Svensk zoologi/Kapitel 43

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Långtrådig manet
Svensk zoologi
av Conrad Quensel och Olof Swartz

Tumlare
Tordmulen  →


Svensk zoologi vol II 1806 053.jpg

[ 63 ]

N:O 43.

TUMLARE.

DELPHINUS Procæna. Marsvin. På Finska Merisika. På Fr. Marsouin. På Eng. Porpoise: på It. Porco pesce. På T. Braunfisch, Meerschwein. På N. Nise. Grönl. Nisa. På Isl. Brunskop, Hundfiskur. På Rysk. Morskaja-Swinja.

Kroppen är nästan käggle-formigt; Ryggen bred och Trynet trubbigt.

Linn. Syst. Nat. Ed. Gmel. 1. p. 229. Cl. 1. Mamalia. Ord. 7. Cete Faun. Sv. p. 51. — Retz. Fann. Sv. n. 57. —Arted. gen. 75. Syn. 104. Aldrovand. Pisc. p. 719. — Φωκαινα Aristot. lib. 6 c. 12 — La Cépède Hist. n. des Cétacées 2. p. 218. — Cuvier Tabl. Elém. p. 175. — Menag. d. Mus. d'Hist. nat. p. 66. — Bloch Fisch. Deutschl. 3. p. 119. t. 92. — Pennant Britt. Zool. 3. p. 61. — Klein miss. Pisc. 1. 24. 2. 26. t. 2. A. B. 3. B. Anders. Id. p. 253. — Crantz Grönl. p. 151. — Egede Grönl. p. 60. Act. Nidros. 2. p 258. — Nat. Hist. Sællsk. skr. 2. 2. p. 111.




Om vi icke utan någon häpenhet skåda de stora lifvade kroppsmassorne af Elefanten, Hippopotamen, Noshörningen och Oxormarne, eller de uråldriga lemningarne af jätte-lika varelser, längesedan försvunne från jordens yta, huru mycket mer kunna vi förvånas vid åtankan af de ofantliga Hvalarne, som dväljas i Oceanens sköte. I allmänhet ojemförliga i storleken med andra djur-rikets alster, från hvilka de utgöra en egen naturlig flock, äga de mycken yttre likhet med fiskarna, hvaribland de mindre naturkunnige länge räknat dem. Deras stora hufvud är lika så litet afskildt från bålen genom en smalare hals, hvars knotor äro merendels liksom sammanvexta; skapade nästan som odelta simfenor, dölja deras korta och plattade armar alla de leder hvaraf de äro sammansatta under huden, och utan bakfötter ända sig de bakre köttmassorna af den afsmalnande bålen med ett slags stjertfena. Men detta lika utseende oaktadt, är åtskillnaden icke mindre stor än märklig; ty denna fena som slutar stjerten, är icke vertikal som hos fiskarna, utan vågrät, och dess rörelser i vattnet ej sidverts utan uppifrån och ned, eller tvertom. Då vi derjemte låna blicken åt flera andra kännetecken, se vi snart huru Hvalarne närma sig till de däggande djuren. Deras foster födas lefvande, och näras i början med modersmjölken från 2:ne vid sidorna af buköppningen sittande spenar. Hvalarne andas luften medelst strupe och luftrör som föra [ 64 ]densamma i lungorna. Deras tunga är mjuk utan benaktigt stöd, och öronen ha hvar sin yttre, ehuru fin, öppning bakom djurets ögon, och näsborrarne, som öppna sig på sjelfva hufvudskålen, leda tillika bakåt svalget. Äfven de inre delarnas daning bevisar icke mindre djurklassen: en hjerna, lika organiserad: en af pleura omgifven lunga; ett hjerta med sina begge kamrar och öron: en diafragma af muskulös sammansättning, att icke förtiga lefver, kröse, mjeltar och magar, och ändtligen urinblåsa och lifmoder.

