.

Det är en het sommardag, men när man har lyckan att se framför sig den saftigaste grönska med hvitskummande vatten, att känna doften af blommor och nyss slaget gräs samt att sitta i ett stort och svalt rum, har man ej rätt att jemra sig. Det kan finnas menniskor, som hafva det ännu mera hett och likväl taga saken temligen kallt.

En föreställning derom kan man få, i fall man under middagshettan går till smältugnarne uppe i bruket, för att se huru smederna hafva det. De må alldeles förträffligt och visa sig visst icke missnöjda med verlden, men så besväras de ej heller med den verldsliga etiketten och plågas icke af trånga kläder och skodon. Drägten består af skjorta och trätofflor, och i den utstyrseln sköta de sitt arbete med lika kraft och uthållighet, antingen det är 30 grader öfver eller under fryspunkten.

Den som icke har några trätofflor och ej kommer sig för att följa smedernas föredöme, hvad den öfriga drägten vidkommer, kan visserligen ej hålla ut vid smälthärdarne och ännu mindre vid kransen af masugnarne, ett fullständigt afgrundsställe; men man kan svalka sig sjelf genom att se på huru hett andra hafva det.

Sedan kan man titta in i »officerarnes flygel», såsom den ena af slottsflyglarne heter, för att i herrar kanonkontrollanters svala rum fullända kuren genom en liten »gemytlig Passiar» med den danske artillerilöjtnant, hvilken är här förlagd, och de två holländske artilleriofficerarne, som också bo här, samt de svenske officerare, som öfvervaka gjutningen af våra kanoner.

Men låt oss gå i ordning med frågorna. En morgon lemnade jag »Kolga» nedanför Oskar Fredriks bro, steg upp i det fordon, som väntade mig, och åkte ut på östgötabygden. Hvarför alltid fara med jernväg? Hvarför ständigt försumma de fyrbenta dragarne? Jag åkte med skjuts till Eksund och behöfde dertill naturligtvis mycket längre tid, än om jag nyttjat jernvägen, men så fick jag också bättre se mig om i trakten och höra ett och annat förtäljas, synnerligen gamla sägner i Borgs och Löts förenade socknar.

Det är en på minnen rik trakt, der det finnes bautastenar, lemningar af offeraltaren, borgruiner m. m. Vid Herrebro, en half mil från Norrköping, skall åtskilligt fynd hafva gjorts, som gifvit anledning att tro, att der stått ett fältslag i den grå forntiden. Dit kommo också ryssarne, sedan de, år 1719, bränt Norrköping och voro på väg till Linköping i samma afsigt. Till Norrköping hade de förts genom förräderi, påstås det, och vid strömmen visar man ännu ett ställe, der förrädiska tecken skulle hafva gifvits dem. Stadens myndigheter tyckas också hafva förlorat sin sinnesnärvaro, ty i annat fall hade det troligtvis varit lika lätt der, som på många andra ställen, att skrämma bort fienden. Vid Herrebro skedde detta genom ett par hundra man rytteri, men folksägnen förtäljer, att ryssarne skrämts af en gammal qvinna, Brita Olsdotter, som föregifvit, att 20,000 man svenska trupper nalkades samt att engelska flottan inträffat i granskapet.

Borgs och Löts kyrka, af folket ofta kallad Lötaborgs, hade kanske förtjenat ett besök, men tiden medgaf det icke, ty ångbåten Glan låg på sjön Glan färdig till afresa. Kyrkan är temligen stor och lär i sitt inre ega ett och annat sevärdt. Att hon har en altartafla af Hörberg, är klart, ty på sådana är god tillgång i dessa nejder; men dessutom finnes der ett till dopfunt användt messingsbäcken med inskrift Marcus Tullius Cicero Cons. och, såsom det uppgifves i första häftet af Anton Ridderstads »Historiskt, geografiskt och statistiskt lexikon öfver Östergötland», en bröstbild af Cicero med den bekanta vårtan å kinden. Detta bäcken säges hafva kommit från Rom till Vadstena, der det i flera led gått i arf inom slägten Barckhus och sedan skänkts till Borgs kyrka, hvarifrån det öfvergått till den nya kyrkan, hvilken bygdes i slutet af förra och början af detta århundrade, sedan Borgs och Löts socknar då sammanslagits. Kyrkan eger också ett krusifix af silfver och ebenholtz, hvilket äfven skall vara från Rom och som skänkts af friherinnan Brita Billingsköld, född Eldstjerna.

