Svensk musikhistoria/3

[ 21 ]

3. Medeltidens kyrkliga musik.

Kyrkomusiken i Norden stod i nära beroende av utlandet och kunde därför knappast utbilda några självständiga former. Likvisst stod den nordiska musikkulturen ej efter den utländska i djup och gedigenhet. Man bemödade sig i allt att följa gällande stadgar för kyrkomusiken i allmänhet.

De viktigaste härdarna för odlingen av kyrkomusik blevo med 1200-talet klostren, i början tillhörande cistercienserorden, sedan även franciskaner- och dominikanerorden. Under 1400-talet överflyglades alla av Birgittinerklostret i Vadstena, genom vilket den speciellt svenska klostermusiken fick ett fast hem, där i någon mån även högre flerstämmig konstmusik odlades.

Den högre musikutbildningen stod dock ej att erhälla i hemlandet. Man fick bege sig till Köln och Paris för att förvärva den högre skolningen, och hela medeltiden igenom hade den svenska musiken mest att lära i den franska huvudstaden.

Den svenska katolska kyrkomusikens tid omfattar i huvudsak blott trenne århundraden 1200—1500, och det blev denna tidsålders kyrkomusik, som vann odling i Sverige vid kyrkor och kloster. De för [ 22 ]tidsåldern utmärkande särdragen äro å ena sidan en vidsträckt odling av hymnen och sekvensen såsom de högsta musikaliska konstformerna, å andra sidan ett allt djupare studium av den flerstämmiga musiken och mensuralmusiken. Även hör till dessa medeltidens sista århundraden en allt starkare dragning åt den friare mera världsliga musiken dels representerad av skolornas cantioner dels folkets andliga visor. Det är denna långsamt fortskridande utveckling vi nu skola följa, en utveckling således från den rena gudstjänstliga ritualmusiken med antifonens ändlösa melodi till hymnens och sekvensens slutna former, från den kyrkliga allvarliga fromma sången till skolgossens glättiga cantilena och folkets andliga visa, från den enstämmiga musiken till den flerstämmiga polyfona tonkonsten.

Må vi nu först kasta en kort blick på den kyrkomusik Sverige under senare hälften av 1100-talet erhöll. Gudstjänsten var dels kyrklig dels klosterlig. Av dessa var den senare blott en utvidgad form av den förra. Till den kyrkliga hörde söndagens högmässogudstjänst samt morgon- och aftonsång. De båda senare voro under katolska tiden fördelade på tre avdelningar: vesper, nocturn och laudes. Vespern utfördes vid solnedgången, nocturnen vid morgongryningen, laudes vid soluppgången. Vid klostren tillkom ännu den dagliga gudstjänsten. Denna fördelades på fem bönetimmar: Prim (kl. 6 f. m.), Ters (kl. 9 f. m.), Sext (kl. 12 midd.), Non (kl. 3 e. m.); Kompletorium (kl. 9 e. m.). Under dessa bönestunder förelästes Davids psalmer samt sjöngos antifoner och hymner.

För sångtjänsten betjänade sig kören väsentligen av två musikhandböcker: Antifonariet och Gradualet. [ 23 ]Det senare upptog de sjungna delarna av mässan, antifonariet de sjungna delarna utom mässan. Till dessa båda böcker kom även en bok innehållande sekvenserna. Denna blev dock ofta sammanfogad med någon av de förut nämnda. Ännu en liturgisk hok kunde innehålla musik, nämligen det för den mässande prästen avsedda missalet. Detta upptog i noter endast de utdrag ur allmänna mässan, vilka av honom kunde sjungas.

Koralnotskriften i Gradualet av 1493.

Till sin melodiska beskaffenhet var sängen av två slag, accentus och concentus. Accentus hade sin mest utpräglade gestalt i psalmodien eller reciterandet av psalmerna. Psalmen föredrogs på en ton, endast vid början och slutet av var sats inträdde mindre förändringar. Dessa förändringar voro olika allt efter den vid psalmföredraget föreskrivna tonarten. Med concentus betecknades den fria melodiska sången. Inom denna kunna vi åter särskilja två former. Den ena, som saknade skarpt utpräglad rytm, ägde en koloraturartat rikt utsirad sång. Till denna hörde antifonerna och responsorierna. Till den andra hörde den i rytmen strängare hymn- och sekvenssången. Den rytmiska formen lämpades efter versmåttet. Mot slutet av medeltiden blev denna strängt syllabisk. [ 24 ]Efter textens metriska beståndsdelar kom melodien att erhålla bestämt avdelade hel- och halvperioder, något som i synnerhet kom utbildandet av en klar melodik till hjälp. Sekvensen skilde sig från hymnen i melodiskt hänseende endast genom sin hela texten fortlöpande melodi; dock så, att tvenne på varandra följande verspar erhöllo samma melodi. Vid hymnen däremot sjöngos alla stroferna på en och samma melodi.