Det är likväl ofelbart att, organerne äro liksom särskilt afpassade efter naturen af Hvalarnes oförändrade hemvist. Så är deras synförmåga inrättad efter det våta ställe som hyser dem, och efter den fuktiga och tjocka atmosfer, genom hvilken föremålen skola upptäckas. Ögonstenen (kristallen) är nästan sferisk som på fiskar, skälar och andra dykande djur, äfven vissa Vattenfåglar. Det yttre svepet som omger ögat (sclerotica) är fasE och hårdt, sammansatt af tydliga, hvita fibrer, hvilka förena sig med hornhinnan, i hvars väsende de intränga. Särskilte muskler bidraga för öfrigt till ögats rörelser, hvilka jemte organets läge, befordra dess ändamål att, oaktadt dess märkvärdiga litenhet, kunna öfverse hafvets gränslösa vidd. En 60 alnars Hval har icke större ögon än ett annat djur af 20 gånger mindre längd.

Hörselorganen är innesluten i ett ben, som i stället för att göra en del af hufvudskålen, fästes dervid genom egna ligamenter, och hänger liksom i ett slags hålighet. På detta sätt afskildt och omgifvit af mjuka delar, mildras, kanhända, häftigheten af de tillrusande ljuden, eljest alltför starka och orediga för en organ, som nästan ständigt befinner sig under ytan af en omätlig vattenmassa. En föga vid hörselgång slutar sig ock utåt genom en knappt märkbar öppning, hvarigenom örhinnan är skyddad för en döfvande åverkan af Hafsvattnets rörelser.

Att neka Hvalarne luktsinnet, vore kanske orätt, ehuru tle synes sakna utom annat, första nerfparet, hvilket hos alla med Ryggknotor försedda djur mottager luktens inflytande. Men att något liknande denna organ stundom, om ej alltid, förekommer, få vi genast vid Tumlaren anföra.

Till ernående af en fin och säker känsel synas medlen något ofullkomliga. Fingrarne (att vi så må kalla dem), fastän delte i många små ben, och hvilka hos somliga äfven ha leder, äro dock så förenade och betäckte med en [ 65 ]tjock och fast hud, till formen af en köttig fena, att deras enskilta rörelser förhindras. Det är likväl anledning att förmoda, att de intryck som delen röner, kannas lika lifligt som hos Skälarne, hvilka med nästan likså outbildade framfötter, visa både ett ovanligt förstånd och mycken känsla. Det vore säkert mindre rätt, att anse Hvalarne för tvåfotade djur, än att tillegna dem 2:ne armar, af hvilka de betjena sig som af åror, äfven till eget värn och till deras fosters vård. I stället för de bakre extremiteterna som de sakna, har Naturen gifvit dem en stark och böjlig stjert, ett lika kraftfullt biträde under simmandet som förfärligt försvarsmedel i striden. Försedd vid ändan med den stora horisontela fenan, äger den medelst Länd- och Stjertknotorna en utomordentlig styrka, så mycket större som de förras utskott äro höga och desto bättre stödpunkter för de derpå fästade muskler af hvilka stjerten är sammansatt.

Med så mycken mer fördel betjena sig Hvalarne af deras armar och stjert, att midt i vida Oceanen ge rörelser tillkänna som tolka deras förnöjelse eller fruktan, efterspanande eller flykt, ömhet eller ovilja, jagt eller strid, som alla delar af deras kropp äro fyllda med ett oljaktigt ämne, hvilket äfven finnes ini sjelfva benen; och det är detta ämne som meddelar så många simmande varelser den utmärkta lätthet, hvarmed de kunna uppehålla och röra sig i det våta element som hyser dem.

Flere samlare af dessa djurens historia ha inbillat sig nödvändigheten af behofvet för dem att under deras lefnad behålla det bekanta ovala hålet mellan hjertkamrarne öppet. Det är likväl säkert att detsamma tillsluter sig genast efter födseln; och som Hvalarne icke länge kunna hålla sig under vattenytan, måste de ofta nalkas den för att andas luft ur atmosferen. Emedlertid som deras andedrägt är mindre fri än hos Landtdjuren, får också deras blod en mörkare färg; men äger dock nästan lika värme som dessas.

