Svensk musikhistoria/2

[ 9 ]

2. Medeltidens världsliga musik.

Med slutet av första årtusendet bli de litterära källorna rörande nordens kulturliv allt talrikare. Dock må vi ej tro, att vi därmed även få veta något om musiken. Visserligen behandla flera av våra källor från 1100- och 1200-talet äldre tid, och ej sällan belysas förhållanden från 800- och 900-talet, men då musiken omnämnes, sker det i allmänhet på ett sådant sätt, att vi komma att tvivla på, om verkligen på den tid, som skildras, dessa förhållanden voro rådande. Att döma av de litterära källorna skulle tiden från 800—1100 ha varit tämligen fattig på verklig högre musikkultur.

Den nutida forskningen har visat, att skaldediktningen föredragits rent recitativiskt utan ackompanjemang av något instrument. I musikaliskt hänseende synes skaldesången ha varit föga betydande. Om offersången vid de stora kultfesterna i Uppsala säger Adam af Bremen: “Sångerna, som vid en sådan offerhandling pläga avsjungas, äro mångfaldiga och tillika så ohöviska, att deras innehåll helst må förtigas.”

Om sången i hemmen talas här och där i källorna. I vanligaste fall är det sånger under pågående arbete. [ 10 ]Snorre omnämner i prosaiska eddan trälinnornas sång vid Grottekvarnen. Arbetssång omtalas även i Snorres konungasagor: Sigurd Slemme for bort med sin hird och kom till en mäktig man vid namn Simon. “När konungen red genom byn, hörde han ur ett hus en fager sång, som behagade honom mycket. Han red då dit och såg, hur därinne en kvinna stod vid kvarnen och sjöng förunderligt väl, under det hon malde.” I övrigt nämnas trollsånger, men även dessa synas ha varit som skaldesången rent recitativiska. Å intet ställe meddelas, att sång ackompagnerats av instrument.

Crotta.

Den rena instrumentalmusiken utan sång omnämnes ofta och synes även ha varit omtyckt inom alla samhällsklasser, dock torde det vara riktigast att antaga, att denna instrumentalmusik varit bunden vid privatlivet och ej utövats av yrkesmusiker. Överallt i Norden övades musiken för dess egen skull. De instrument, som före 1100-talet brukades, voro få. Blåsinstrumenten kallade till strid och samlade till möten. Endast ett generellt namn på blåsinstrument förekommer: lur (luđr), och huru detta varit beskaffat, veta vi ej. Om Heimdal heter det, att han blåste i gjallarhorn, så att det hördes över hela världen. Även om stränginstrument brukades endast ett allmänt namn nämligen ’harpa’, och under detta förstods dels lyrartade instrument dels harpa. Lyran var sannolikt äldst och torde under den äldre tiden ha varit det enda stränginstrumentet i Norden och som sådant även det enda i hemmet brukade. Harpan [ 11 ]är ej uråldrig i Norden och har ej varit känd hos germanerna från början.

Harpa.

Först med vikingafärderna och förbindelsen med Irland blev harpan känd i Norden och upptogs efter hand, ehuru den ännu på 1000-talet var mera sällsynt. I poetiska Eddan förekommer den omnämnd (som generellt namn på stränginstrument) i de äldre sångerna endast en gång: En herde Egder hos en jättekvinna satt på högen i Jutunheim och “slog harpa“ (’Sat par á haugi och sló hörpu gygjar hirđir, glađr Egđir’: Völuspa 34). I övrigt sättes harpan i den poetiska Eddan endast samman med hjältesången om Gunnar Giukason i Nibelungsagan. Sagan om Gunnar är emellertid av yngre datum och synes vara av nordisk härkomst, då någon harpospelande Gunnar ej omtalas i tyska källor. I allmänhet är Gunnar en i alla nordiska former omtyckt hjälte. Han kastas i ormgropen men söver där ormarna med sitt harpospel. I de äldre formerna omtalas endast hans harpospel och då givetvis utfört med fingrarna. I de senare yngre källorna tänkes han dock med händerna bakbundna på ryggen, spelande med tårna så skickligt, att ingen ens med händerna kunde övergå honom. I Völsungasagan heter det härom: “Nu blev Gunnar satt i en ormgård, där det fanns en mängd ormar och hans händer stramt bundna. Gudrun sände honom en harpa, och han visade sin färdighet och slog med konst harpan med tårna, och så fagert spelade han, att ingen tycktes ha hört någon spela så vackert med händerna. Så länge höll han på med denna idrott, att alla ormarna [ 12 ]somnade, med undantag av en stor ohygglig orm, som kröp bort till honom och grov sitt huvud in i hans bröst, intill det nådde hjärtat. Där lät han sitt liv med stor själsstyrka.“

Fiddla.

