Svensk zoologi/Kapitel 50

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Varg
Svensk zoologi
av Conrad Quensel och Olof Swartz

Göktyta
Svart hugg-orm  →


Svensk zoologi vol II 1806 125.jpg

[ 55 ]

N:O 50.

GÖKTYTA.

JYNX Torquilla. Tyta. Sädgök. På Finska Käenpiika. På Fr. Torcol. På E. Wryneck. På T. Drehals. Natterwindel. På Sp. Torcecuello. På It. Collotorto. På D. Giögtyte. På N. Saagouk. På R. Krutiholowa. På P. Kretoglow.

Är gråaktig till färgen och fläckig, med svarta, vågiga tverband på Stjertpennorna.


Linn. Syst. Nat. Ed Gmel. 1. 2. p. 423. — Faun. Svec. p. 34- Tab. 1. Cl. 2. Aves. Ord. 2. Picæ. — Amoen. Acad. 4. p. 504. — Retz Faun. Svec. p. 100. Penn. Brit. Zool. 1. p. 137. — Buff. Av. 7. p. 84. Briss. Av. 4. p. 4. Lath. Syn. 1. 2. p. 548. Ind. p. 223. — Aristot. Hist. Anim. 2. 12. Aldrov. Orn. 1. 863. — Schwenkf. Av. Siles. p. 357.




Då Hökarnes familj, vid första åsynen, rättvisar den analogi som von Linnés rika snille fann emellan dem och rofdjuren bland de däggande, så skänker oss äfven Skatornas många rimliga bevis, att i deras lynnen upptäcka ett slags likhet med djurrikets Förstår (Primates). Se der, å ena sidan t. e. Condoren, svingande sig öfver Andesryggens högsta spetsar, nedrusa med åskans fart öfver det rådjur hans skarpblick uppspanat i dälden; — den tigerfläckade Harpyen, som i nedfallandet ur luftens regioner klyfver sitt rof, — än Fiskörnen, som lyftar stora Gäddan ur det våta djupet, — än den i det öde tornet intill midnatten gömde Ufven, mössens väldiga jägare; — än Varfågel, som uppspikar Torndyfveln och Gräshoppan på slånbuskens piggar; — å den andra öfvertygas vi om förmågan att härma menniskorösten hos Papegojorna, om läraktighet hos Korpen och det listiga anlaget hos Skatan. Vid ett mindre vettenskapligt skärskådande torde man kanske anse några af de så kallade skatornas slägten ha större anspråk till en plats bland roffåglarne, men desse sednares näbb försedd vid sidorna af öfre käken med ett tandlikt utskott, erbjuder ett lätt skiljetecken från de förra, hos hvilka näbben, ryggad och ofvanpå kullrig, alldeles saknar detta. Äfven fötterne, ehuru stundom starkt danade, äga icke dessa krökta klor som vittna om Hökarnes bestämmelse. Det förekommer emedlertid hos Skatorna en större skiljaktighet i näbb och fötter än hos andra familjer af fågelskaran. Den förra än mer eller mindre krökt, än rak, äfven som hos somlige sågkantad eller [ 56 ]slät-kantig eller knölig, tillika med en sällsamt skapad tunga, ge i förening med de efter deras ekonomi på särskilt sätt formade fötter, otvifvelakliga kännemärken för familjens talrika slägter. Således utmärker sig Tytan med sin nästan trinda, spetsiga näbb, sina uthålkade nakna näsborrar, sin trinda, långa, masklika lunga, och sina klifvande fötter. Väl hafva egenskapen af dessa sistnämde äfven som näbbens form fordom gjort henne till samslägting med Göken; men denne, ehuru nära befryndad, visar oss, vid närmare granskning, sin säkra åtskillnad i beskaffenheten af tunga och näsborrar, att förtiga äfven, det egna i dess hushållning.