Näsborrarnes eller rättare Lufthålens läge på öfra delen af hufvudet, lättar Hvalarnes bemödanden att andas, utan att höja det öfver vattenbrynet. Deras luftstrupe är dock icke blott en öppning i svalget, utan den uppstiger som en pyramid ända opp i bakre näsgångarne, der den omfattas af Gomtäcket (velum palati), hvilket, cirkelrundt till formen, kan hopdragas för att tätt igensluta Luftstru[ 66 ]pen, likväl så, att luften fritt passerar från näsborrarna eller luftkanalerna ofvantill ända ned i lungan, och djuret derjemte äger förmåga att öppna munnen till mottagande af vatten och föda, utan att befara det minstas nedfallande i luftrören.

Men det är äfven genom dessa lufthål som Hvalarne befria sig från en mängd vatten, som de jemte födan, likt fiskarna, måste insluka. De sednare betjena sig till den ändan af gälarne, hvilka de förre sakna, men finna i de nämde lufthålens daning och sin egen sällsamma styrka, utväg att medelst flåsandet tillskapa stora vattensprång, väl kände af Sjöfarande, och hvilka deraf kallat Hvalarne Blåsare (Souffleurs). Men en blick på orsaken till detta fenomén: Man upptäcker en hinnaktig säck belägen emellan den yttre huden och de benaktiga luftpiporna eller näsborrarna; till denna säck, som kan mycket utvidgas, uppdrifver djuret, med biträde af tungan och magstrupens öfre del (pharynx), småningom det öfverflödiga vattnet i munnen genom de bakre näsgångarne, medan dess återfallande hindras af en köttig valvel som förut ger sig undan då vattnet upptränger. Sålunda samladt efter hand i säcken, och denna klämd rundt omkring af starka muskler, måste det vid dessas häftiga hopdragningar nödvändigt utsprutas genom lufthålen hvilkas trånga vidd, i jemförelse mot vattenmängden, bidrager också till dess stigande i höjden.

Luftstrupens beskaffenhet och gomtäckets att kunna hopdragas, ger äfven upphof åt en annan organ; det är röstens, eller egenskapen hos Hvalarne att yttra vissa ljud, kanske mindre fullkomliga, men ickedessmindre lifliga uttryck af fruktan och smärta. Det är ett slags förfärligt rytande, hvilket vid flera tillfällen anmärkt, sätter verkligheten deraf utom allt tvifvelsmål.

Som Hvalarne endast svälja deras föda, synas tänder vara af mindre betydenhet för dem än för andra däggande djur. Det finnes också ingen utmärkt åtskillnad emellan tandslagen hos de förra, och de saknas äfven alldeles hos somliga.

Emedlertid som man känner att en mindre fullkomlig förmåga att tugga födan, kan ersättas af digestions kraften, och de sammansatta djurmagarne troligen uppfylla bristen af tändernes verksamhet, se vi ock detta besannas hos Hvalarne, hvilka dels tandlösa, dels med tänder klent väpnade, hafva [ 67 ]blifvit med flera magar försedde, som exemplet nedanföre skall intyga.

Af alla djur ha inga fått större fält att beherrska än Hvalarne. Det är icke endast Hafvens yta de tillegna sig, sjelfva Oceanens afgrunder intagas af dem. Också är deras storlek lika förvånande som ojemförlig. Det synes icke otroligt att de större, i verldens äldsta tider öfverträffat 100 alnar i längden! En Grönlands-Hval kan väga 1000 Centner, en massa lika med den af 100 Elefanter eller 100 Hippopotamer; eller till bevis af än större skiljaktighet i naturen, lika med 150 millioner af någon den minste bland Gnagrarne. Hvilken styrka måste också denna Jättarnas Jätte äga!