De melodier man hade att tillgå för denna rituella musik i kyrka och kloster voro de över hela romerska kyrkan allmänt föreskrivna. Någon fri kompositorisk verksamhet var alltså vid denna icke tillåten. Något bättre ställt var det med de efter hand allt talrikare helgonofficierna. Helgonofficiet innefattade de lästa bönerna till helgonet samt därjämte de sjungna antifonerna, responsorierna, hymnerna och sekvenserna. Det tillkom vanligen textförfattaren av ett dylikt att själv utarbeta musiken därtill. Då ett svenskt helgon fick sitt officium, måste en egen musik även sättas till texten. Härvid förfor man i regel så, att man självständigt utarbetade antifonerna, därvid följande de allmänna lagarna för kyrklig melodiföring. Till hymnerna och sekvenserna, som mera krävde melodisk uppfinning, nöjde man sig däremot ofta med att blott och bart foga en gammal redan känd hymnmelodi till den nya texten. Särskilt gällde detta hymnen, vars melodi not för not avskrevs. Sekvensens melodi togs ej sällan även den från en given förebild men omarbetades, så att den fick en mera självständig gestaltning. Även förekom ej sällan, att sekvensens hela melodi blev en egen uppfinning, i vilket fall man verkligen kan tala om ett komponerande.

Sången låg kyrkans ledare varmt om hjärtat, och [ 25 ]domkyrkorna läto sig särskilt angeläget vara att bestämma stadgar för kortjänsten. I det danska Lund utgav redan ärkebiskop Eskil, som år 1137 tillträdde sitt ämbete som Nordens primas, den första korordningen. Kantorerna skulle enligt denna med käppar anföra sången och två av bröderna i hans ställe läsa litanian. Ungefär 100 år senare erhöll samma domkyrka en ny stadga, i vilken närmare bestämmes om kantorn och hans sysslor i koret. År 1386 följde ännu en utförligare korstadga av ärkebiskop Magnus Nilsson. Här föras vi närmare in i sångtjänsten i kyrkan. I domkyrkan skulle mitt i koret ligga mässböcker, efter vilka skickliga skolgossar och alla korsångarna skulle sjunga. Kanikerna skulle stå i sina stallar och sjunga i de böcker, som de hade framför sig, såvida de icke ville gå ned för att rätta och leda sången. Under vardagarna borde man sjunga hastigare men under högtidsdagarna långsammare, Sången skulle ledas och rättas av kantorn eller hans medhjälpare. Ingen oskicklig fick i sången deltaga. Därför borde man lära sig sjunga i skolan.

I Sverige är det i Linköping vi först höra talas om en korordning. Biskop Henrik utfärdade en sådan den 26 april 1272. Här omnämnas två körer, en större och en mindre. Körledare var scholasticus. Linköpingsstadgan är jämförelsevis kort och nämner utförligt endast de många olika straff, som drabbade uteblivande från sången.

I Uppsala fick man sin första korordning den 12 maj 1298 genom biskop Nils Alleson. Kantorn och succentorn skulle leda sången, och ingen sångare fick bli borta från gudstjänsten. Sjöng någon falskt, straffades han lika strängt, som om han varit borta. [ 26 ]— De övriga stiften följde snart efter. Strängnäs fick korordning år 1344 och Åbo 1474.