Under 900-talet synes även gigan ha förekommit. Första gången namnet förekommer är som binamn på en person, som levde under senare hälften av 900-talet. F. Jonsson sluter härav, att instrumentet varit sällsynt vid denna tid. Med giga avses ett knäppinstrument med gripbräde. Vid 1100-talets början har således stränginstrumentens antal stigit till tre: lyra, harpa och giga. Av dessa var lyran helt säkert i tillbakagång, och endast harpor och gigor förekommo allmänt. Nya stränginstrument tillkommo dock snart, och av dessa blev det från Orienten med korstågen hastigt i Europa populära instrumentet psalterium omtyckt även i Norden. Från och med 1200-talets början omnämnes det ofta i litteraturen. Ett annat under 1200-talet ej sällan omnämnt instrument är symfoni, längre fram även känt under namnet lira, varunder förstås ett stränginstrument med gripbräde och toner frambragta med vev. Slutligen förekommer även fiddlan eller ett stränginstrument med gripbräde och spelat med stråke. Då furstarnas musik på 1200-talet skildras, sker det ofta genom uppräknande av alla dessa musikinstrument: harpa, giga, psalterium, symfoni och fiddla. Även omtalas dessa instrument i litteratur behandlande konungar från 800- och 900-talet, något [ 13 ]som vad de sista tre instrumenten beträffar är oriktigt, då de ej voro kända i Europa förr än efter korstågens början, således först på 1100-talet. — Ännu ett instrument förekom tämligen allmänt under 1200- och 1300-talet, nämligen orgeln, men då ej ännu som kyrkoorgel, utan som bärbart handinstrument (portativ) och då i samband med världslig musikutövning. Det sammanställes därvid med nyssnämnda stränginstrument. — Som herdeinstrument avbildas säckpipan tidigt och synes ha varit ett ganska allmänt instrument.

Säckpipa.

Den väsentligaste förändringen i musikförhållandena på 1100-talet blev dock den, att yrkesmusiker framträdde. Under 1200-talet voro dessa i Norden icke stationära utan vandrade från land till land och hov till hov. De voro i början föraktade lösdrivare, vilka hade föga med ett ordnat samhälle att skaffa. De fingo också förvärva sig sitt uppehälle med allehanda cirkuskonster, såsom spjutkastningar, hunddanser, björndans m. m. Efter hand skilldes mellan bättre och sämre. De förra mottogos gärna hos konungar och fingo ofta rika gåvor. Även omtalas deras större skicklighet och den därav följande mera ansedda ställningen. Lagarna stodo dock emot dem, och deras rättslösa ställning gjorde det nödvändigt för dem att söka skydd i städerna, där de med 1300-talet efter hand blevo bofasta, bildade skrån liksom andra yrkesutövare och uppgingo i stadsväsendets trånga former med noga reglerad utbildning och till antalet ej flera än som oundgängligen kunde behövas för de fester, som förekommo i en stad.

[ 14 ]Ingenstädes i den svenska litteraturen omtalas det, att dessa yrkesmusiker även varit sångare, och helt säkert har ej heller sång ingått i deras yrkesutbildning. Med 1300-talets mera utvecklade förhållanden erhöllo även sångarna ett visst inflytande, men då som särskilda yrkesmän, ej sammanblandade med instrumentisterna. Sångarnas latinska namn, cantores, tyder på, att de stodo kyrkan nära och således en gång utbildats där. Cantores och instrumentister stodo särskilt i tjänst vid hovet och fingo efter hand allt fastare anställning där och bildade från och med 1500-talet en särskild avdelning av kungl. hovstaten, hovkapellet.

Vi vilja citera några av de litterära källor, där musiker och musikinstrument omtalas, och begynna med några isländska från 1200- och 1300-talet.