Det är icke bekant huru länge de större Hvalarne vexa, men sekler äro säkert dertill nödvändiga. Redan äro 5-6 århundraden förflutne sedan menniskorna började ofreda dem, och ännu har ingen funnits hafva uppnått den storlek som de, hvilka först sågos vid poltrakterne. Det må icke anses öfverdrifvit hvad Buffon säger: En Hval kan väl lefva 1000 år, då en Karp uppnår mer än 200!

När Seglings-konsten började fullkomnas, och kompassen blef ledare mellan klippor och genom töcken, och naturens son eldades af åtrån efter de skatter som vunnos genom Hvalarnes besegrande, trotsade han snart både deras ofantlighet och styrka. Han har bekrigat dem från den ena Polen till den andra, och det så mycket grymmare som han sett sin handel derigenom utvidgas, näringsifvern formeras, flere och tilltagsnare Sjöman tilldanas, och allt till förökande af hans eget välde.




Slägterne af den Djurfamilj vi i det föregående beskrifvit, kunna lämpligen åtskiljas i 2 flockar, nemligen:

1. Utan tänder, men i deras ställe Hornskifvor sittande i öfre käken; och 2. med färre eller flera tänder.

Tumlaren hör till de sistnämde. Det Slägte hvartill han räknas är utmärkt från alla andra bland Hvalarne, såsom ägande begge käkarne i hela deras omkrets besatte med tänder (ehuru de icke äro af samma skapnad hos alla arter); Luft-kanalerne äro förenade öfverst i hufvudet, och ryggen har en fena.

Alla Haf äro detta djurets boställe. Man har sett det ända från Grönlands och Labradors isiga kuster, genom [ 68 ]hela Atlanten ned till Panama-Viken, och ini sjelfva Söderhafvet, vester om Mexiko och Californien. Man har äfven sett dem i Medelhafvet, och efter de gamlas uppgift fordom i det Svarta. Med större skäl ha de kommit på Svenska listan, såsom icke allenast besökande Vestra kusterna , utan tidtals Östersjön, der de dock sällan, i synnerhet Norrät, torde göra vida resor[1].

Delfinen, i Mytologiens tidehvarf förgudad af Greklands Poetiska snillen, kommer Tumlaren närmast i utseende, lynne och egenskaper. Denna sednare mindre lycklig, har Fått namn af Svin, en benämning likväl af sjömän och fiskare.

Bål och stjert tillhopa föreställa en förlängd kägla, och hufvudet en ganska kort dylik, hvars spets är trubbig, eller nosen rundad som en half elipsoid. På Delfinen ar denna utdragen i en plattad spets nästan näbblikt, och har derföre skänkt äfven honom ett gemenare namn eller Hafs-Gåsen.

Begge käkarne äro lika långa på Tumlaren, utan egentliga läppar, men huden, som är mörk och slät, viker sig endast öfver munnens kant och förenar sig med tandköttet, hvarinom 50-56 små likformiga och något plattade tänder äro i hvar käft sittande. Tungan är aflångt fyrkantig, flat, slät, hvit, på undra sidan fastvuxen, och kring kanten fint tandad. Ögonen små och långlagde, sitta nästan i rad med mungiporna. De mjuka ögonlocken ha föga rörlighet och betäckas på insidan med en slipprig vätska, men tårkörtlar finnas förmodligen icke. Iris synes gulaktig eller hvit, och pupillen liknar ett upp och nedvändt V. Halfannan tum bakom ögonen finnas öppningarne till hörkanalen, fastän knappt märkligare än efter ett nålsting. Öfverst på hufvudet är lufthålet (eller öppningen för de inom hufvudskålen förenade Luftkanalerne, äfven näsborrerne kallade) midt emellan ögonen, i form af en halfmåne, hvars konkava sida vetter ut nosen[2].

