Svenska flottans historia: åren 1635-1680/kapitel 37

←  Inkomster och utgifter

Svenska flottans historia: åren 1635-1680 av Axel Zettersten

Anskaffning  →

37.

REDOVISNING.

Öfverrevision.Enligt föreskriften i 38:e punkten af 1634 års regeringsform skulle regeringen hvarje år företaga en “examen“ med alla fem rikskollegierna. Ehuru denna examen anstäldes blott en enda gång eller år 1636, så bibehölls dock stadgandet i 1660 års regeringsform, likväl med tillägg att examen ej var oundgängligen nödvändig hvarje år.

Amiralitetskollegium var således redovisningsskyldigt blott inför regeringen. Vid slutet af denna period blef dock förhållandet annorlunda. Konung Karl XI inledde förändringen genom att den 6 mars 1676 förordna en särskild kommission, bestående af medlemmar af rikets råd, ridderskapet och adeln, Svea hofrätt och Stockholms magistrat att undersöka amiralitetets tillstånd och förvaltning.^[1] Nästa steg togs vid 1680 års riksdag, då deputerade af rikets ständer granskade rikets förvaltning under konungens minderårighet.

Vid förenämnda “examen“ år 1636 kom amiralitetskollegium före den 29 mars. Examen varade fyra dagar. Strax i början meddelade kamreraren i räkningekammaren (kammarkollegium) Nils Olofsson, att han ej fått någon räkenskap från amiralitetet sedan år 1632. Amiralitetsbokhållaren undskylde sig, att räkningarne och rullorna på skeppsfolket ännu icke voro afslutade. Kamreraren upplyste vidare, att den till kammaren inlemnade 1632 års bok icke innehöll några verifikationer, hvarken för uppbörd eller utgift. Härpå resolverades, att böckerna skulle verificeras af någon af amiralerna innan de inläggas i kammaren samt att amiralitetsbokhållaren skulle till nästa dag inlemna en kort balans öfver amiralitetets uppbörd och utgift för åren 1633 och 1634, hvarefter först räkningarne för 1635 kunde komma under granskning. Dagen derpå fortsattes examen, hvarvid hufvudsakligen anmärktes, att ingen hade verificerat och underskrifvit inventarierna på skeppen, tacklingen och annat tyg, hvilket dock borde hafva skett af riksamiralens adjutant, vice amiralen eller holmmajoren: “så fans ej heller någon pertinent och speciel underrättelse om skeppsfolkets aflöning, icke heller rigtiga speciallängder på hvar person, huru mycket hvar och en hade bekommit och ännu hade att fordra: såsom ock dels inga, dels ringa besked om inventarier för hvart år, inventarium på redskapen, kronans och Holmens egendom, om uppbörds- och utgiftsboken eller aflöningsregistren, om folkets arbete: till hvad arbete folket blifvit användt, om smedjeräkningen: huru mycket jern blifvit upparbetadt, om reparbanans räkningar: huru stor uppbörd af hampa inkommit till Skeppsholmens varubod och hvad arbete blifvit af det hampspinnaren uttagit.“^[2]

Examen afslutades d. 1 april, då det resolverades ad interim att amiralitetskollegium skulle till nästa Johannis inlägga i kammaren fullständiga räkningar för åren 1633—1635 samt att inventarier å skeppen, tackel och tyg skulle inlemnas till kammaren verificerade och underskrifna.^[2] Den slutliga revisionen uppsköts sålunda till midsommar, men då undandrog sig amiralitetskollegium densamma under “förgäfliga entskyllningar.“^[3]

Enligt påskrift å amiralitetshufvudboken för år 1634 inlades hon i räkningekammaren d. 22 april 1637 och granskades d. 13 och 14 mars 1638 af rådet genom riksamiralen samt amiralerna af rikets råd Klas Fleming och Erik Ryning.^[4]