Tytan, eller som hon vanligen Kallas Gök-tyta, är af en åker-lärkas storlek, i längden ungefär 7 tum, och emellan de utbredda vingspetsarne 11, samt i vigten 2¼ lod. Näbben, 9 linier lång, är spetsig, nästan vigglik, och knappt märkbart kullrig samt näsborrarna vid basen smala, aflånga, conkava, tätt jemte hvarandra sittande. Tungan liknar den hos Hachspikarne (Pici), mycket lång, trind med broskaktig spets på ändan, och till hvars utskjutande 2:ne muskler sitta nederst vid sidorna, omfattande luftstrupen och gå omkring hufvudet för att fästa sig i pannan. Den gula Iris skönjes genast på det gråaktiga hufvudet, hvilket äfvensom halsen prydes med smala, vågipa, hvita och bruna tverränder, En mörkare linie går från näbben genom ögonen och något ned åt halsens sidor. En bredare rand löper också från nacken utföre åt ryggen, som är grå och svartfläckig med ljusare blanningar. Bröstet har deremot en blekbrun eller i gult stötande färg med svarta spetsade fläckar. Under buken ses ljusare ränder i vågor. Vingpennorna äro svartbruna, äfven med ljusare tverstrek, mest synlige då vingarne äro sammanslutne. 10 lika stora pennor tillhöra stjerten, böjliga, rundade i ändarne, grå, och mörkt brunspräckliga med 4 breda svarta band på tveren, utom en mycket kort och knappt märklig vid sidorna. Ben och fötter äro mörkgrå med 2 bakåt och lika många framåt stående tår, som hos de med kliffötter försedda fåglar. I allmänhet är honan blekare och mer grå än hanen. Föröfrigt synes naturen i den sköna schatteringen af denna fågelns fjädrar hafva ersatt det bristande i glans och lysande färger, som den tyckes slösat på många andra.

[ 57 ]Tytan är en bland flyttfåglarne, och visar sig om våren på de orter som äro hennes hemvist under parningstiden, och desse äro icke endast det Nordliga Europa och Asien, utan äfven Persien och Indien. I våra trakter bådar hennes ankomst äfven Gökens, hvars tärna (Gwas y gog) hon kallas i Wallis, och hvilket likaså hennes namn hos oss lär åsyfta. Slägtet synes icke talrikt. Tytan lefver ensam; enstaka träd äro merendels hennes vistelseort. Blott en liten tid ser man paret åtföljas, men de skiljas snart och bortresa ensamma om hösten, på lika sätt som de om våren ankommit. I någon håla af ett murket träd väljer honan sitt bo, der hon, omgifven af stoftet och maskmjölet, i början af Maj, värper 6—10 egg, hvita som elfenben, men så tunnskaliga att gulan lyser igenom. Under kläckningstiden födes hon af sin make med myror, sedermera också ungarnes näringsämne, och desse kunna knappt bruka vingarne, förrän de lemna nästet och öfverge hvarandra utan saknad.

På marken hämtar Tytan i synnerhet sin föda, sällan under barken på träden, ehuru hennes tunga, styfspetsad lik Hackspikens, tyckes lofva det. Hon besöker deremot myrstackarne, hvilkas invånare hon samlar på delta långt utskjutna och klibbiga redskap och sedan förtär, hvarom granskningen af fågelns inelfvor icke sällan öfvertygat. Under flygandet utspridas de böjliga stjertpennorna. Stillasittande hålles kroppen rak på grenen och nästan bakåt lutad, och som sofvande fäster Tytan sig längs efter trädstammen, till hvilket tårnas ställning bidrager, ehuru hon likväl icke klifver som Hackspikarne, fastän hennes fötter likna deras. Man har äfven anmärkt, att blindtarm saknas hos henne liksom hos dem.