I socknen ligger Borgs egendom, ett stort gods från gamla tider, som skall hafva tillhört biskoparne i Linköping, men i medlet af sextonhundratalet innehades af den bekante landshöfdingen frih. Lars Eldstjerna, hvilken var så omtyckt inom länet, att man långt efter hans död många gånger suckande utropade: »det var ej så, då Lasse lefde». Godset eges f. n. af grefve O. P. A. v. Schwerin. Eksund är en annan egendom, nära stranden af Glan och som i senare delen af sextonhundratalet egdes af Louis De Geer (den andre), men nu tillhör boktryckaren i Norrköping, redaktören Fredrik Törnequist.

Vid Eksunds jernvägsstation är ångbåten Glans tilläggningsplats. Vi stiga ombord. En färd på sjön Glan en vacker sommardag är ej att förakta. Detta vatten tager sig ganska storartadt ut. De norra och nordöstra stränderna fyllas af utgreningar från Kolmården, under det att landet söder ut är till större delen slätt. Från norr komma Finspongsån samt Ysingeån ut i sjön, och på södra sidan tillflyter Motala ström, vid Ribbingsholms säteri, fordom kalladt Hallestad, men som har sitt nu varande namn efter en Thure Ribbing, som köpte gården i början af förra århundradet.

Sjön omgifves af Borgs och Löts, Kullerstads, Vånga, Risinge och östra Eneby socknar. Ribbingsholm är en bland de få egendomar, som skymta fram vid stränderna. Det ser temligen menniskotomt ut i omgifningarna, och på sjön varsnar man högst få farkoster. En djup stillhet hvilar öfver det hela, och man kan knapt tro, att en så stor stad som Norrköping och ett så betydande bruk som Finspong ligga i granskapet.

Om bord var det ej heller särdeles lifligt. Ett par handelsresande, några arbetskarlar, ett litet sällskap lustfarare, en vandrande bokhandlare och »Ströftågens» författare, det är det hela. Jag som alltid känner mig dragen till literaturen slog mig i språk med bokhandlaren, hvilken välvilligt lät mig taga sitt lager i skärskådande. Der funnos »Pintorpafruns historia», Per Thomassons skildningar, »Historien om den sköna prinsessan Elisa af Portugal» jemte några småhäften om mormonismen, baptismen m. m. Af »Läsning för folket» fans icke något enda häfte. Så vidt jag kunde finna, var denne kolportör icke sändebud för någon annan än sig sjelf. Han talade lika varmt för Pintorpafrun som för mormonerna, Pehr Thomasson och den sköna Elisa af Portugal, och tycktes endast afse liflig omsättning i bokmarknaden. Det var rätt lärorikt att höra honom utveckla sina åsigter om landsbygdens literära förhållanden, men slutligen kändes det för qvaft på mellandäck, der bokhandlaren slagit upp sin bok- och språklåda, och jag klättrade upp till kaptenen, frih. Kruse, en artig och välvillig befälhafvare, hvilken med stor beredvillighet sökte göra mig förtrogen med »navigationen» på Glan.

Sjön smalnar småningom af mot nordvest, och genom ett trångt, måleriskt sund kommer man in i Dowern, sjöns öfre del, omgifven af skogklädda höjder och grönskande marker i vacker omvexling. Slutligen visar sig Finspong i bakgrunden. Läget är vackert, men från sjösidan kan man dock ej ana ställets verkliga storhet och prakt.

Färden från Eksund till Finspong räcker två timmar, på hvilken tid man således kan flytta sig från östra stambanan till Pålsboda—Finspongs-banan. Vägen från stranden, der stationshuset också ligger, upp till slottet är ganska kort, men solig och dammig en torr sommardag. Det är derför man med så mycket större tillfredsställelse ser sig väl mottagen af hr Åström, den tjenstaktige värdshusvärden.