Alla våra stadganden visa tydligt, vilken omsorg man önskade nedlagd på sången. Skolgossarna skulle ej blott vara till hands vid alla gudstjänster utan även vid högtidliga processioner och själamässor, där i donationsbrevet särskilt rik sång föreskrevs. En sådan donation hade 1472 gjorts till Uppsala domkyrka av borgmästarens i Stockholm hustru. Enligt donationsbrevet skulle sjungas “Helga Lekama lov Discubuit [Herren Jesus satt med sina lärjungar till bords] i alla de klerkers och prästers närvaro, som tidehåll och korgång höllo i samma kyrka med sådan högtid och värdighet, att till samma Helga Lekama lov skulle ringas med stora klockorna och lekas i stora orgeln och bäras för sakramentet en stor stake med vaxljus, och därtill skulle sex djäknar bära framför sakramentet tolv små vaxbloss och de djäknar sjunga versen och Gloria Patri i samma Discubuit.“

Ledarna av sången såväl i domkyrkorna som i klostren voro i regel två till antalet och buro vanligen namnen cantor och succentor (i nunnekloster: cantrix och succentrix). Denna dubblering framgick huvudsakligen ur sångens fördelning i två varandra svarande körer, vilka följaktligen krävde var sina ledare. Alla körsatser skulle inledas av solosång, vilken under vanliga dagar utfördes av en, under större högtidsdagar av två ända till fyra sångare. I klostren skiftade solistbefattningarna och körledandet varje vecka. Vadstena kloster hade en ’horista’ att börja sången för varje dag och sedan leda solopartierna; recitationen av lectiorna tillkom en s. k. ’lectrix’, och versiklarna utfördes av s. k. ’versiculariæ”. Succentrix var föregående veckas horista.

[ 27 ]Även själva sångutförandet ägnade man under medeltiden en noggrann vård. Från Vadstena kloster läsa vi t. ex. följande föreskrifter: “Systrarnas sång skall vara hövisk och låg, samdräktig och framför allt ödmjuk. Det är alltid Gudi en styggelse, när rösten varder upphöjd mera för deras skull som höra därpå än för Guds skull.“ Systrarna skulle i samma kloster sjunga sin sång något långsammare än bröderna (jfr även ovannämnda stadga för korsången i Lund av år 1386, med stadgandet, att sångerna om vardagarna finge sjungas hastigare än under högtidsdagarna).

På det sången skulle bli så god som möjligt och så litet som möjligt avvika från det traditionella bruket, skrev man noggranna sångböcker, vilka förvarades i kyrkorna och klostren, inbundna i starka pergamentband. Som ett exempel på, vad en liten landskyrka i detta hänseende kunde hålla sig med, kan nämnas, att Färsta församling av Linköpings stift enligt en inventarieförteckning år 1399 ägde två mässböcker, två ottesångsböcker, två hymnarier, ett graduale, ett sequensionarium, en handbok, en psaltare, ett breviarium m. m.

De festa av dessa handböcker från svenska medeltiden ha under senare tid förstörts. Landskyrkorna äga ej längre några i behåll, men ett fåtal ha räddats undan förstörelse till de stora allmänna biblioteken i Stockholm och Uppsala. Rikligast är härvid Vadstena kloster representerat (i Uppsala) med icke mindre än 9 antifonarier allenast för timgudstjänsterna. De festa av dessa äro skrivna under tiden 1450—1520 med stor omsorg på pergament, ej sällan med prydliga initialer och guldinlägg.

Från andra kloster i Norden finnes ingen sådan [ 28 ]motsvarighet. De till vår tid bevarade mera utförliga musikhandböckerna äro från tiden efter 1500 och sträcka sig sedan över nästan hela detta århundrade, något som ej hindrar att de gå tillbaka till medeltida tradition, ehuru Sverige redan 1527 officiellt blev protestantiskt land. Som vi längre fram skola se, förändrades ritualen föga, och särskilt i musikaliskt hänseende bibehölls länge den gamla ordningen. Endast här och där lade man en svensk text under den latinska. Denna pietet mot den gamla medeltida musiken ha vi i första hand att tacka för, att verkligen så mycket medeltida musikhandböcker bevarats till våra dagar. Några av de intressantaste från medeltiden och 1500-talet bevarade böckerna torde här nedan kunna nämnas. Vi måste dock räkna med, att de festa äro fragmentariska.