[ 69 ]Huden öfver hela kroppen är alldeles slät, och den yttre tunna, mjuk och len vid anrörandet, lossnar ganska lätt från den undra som betäcker ett 2-3 tums tjockt hvarf af ganska hvitt, oljaktigt späck. Köttet deremot är torrt, muskulöst och svartrödt till färgen.

Fenan på ryggen och den som slutar stjerten innehålla inga ben; den förra som är triangelformig, 6-7 tum hög och af en större bredd vid roten, består af bara späck och har ingen rörelse. Den sednare af vågrät ställning, broskaktig med inblandade ligamentösa fibrer, delar sig i 2 urrundade flikar, hvilkas bredd tillsammans utgör mest 6:te delen af kroppens längd, och bidrar i synnerhet till snabbheten i simmandet och till djurets lifliga vändningar. Bröstfenorna, sittande midt på vidden mellan ögonen och ryggfenan, fastan lågt ned på sidorna, äga genom föreningen med skulderbladen, och medelst ett antal smärre ehuru tätt förenade och med senor och hud betäckta ben, alldeles mot armens och handens svarande, en egen och större rörlighet och omfattnings-förmåga.

Könen visa föga utvertes åtskillnad, äfven i de organer som eljest utmärka dem. Litet nedför nafvelgropen ör en lång spricka, inom hvilken hanens del, cylindrisk till formen, vanligen till det mesta döljes, utom den yttersta ändan som är konisk och spetsad. Testiklarne gömmas ock innanföre, uppburne af ett ligament, formeradt af tarmsäcken. Honan äger en mycket märkbar Clitoris och en på tveren skrynkig moderslida, samt lifmodern delad helt nära sin mynning På sidorna om berörde spricka ser man dessutom hos honan, de ensamme spenarne till större delen gömde inom sina egna öppningar på huden, under hvilken samt bukspäcket tvenne säcklika kaviteter finnas, hvari en tjock, gul, gräddlik mjölk i mängd samlas.

Nederst är slutet för ändtarmen, på lika afstånd från köndelarne som från stjertfenan.

Tumlare finnas af olika storlek, Från 2-4 alnar i längden, och deras vigt beror af denna åtskillnad. En sådan af halfannan aln vägde 3 pund. Emedlertid har man uppgifter om dem som skolat uppnå 50 pund, så framt icke detta är lika säkert som den sägen att man sett Tumlare 9 alnar långa.

Färgen af kroppen är ofvanpå svart, stundom något i blått eller grönt stötande, åt sidorna ljusare eller askegrå, och inunder blekhvit.

[ 70 ]På skelettet räknar man 7 knotor för halsen och 13 som tillhöra ryggen. De derpå följande äro vanligt 45-46. Ländknotornas stora tverspetsar bevisa också den styrka som bakdelen äger, 13 refben sitta på hvar sida, men 6 endast äro förenade med bröstbenet, som är bakåt krökt och i 2 grenar deladt.

