Hoppa till innehållet

Svensk zoologi/Kapitel 51

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Göktyta
Svensk zoologi
av Conrad Quensel och Olof Swartz

Svart hugg-orm
Lump-fisk  →


[ 47 ]

N:O 51.

SVART HUGG-ORM.

COLUBER Prester. Bose. På Fr. Dipsade, Vipére noire. På T. Schwartze Otter.

Hela kroppen är svart utan fläckar. Kindkanten och läpparne äro hvitspräcklige.

Linn. Syst. Nat. ed. Gmel. I. 3. p. 1091. Faun. Sv. p. 104. Cl. 3. Amphibia. Ord. 2. Serpentes. — Retz. Faun. Sv. p. 293. Laurent. Syn. p. 99. t. 4. f. 1. p. 188. — Link i Voigts Magaz. 12. p. 295. Bechstein Uebers. von La Cépède Amphib. 3 —   — Sturm Deutschl. Faun. 4. Heft.




Om Naturen sparsammare smyckat en del af sina alster, bär likväl deras sammansättning allestädes fullkomlighetens stämpel, och det fula är stundom icke mindre beundransvärdt än skönheten. En i inbildningen grundad farhåga har gifvit Amfibierna i allmänhet obehagliga tillmälen. Sjelfva uttrycket af formen hos dem är merendels lika utmärkt som rysligt; äfven då de finnas prydde med lysande färger, föreställer man sig något osäkert, misstänkt och vidrigt i deras rörelser och blickar.

Härtill kommer en viss oangenäm lukt, den somlige utdunsta; den kalla nakna kroppen, det hväsande ljudet, den ofta tröga och släpande gången — alla rimliga orsaker tili aflägsnande från sådana föremål, än mindre underligt, när ett hos dem förmodadt gift fullkomnar den vedervilja de flesta menniskor hysa för dem. Och må hända, är det äfven en af de visa inrättningarne i Naturen, en varnande anledning att icke oförsigtigt nalkas den möjliga faran.

Bland flockarne af de med ryggknotor försedda djur, finner Naturforskaren väl inga lättare skiljemärken än i den som innefattar Ormarne. — Utan lemmar, liksom Fiskarne, äga de i stället för dessas gälar, verkliga lungor för andedrägten. De sakna emedlertid bröstben och ögonlock, hvilka deremot finnas hos de öfriga. Vid första anblicken röjes föga olikhet i Ormarnes skepnad, men deras yta visar genast en märkvärdig åtskillnad dem emellan. Betäckningen af huden är antingen öfverallt likformig, eller som hos andra, under buk och stjert af olika förhållande, hvilket liksom utstakar inom sjelfva flocken en naturlig gräns, bekräftad genom äfvenså vigtiga skiljaktighe[ 48 ]ter i organisationen af käkarne. Desse särskilt danade hos de förre, kunna icke så vidgas som de sednares, hvilka, af annan beskaffenhet, ge deras ägare förmåga, att svälja kroppar vida större än tleras egen, alldeles omöjligt för de förstnämde, som dessutom sakna de andres dubbla tandrader, och de dem ofta tillhörande, rörliga och ihåliga gift-tänder. Redan vid historien om den allmänna Hugg-ormen är så väl detta som anatomien af Ormarne i korthet anfördt. Vi önska nu, att näst före detaljen af en annan art, än en gång fästa uppmärksamheten vid den egenskap, som gör så många af dess likar fruktansvärde.

Gift-tänderne äro, hos de Ormar hvilka äga dem, liksom analoga med Betarne hos de däggande djuren, å ömse sidor af öfra käken nedtill omgifne med ett päronformigt giftgömme och en långrund körtel, hvarur dess flytande innehåll, pressadt under hugget, löper från roten af den ihåliga tanden, såsom i en kanal, ut genom dess vid sidan öppna spets. Flere smärre tänder upptäckas också hos någre, kring basen af den större, hvilka, i händelse af dennas förlust, äro lika vådlige. Det är emedlertid genom förstörande af dessa mord-redskap, som de i Orienten öfverallt sedde gycklare kunna, åtminstone till en viss tid, utan fara handtera de fruktansvärdaste af dessa odjur.

Sjelfva gift-vätskan, som en Fontana, Coste m. fl. så noggrant undersökt, visar intet tecken till syra eller Alkali, blandar sig lätt med vatten eller sprit, är till färgen blekgul eller hvitaktig, såsom flytande något klibbig, men torkad får den likhet af gult harts, som mörknar med tiden och blir svårlöstare. Den äger ingen lukt, ingen smak, om icke liksom något felaktig, ofta utan minsta retelse på tungan; ibland åter så skarp, att äfven orsaka stelhet och känslolöshet. I mindre mängd nedsväljd, är följden deraf ingen. Men i synnerhet ingjuten i blodrören eller inympad i ett sår, är dess verkan grym, i mån efter dess ursprung från olika Orm-slag, äfven efter skiljaktighet i ålder, årstiden, och i synnerhet himmelsstrecket.