År 1648 förordnades revisorn i kammarkollegium Johan Appelgren att med biträde af assessorerna i amiralitetskollegium N. Lindegren och M. Pleningius jemte amiralitetsbokhållaren och kassören granska amiralitetets räkenskaper för åren 1644—1647 och deröfver ingifva berättelse till k. maj:t.^[5] Sedan berättelsen inkommit, uppdrog drottningen åt kammarkollegium att döma och förfara efter lag och kammarordningen i anledning af “några fauter och origtigheter“, som yppats vid revisionen.^[6]

I april 1675 förordnade konung Karl fyra riksråd att noga undersöka amiralitetsväsendet under “sista regeringens tid“ (förmyndarregeringen) och derefter gifva konungen en relation derom.^[7] Då sedermera rikets ständers deputerade vid 1680 års riksdag företogo sin granskning af samma regerings styrelse och förvaltning, så anmärkte de rörande amiralitetet:
 att de i anseende till amiralitetshufvudböckernas uppställning icke kunnat komma till något resultat rörande medlens användande;
 att de ej kunnat utröna hvad för hvarje skepps utrustning borde finnas i förråd;
 att de ej heller på något sätt kunnat kontrollera åtgången af ekvirket för skeppsbyggnaden, emedan så snart virke ankommit till varfvet på Skeppsholmen, det genast blifvit summariskt påfördt skeppstimragien, utan räkenskap för hvad som åtgått för hvarje särskildt skepp;
 att de ej kunnat erhålla någon upplysning om tackelverket, hvad i tackelboden fans år 1660, hvad derefter åtgått och hvad som var i behåll år 1672; samt
 att utgifter för aflöningen, proviant och upphandlingar så sammanblandats, att ingen säker underrättelse ens om de redbaraste medlens disposition kunnat erhållas.^[8]

Kontanta redogörelsen.Efter den stränga examen, som amiralitetskollegium undergått år 1636, tillsattes flera redogörartjenster, hvilka förseddes med instruktioner. Derefter utfärdade kollegiet d. 21 okt. 1637 en fullständig ekonomisk instruktion. Denna var af hufvudsakligen följande innehåll:
 1. “Alla inkomster, så väl penningar som dess värde, skola qvitteras af dem, som hafva inkomsterna under händer och derför göra redo. Qvittenset skall presenteras bokhållaren, som derpå med sin hand skrifver, att det uppvist är.“
 2. Bokhållaren, som det tillhör att upprätta hufvudboken, skall bokföra alla för honom uppvisade qvittenser.
 3. Till bokhållaren skola alla, “som hafva med intraderna att skaffa“, såsom kassören, proviant-, regements-, byggnings-, tackel-, smedje- och artilleriskrifvarne, hvarje månad afgifva sina redogörelser.
 4. Bokhållaren aflemnar till kommissarien minst hvarje månad uppgift å alla inkomsterna.
 5. Utgifter få blott ega rum efter amiralitetskollegiets “befallningszedlar“ (anordningar). Vid utbetalning af lön till officerare och underofficerare skrifves sedeln på den längd, der löntagarne skola qvittera beloppen. För gemenes aflönande utfärdas sedeln på mönsterrullorna och beloppen qvitteras af kompanikaptenerna med kompaniskrifvarne. Likaså handtverksfolkets aflöning efter byggnings- och tackelskrifvarnes rullor, hvilken aflöning verificeras af holmamiralen.
 6. Alla befallningssedlar på hvad det vara må, skola af bokhållaren antecknas och bokföras.
 7. Kommis mottages till uppbörd af kassören och redovisas liksom kontanta penningar.^[9]

År 1675 förordnades, att alla uppbördsmännen jemte byggningsskrifvarne vid varfven i landsorten skulle inlemma sina redogörelser till bokhållaren qvartalsvis i stället för månadsvis.^[10]

Uti 57:e punkten af 1644 års sjöartiklar förordnades, att riksamiralen skulle med de andra amiralerna, amirallöjtnanterna, majorerna och de äldsta kaptenerna en gång hvarje qvartal, eller åtminstone hvarje vår och höst, undersöka huru amiralitetsbetjente, enkannerligen kommissarien, bokhållaren, kassören, proviantmästaren och skrifvarne förrättat sina embeten. Befinnes då någon varit försumlig, skall han af amiralitetskollegium straffas med afsked, lönens afkortning eller jern och häktelse efter sakens beskaffenhet. Enligt riksamiralens arbetsordning d. 13 mars 1648 skulle alla uppbörder inventeras vid hvarje års början af vice amiralerna, kommissarien, en eller båda assessorerna och holmmajoren.^[11]

Det synes således att goda bestämmelser icke saknades för åstadkommande af en tillfredsställande bokföring och en effektiv kontroll. Men en sak är att utfärda goda föreskrifter, en annan är att få dem att efterlefvas. Och detta senare lyckades icke. Hufvudboken blef icke färdig förr än flera år efter det, som hon omfattade. Den 23 nov. 1640 skref räkningekammaren och kräfde resterande hufvudböcker ända från och med år 1635.^[12] År 1670 saknades hufvudböcker från och med år 1662.^[13]

Någon verklig kontroll fans ej heller. Då kassören Elias Månsson erhöll afsked i januari 1666, kunde han ej redovisa sin kassabehållning. Ännu vid hans död två år derefter var bristen ej ersatt, utan amiralitetskollegium måste lägga beslag på hans qvarlåtenskap.^[14] Kommissarien Johan Lang (Palmström) anmälde vid amiralitetskollegiets sammanträde d. 29 april 1670, att kamreraren Tomas Tomasson gifvit år 1663 qvitto till kamreraren vid stora sjötullen Olof Starenflycht å bekomna 8,000 daler, men att beloppet icke blifvit uppdebiteradt i räkenskaperna.^[15] Någon strängare åtgärd vidtogs icke med anledning häraf med Tomasson. Han fick stanna qvar i tjensten, ehuru beloppet ej ersattes. Då han afled år 1672, begärde kollegiet qvarstad å hans efterlemnade egendom. Dock var skulden ännu år 1678 oliqviderad, ty kollegiet anmodade då fiskalen Teofilus Mellin att “förhindra kamrer Samuel Ekling att sätta sig i besittning af sin salig svärfaders kamrer Tomas Tomassons stenhus vid Regeringsgatan på Norrmalm, förr än den sistnämndes skuld till amiralitetet 8,000 daler s. m. blifvit godtgjord.“^[16]

Lika dåligt var det bestäldt med kontrollen öfver båtsmansdagsverken. Vid förenämnda räfst af deputerade vid 1680 års riksdag anmärktes, att båtsmännen användts till enskild nytta. Riksråden hade för egen räkning användt omkring 165,500 båtsmansdagsverken, af hvilka riksamiralen G. O. Stenbock begagnat 52,607 stycken, riksrådet och amiralen Nils Brahe 45,788, d:o d:o Klas Stjernsköld 41,598, riksmarsken K. G. Wrangel 17,988 o. s. v. Som de utgjorts på kronans kost, så värderades de lika med ett dagsverke i Stockholm på egen kost eller en half daler stycket. Efter denna beräkningsgrund dömdes vederbörande att ersätta kronan.^[17]

Persedelredogörelsen. Denna tids persedelredogörelse omfattade proviant-, material-, artilleri- och inventarieuppbörderna samt uppbörden ombord å skeppen under expedition.

Proviantuppbörden redovisades af proviantskrifvaren, kallad proviantmästare från år 1642. Utom de månads- eller qvartalsredovisningar, hvilka han, såsom ofvan är nämdt, skulle inlemna till amiralitetsbokhållaren, skulle han vid hvarje års slut afge en fullständig årsräkning.^[18] Amiralitetsfiskalen skulle tillse att försnillning eller underslef icke bedrefs i magasin och bodar samt att vigter och målkärl voro rigtiga.^[19]

Proviantskrifvarne i Finland skulle hvarje månad insända uppgift till amiralitetet öfver intägt, uttägt och behållning. Vid midsommar skulle de sjelfva eller någon deras fullmägtig resa till Stockholm och afge verificerad redogörelse för året.^[20] Fogden vid amiralitetets proviantförråd i Vaxholm skulle gifva proviantmästaren månadsbesked öfver hvad som fans i förrådet och egde proviantmästaren att gifva anvisning å detta förråd, när tillgång ej fans i magasinet i Stockholm.^[21]

Med afgångsprocenten skulle förhållas enligt räkningekammarens förordning, så att befallningsmännen skulle uppbära spanmålen af allmogen med struken tunna (56 kannor), hvaraf beräknades två upplandsfat (sex och en fjerdedels procent) i afgång å hvar tunna råg och korn samt tre fat för hvar tunna malt. På pundvarorna bestods två skålpund på lispundet (tio procent) i afgång. Häraf skulle befallningsmannen njuta halfparten, då provianten låg under hans vård från hösten till våren; men på det, som befallningsmannen uppbar på hösten och genast levererade till proviantmästaren, hade han ingen afgång, utan skulle leverera detsamma från sig med samma öfvermål, såsom han det sjelf mottagit af bonden. Den sålunda bestådda afgången njöt proviantmästaren för varor, som han haft i magasinet år och dag eller från höst till höst, men endast hälften deraf för varor, som han haft i magasinet från hösten till våren.^[22]

Värdet af den proviant, som fans i magasinet, utgjorde i allmänhet omkring 20,000 daler. Enligt amiralitetshufvudböckerna utgjorde värdet vid slutet af:

år	1650	daler	15,430
„	1652	„	24,288
„	1653	„	35,742
„	1658	„	22,681
„	1659	„	30,673
„	1661	„	11,735
„	1663	„	9,586
„	1665	„	20,004
„	1670	„	18,513
„	1680	„	41,607	[23]

Materialuppbörden redovisades af byggnings-, tackel- och smedjeskrifvarne, hvar för sin detalj.^[24] Såsom ofvan är nämdt, afgåfvo de månads- eller qvartalsredogörelser till bokhållaren. När materialier utlemnades, skulle de “noga föras hvar på sitt verk med deras värden, så att man genast kan se hvad hvart arbete kostar.“^[25]

De många och stora skeppen gjorde det nödvändigt att ständigt hafva ganska stora partier i förråd. Värdet af dessa uppgick i allmänhet till 60,000 à 70,000 daler. Enligt amiralitetshufvudböckerna utgjorde värdet vid slutet af nedannämnda år:

	Hos byggnings- skrifvarne i Stockholm o. landsorten	Hos tackelskrif- varen	Hos smedjeskrif- varen	Summa Daler
År 1650	9,868	15,162	5,108	30,138
„ 1652	9,504	41,502	7,502	58,508
„ 1653	14,098	39,733	4,671	58,502
„ 1658	5,038	23,449	29,871	58,358
„ 1659	6,186	25,635	5,718	37,539
„ 1661	12,212	11,362	7,097	30,671
„ 1663	26,395	37,014	8,726	72,135
„ 1664	31,221	44,269	8,298	83,788
„ 1666	33,444	77,307	7,421	118,172
„ 1670	28,365	38,454	9,768	76,587
„ 1680	166,466	33,208	3,209	202,883[26]

Artilleriuppbörden redovisades af tygvaktaren eller artilleriskrifvaren.^[27] Hvarje år skulle han afge en fullständig redogörelse till amiralitetsbokhållaren.^[28] År 1650 blef tygmästaren hans närmaste förman.