Tumlaren har en stor hjerna, jemförd med djurets hela volum. Med undantag af Apornas och deras närmaste fränders är, utom bristen af första nerfparet, likheten med menniskans märkvärdig, både till utvidgning, konvex yta, antal af krökningar, och vidd utöfver lilla hjernan. Det inre örat formeras, som förut sades hos Hvalarne, af ett eget isoleradt ben, och den så kallade Eustachii gång öppnar sig i Näskanalen, utan tvifvel för att bättre fatta ljudet i luften; och som de för lukt-organet troligen bestämde stora kaviteter i kindbenen, försedde innantill med en hinna lik snorhinnan och nervgrenar från det 5:te paret, äfven med samma gång förenas, så kunde man säga med Cuvier, att Tumlaren på visst sätt hör med näsan och luktar med örat. Hvarken i luftstrupen eller i den der ofvanför formerade pyramiden finnes något som liknar ett öfre lufthål (Glottis), hvilket synes neka djuret att kunna yttra annat än ett doft, stönande ljud. Så väl lungorna som hjertat äro utmärkt stora; lefvern deremot af mindre vidd och blott 2:flikig och utan gallblåsa. Njurarne ha intet bäcken, men dela sig liksom hos Björnarne i flera lober; och såsom till mjelten hörande har man ansett 7 små delar från storleken af en ärt till den af en kastanie. Ändtligen förtjena magarne att nogare anmärkas: de äro 4 till antalet. Matstrupen leder till den första som är säcklik, innantill på längden rynkad och beklädd med en sammetslik hinna. Öfvergången ur denna i den följande är hopdragen på 2 ställen, och har af några fått namn af särskilt mage. Den andra är lika stor som den förstnämde, rund, och af tjock, fastän mjuk sammansättning, och dess rynkor löpa snedare. En kort och vid båda ändar hopsnörpt gång förenar denna med den tredje som är hinnaktig, och liknar en tarm krökt som ett S och inuti porös, och den fjerde är äfven alldeles rund och rynkad, och det är i denna som gångarne från lefvern och kröset öppna sig. Härifrån går tarmkanalen rynkad på längden, utan blindtarm, under minskande af sin vidd och tjocklek ända till Anus. Hela kanalen utgör 12 gånger djurets längd.

[ 71 ]Oaktadt denna mångfaldighet kan Tumlaren icke idissla, ty matstrupen går endast till första magen, vid hvars mynning rynkornas ställning hindrar födämnets återförande till munnen, men snarare befordrar dess afgång till den andra.

Som dessa djurs föda består i sådana ämnen som deras boställe erbjuder dem, så är visthuset rikt. Fiskar af alla slag jagas af dem beständigt, särdeles flyttfiskar hvilka troppvis ankomma, såsom Sill, Makrill, Lax, m. fl. Tumlarne följa dem i stora skockar, ända upp i vikarne, liksom (efter Pennants uttryck) hundar efter haren. Det är vid sådana tillfällen de nästan förmörka hafsytan när de uppkomma att flåsa. Likväl jaga de icke endast nära vattenbrynet, utan gå äfven på djupet, der sjökräk, sandålar m. m. med nosen uppbökas ur sanden, efter de fyrfotade svinens sedvana på det torra.

Tumlaren är ett sällskapsdjur. Sällan finner man någon ensam, utan många tillhopa, i synnerhet under lektiden. 10-15 hanar följa ofta ett och samma föremål för deras begär, och stundom med den hetta, att de i yran stöta mot klippor eller fartyg eller löpa opp på stranden, som det skedde 1744 i en bugt på Island, der inemot hundrade gingo på land och blefvo invånarne till byte[3]. Isländaren tror dem verkligen vara blinda under parningstiden, som infaller mot Sommarens slut.

Det är på rygg liggande som honan mottager den segrande maken, omfamnad af hennes rörliga bröstfenor. Dräglig i tie månader framföder hon, vanligtvis i Juni, ett enda foster, redan af betydlig storlek. Klein utskar ett ännu mycket ofullkomnadt, som likväl hade 20½ tums längd. Den nyburna ungen dir genast sin mor; och under den ömmaste vård njuter han samma näring hela det första året, hvarefter han, vand till Föräldrarnes födkrok, sällar sig till hopen.

Tumlarens rörelser äro ganska lifliga, sä att ögat knappt kan följa dem. Under simmandet eller farten hålla de gemenligen hufvud och stjert nedböjde, att knappt mer än ryggen synes i vattenbrynet. De liksom roa sig att trotsa strömmarne, och när stormen upprört Oceanen, synas de än mera lifvade af den elektriska kraft som då herrskar i böljorna och luften, att med biträde af deras starka muskler kämpa mot de svallande vågorna. Ehuru de äfven visa sig i lugnt väder och följa fartygen eller svärma omkring [ 72 ]dem, äro de också säkra förebud för annalkande stormar, då de med pilens fart skynda mot det väderstreck, hvarifrån ovädret kommer.