Antifonarier: Skara bibl. mus.-ms. 1, fr. 1500-talets förra del, den fullständigaste och helt säkert viktigaste av alla de till vår tid bevarade svenska musikhandskrifterna med såväl accentussång, officier till allmänna sön- och helgdagar (däribland fullständig musik till 5 svenska helgon), sekvenser och hymner. — K. b. Brocm. 55 från 1500-talets början, nästan fullständig (antages vara fr. Link. stift); utan sekvenser och hymner. — K. b. Brocm. 55 b. fr. 1500-talets förra hälft; företrädesvis Mariaofficier; några få hymnbegynnelser, inga sekvenser. — Upps. b. c. 426 fr. 1400-talets senare del; ej fullständiga officier; en del svenska helgon (Erik, Sigfrid, Birgitta) medtagas; inga sekvenser eller hymner; har tillhört Vadstena kloster. — K. b., gammalt nr 66, från Arboga (skänkt till K. b. av Norbergs församling) från 1500-talet; har rönt en del inflytande från protestantiska kyrkan; inga hymner, endast en sekvens (med svensk [ 29 ]text). — K. b. Brocm. 191 från Löfstads kyrka av Västerås stift, fr. 1500-talet: endast Mariaofficium utan sekvenser och hymner. — K. b. gammalt nr A 16 från 1400-talet, fordom tillhörig Hammarstads kyrka i Roslagen; hade på 1620-talet 76 blad, har nu endast 6. — K. b. Brocm. 159 fr. 1500-talets förra hälft. Gradualer: K. b. Brocm. 44 från år 1503 med såväl allmänna gradualedelarna som ordinarium missæ och sekvenser (bland de senare även till svenska helgon); inga hymner; många blad fattas i början och slutet. — K. b. Brocm. 55 fr. 1400-talets sista år med ett fåtal sekvenser och hymner jämte ordinarie gradualedelar; ofullständig i början och slutet. — Upps. b. c. 418 från 1500-talets förra hälft med allmänna delarna utan sekvenser och hymner. — Upps. b. c. 430 från 1400-talets senare hälft med allmänna delarna samt några sekvenser; inga hymner. — Hit kan även räknas det 1493 i Lybeck tryckta gradualet för svenska kyrkan med de allmänna delarna samt sekvenserna; endast ett exemplar i behåll (k. b.) och även detta ofullständigt. Sekvensavdelningen är här mycket rikhaltig. Sekvensböcker: Sekvenserna tillhörde i allmänhet gradualet men kunde även samlas i en särskild bok. Av dessa kunna tvenne handskrifter från 1400-talets senare hälft, Upps. b. c. 513 och K. b. Brocm. 196, nämnas. Båda medtaga även svenska helgonsekvenser. Dessa båda samlingar kompletteras synnerligen väl med Skaraantifonariet och tryckta gradualet. Hymnböcker: Hymnerna äro mycket litet representerade i svenska medeltidsböcker. Den enda samlingen uteslutande hymner är k. b. Brocm. 194. Denna samling kompletteras lämpligen med Skarahandskriften och Upps. b. c. 422.

Redan en blick på dessa handskrifter kan giva vid handen att av de mera slutna formerna endast [ 30 ]sekvensen varit i högre mån odlad, under det att hymnen fått träda tillbaka. Detta överensstämmer även med den vanliga regeln, i det att sekvensen tillhörde allmänna gudstjänsten såväl i stad som på landet, under det att hymnen fick sin odling företrädesvis under vardagsgudstjänsterna i klostren. Hymnen undandrogs därigenom allmänheten. Även i musikaliskt hänseende synes man ha visat hymnen en viss likgiltighet, i det man sällan skrev en ny melodi till en ny text utan tog från de redan kända hymnerna, vad som händelsevis passade. Så äro t. ex. de flesta svenska helgonhymnerna lån från allmänt kända medeltidshymner. Sigfridhymnen “Sigfridi archipresulis“ hämtar sålunda sin melodi från “Christe redemptor omnium“, hymnen “Laudes atque preconia“ till samma helgon från “Adesto sancta trinitas“, Henrikhymnerna “Assunt festa celebria“ och “Christe miles“, båda samma melodi, från “Adest dies læticie“, Josephushymnerna “Scriptores evangelici“ från “Exultet aula celica“, Katarinahymnen “Katarina collaudemus“ från “Pange lingua gloriosi“. Även inom Vadstena kloster följde man denna ordning och tog melodierna utifrån. Även om det ej är möjligt att nu finna utländska melodimotsvarigheter till alla de i Sverige diktade hymnerna, äga vi därför ej rätt att förklara dessa som svenska original. Redan nu kunna vi bestämma ursprunget till 3⁄4 av de svenska hymnmelodierna. Vad som helt säkert befrämjat dessa melodilån var en egendomlig sed inom hela katolska kyrkan att vid vissa tillfällen sjunga de i ritualen förekommande hymnerna, oavsett vilka texter det än var, på en viss allmänt känd hymnmelodi.