Någre ha föreställt sig denna åverkan såsom blott mekanisk af tänderna, eller som ett slags retning på hud och nerver; men äfven utan våld bibragt, visar giftet samma symtomer. Saliven är ock lika litet orsaken som djurets utomordentligt beska galla, utan det beror ensamt af den [ 49 ]vätska, som samlad och dold i de beskrifna gift-säckarne. medelst sår af hugg-tanden, införes direkte i blodmassan.

Man har samlat detta gift från lefvande Ormar i ett kärl hållit för dem, hvaruti de under bitandet i dess bräddar småningom uttömt deras förfärliga förråd. Visse Indianer, äfven Tatarerne, bruka än i dag, på lika sätt som fordom Schyterne, att bestryka sina pilar med en blanning af Orm gift och Menniskoblod.

Följderne af ett giftigt Ormstyng äro, som sagdt är, efter omständigheterna olika. Se här emedlertid en teckning af de olyckor, hvilka man anmärkt hafva stundom blifvit den bitnes fasansvärda lott.

Strax efter bettet kännes på stället en stickande smärta, nästan lik den efter stynget af en geting. Delen svullnar med stark rodnad, långt öfverträffande den mindre vidd som såret äger, och hvaromkring mörka fläckar börja visa sig. Värken ökas, åtföljd af krampaktiga ryckningar, och omkring det sårade stället som nu blir svartblått och förlorar känslan, utbreder sig svullnaden till andra delar och omsider öfver hela kroppen. En häftig feber infinner sig med flera eller färre af följande symtomer: en törst som ingenting kan tillfredsställa, hicka hjertklappning, rädsla, gallaktiga kräkningar, ojemn och afbruten puls, lifskrafternas aftynande, slummer, sinnesnedslagenhet i högsta grad och liksom likgilltighet för allt; beständig kallsvett, och ofta en gul färg spridd öfver hela kroppen. Omsider förloras sansningen, utbrott af yrsel och fånighet inställa sig. Ändtligen upplöses vätskorna så, att bloden flyter ur alla öppningar medan lifvet ännu varar; och detta är knappt slutadt förr än svarta fläckar öfver hela kroppsytan och en flytande materia från såret, åtföljd af den förfärligaste stank, vittna om en total förruttnelse. Som erfarenheten i alla tider besannat så olyckliga händelser, har också omtankan sökt att uppfinna tjenliga räddningsmedel. Hvart och ett land, der invånarne varit för dessa slags missöden utsatte, har, så väl som kanske hvar tidpunkt, ägt sina motgift, ehuru icke något preservatif är ännu upptäckt mot vådan, men desto flera förslag, att, sedan olyckan händt, rädda den hon träffat. I Indien, hvars hetare himmels-strek ger lif åt en större mängd af dessa fruktansvärda varelser, har man litat på Ormroten (Ophioriza Mungos) och Ormträdet (Ophioxylonserpentinum) ,och flera lika berömda ämnen ur vext[ 50 ]riket. Braminerne betjena sig af ett slags piller, i hvilka Arsenik är en vigtig beståndsdel. Araberne ha trott sig finna deras räddning i sjelfva den fienden som skadat dem, medelst förtärande af honom rå med tillsats af salmiak. Hvitlök är eljest deras allmännaste medel, hvaraf de krossa några klyftor mellan tänderna, utsuga derpå såret, och breda sedan deröfver den med saliven blandade löken. Det är alltid deras psyller, som häruti biträda dem, och hvilka med tillhjelp af vidskepliga upptåg och under pladdrandet af något ställe ur Koran, utöfva deras otillräckliga konst.

Och huru många föregifna antidoter för Ormbett veta icke Norra Amerikas Indianer att omtala. Mer än ett halft hundrade medel ur vextriket äro af resande efter deras sägner antecknade, fastän kunnigare personer hafva yppat tvifvelsmål mot säkerheten af deras användande. Vi lemna dem således i deras värde, äfvensom uppgifterna af forntidens Läkare, bland hvilka Celsus och Galenus må här till namnen anföras. Framför allt annat prisade den sednare sin Teriak ända till skyarne.

Utvertes brukade medel, såsom underbindningar, starka scarifikationer, ingnidande af kaustikt alkali i såret och dettas brännande med glödhett jern, hafva, om de tidigt blifvit använde, och med invertes passande ämnen förenade, stundom visat önskad verkan. Fontana, som kanhända gjort de mesta försöken, fann ett utspädt kaustikt alkali, både in- och utvertes tillämpadt, af största nytta. Andre ge den färska bomoljan ett stort loford, och icke mindre åt Eau de Luce till några droppar intaget, hvarjemte det ristade såret bör dermed fuktas och förbindas.




