Svenska Akademiens handlingar/Höpkens svar på Konungens Tal

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Akademiens Stadgar
Svenska Akademiens handlingar ifrån år 1786. Första delen

RiksRådet Grefve Höpkens svar på Konungens Tal
Inträdestal af Herr RiksRådet Grefve v. Höpken  →


[ 40 ] Då uppläsningen af Stadgarne var slutad, framkallade HofCantzleren Akademiens Ledamöter, hvar och en med sitt namn och i sin ordning. Å deras vägnar besvarade den äldste ibland dem, Herr RiksRådet Grefve Höpken, Konungens Tal, och tolkade Akademiens erkänsla i efterföljande ord:

[ 41 ]

Stormäktigste Allernådigste Konung!

När, inför Eder Kongl. Majestät, omgifven af en ansenlig lysande församling och under en ståt som Majestätet åtföljer, jag vid denna högtidlighet framträder, så sker det med den djupaste vördnad, men tillika med en häpenhet jag svårligen kan dölja eller öfvervinna.

Jag står här inför Thronen, att uti Akademiens namn föra ordet, och jag befinnar derjemte, att orden ej kunna hinna opp till ämnets höghet. Tystnad vore då väl det bäst talande, om vid detta tillfälle den vore tillåten.

Till min ursäkt måste jag ock uppriktigt tillstå, att jag mest öfverlefvat mig sjelf och att åldern sänkt min röst och fläckt den finneseld, som bör upplifva vältalighet, den jag fördenskull minst äger och på denna stunden mest behöfver.

Dock, i sanning, hvartill skulle den i dag tjena? Fordras att känna Eder Kongl. Maj:ts kärlek för vitterhet och smak, kärlek för Svenska språkets uppodling, för Skaldekonstens ädla och ljufva målningar; så finnes allt detta i denna Inrättnings grundläggning och sammansättning. Fordras ock, att känna hvad ett stort snille förmår skapa, hvad utrymme på utsigter detsamma intagit, med huru stor omtanke det sörjt för närvarande tid och tillkommande tider igenom uppmuntringar och belöningar; [ 42 ]äfven ock, hvad utvägar tagne blifvit, att i längden afböja missbruk, tvedrägt, oordningar, som leda till förfall och obestånd; så äga vi uti de uppläsna Stadgar bevis, att allt förutsedt blifvit, allt utur vägen röjdt. Det är rätta kännemärket af vishet och af vidsträckt snille, att gifva åt sina anläggningar en tillräckelig och varaktig strka emot tidens verkningar och emot menniskors dels lättja, dels ledsnad, dels lättsinnighet, dels medfödda håg för nya förändringar och nya påfund.

Således, Stormäktigste Allernådigste Konung, återstår för mig ej annat, än att, å Svenska Akademiens vägnar, betyga för Eder Kongl. Maj:t dess odödliga vördnad och underdåniga tacksamhet för den mödan Eder Kongl. Maj:t sig åtagit att sjelf upptänka, sjelf utarbeta och stadga denna inrättning, nyttig icke allenast för medlefvande och för framtiden, utan, jag tör säga, äfven för Eder Kongl Maj:t sjelf. Det höfves en stor Konung, att regera öfver ett upplyst Folk; det höfves ett upplyst Folk, för att en dag kunna tala värdigt om en stor Konungs bedrifter. De Regenter vi än mest vörda och bäst känna, hafva skapat dråpliga Häfdatecknare. Augusti och Ludvigs tidehvarf anmärkas mindre igenom deras gerningar uti krig, mindre igenom drabbningar och eröfringar, hvaraf minnet och lifligheten med tiden småningom bortdunstar; än igenom de dråpliga Snillen de uppammat, igenom de grundeliga, behagliga, sinnrika och kärnfulla Skrifter de uppväckt, igenom ett förbättradt [ 43 ]språk de infört, igenom ädlare Skalder, igenom vettenskaper, vitterhet och allahanda snillebragder de uppmuntrat, menniskoslägtet till förundran, undervisning och prydnad.

Men jag stadnar härvid. Eder Kongl. Majestäts vilja, höga tänkesätt och jemväl närvaro förbjuda, att vid detta tillfälle hämta ur dessa märkvärdiga tidehvarf en likhet med den tids herrlighet oss beredes. Efterverlden får friare utrymme, att lifligen teckna allt detta med sanning och värdighet.

Konungen behagade derefter till bemälte Herr RiksRåd öfverlemna Akademiens Sekret, och till Sekreteraren Stadgarne.

Ledamöterne framträdde att, enligt den fastställda Ordningen, lotta om sina Säten, undantagandes Herr RiksRådet Grefve Höpken, åt hvilken Konungen Sjelf lemnade N:o 1. För de trenne frånvarande Ledamöter, Herr RiksRådet Grefve Scheffer, Biskoparne Doktor Celsius och Wingård, uttogos Lotterne af Herr RiksRådet Grefve Gyllenstjerna, Herr RiksRådet Friherre Carl Sparre och Herr Grefve Brahe.

I en täckt silfverskål voro lagda 13 Numror, och utföll Lottningen på följande sätt:

N:o 2. Hr RiksRådet Grefve Carl Fredrik Scheffer.
N:o 3. Biskopen Doktor Celsius.
N:o 4. Kongl. Sekreteraren Kellgren.
N:o 5. Hr RiksRådet Grefve von Hermansson.
N:o 6. Biskopen Doktor Wingård.
N:o 7. Hr RiksRådet Grefve Axel Fersen.
N:o 8. Öfverste KammarJunkaren Grefve Oxenstierna.
[ 44 ]N:o 9. Expeditions Sekreteraren Adlerberth.
N:o 10. KammarRådet af Botin.
N:o 11. CantzliRådet Rosenstein.
N:o 12. StatsSekreteraren Schröderheim.
N:o 13. CantzliRådet Grefve Gyllenborg.

Sluteligen behagade Konungen Sjelf underteckna Akademiens Stadgar och låta dem af de närvarande Ledamöter, hvar efter sin nummer, underskrifvas; hvarefter Konungen åter begaf Sig till det inre rummet, beledsagad af Akademiens Ledamöter.

Sedan Kongl. HusgerådsKammarBetjeningen kring det midt i rummet stående bord framsatt 18 Länstolar, hvaraf en för den äldsta Ledamoten, Herr RiksRådet Grefve Höpken, sattes vid den öfra, och en för Sekreteraren vid den nedra ändan af bordet, men de öfriga efter deras nummer på hvardera af sidorna; inkommo Akademiens Ledamöter å nyo, och intog hvar och en den stol, som med dess erhållna Nummer var tecknad.

Konungen täcktes, i en för Honom tillredd Läktare med galler, incognito bivista det återstående af Akten.

Herr RiksRådet Grefve von Höpken, och efter honom hvar Ledamot i sin ordning, samt sluteligen Sekreteraren, höllo följande Tal: