Svensk zoologi/Kapitel 08

[ 5 ]

N:O 8.

HAFS-ÖRN.

FALCO Albicilla. Linn. Fisk-Örn, Hvitstjertad Falk. på F. Merikotka; på Fr. Aigle, Grand Pygargue; på Eng. Cinereous or White-tailed Eagle; på T. Fisch-Adler.

Kroppen är mörkbrun; Näbben gulaktig äfvensom den vaxlika huden kring dess bas, samt de halffjädrade fötterne. Stjerten nästan hvit.

Linn. Syst. Nat. Ed. Gmel. I. p. 253-255, (Falco leucocephalus.)-258 (F. albicandus). Faun. Sv. 55. (Vultur albicilla.) Retz. Faun. Sv. p. 61. Cl. 2. Aves. Ord. 1. Accipitres. Lath. syn. I. 1. p. 33. n. 8. Buffon pl. enlum. n. 411. Pennant Britt. Zool. I. p. 149. Ejusd. Arctic Zool. suppl. p.56. Bechstein Naturgesch. Deutschl. 8:o 1791. T. 2. s. 222. K. Vett. Akad. Handl. 1801. s. 175. (Gr. Wachtmeister). v. Carlsons Tal om Sv. Falk-arterna.

Örnar, Falkar och Hökar utgöra tillsammans ett slägte af Roffåglar, som söka sin föda om dagen, och hvilka hafva ett ofvantill platt hufvud, med stora insänkta ögon och utstående ögonbryn. Öfra käkens spets är nedåt böjd, samt vid basen med en vaxlik hud öfverdragen, i hvilken näsborrarne öppna sig. Tårna, försedda med starka, krökta klor, sitta tre framåt och en bakåt. De äro inunder vårtiga, för öfrigt nakna, och de två yttersta merendels genom en hud vid basen förenade. Benen (eller rättare hälbenet, talus) äro dels med fjädrar betäckta , dels bara; i sednare fallet mest af lika färg som vaxhuden på näbben. Vanligen är honan större och vackrare än hanen. De lefva i engifte, samt parvis under fortplantningstiden; men för öfrigt ensamma och spridda liksom rofdjuren i allmänhet. De jaga i en viss trakt, och nära sig af lefvande rof, af däggande djur, fåglar eller fiskar, efter deras olika plundringsförmåga och natur men i fall af hunger försmå de icke heller as, ehuru de kunna eljest länge svälta. Utmärkt skarp är deras syn, och ögat så danadt att de kunna se på längre eller kortare afstånd, allt som föremålen äro aflägsnade och deras flygt hastig och hög. De bo i höga träd eller berg, och många flytta med årstiderna. Deras fjädrar äro olika tecknade efter åldern, och det är först vid 3:dje eller 4:de året som färgorna blifva beständiga, då äfven deras första parningstid infaller. Man har nekat falkarterna örmage [ 6 ](Kropf) , men Wolf har funnit denna organ hos flera både stora och små af detta slägte.

En lekande inbillning tyckte sig finna i Örnens fullkomligheter anledning att tilldela honom företrädesrätt framför de andra af fjäderflocken. Denna modiga, starkt byggda och majestätiska fågel valdes till konung för djuren af sin klass, liksom Lejonet erhöll samma titel ibland de däggande, och sekler igenom hafva de behållit denna dem en gång förunnade förmån. Forntidens Grip var en poetisk sammansättning af begge, ett vidunder med örnens hufvud, utstående öron och lejonets kropp, betäckt med fjäder eller hår. Det var sådana som omtalades för Grekerna vid den sextonde Olympiaden, och huru de vårdade och försvarade Rhipæerne, gedigna Guldberg i Hyperboréernes land, mot de enögda Arismasperne. Örnen fick dock, enligt Grekernes och Romarnes Gudalära, en högre förrättning: helgad åt Jupiter sjelf, intog han sin plats vid Öfvergudens thron. Det är då icke under, att Jordens Gudar ofta bibehållit hans bild, såsom ett lysande emblem af makt och styrka.

Hafs-Örnen, den största och märkvärdigaste af de Falkarter som höra till Svenska Fauna, har man anmärkt vara, under första året, försedd med svartaktig näbb och vaxhud, samt ljusbrun ögonring (Iris). Hufvud och hals äro till sin hufvudfärg stötande på svart med en mindre tydlig liten brun fläck på hvar fjäder; halsen är likväl ljusare och under svalget gråaktig. Ryggens och vingarnes täckfjädrar bruna, men spetsen af hvar fjäder mörkare, hvaraf strödda, nästan trekantiga fläckar uppkomma. De yttersta vingpennorna svarta och de inre (secundariæ) mörkt gråaktiga, samt de till stjerten hörande mycket ljusbruna med svartaktig yttre kant och spets. Pennornas dunfäste (rachis) är hvitt. På det mörkbruna bröstet och underlifvet synes en långsefter tecknad svart fläck på alla fjädrarne. De på låren äro mörkt gråaktige äfven med mörkare spetsar, och ändtligen finnas de gula fötterna ganska litet nedom knäet fjädrade. Två år gammal får Hafsörnen ljusare ögonring; den bruna fläcken på halsfjädrarne blir otydligare, halsen inunder mera grå, och ryggen mörkare med molnlika (nebulösæ) fläckar. Sådana synas äfven inunder på fågeln, der fjädrarne för öfrigt äro hvita. Lårens bli mörka och stjertpennorna hvitare.

[ 7 ]En fullvext, af minst 12 års ålder, har gul hade näbb och vaxhud samt korta hår emellan ögonen och näbben; gul ögonring, ljusbrunt eller hvitaktigt hufvud med små mörka fläckar; Halsen ofvanpå gråbrun, och inunder något ljusare; Ryggen, vingarnas täckfjädrar och bröstet äro nästan enfärgade bruna; de yttersta vingpennorna svarta, ehuru vid basen grå; de inre mörkbruna. På det mörka underlifvet sprida sig ljusare fläckar. Fjädrarne öfver stjertfästet (uropygium) och de som täcka stjerten blifva mörkbruna, undantagne de 4 medlersta, som äro längre och hvita. De undre deremot helt mörkbruna, fastän brokiga at brunt och grått på yttre sidan. Omsider finnas stjertpennorna hvita, af hvilka de medlersta blifva något längre än de öfriga, samt deras spetsar ibland svartaktige. Fötterna äro knappt till hälften befjädrade, och tårna starka och vårtfulla med inkrökta svarta klor. — Fågelns längd i hvilande ställning, eller i sådan han här blifvit tecknad, utgör vid pass en och en half aln.

I anseende till den raka näbben och dess bara öfra del ända intill och nedom ögat, har man velat skilja Hafsörnen från Falkslägtet och föra den till Gammarne, men den äger flera kännemärken af det förra slägtet, och är jemte flera af de så kallade Örnarne endast en föreningslänk begge slägterna emellan. Att ock med Brisson göra dessa till ett eget slägte, kalladt Aquila, torde, som det synes oss, blott för en mindre betydlig krökning af näbben, vara öfverflödigt.

Ju äldre Hafsörnen blir, ju hvitare färg får hufvudet och halsen. Honan är derjemte mycket större än hanen, och äger äfven hufvud och hals af ljusare färg. Med skäl tyckes derföre Grefve Wachtmeister anmärka, att Auktorernas Falco ossifragus torde endast vara en ung Hafsörn och icke en egen art. Likaså äro förmodligen Falco leucocephalus och albicaudus eller hinnularius hos Latham äfven som sannolikt F. chrysaëtos och F. fulvus, endast artförändringar af olika åldrar, hvilket äfven Bechstein i sin Ornithol. Taschenbuch s. 10 och v. Carlson bestyrker.