På Finspongs värdshus finner man ej blott goda rum och goda sängar, utan äfven god mat och dryck samt oklanderlig uppassning. Det vänliga bemötandet af främlingar är för öfrigt ett hufvuddrag i Finspongsväsendet, från och med egaren sjelf till och med den yngste springgossen. Men på värdshuset stannar man naturligtvis icke lång tid efter den första ankomsten. Man går genast ut för att bese stället och stöter då först på en ny jernväg, som stryker förbi värdshuset och fortsätter upp åt bruket, samt hör, att det är en enskild jernbana mellan Finspong och Lotorps bruk, hvilket också tillhör hr Carl Ekman. En sådan väg för häst har förut funnits, men är nu byggd för lokomotiv af öfveringeniören och trafikchefen Oscar Kamph, hvilken ledt vägen på en ny jernbro öfver ån, nedanför slottet.

Har man gått öfver jernvägen och bron, som leder öfver de nedra fallen, kommer man snart in på den stora med träd, gräsmattor och blommor prydda slottsgården, en lika storartadt vacker som täck och intagande plats, hvilken på höger sida begränsas af »doktorns flygel» och på den venstra af »officerarnes» samt vid hvars slut palatset sjelft reser sig.

Den gästfrihet, med hvilken brukspatron Ekman mottager hvar och en, som vill taga Finspong i betraktande, är allt för väl känd för att behöfva här ens nämnas. Denna är icke hans förnämsta egenskap, men det är denna som genast gör det behagligaste intrycket på främlingen. När man sedermera lär sig känna Finspong i all dess för fosterlandet höga betydelse, lär man sig också uppskatta hr Ekmans egenskaper såsom upphofvet och den lifgifvande rörelsekraften för hela denna verld af industriel storhet. Det är icke han som först skapat Finspongsverken, men det är han som genom sitt eget tankearbete, sina trägna omsorger och aldrig svigtande viljekraft åt dem gifvit det lif, hvilket de förut saknade, och den förut varande blotta tillvaron betyder intet i jemförelse med den verksamhet som för närvarande här utvecklas. Med den duglige chefens säkra blick har han ock förstått att välja dugliga biträden, och främst bland dem verkar disponenten, direktören Boman, på hvars skicklighet och omsorg så mycket beror.

Brukspatron Ekman har med den praktiske mannens insigt först sökt få alla verkstäderna i ordning efter nutidens fordringar och endast derefter vändt sin omsorg på ett ordnande af slottet, sin egen bostad. Främlingen, som besöker Finspong, vänder sig kanske deremot först till slottet och sedan till verkstäderna, i synnerhet om han icke har någon särskild anledning att framför allt annat taga de senare i betraktande. Jag gjorde mig också först förtrogen med palatsets inre, lockad af de praktfulla salarne, de många konstverken och det äfven historiska intresse som är förknippadt med denna byggnad, som med all sin aristokratiska prägel dock eger sin högsta betydelse genom att tillhöra en af den nyare industriens stormän.

Slottet är, underligt nog, bygdt i sjelfva strömmen, der oerhördt arbete måste hafva nedlagts på pålning och murning, innan ens grunden kunde läggas. Det var år 1688 som byggnaden uppfördes af Louis De Geer den andre. Redan år 1618 hade det då kronan tillhöriga Finspong på arrende upplåtits till Guillaume De Besche och Louis De Geer den förste, hvilken senare köpte alltsammans år 1641 och dertill lade en mängd tillgränsande hemman. År 1685 drogs egendomen in till kronan, men återlemnades redan året derpå till De Geer’ska slägten mot ett ständigt arrende eller s. k. »strömsafrad», hvilken ännu årligen erlägges. Finspong stannade sedan dels i nyss nämnda slägts, dels i dermed i frändskap stående slägters ego, till dess då varande förvaltaren Carl Ekman år 1856 köpte stället. Af honom hafva hemman med aflägset läge frånsålts och andra på närmare håll tillköpts, hvarjemte Stens bruk på andra sidan Norrköping år 1857 äfven förvärfvades, så att den sammanlagda Finspongs och Stens bruks- och landtegendomen nu utgöres af 71 mantal med en areal af 416,851 qvadrat-ref, hvaraf jordbruksfastigheten lär vara bevillningstaxerad till omkring 2,400,000 kr. samt annan fastighet till nära 1,000,000 kr. Dessutom höra till Finspong gård och upplagstomter i Norrköping samt i Södermanland åtskilliga hemman i Sköldinge och Svärta socknar, hela Kantorps och delar i Förola och Gillinge jerngrufvor, i Örebro län delar i flera jerngrufvefält i Nora socken, i Vestmanlands län delar i jerngrufvor i Norbergs socken samt i Kalmar län delar i jerngrufvor i Ukna socken.