Den allmännaste Hugg-ormen i Norden är Coluber Berus, hvars märkvärdigheter redan i början af detta verk blifvit samlade och anförde. En annan, icke mindre sällsam än utmärkt art af samma slägte, är i sin ordning nu. vårt föremål.

Svarta Hugg-ormen träffas i gamla skogar af Rikets medlersta Provinser, säsom i Småland, der man känner honom under namn af Bosen. Han är likväl mycket sällsyntare hos oss än C. Berus, kanske mindre så i Tyskland, der han i norra delen (Meklenburg &c.) förekommer, törhända, ock i Böhmen och Österrike. Men den [ 51 ]gamla titeln Vipera Anglica nigricans[1], som han länge burit, bör förmodligen uteslutas, emedan han synes icke tillhöra det Brittiska området, utan har en mörk afart af C. Berus gifvit anledning till ett sådant misstag. Om åter den, som omförmäles vid Oka-floden i Ryssland, såsom der allmän och mycket giftig, kan säkrare med vår förenas, må vidare undersökningar afgöra.

I längden är Svarta Hugg-ormen emellan 20 tum och en aln; af kolsvart färg öfver hela kroppen, äfvensom ofvanpå hufvudet, som är ovalt, bredare än halsen, och något platt nedtryckt, belagdt med fjäll, af hvilka de mot nosen äro mindre, ett större fyrkantigt emellan ögonen, och de öfver nacken störst. Så väl härigenom som medelst färgen, utmärker han sig från den allmänna arten. Nosen är rundad och trubbig samt näsborrarna synbare. Ögonen, som sitta närmare framåt nosen vid sidorna af kinderna, äro temligen stora, med röd, lysande iris. Gifttänderne i öfra käken äro stora och starka, samt tungan, då bon uträckes, lång och som vanligt tvåklufven. Kindkanterne synas mest hvita, något ljusbruna, och den fjälliga ytan under nedra käken, äfvensom ett stycke nedom halsen, hvit och svartfläckig. Ryggfjällen äro ovalt lansettformiga med märklig knöl; de på sidorna deremot något större och ovala. De sitta alla fästade på en svart hud, hvilken rynkad vid Ormens rörelser, ger ett skiftande utseende, som vore den nätlik ined ljusa maskor. Buksköldarne och stjertfjällen, hvilka efter v. Linnés beräkning utgöra, de förre 153, de sednare 32 till antalet[2], ha ett mer glänsande utseende och liksom svartblå mot dem som betäcka den öfriga kroppen. Stjerten är ändtligen mycket kort, eller knappt en åttondedel mot hela längden.

I våra Landsorter äger Bosen ett mycket elakt anseende. Det torde dock hända att hans färg bidragit det me[ 52 ]sta till den så allmänna fruktan för honom. Ännu felas oss närmare uppgifter om de egenskaper som kunna enskilt tillhöra honom. Han påstås att hväsa starkare än andre bekants Ormar; men huruvida han är af djerfvare natur än de, så att han anfaller det föremål som retat honom, våga vi icke med säkerhet anföra. Link tror denna Ormen vara trög och långsam, och Laurteti, som säkert icke misstagit sig om arten, berättar att man i Österrikiska länderna icke anser den ibland de farliga, hvilket påstående dess högst misstänkta utseende tyckes likväl ogilla.

Såsom tillägg vid kurer för Ormsting, kunna Askblad uppföras på samma lista. De hafva hos oss blifvit bepröfvade och godkända. T. ex. för en häst, ormbiten i hufvudet, hvilket deraf, enligt berättelsen, uppsvällde till vidden af en strömmings-fjerding, brukades varma omslag med dukar blötte i starkt afkok på Askbark och löf af samma träd. Härigenom botades åkomman inom få dagar. Äfven Malört, på samma sätt använd, gjorde önskad verkan på en annan häst, sårad i magen. Då bomolja är i fråga som räddningsmedel, bör den alltid brukas varm, hvarförutan föga eller ingen nytta är deraf att vänta, (Ödmann i Patr. Sällsk. Hush. Jurn. 1787. s. 591.)


Tab. En Svart Hugg-orm i naturlig storlek, efter naturen tecknad.




  1. Petiver har i sitt Mus. N. 204 gifvit detta namnet, men som icke tillkommer någon annan än en helt svart artförändring af C. Berus, på hvilken också de rhombiske fläckarne längs efter kroppen lätt kunna upptäckas, enligt Pennant Britt. Zool. 4. p. 26. La Cépèdes och Bechsteins Synonymer höra sannolikt till denna, ej till C. Prester, så mycket snarare, som de ansett densamma för Beri afart, hvilket både färg och öfriga kännetecken hos den rätta arten bestrida.
  2. Man har nu mera funnit detta beräknande så osäkert, att specifika åtskillnaden af arterne ej kan deraf hämtas. På den C. Prester som Link observerade vid Rostock, fann han 204 buksköldar och 35 stjertfjäll. Wolf anmärkte en annan åtskillnad.