Om vi således ej äga rätt att tala om svenska [ 31 ]hymnmelodier från medeltiden, kan det ha ett visst berättigande att åtminstone tala om svenska sekvensmelodier. Då sekvensen var, vad vi skulle kalla det, genomkomponerad, fanns ej samma möjlighet att direkt låna en melodi utifrån. Man fick i bästa fall nöja sig med att moderera en given melodi till en annan text. Man behövde emellertid ej ens detta. Kyrkan förfogade sedan gammalt över vissa melodifraser, vilka kunde hopfogas efter önskan till nya melodier. Man följde i Sverige som i utlandet denna

Skolsång från svenska medeltiden.

regel. I allmänhet sjöngos två på varandra följande strofer på samma melodi, men även andra kombinationer förekommo, dock så, att nästan alltid en strofmelodi återkom minst en gång. Den svenska (in- och utländska) sekvensskatten omfattar inemot 200 sekvenser med melodier, under det att den motsvarande hymnskatten knappast utgör hundra. Vi kunna härav sluta, att sekvensen haft huvudintresset under hela svenska medeltiden. Med reformationstiden blev förhållandet alldeles omvänt. Hymnen, och med den den lutherska andliga visan, sattes i högsätet och ryckte in i allmänna gudstjänsten, under det att sekvensen såsom katolsk blev kastad åt sidan och [ 32 ]till sist med 1600-talets begynnelse så gott som alldeles försvann.

I musikaliskt hänseende hade hymnen såsom strofisk sång vissa företräden framför den mera obestämda sekvensen och då och då spåras även en ren folklig melodibyggnad (däribland förkärlek för den lydiska tonarten och ibland direkt jonisk). Då den emellertid så litet odlades utanför klostren, hade den svårare att följa med sin tid. Det blev därför andra sånger förbehållet att föra melodiföringen framåt i friare anda.

Till den högre prästutbildningen i Sverige hörde under medeltiden studier vid universitetet i Paris. Man fick ej blott lära känna de kyrkliga rituella sångerna utan även nya, självständiga skolsånger, avsedda för kamratkretsen. Dessa skolsånger, med innehåll hämtat från skollivet självt, florerade särskilt på 1200-talet i den franska huvudstaden och benämndes vanligen cantion eller cantilena. Det förra namnet var det vanliga. Dessa sånger voro ofta diktade av lärarna för lärjungarna, vilket ej hindrade, att de ej sällan voro mycket glättiga och uppsluppna. Till innehållet voro de än religiöst allvarliga, och då i regel Mariasånger uttalande en svärmisk kärlek till den heliga jungfrun, än tungsinta med suckar över kroppens bräcklighet, livets elände, världens fåfänga, än skolmässigt docerande med uppmaningar till skolarerna att arbeta flitigt och undvika världen, än åter glada lovsjungande våren och sommaren; ja även den rena dryckessången, till och med ibland väl grovkornig, finnes företrädd.

Denna under 1200-talet i Paris populära cantion fick en stor popularitet i de svenska skolorna och bevarades där till in på 1500-talet, då en finsk [ 33 ]student, Theodoricus Petri Ruuta 1582 tryckte en samling under titeln “Piæ Cantiones“. Vi skola längre fram återkomma till denna sångsamling.

Då flera sånger i Theodorici Petri samling ej återfinnas bland utlandets samlingar, torde man kunna förmoda, att åtminstone några äro tillkomna i Sverige. Att de ej diktats och tonsatts först på 1500-talet framgår ej blott därav, att den latinska cantiondiktningen under 1500-talet var så gott som utdöd, utan även av melodiernas hela struktur. Som vi längre fram skola se, voro även några sånger i Piæ cantionessamlingen flerstämmiga, och med ledning av det sätt, varpå stämföringen är behandlad, få vi ännu klarare bevis för, att dessa sånger åtminstone gå tillbaka till medeltiden.