De äro temligen seglifvade, och visa det under flera timmar sedan de blifvit upptagne eller på landet uppdrifne.

På somliga trakter af hafven ser man dem allmännare under vintermånaderne, på andra i talrikare mängd sommartiden. Sjelfve tyranner öfver de smärre fiskarna, måste de också erkänna somliga af de större djuren för sina. Sådan är i synnerhet en af Blåsarne (Physeter microps}, hvilken, ehuru af deras egen familj, förföljer och uppfräter dem. Och hvilken olycka ha de icke att befara från Fiskares nät och harpuner, som gäcka deras snabbhet att på djupet söka sin räddning. Det är egentligen för Tranen, innehållen i det tjocka späcket under huden, som de nu för tiden fångas af Holländare, äfven som af Åboer vid Norrska kusten och nära Danska bundet. Emedlertid var äfven köttet, som i smaken säges likna det af Sjöfågel, fordom en Kunglig rätt i England, ännu i Henrik VIII:s tid; och en författare under Elisabtets omtalar, huru ett sådant djur, fångadt för Hertigen af Norfolks räkning, och som delade det med sina vänner, åts bäst med Porpesse-sauce, tillredd af ättika, rifvit bröd och socker. Grönländarne, som räkna Tumlaren bland deras läckerheter, göra sig mindre möda med anrättningen. De förtära köttet både kokt och stekt, sedan det likväl förut, genom en grad förruttnelse blifvit mörare. Dessutom röka de det och äfven nedsalta, om tillfället så medgifver. På Newfoundland skall ett slags Metvarst tillredas af köttet. Men Grönländaren håller också det rå skinnet till goda med derpå sittande späck, som tillika förser honom med Lampolja, ehuru lukten deraf är odräglig. Sjelfva inelfvorna skrädas icke som närings-ämne, och senorna äro materialier för brukbara streck och bindslen Så lär nöden, och utan tvifvel smaken, en del af värt slägte att begagna hvad andra förkasta.


Tab. — 1. Djuret, tecknadt efter naturen. — 2. Skelettet kopieradt efter La Cépèdes Hist. nat. des Cètacées. — Det vidsatta alnmåttet visar den naturliga storleken.


[ 73 ]

Tillägg

om

DELFINEN.

DELPHINUS DELPHIS Linn. På Fr. Dauphin.

Samfält invånare med Tumlaren af de stora hafven, visar han sig dock icke vid Svenska stranden, åtminstone icke inom Östersjöns gränser. Alla himmels-streck, från Polerne till Eqvatorn, Grönlands och Otahitis — synas likaväl passa honom.

Med lika färg som Tumlaren, öfverträffar han honom, ungefär en aln i längd och deremot svarande tjocklek, äfven som han länge gjort det i namn och rykte.

Mer än 20 sekler sedan tillskref man Delfinen förstånd och känslofullhet, och desse sägner ha vunnit ett slags trovärdighet genom Anatomernes undersökningar.

Vigten af Delfinens hjerna mot dess kropp är som 1-25. Alldeles lika förhållande som menniskans.

Detta förenadt med organets likhet i dimensioner och skapnad , ger Delfinen ett märkvärdigare rum ibland djuren, än det hans luktförmåga fordom tillvunnit honom, och som Aristoteles redan känt.

Men mesta uppmärksamheten väckte Delfinen genom hastigheten af sina rörelser, dansar och språng. Plinius beskref hans fart hastigare än den flygande fågelns. Längesedan tillerkände man stjerten med dess fena en sådan styrka, att man ordspråksvis liknade den som företog en omöjlig sak, vid föresatsen att binda en Delfin om stjerten.