Inventarieuppbörden bestod af skeppens inventarier och redovisades i första hand af vederbörande uppbördsskeppare under ekipagemästarens tillsyn. Härom resolverade amiralitetskollegium år 1643, att hvarje år vid Martini tid (d. 10—11 november) skulle hvarje skepps skepparuppbörd, såsom tackling, segel, flaggor, styckelådor, ammunition, redskap m. m., fullständigt inventeras. “På hvarje skepp skall en skeppare hafva denna uppbörd och derför redovisa i en bok, i hvilken å ena sidan införes allt hvad som finnes på skeppet och är honom tillinventeradt samt det han får ur tackelboden och smedjan eller från byggnadsskrifvaren och tygvaktaren. I bokens andra sida afföres all åtgång, hvilken skall verificeras med tackelskrifvarens, byggningsskrifvarens eller tygvaktarens qvittenser för de gamla och förslitna persedlar, som han till dem aflemnar.“^[29] Året derpå utkommo sjöartiklarne, hvilkas 26:e punkt innehöll, att skeppen skulle inventeras hvarje år, när de gingo till sjös, och hvad som då saknades, men borde funnits enligt inventarium, skulle ersättas af skepparen.

Ett stort steg framåt till skeppsinventariernas rigtiga redovisning togs år 1676, då amiralitetskollegium biföll den framsynte amiralen Hans Hansson Clercks förslag, att fullständigt inventarium skulle upprättas för hvarje skepp efter ett tryckt formulär, specificerande alla persedlar, som borde finnas och hvad som verkligen fans, så att man lätt kunde se hvad som felades.^[30]

I september 1680 utnämndes en särskild inventarieförvaltare, som skulle bokföra och redovisa skeppens alla inventarier.^[31]

Af uppbörderna ombord under expedition redovisade, såsom nyss nämndes, skepparen för inventarier, ammunition o. d. Provianten redovisades af kaptenen, der ej skeppsskrifvare fans.^[32] För större flotta antogs ibland en särskild redogörare, såsom skedde vintern 1645 för flottan i Wismar. Då utnämndes kammarskrifvaren i räkningekammaren Jöns Nilsson till regementsskrifvare vid denna flotta, för hvars underhåll under vintern anvisats 75,000 daler.^[33] På amiral Mårten Ankarhjelms flotta till Portugal år 1646 förordnades skrifvaren Josef Tomasson till redogörare för alla uppbörder och utgifter.^[34]

När skeppen hemkommo från sina resor skulle amiralitetsfiskalen tillse att, hvad som öfverblifvit, såsom proviant, tjära, ljus, bräder, spik m. m., blef ordentligt återlemnadt till respektive förråd.^[35]

Mynt, mål och vigt.Genom kungl. förordningen d. 26 aug. 1633 bestämdes att en daler silfvermynt skulle motsvara två daler i koppar. Härigenom uppkommo benämningarne daler s. m. och k. m. Värdeskilnaden blef större, hvarför genom kungl. förordningen d. 24 mars 1643 stadgades att en daler s. m. skulle motsvara 21⁄2 daler k. m. Genom k. förordningen d. 7 okt. 1665 nedsattes kopparmyntet för tredje gången derhän, att en daler s. m. skulle motsvara tre daler k. m. Räkningen i kopparmynt var allmänt gängse till dess genom sistnämnda förordning stadgades, att silfvermynträkningen skulle vara den officielt gällande.^[36]

I detta arbete förekommer blott daler s. m. Till detta myntslag hafva de i handlingarne ofta förekommande daler k. m. och riksdaler blifvit evalverade. Beräkningsgrunden har för kopparmyntet varit nyssnämnda förordningar, så att en daler s. m. ansetts lika med två daler k. m. åren 1635—1642, två och en half daler 1643—1665 och tre daler k. m. 1666—1680. En riksdaler har ansetts lika med en och en half daler s. m. till år 1665 och derefter lika med en och trefjerdedels daler s. m.

På en daler räknades fyra mark, trettiotvå öre eller etthundratjuguåtta fyrkar. En dukat var 100 öre eller 31⁄8 daler s. m.

För en daler s. m. erhölls ungefär, hvad man nu får betala med sex kronor.

 Mål och vigt.