För allt detta är Finspongs slott i »Finsponga län» en officiel representant och gör också »les honneurs» med både värdighet och smak. Det fordrar ganska lång tid att genomvandra de många rummen och taga de många taflorna samt andra konstverk i betraktande; men det förefaller ingalunda tröttande, då man ledsagas af egaren eller hans äldste son, hvilken noga redogör för samlingarne. I slottet finnes äfven en betydlig boksamling, liksom ett särskildt, ganska stort slottskapell.

Förutom åt det värde, samlingarne sjelfva ega, måste man egna sin aktning åt den ömma sorgfällighet, med hvilken de bibehållas och vårdas, ett prof på, att den bildade industriidkaren ingalunda ringaktar konstens och literaturens verk. Det åstadkommer ett godt intryck att se detta förhållande, hvilket på Finspong har tillfälle att visa sig i sin vackraste dager.

Efter en vandring i slottets salar hvilar man sig gerna en stund på verandan på andra sidan om palatsets storartadt präktiga förstuga i bottenvåningen, och låter sina blickar fara öfver trädgårdsrabatterna och de vackra gräsplanerna, som på denna sida om slottet äro ännu vidsträcktare än framför den ofvan nämnda, samt i hvilkas midt en storartad vattenkonst sänder sina glittrande vattenstrålar högt mot skyn.

Ett orangerihus, till hvars framsida ritningen lär vara uppgjord af hofintendenten von Röök, gränsar på ena sidan till denna lustgård, som på andra sidan vetter åt strömmen och i bakgrunden fortsättes af parken. På orangerihusets baksida äro åtskilliga väggmålningar, och denna del af parken utgöres af små holmar samt broar öfver friskt porlande vatten. Det hela är helt enkelt ett paradis.

Men huru ser det ut i verkstäderna? Der är det ännu mera storartadt, fastän på ett annat sätt. I Norrköping finner man mycket som slår med förvåning den i industriens skapelseverkstäder främmande, men hvad man skådar i Norrköping är likväl idel småsaker mot hvad man här får se. Det är i sanning den äkta storindustrien. Visst är det skada, tycker hvarje vän af menskligheten, att denna industri skall förnämligast uppenbara sig i åstadkommande af förstörelseverktyg, men så länge krig finnas och så länge ej heller Sverige kan vara säkert för anfall, måste fosterlandsvännen finna sig nöjd med, att i vårt land finnes en verkstad som kan, i händelse af behof, skapa de nämnda förstörelsemedlen i deras nyaste och kraftigaste uppenbarelse. Att Sverige från samma håll förser äfven främmande makter, lär icke kunna innebära något för oss hotande, men är under fredens tid en källa till tusentals menniskors förkofran.

Då man skall göra sig bekant med verkstäderna, vandrar man vid t. ex. direktör Bomans sida, och under åhörande af de intressanta förklaringar han lemnar, från den ena sotiga arbetslägenheten till den andra, ströfvar genom salar och öfver gårdar, på spångar med det brusande vattenfallet djupt under sig, upp för backar och långt ned i djupa hål, tätt intill reverberugnar, genom den mekaniska verkstaden, in i valsverksrummet, der hettan är förskräcklig, men man ännu mer har att taga sig till vara för de ohyggliga eldormarne, i hvilka arbetarne nypa med glödheta tänger, skjuta in i vällugnarne och draga ut igen och låta dem dansa öfver det stora golfvet, så att det sjunger och fräser omkring oss, och man helt förlägen ser sig om efter en någorlunda säker plats, på det dessa odjur icke måtte ringla sig omkring våra ben.