Den skolmässiga cantionen var till sitt ursprung fransk och nådde som skolsång ej ut till den stora publiken, så mycket mera, som den alltid höll fast vid latinet. Med 1300-talet mottog Skandinavien även inflytande från Tyskland och erhöll därmed även en annan sångart mera folklig och även mindre lärd. Dess första namn är leis, vilken benämning är en förkortning av Kyrie eleison (mässans första del: Herre förbarma dig), enär denna sångart uppstått därigenom, att vokaliserna på Kyrie fingo underlagda textversar. Leisen blev emellertid aldrig en liturgisk sång utan kom att tillhöra den enskilda andakten. I början var även den på latin, men blev snart en sång på modersmålet eller blandat mål, varav hälften latin. Man har givit denna diktning namnet ’andlig folkvisa’. Den sammanfaller till sin glanstid med mästersången och även det andliga skådespelet (jul-, passions- och påskspelen). Till innehållet är den alltid strängt religiös med lov[ 34 ]sjungande av jungfru Maria och Jesus. Med stor förkärlek sjöng man om Jesu födelse, och en särskild konstart “Krippenlieder“, hämtade från julspelet, voro vaggsånger, som jungfru Maria tänktes sjunga för Jesusbarnet. Dessa sånger översattes till svenska och blevo under 1400-talet populära hos svenska folket. Pie cantionessamlingen upptog en del av dem, som äro på latin eller blandspråk (In dulci jubilo). Under reformationstiden nådde dessa en stor popularitet och upptogos tillsammans med hymnen i kyrkans sång, där de kommo att utgöra den första psalmsången vid allmänna gudstjänsten. Till de populäraste av dessa sånger under senare medeltiden höra: Dies est lætitiæ (60), Resonet in laudibus (61), Puer natus in Bethlehem (67), vilka alla återfinnas i vår nuvarande koralbok under de nummer, som här angivas inom parentes. Reformationstidens mäktiga folkrörelse upptog särskilt denna medeltida visa, och såväl den enstämmiga församlingssången som den flerstämmiga konstsången inom lutherska kyrkan fick sin riktning och vidare utveckling bestämd av den andliga folkvisan. Medeltiden lämnade därmed även i arv sin kraftigaste och mognaste sång, vilken kunde leva in till våra dagar, under det att alla de andra enstämmiga sångformerna, hymnen, sekvensen, antifonsången, blevo dömda att i Sverige som i andra protestantiska länder föra en allt mera tynande tillvaro.

Vid sidan om den enstämmiga musiken odlades sedan 1200-talet även den flerstämmiga. Någon bestämnd melodi krävde denna sång ej, enär vilken enstämmig melodi som helst kunde tjäna till underlag för den flerstämmiga. I början nöjde man sig med en stämma förutom den ordinarie, och man [ 35 ]improviserade då efter vissa regler en andra stämma till huvudstämman. På så sätt behövde man aldrig skriva ut den nya stämman i sångboken. Allt efter som man själv fann lägligt sjöng man flerstämmigt såväl vid allmänna gudstjänsten till rituella sången som i klostrens dagskurser. Enär den nya stämman icke

Exempel på svensk discantussång

utskrevs, ha vi inga exempel bevarade till våra dagar, och vi kunna därför ej bedöma, huru mycket flerstämmig sång som verkligen övats i Sverige under medeltiden. Först med 1400-talet träffas några litterära källor, som omtala flerstämmig sång. Den flerstämmiga musik, som företrädesvis odlades under 1300-talet, var den s. k. discantsången, vilkens grundprincip var motrörelse. Steg melodistämman, så föll [ 36 ]den tillagda, och tvärtom. Intervallerna voro från början givna, och melodilinjen i motstämman var därför lätt att konstruera. Denna i början lätta tvåstämmiga sång vann stor utbredning och bidrog till, att man ägnade mindre omsorg om själva den enstämmiga melodiföringen. Just detta senare sidosättande av den rena liturgiska gudstjänstsången gav upphov till förbud för diskantsång vid den kyrkliga gudstjänsten. I Sverige ställde sig Vadstena på Birgittas egen befallning mot denna modernare sångkonst. Petrus Olai bestämde om sången i Birgittinerklostren: “Systrarna skola var dag sjunga högtidligt sina tider med stadighet och ödmjukhet, ej med ropfull röst, utan må sången vara måttligt stadig och enfaldig, ej med bruten röst, ej med diskant utan full med all ödmjukhet och gudelighet.“ Trots denna befallning, synes just Vadstena kloster blivit en härd för den flerstämmiga konstsången. Vi äga nämligen en beskrivning på festen vid Katarinas translation 1489, där diskantsången uttryckligen framhäves. Så heter det om tillrustningarna till festen: “Framom stolarna var uppsatt ett fagert kläde, bakom vilket stodo utvalde discantores, vilka voro väl kunniga i nova mensura.“ Själva Katarinaofficiet sjöngs till stor del “in discantu in nova mensura“. Till och med en självständig flerstämmig sång oberoende av gudstjänstsången förekom. Det heter nämligen: “Då de lyktade sekvensen, började discantores sjunga flere tenores in nova mensura.” Man kan av uttrycket “tenores“ sluta till, att dessa särskilda flerstämmiga sånger ej blott varit tvåstämmiga utan även trestämmiga. Någon fyrstämmig sång torde under 1400-talet knappt ha förekommit i Sverige.