Sigurd Jerusalemsfararen hade kommit till Konstantinopel och mottogs på det vänligaste av kejsaren, som lät utföra “lekar“. Man fick då höra “allsköns musikinstrument, ’organ’, ’sinfon’ och ’salterium’, harpor och gigor [i manuskriptet är interpolerat: ’och fidlor’] och allehanda strängalek“ [Fornmannasögur VII: 97].

Om den svenske konungen Hugleik heter det, att han var mycket rik och snål därjämte. “Han hade i sin hird varjehanda lekare, harposlagare och fidlare, ävensom sejdmän och allsköns trollkunnigt folk“ (Ynglingasagan kap. 25).

Konung Olof den helige bjöd lagman Emund till sig som sin bordsgäst. Då de skulle sätta sig till bords, heter det: “Därefter kommo in maträtter och lekare med harpor och gigor och andra musikinstrument, och därpå skänkte man i“ (Olof d. hel:s saga, Snorre, Konungasagor kap. 96).

[ 15 ]

Änglar med musikinstrument.

[ 16 ]I Didrikssagan (som dock är från medeltidens slut) omtalas en särskilt skicklig och högt ansedd lekare Isunger. Denne och flera andra lekare voro närvarande vid ett gästabud, som Thetleif anordnade. “Den dagen gästabudet slöts“, heter det, gav Thetleif huvudlekaren Isunger sin gullring, som hans moder gav honom; den lekaren var namnkunnigare än de andra; därtill skänkte han honom helt nya kläder av purpur, vilka voro konung Didriks hederskläder, och lönte så Isunger hans tidsfördriv; var och en av de andra spelmännen gav han en mark eller två“ (Didrikssagan kap. 101 [ed. Peringskjöld]).

I Sverres saga förtäljes, att när skalden Maane som hemvändande pilgrim kom till Magnus Erlingsson, träffade han denne och hans hird roande sig med att se på tvenne lekare, vilka i stugan läto små hundar hoppa över höga stänger. Konungen uppfordrade Maane att göra en visa om lekarna och deras gigaspel och blåsande i pipa. Visorna väckte mycket löje och blevo ideligen upprepade av hirdmännen, som, i det de avsjöngo dem, slogo krets omkring lekarna. Dessa kommo nu i stor vånda och voro glada att slippa ut.

Såsom belysande för lekarens rättsliga ställning inom samhället kan slutligen anföras följande ur medeltidens laglitteratur:

Den i början av 1200-talet nedskrivna Västgötalagen stadgar i sin lekarerätt (Drapa Balk k. 7): “Varder lekare slagen, skall det alltid ogillt vara. Varder lekare sårad — den som med giga går, eller med fidla far, eller trumma —, då skall man taga en otam kviga och leda henne upp på en kulle; då skall man allt håret av svansen raka, och sedan smörja; då skall man giva honom nysmorda skor, [ 17 ]då skall lekaren taga kvigan om svansen: en man slå till (kvigan) med vass gissel. Gitter han (lekaren) hålla (kvigan), då skall han hava det goda kreaturet, och njuta det, såsom hunden gräs. Gitter han ej hålla, have och tåle han det, som han fick, skam och skada; begäre aldrig förr rätt än en hudstruken trälinna.“ — Liknande straffbestämmelser träffa vi i den i senare hälften av 1200-talet upptecknade Östgötalagen (Drapa Balk 18 Fl.).

Musikförhållandena vid svenska hovet mot slutet av 1200-talet och 1300-talets början belysas rätt väl genom Erikskrönikan, där utförligt berättas om de fester konung Birger och hans bröder, hertigarna Erik och Valdemar, anordnade.

Så heter det t. ex. om konung Eriks bröllop i Stockholm 1298: “Man både hörde och såg pipare, trumslagare och trumpetare, de gjorde rusk och mycket bång.“ Lekarna erhöllo vid samma tillfälle de särskilt dyrbara bröllopskläderna. Då hertig Erik for från sin fästmö i Norge 1302 säger rimkrönikan:

Då hon skilde sig från sin man
han från henne och hon från han,
de lekare fingo där dyra håvor
örs och gångare och andra gåvor
kläde och sölv och andra handa,
så att de foro blide hem till landa.

Även då Birger och konung Erik Menved 1304 höllo hov i Fagradal förekommo “pipare, trumslagare och trumpetare“. “Man hörde dem långt förrän man dem såg“, tillägger krönikan.