Detta djurets sällskapslikhet och böjelse för hvarandra var intet mindre talämne i forntiden än honans ömhet för sin unge: huru omsorgsfullt hon daggar honom, bär honom under sina armar och försvarar med ett mod som gränsar till ursinnighet. Äfven hanen säges dela denna vård med sin maka, som han ständigt följer och beskyddar. Huruvida likväl Delfinen lefver i engifte, torde ännu böra bevisas.

Det var äfven en allmän tanka att Delfinerne sökte bekantskap med menniskor. Plinius hyste den lika med samtiden. Man såg deras tumlingar och lustiga språng i vikarna och omkring de seglande fartygen, och man kallade [ 74 ]det förtrolighet, och detta gaf utan tvifvel ursprung till sagor, hvaraf verkligheten den tiden icke borde bestridas. Sådan är naturens Delfin. Poeterne skapade sig en annan. »De gamla Grekerne, säger en förträfflig författare, kände Delfinen, men deras lifliga poetiska fallenhet förledde dem att måla honom annorlunda än han är, och deras religions-moral hade nödigt att omskapa honom. Den Grekiska Mytologien, mångfaldig och vidtomfattande som den vackra naturen, hvilken gaf den upphof, borde tillvälla sig alla varelser, äfven Delfinen, som med förändrade egenskaper likväl bibehöll sin form. Det är icke Mytologien som gjort bildstrecken onaturliga, de ha blifvit med tiden förbytte genom Bildhuggeri-Konsten ännu i sin barndom, icke långt efter slutet af den så kallade Heroiska tiden i Grekland. Apollo dyrkades i Delphos under namn af den Delphiske (Delphinios) och Pythiske; ty Guden, sade man, hade visat sig under skapnad af en Delfin för de Creter, som han förmådde att handla vid den Delfiska stranden, och hvilka der grundlade verldens mest berömda Orakel. Apollos Tempel pryddes symboliskt med bilder af Delfiner, och som detta skedde i Konsternas första ålder, är icke underligt att de föga liknade naturen, men voro ickedessmindre genom Oraklet heliga. Man såg derföre på gamla minnesmärken, hvad de modernare äfven bibehållit, Delfinen sällsamt föreställd med stort hufvud, öppet gap, upphöjd stjert, o. s. v. Sednare tiders Artister, ehuru skickligare, ha ändå icke vågat förändra formerne efter naturen, utan blott sökt att försköna och göra dem finare. Således ha häfdatecknarne omtalat, poeterne besjungit och folken helgat Delfinen åt den Gudomlighet som de dyrkade — Apollo, Bacchus, Neptim — Alla tillhörde den. Oppian kallade honom Hafs-Jupiters tjenare, och Hieros Ichtys var hans allmänna namn hos Grekerne.

Det må lemnas därhän, huruvida Delfinen tillika med Svanen gifvit första idén till fartyg, men han hölls emedlertid sjelf för en sinnebild af Hafvet. Kärleken föreställtes med en Delfin i den ena och en blomma i den andra handen, för att beteckna dess välde på det torra och under böljan. En Delfin lindad omkring en treuddad gaffel betydde handelns frihet. Hans bild ses på många antika mynt. Gaulernes anförare brukade Delfinen som emblem; hans namn skänktes åt ett stort Landskap, och har burits af höga värdigheter; och sjelf lyser han bland Konstellationerne.




  1. Den tumlare som tjent till mönster för bifogade teckning, förlorade lifvet i Aug. 1809 nära intill Grisselhamn, hvarifrån den till Kongl. Hofvet insändes. På Hans Maj:t Konungens befallning lemnades den till K. V. Akademiens disposition, då Författaren hade tillfälle bevista den Anatomiska undersökning som Herrar Doktorer Pontin och Gadelius derpå anställde.
  2. De knappt märkbara hål ofvanpå öfre käken, som Herr Paulsen i Skrivter af Naturhistorie-Sællskabet. 2. 2. s. 114 omtalar, och håller för Näsborrar, har Författaren ej förmått upptäcka.
  3. Olafsen Irland. 1. s. 192.