En struken tunna = 2 upplandsspänn = 8 fjerdingar eller skäppor = 32 kappar eller upplandsfat = 56 kannor = 146,57 liter.
 En fjerding = 7 kannor = 18,32 liter.
 En kappe = 13⁄4 kanna = 4,58 liter.
 En kanna = 2 stop = 8 qvarter = 32 jumfrur = 2,617 liter.
 En ankare = 15 kannor = 39,25 liter.
 En tunna spanmål = 56 kannor.^[37]
 „  mjöl = 60 kannor.^[38]
 „  malt = 661⁄2 kannor.
 „  saltadt kött, smör och jordfrukter = 48 kannor.
 En läst salt = 18 tunnor.^[39]
 En tunna salt = 56 kannor.^[37]
 En läst öl eller dricka = 12 tunnor.
 En tunna öl eller dricka = 48 kannor.^[37]
 En tunna fisk såsom lax, torsk, sill och strömming = 48 kannor.^[40]
 En tunna beck och tjära = 48 kannor.^[37]
 „  kalk = 591⁄2 kannor.
 En läst kol = 12 tunnor.
 Ett skeppund koppar- och jernvigt = 20 lispund = 400 skålpund = 170 kg.
 Ett lispund d:o = 20 skålpund.
 Ett skeppund viktualievigt = 16 lispund = 320 skålpund = 136 kg.
 Ett lispund d:o = 16 skålpund.
 Ett skålpund eller mark = 32 lod = 0,425 kg.
 En famn = 3 alnar = 6 fot.
 En aln = 2 fot = 4 qvarter = 24 tum.
 En fot = 0,297 meter.

1. Se sid. 36.
2. Rådsprot.
3. C. T. Odhner, Christinas förmynd. sid. 151.
4. S. K. A. afd. A.
5. R. R. 2⁄3 1648.
6. R. R. 2⁄9 1648.
7. A. K. reg. 10⁄4 1675.
8. S. Loenbom: handl. till Karl XI:s hist., 10:e saml., sid. 183—186.
9. A. K. reg.
10. A. K. reg. 17⁄6 1675.
11. R. A. Rikskollegierna I Am:ts koll.
12. S. K. A. ank. handl.
13. S. K. A. afd. B K. bref 16⁄12 1670.
14. A. K. reg. 14⁄2 1668.
15. A. K. prot.
16. A. K. prot. 1⁄8 1678.
17. S. Loenbom: 11:e samlingen.
18. A. K. reg. 15⁄6 1636.
19. A. K. reg. 12⁄7 1656.
20. A. K. reg. 25⁄6 1636.
21. A. K. reg. 15⁄6 1636.
22. A. K. reg. 31⁄1 1646.
23. S. K. A. afd. D 11.
24. Se sid. 150.
25. A. K. reg. 14⁄6 1636.
26. S. K. A. afd. D 11.
27. Se sid. 151.
28. A. K. reg. 15⁄7 1643.
29. A. K. reg. 1⁄9 1643.
30. A. K. prot. 24⁄4 1676.
31. A. K. prot. 8⁄9 1680.
32. R. A. afd. Am:ts koll. Adler Salvius förslag till instruktion: A. K. prot. 30⁄4 1666.
33. A. K. reg. 2⁄1 o. 10⁄1 1645.
34. A. K. reg. 29⁄8 1646.
35. A. K. reg. 12⁄7 1656.
36. Nordisk Familjebok: Daler.
37. R. R. 10⁄3 1665.
38. A. K. prot. 2⁄3 1665.
39. A. K. reg. 10⁄11 1665.
40. R. R. 10⁄3 1665. “Allt salt tunnegods, såsom sill, lax, strömming, ål, bergentorsk, kött, salt och smör m. m., skall proviantmästaren föra sig till uppbörd efter tretton lispund tunnan och efter samma grund det utlemna, antingen det sker pundvis eller plåcketals eller ock tunnetals och uti stora partier“ (A. K. reg. 31⁄1 1646).