Om hertigarna Erik och Valdemars bröllop i Oslo 1312 berättas:

[ 18 ]

Där var fröjd och mycken glädje
de gärande [lekarne] fingo där dyr kläde,
örs och gångare i gode lit,
rikare foro de dädan än dit,
där var dust och bohord,
dans och lek och fager ord.

I senare krönikor från 1400-talet omtalas även ofta musiken vid de kungliga festerna: så t. ex. i Karlskrönikan, där “pipare, basunare och allsköns lekare“ hörde till den ständigt återkommande festståten. Ett litet citat må vara nog:

Marsken befinner sig vid Stegeborg 1439.

Medan marsken på holmen lå’
ingen sorg hade hans folk då,
de dansade och kvådo och voro kåte
och gladde sig i allo måte
pipare- och basunarelek
man där ymnigt höra fick …
marskens hustru där ock var
dansa och leka var hon ospar.

Lekarna torde under medeltiden ha varit självskrivna vid furstehoven ej blott vid stora fester utan även i vardagslag. I “En nyttig bok om Konunga- och hövdingastyrelse“ heter det i andra balken “Om förlustelse och tidsfördriv’: “därför torde ock konungar och hövdingar understundom hava lekare och andra fröjdesamma skämtare sig till glädje och hugnad“. Då konungar i allmänhet pläga tala litet vid bordet, hålla de “fröjdelika lekare och sångare sig och sina män till skämt vid bordet“. I övrigt synes författaren ej vara någon vän av lekare. Bland [ 19 ]reglerna, huru en sann konung borde vara, heter det i tredje balken om “embetsreglerna“: ej älska och föda “löddara och lakara, fåfänga och höggoma män“. Han ogillar även på det högsta, att konungar taga av kronans ingäld för att giva åt “lekare och lyddare, slickare och smickrare, fåfänga och höggoma män“.

Att döma av dessa senare yttranden visade konungarna på 1300-talet en viss svaghet för spelmännen något som dessa gengäldade med ett smickrande och inställsamt sätt.

Under 1400-talet nämnas spelmännen ofta som konungens folk och torde väl då ha fått fast anställning. Om livsförnödenheterna till trupperna på Gottland 1404 heter det under den 3 april: “Item I mark des koningis von Sweden fedeler gegeben“ (Diplom. sv. N. F. I, 393 nr 517). Något senare vid den stora festen vid den heliga Katarinas translation i Vadstena 1489 heter det att “Herr Stens [Sten Sture d. ä.] cantores sjungo med skolynglingarna [från Linköping].“ Vid denna tid hade alltså riksföreståndaren egna sångare.

Med 1500-talets början erhöllo dessa instrumentister (fiddlare) och sångare (cantores) fast organisation och kommo därmed efterhand att dana ett hovkapell.

Att musiken även utanför hovet stod gott i anseende kunna vi döma av mångahanda omnämnanden om folkets förlustelser med dans och spel, och Olaus Magnus omnämner i sin bok om nordborna på 1510- och 20-talet mångahanda sådana folklekar och folkdanser med musik, vilka dock till stor del torde ha inkommit till Sverige söderifrån under 1400-talets senare del. Hit höra t. ex. svärdsdans, [ 20 ]bågdans, elddans m. fl. Även den hos samma författare omnämnda majdansen torde sent vara inkommen i landet. Ej blott i litteraturen finna vi dans och musik omnämnd, utan även å kyrkornas bildframställningar från 1400-talet representeras ofta den folkliga dansen och musiken. Den huvudsakligen under 1800-talet upptecknade balladen hörde även till medeltidens världsliga musik. Då vi emellertid varken om melodibyggnaden eller dansen som konstform under medeltiden förmå erhålla fasta och bestämda uppgifter, må vi nöja oss med att fastställa balladens stora omtyckthet redan under 1200- och 1300-talet samt spara en vidare beskrivning.

Till sist ett litet bevis för musikens betydelse i hälsans tjänst hämtat från en “Läke- och örtebok” från 1400-talet. Det heter här:

“I skolen vara glada och ej för mycket vanka, enkannerligen om middagen, ty allehanda spel, pipa, kväda, dansa, är hjärnan då gott och gott sällskap.“