Det är hemskt för den oinvigde, men det är storartadt, och det ligger något lockande i att närma sig den farliga platsen. Det är ett valsverk för gröfre och finare stångjern med två trainer. Och från valsverket går man till Lancashire-smälthärdarne, om hvilkas arbetare och deras lätta drägter jag redan nämnt något här ofvan. Hett är det, men det är storartadt, och man stannar derför gerna för att se på härdarne och den ofantliga hammaren, som bultar och knådar smältstyckena.

För de härdiga, ståtliga arbetarne måste man känna djup aktning. Ack, hvad en hopkrumpen väfvare förefaller stackare i jemförelse med dessa nakna smeder, och hvad vi, arme pappersklottrare, äro för ena eländiga kräk bredvid dessa kraftens representanter! Här hjelper det icke att tala om den »högre intelligensen». Här tager kroppsarbetet utan gensägelse försteget.

Men kunna de hålla länge ut, dessa karlar, som stå i bara skjortan framför afgrundselden år ut och år in, tolf timmar i sänder? Ja, de lära kunna uppnå en ganska hög ålder, vida högre än de flesta andra kroppsarbetare, som ej sysselsätta sig med jordbruk, hvilket naturligsvis är den helsosammaste handteringen. Och det är dock vanligt, att dessa smeder då och då gå ut i fria luften för att svala sig, äfven under den strängaste köld, samt att de då stanna en god stund i den lätta drägten och hemta frisk luft.

Finspong har fem Lancashire-smälthärdar, men vid Lotorp finnas nio sådana. Finspong har också två masugnar och lika många rostugnar, tre vällugnar, och vid Sten finnes en rostugn.

Det som dock gör kanske mest intryck på främlingen är sjelfva kanongjuteriet.

»I morgon bittida skola vi gjuta en 28½ centimeters. Vill ni vara med?» frågade mig löjtnant Speyer en afton, under det vi intogo vårt »aftonté» i naturens sköte.

Jag ville naturligtvis icke försumma det tillfället. »Men då måste ni infinna er kl. half sex vid ugnarne», tillade den danske artilleriofficern. Aftonen var särdeles vacker, och vi kommo sent i säng, men kl. half sex, »heure militaire», följande morgon stodo vi öfverst på ugnarne, der arbetarne redan voro i ordning.

De tre ugnar, genom hvilka gjutningen skulle gå, hade tändts redan kl. två dagen förut och den egentliga uppeldningen börjats kl. elfva på aftonen. Nu var allt färdigt. Ugnarne öppnades, malmen skoflades i, formen började fyllas, eldgnistorna rykte som i det präktigaste fyrverkeri under den grymmaste hetta, men det räckte ej länge, ty inom få ögonblick var gjutningen verkstäld. Huru vida den var lyckad, kan man icke genast veta, ty kanonen skall svalna en god tid, innan han kan undersökas.

Strax derpå göts från en fjerde ugn åtskilliga stora projektiler. Arbetarne slängde eldbränderna omkring sig och svängde med vild fart sina glödgade jerntänger, men allt tillgick för öfrigt med mycken ordning, och officerarne förklarade sig nöjda med sjelfva processen.

Det var den nionde stora kanonen af samma kaliber, som Danmark låtit gjuta vid Finspong. De äro förskräckliga att påse, dessa åtta, der de ligga i olika verkstäder för att undergå sin fulländning. Längden är sex mètres, öppningen håller 28½ centimètres, vigten är 600 svenska centner, och de dertill hörande projektilerna väga hvar och en sex centner. De äro bland de allra största kanoner som någonsin gjutits, och hvarken för Sveriges eller Nederländernas räkning har någon dylik utgått från Finspong. De danska skola användas att bestycka fästningsverken åt sjösidan vid Köpenhamn. Om icke fullt så stora, äro dock de nederländska kanonerna ej heller små, hvilka gjötos under inseende af kapten Veen Valckoch löjtnant Bischop.

Med filialbruken Lotorp och Sten samt godset Fiskeby och Skälf har Finspong omkring 800 arbetare och 33 tjenstemän, såsom verkmästare, förvaltare, bokhållare m. fl. Hela befolkningen på Finspongs-godset lär uppgå till mellan 4- och 5,000.