[ 37 ]Utanför Vadstena omtalas flerstämmig sång bland annat i Uppsala. År 1298 heter det i korstatuterna för domkyrkan: “Cum organum dicitur cantores illius unam oram levent“, vilket närmast torde kunna översättas med: “Då orgeln klingar, sjunga sångarna enstämmigt“, en befallning, som väl vore onödig, om ej flerstämmig sång förekommit. År 1330 testamenterade en kanik i Uppsala en bok kallad “Discantus“ till domkyrkan.

Med den ferstämmiga musiken följde även den strängt normerade mensuralnotskriften, där varje nots tidsvalör angavs. Om denna mensuralmusik handlar en i Skennige på 1330-talet gjord avskrift av en kort avhandling “Musica mensurabilis“ av fransmannen Petrus Picardus (Upps. b. c. 453). En ännu utförligare avhandling, omfattande såväl mensuralnotskriften som den flerstämmiga musiken, är även bevarad i Uppsala bibl. (c. 55). Den är från tiden omkring år 1400 och har tillhört Västeråskaniken Ulf Holmgersson. Författaren av denna avhandling följer i början noga 1200-talets viktigaste skrift på området, Francos “Ars cantus mensurabilis“ men blir sedan mera självständig. Senare delen handlar om accentussången, vartill sluter sig en förklaring av Guidos hexachordsystem.

Hurudan den ej extemporerade flerstämmiga sången i Sverige sett ut, kunna vi bäst studera i Piæ Cantiones av 1582, där de gamla flerstämmiga sångerna ha bibehållits i sitt ursprungliga skick utan varje revision. Bland dessa finnas flera med typisk diskantsång från 1200-talets slut. Även förekommer en speciell, under 1300-talet mycket populär konstform, benämnd “rondellus“, en föregångare till canonformen. Stämmorna byta härvid plats, så att senare delen är en [ 38 ]omtagning av den förra men med omkastade stämmor (“Ad cantus læticiæ“ och “Zachæus arboris“ tillhöra rondellusformen).

Kyrkomusiken erhöll med den flerstämmiga konstsången sin högsta kulturform, och med denna följde en särskild utbildning av sångare. Så länge den enstämmiga sången florerade, behövdes endast allmänt skolade röster, och varje prästman skulle besitta nödiga kunskaper härför. Några särskilda yrkesmusiker behövde följaktligen kyrkan ej. Med den flerstämmiga konstsången blev förhållandet annorlunda, och ju högre konsten steg, dess större krav ställdes på sångaren. Vid Vadstenafesten 1489 omtalas såväl “utvalde discantores“ och “Herr Stens cantores“; båda dessa torde ha varit sådana yrkesmusiker, och att särskilt riksföreståndaren haft dessa med sig, tyder på, att det funnits ett hovkapell med yrkessångare vid denna tid. Reformationstiden skulle se denna institution särskilt florera, i det att en skolad kör kom att höra till den nödvändiga musikodlingen vid varje hov.