Hennes ljud är lika så eget som Gökens. Det är ett skarpt hvisslande, som skulle sakna allt behag, om ej den entoniga rösten vittnade om vackra årstidens annalkande[1]. Det är dock knappt en månad förrän hon tystnar, och blir också sedan mindre synlig. Men icke mindre än lätet utmärka henne ock de besynnerligaste vridningar af halsen, än åt sidorna än bakåt, med hufvudet böjdt mot [ 58 ]ryggen, och ögonen under allt detta till hälften slutna. Rörelsen, må hända konvulsivisk, sker långsamt och våglikt, som de krälande djurens. Skrämsel, förundran vid åsynen af ett nytt föremål, orsaka den, icke mindre än bemödandet af fågeln att befria sig ur den handen, som tillfälligtvis fångat honom[2]. Säkert beror detta af en egen daning och må kallas naturligt, ty ungarne, ännu i boet, visa samma rörelser. — Kanske tjenar också denna förmåga att vrida hufvudet åt sidorna, till uppfyllande af ett välgörande ändamål för Tytans varelse, att varna småfåglarne för deras fiender Hökarne, hvilkas närvaro hon med förnyade ljud genast ger tillkänna.

Men hon äger ännu en märkvärdig vana, den nemligen att, fängslad i bur, vända sig midtemot åskådaren, höja sig, och gå sakta framåt under det hon uppreser fjädrarne på hufvudet och utbreder stjerten; hon drar sig likväl hastigt tillbaka, nedfäller tofsen, och med häftighet hackar bottnen af buren med näbben. Hon upphör icke heller att många gånger förnya dessa löjliga åtbörder, så länge man ser på hanne.

Mycket troligt gåfvo dessa sällsamheter hos Tytan ett slags anledning i de vidskepligare tidehvarfven, att anse henne som något underbart, och i synnerhet såsom verksamt kärleksmedel. Poeterne utmärkte äfven med namnet af henne skönhetens ljusningskraft, och sjelfva den passion som deraf uppväckes. Jynx var i Mytologiens häfder en Nymf, Echos dotter, genom hvars tjusning Jupiter brann för Aurora, Men Junos svartsjuka förvandlade henne ock för besväret i Tyta[3]. Venus sjelf förde Jynx som fågel från Olympen till Jason, för att lära honom dess egenskap, och derigenom beveka den hårda Medea[4]. Stjertpennorna och bröstbenet tillegnades i synnerhet den [ 59 ]kraft man önskade vinna. Äfven än i dag vid Ganges åbräddar, vecklar den kärlekssjuka Mogolern tungan af en fågel, lik Tytan, inom bladen af den sjelfrörliga klöfvern[5], och bereder deraf en talisman, som efter hans förhoppning bör göra honom lycklig vid mötet af hans älskarinna.

Verkligare nytta påstås kunna göras af Tytan i köket. Fetare mot slutet af sommaren skall hennes kött bli välsmakligt, och fångas derföre i Aug. månad så väl i Frankrike som Italien, och lånar ofta namn af Ortolan, en kramsfågel, vanligt mycket värderad; och fågelfängarne, inbillningsfulle att köttet smittas med smak af myror, bortrycka sorgfälligt tungan på de nyligen fångade.

Svårigheten att föda Tytan i bur, gör det nästan omöjligt att länge behålla henne lefvande. Hon svälter merendels ihjel. Med en massa af bröd och ost blandad, har det lyckats någon tid med ungar, men de ha omsider vägrat denna kost; äfven myror fann Gesner icke tillräckliga.


Tab. — Fågeln i naturlig storlek, tecknad efter nat. Hufvudet särskilt med utdragen tunga.




  1. De gamle kallade detta ljud strider. Namnet Jynx härleder sig också från det Grekiska Ιυζειυ, stridere. Scaliger; Homerus Voce stridet: Aristot. Anim. 2. 12.
  2. Aliqvando manibus tenui, qvi collum circumagebat in aversum, prorsum, retrorsum, mox oculos claudebat, qvasi obdormisceret. Schwenkfeld. Av. Siles. p. 357.
    Apparemment, säger Buffon, on lui a aussi trouvé de l'analogie avec ce tour de tête que se donnent certaines personnes pur affecter un maintien plus recuelli, & qui de-là on été vulgairement appelés torcols.
  3. Ett poetiskt infälle att dikta orsaken till bruket af fågeln såsom vanligt i blanning af kärleksdrycker.
  4. Pindar. Pyth. Od. 4.
  5. Hedysarum gyrens. Linn. den märkvärdigaste af alla sensitiva vexter.