Utom de ofvan uppräknade verkstäderna finnas åtskilliga mindre verkstäder och inrättningar samt gasverk och mjölqvarn med 5 par stenar och grynverk. Dessutom finnas vid Butbro, Häradstorp och Näkna finbladiga sågar, vid Fiskeby, Sten och Gjerdtorp mjölqvarnar samt på sist nämnda ställe jemväl såg och vid Lotorp trädestillationsverk.

Tillverkningen vid bruket utgjorde förlidet år 240,000 centner tackjern, 20,000 centner diverse gjutgods, 20,000 centner kanoner samt omkring 100,000 centner stångjern och smältstycken. För närvarande äro under arbete tjugu grofva kanoner, af hvilka Sverige skall hafva sex, förutom åtskilliga mindre.

Arbetslönerna tyckas i allmänhet vara temligen goda, och en duglig arbetare kan förtjena ända till 1,800 kronor om året, dock lär det finnas de som ej komma längre än till 400. Men dertill kommer något ganska väsentligt, nämligen fri bostad och ved för lågt pris samt ett potatisland.

Bostäderna anlades först nära bruket, och vid den väg, der värdshuset ligger, ser man åtskilliga gamla arbetarebostäder, som bilda en lång gata, dock endast å den ena sidan bebyggd, under det frisk luft omgifver husens båda fram- och baksidor. Af dessa hus är det äldsta från år 1755 och det yngsta från år 1815. Äfven på berget ofvanför verkstäderna ligga några sådana gamla hus.

Nu mera läggas arbetarebostäderna här och der i backarne, långt från hvarandra, och naturligtvis derför med ännu mera frisk luft. Helsotillståndet är också i allmänhet godt, liksom förhållandet mellan arbetarne sinsemellan och mellan dem och bruksegaren samt tjenstemännen det bästa. Af arbetarebostäder såg jag också ett alldeles nytt hus af trä för 4 hushåll, med hvar sitt rum och kök samt två ingångar på huset. För öfrigt äro husen dels af trä, dels af sten.

Under uppförande är ett nytt, särdeles vackert och väl inredt skolhus af sten, en ståtlig byggnad på en höjd med vacker utsigt till alla håll. Det består af två hufvudvåningar och en vindsvåning, den senare med rum för lärarinnor. I hvarje våning äro fyra skolsalar, och det hela är räknadt för omkring 200 barn. Lärarepersonalen utgöres af en skolmästare, två medlärare och tre lärarinnor. Skolmästaren, hr Berg, har stort anseende i sitt yrke och kallas stundom långa vägar för att gifva råd och upplysningar vid skolors upprättande på andra orter.

Sjukhuset skall nu byggas om. Det närvarande innehåller två större sjuksalar och två mindre rum samt bad- och operationsrum äfvensom bostad för sköterskan.

I hospitalet finnas 6 platser för orkeslösa och fattiga arbetare, som der njuta fullt underhåll, och dessutom lemnas understöd åt andra. Fattiga enkor och oförsörjda barn erhålla bostad, visst mått spanmål och fri ved.

Finspongs sparbank lär vara flitigt anlitad. Dessutom har bruket en särskild understödskassa, bildad af arbetarne med biträde af brukets egare och afsedd att lemna understöd åt kassans ledamöter såsom sjuk- och begrafningshjelp. Bruksegaren lemnar hvarje år 100 kr. under vilkor, att kassans behållning för hvarje år ökas med minst lika stort belopp. I inskrifningsafgift erlägges 6 kr. och lika mycket betalas i årsafgift, nämligen med 50 öre i månaden. Hvarje ledamot har för sig och hustru rätt till understöd, då sjukdom hindrat arbete längre än sex dagar, och erhålles då 50 öre om dagen för man och 25 öre för hustru under tre månader. För hvarje månad derutöfver lemnas 5 kr. för man och hälften för hustru. I begrafningshjelp erhållas 20 kr. så väl för man som hustru. Kassan förvaltas af tre föreståndare, som väljas på allmän sammankomst, och dessa utse sjelfva bland sig en kassör. Två revisorer väljas årligen.

Att Finspong har apotek, postexpedition och telegrafbyrå, torde ej behöfva omnämnas. — Och härmed nödgas jag taga afsked från det storartade, idoga, för den fosterländska industrien betydelsefulla, vackra, vänliga och gästfria Finspong.

———♦———