Hafs-Örnen vistas på Island, Grönland, Lappmarken, Sverige och Ryssland, äfven har man sett honom i Tyska orterna vintertiden. Hos oss finnes han vid sjöar och haf, pch bygger på höga otillgängliga klippor såsom i Bohus[ 8 ]läns skärgård, eller ock i höga träd inom tjocka skogar. Dess näste är ungefär 2 alnar i diameter, föga djupt, men sammansatt af qvistar samt inuti bekiädt med mossa och fjäder. Honan värper tvenne hvita, i begge ändarne trubbiga egg, på hvilka hon ligger en månad. Ungarne kläckas i början af Juni, och drifvas ur nästet så snart de kunna föda sig. Under kläckningen jagar hanen sitt rof för sig och sin maka, hvilket den tiden sker lätt på flyttfåglarnas bekostnad. Denna örn är tung i flygten då han höjer sig ifrån jorden, men svingar sig snart öfver skyarna; han flyger långsamt och hvilar med hängande vingar, dem han som oftast upplyfter för att lägga fjädrarna i ordning. Fisk är hans förnämsta föda, och af denna skall särdeles Stenbiten (Cyclopterus Lumpus) begärligt sökas, fiskarne tagas under det de nalkas vattenytan, då Örnen nedstörtar på dem; men han dyker eller simmar aldrig, som några föregifvit. Äfven sjöfågel och fyrfotade djur såsom lam, harar och andra bli stundom offer för honom. Sjelf kan han likväl händelsevis blifva det för sitt rofbegär, då han spänner större fiskar hvilkas styrka öfverväldiga hans, och draga honom under vattnet, emedan de inspända klorna ej kunna åter utdragas; och härvid yttrar han det förfärligaste skrik, starkt skärande och något likt Påfågelns. Vanligen hvilar han mycket och jagar blott några få timmar om dagen — men är likväl alltid fet och stark. Genom kräkning skiljer han, liksom andra roffåglar, ifrån sig den mängd hår och fjäderbollar som kunna samlas i hans mage efter förtärda rof. Fängslad äter han allt slags kött och andra födämnen; men kan emedlertid svälta i 14 dagar.

Hans skarpa syn sätter honom väl i stånd att i tid upptäcka jägaren och fly, men blir dock icke så sällan skjuten, och har ibland funnits fastna i räfsaxar och äfven fångad på förgiftade luder som varit utlagda för rofdjur. Om vintrarne har man äfven sett honom sittande på isstycken vid strömmen här i Stockholm, der han, utan att vara särdeles skygg, väntat på sitt rof i vattnet. Ett stort antal kråkor plär då gemenligen oroa honom med deras skrik, och flyga honom så nära de våga.

Enligt de underrättelser, för hvilka Pennant haft att tacka Ödmann, kan denna fågel lätt göras tam, då han noga igenkänner, och visar sig äfven dem tillgifven som vårda honom. Hungrig, skall han yttra et särskilt ljud: [ 9 ]Tack, tack! hvilket äfven förnyas då hans behof blifvit uppfyllda. I detta tillstånd röjer han ingen djerfhet, utan tvertom den fromhet, att äfven tillåta kalkoner jaga sig.

Grönländarne sägas nyttja skinnet med fjädrarne till kläder, förtära sjelfva köttet och som ett slags skyddsmedel mot olyckliga händelser bära näbben och fötterna af Hafsörnar. På andra ställen der de finnas är denna eller annan nytta obekant, om icke en förment och föga pålitlig af pennorna mot örverk. Möjligtvis torde ett slags fördel af dessa örnar stå att vinna, om de till jagt kunde inrättas, eller, som man någon gång på skämt eller allvar föreslagit, tämjas till resor i luiten med Aerostatiska machiner.

Tab. 8. Visar fågelns skapnad efter skala.