Kyrkan sökte även på ett annat fält befrämja kulturmusiken, i det att den tog instrumentalmusiken till hjälp. Det viktigaste instrumentet blev härvid orgeln. Vi ha redan förut påpekat, att orgeln i sin lilla portativa form förekom tillsammans med de andra världsliga musikens instrument på gatorna i städerna. Ett litet exempel härpå finnes i beskrivningen på Katarinas mottagande i Linköping, då hon år 1374 kom tillbaka till Sverige med sin moder Birgittas jordiska kvarlevor. Det heter där: “Orglarna stimmade i fagraste ljud, basuner, harpspel och allsköns lekareinstrument lektes och hördes på alla gator och i alla krokar.“ Till kyrkorna kommo [ 39 ]orglarna redan under 1200-talet. I korstatuterna av 1298 för Uppsala domkyrka omtalas körsång tillsammans med orgel (se ovan anförda citat.).^[1] I Lunds domkyrka fanns med säkerhet 1331 en orgel, enär ett altare då omtalas beläget under orgelverket. I Visby fanns i franciskanerklostret S:ta Katarina

Svensk “rondellus“.

orgel före 1344, ty detta år dog en organist, som förfärdigat instrumentet till klosterkyrkan. Sundre kyrka på södra Gottland fick 1370 en orgel, som ännu finnes i behåll (Nationalmuseum, Sthlm). En annan orgel från Norrlanda finnes likaledes bevarad (även i Nationalmuseum); troligtvis är även den från samma tid, eller 1300-talets senare hälft. Flera [ 40 ]än dessa fem kyrkoorglar från 1300-talet känna vi ej. Troligtvis funnos dock betydligt flera, enär Birgitta särskilt kunde föreskriva, att orgel ej finge finnas i hennes kloster.

Under 1400-talet skaffade sig den ena större kyrkan efter den andra orgel, och domkyrkorna nöjde sig till och med icke med en orgel. Vår förut citerade donation till Uppsala domkyrka av 1472 omtalas särskilt att det skulle spelas i stora orgeln. I Linköping fanns vid 1500-talets början tvenne orglar, den ena vid västra ingången, den andra i St. Nicolaus’ kor. Även omtalas ett positiv (mindre handorgel) i kyrkan. I Stockholm omtalas på 1450-talet en orgelbyggare Laurens. Storkyrkan erhöll ett mindre verk år 1498. Sigtuna fick 1511 ett positiv. Även å landsbygden omtalas orgelbyggare. En orgelbyggare, Gregorius, vilken byggt orgel till Risinge kyrka i Linköpings stift, instämdes (enl. Sv. Dipl. II) 1412 på biskopens befallning till Linköping, emedan han häftade i skuld till en kanik där.

Av alla dessa uppgifter framgår, att den stora kärleken till orglar i kyrkorna i själva verket först begynte med 1400-talets senare del. All denna orgelmusik få vi dock ej tänka oss som ackompagnerande sången, utan snarare som konkurrerande med denna. Orgeln spelade solo som ersättning för ett sjunget parti. Ej sällan kunde orgeln till och med mitt i ett sjunget stycke avbryta sången för att ensamt föra stycket till slut. Att mycken slitning härigenom uppstod i kyrkomusiken, var självklart, och klagomålen mot orgelns sätt att göra sig gällånde i kyrkan på sångens bekostnad voro ej heller få i mellersta Europa på 1300-talet. Det är helt säkert med tanke på denna oordning, som Bir[ 41 ]gitta så strängt yrkar på, att orglar ej fingo finnas i hennes kloster, ty nog var det “sött och gott“ att höra orgel, men ändå måste den vara borta, “förty det skall vara sann timmans samdräkt“. För enhetens och ordningens skull borde instrumentet uteslutas.

Vi få tänka oss samma slitning, för vilken Birgitta varnar, i alla kyrkor, där orglar under 1400-talet funnos.

Medeltidens sista år är den snabba utvecklingens tid. Allt det nya störtade med ens över Norden, från alla håll kommo friska intryck och ideer över landet; att undanhålla dem var ej möjligt. Vid 1500-talet var allt mottaget, kulturintrycken från den stora världen hade kommit, men man hade ej haft tid att smälta allt, intrycken voro mottagna men ej förarbetade. En ny tid skulle komma, där det ej blott berodde på receptiviteten utan på reproduktionen. Det var reformationstiden förbehållet att dana det nya av allt det hopade stoffet. Materialet var samlat, byggnadsarbetet kunde begynna.

↑ På södra portalen å Uppsala domkyrka finnes skulpterad en orgel.

[1] På södra portalen å Uppsala domkyrka finnes skulpterad en orgel.

[1]