Svenska flottans historia: åren 1635-1680/kapitel 36

←  Pension

Svenska flottans historia: åren 1635-1680 av Axel Zettersten

Redovisning  →

36.

INKOMSTER OCH UTGIFTER.

Inkomster.De medel, hvarmed amiralitetskollegium skulle bestrida utgifterna, anvisades hvarje år af kammarkollegium, som disponerade rikets inkomster för de af kungl. maj:t bestämda utgifterna. Dessa dispositioner utfärdades i sammanhang med riksstaterna och äro undantagsvis, såsom åren 1661 och 1663, underskrifna af kungl. maj:t.

Bilagan 8 innehåller en tablå öfver dessa anvisningar och amiralitetets öfriga inkomster, för så vidt de kunnat inhemtas af riksstater, riks- och amiralitetshufvudböcker samt liqvider. Hufvudböcker saknas alldeles för flera år och der för samma år både riks- och amiralitetshufvudbok finnes i behåll, så stämma de ej i allt öfverens, emedan de äro upprättade efter olika grunder. Om således tablåns siffror ej äro fullt exakta, torde de dock gifva en någorlunda tillförlitlig öfversigt öfver inkomsterna.

De största och säkraste af dessa utgjordes af de fyra skattegrupperna mantalspenningar, grundränta, bergverkstionde och tullmedel. Öfriga inkomster voro af mera tillfällig natur.

Mantalspenningar. I de för åren 1637—1654 i tablån utförda sådana ingå äfven boskapspenningar, hvilka tillhöra grundräntan. De äro nemligen nämnda år sammanförda i inkomststaterna.

Grundräntan utgjordes af ordinarie räntan, boskapspenningar, skjutsfärdspenningar samt råg- och riksdalershjelpen. Dertill komma diverse förläningar i räntor.

Den ordinarie räntan, äfven kallad mantalsränta, utgjorde den ojemförligt största delen af amiralitetets grundräntor. I början bestod hon till större delen af persedlar in natura, såsom spanmål, lefvande boskap (från Åland), kött, fisk och tjära. Beloppet deraf nedgick sedan. På 1640-talet levererades naturapersedlar för omkring 60,000 daler årligen, år 1650 för 51,584, år 1661 för 16,253 och år 1664 för 8,208 daler.^[1] Denna ränta var amiralitetet förbehållen af socknar i Norrland, sjösocknar i Finland, hela Åland och Öland, hvilka landsdelar ansågos “höra under amiralitetet.“ Kastelholms ladugård på Åland hade amiralitetskollegium utarrenderat för 300 daler årligen.^[2] Ottenby ladugård på Öland brukade amiralitetet sjelf genom en uppbördsman derstädes.^[3] Skatteboskapen från Åland bestod af oxar, kor och får, hvilka fördes lefvande till Stockholm. Men år 1667 anmodades fogden att sälja boskapen och skicka penningar i stället.^[4]

Boskapspenningarne beviljades första gången vid 1620 års riksdag, bestämdes år 1642 till två daler pr mantal och beviljades sista gången 1657, hvarefter de blifvit en ständig ränta.^[5] För amiralitetet anvisades af dessa penningar ganska vexlande belopp eller mellan 3,000 och 13,000 daler om året.

Skjutsfärdspenningar beviljades vid 1642 års riksdag i stället för den s. k. friskjutsen eller rätten till fri skjuts och gästning för en hvar, som reste i kronans ärenden. De skulle utgöras med tre daler af hvarje krono- och skattehemman samt hälften af frälset. Detta bekräftades år 1649, hvarefter denna skatt blef ständig.^[6] Det årliga för amiralitetet anslagna beloppet vexlade mellan 2,000 och 17,000 daler.

Råg- och riksdalershjelpen anvisades blott två gånger, nemligen år 1655 med 19,957 daler och 1656 med 4,615 daler.

Förläningar i räntor voro vissa personer anvisade i afräkning å deras löner. Räntan af Bornholms vederlags gods, omkring 3,500 daler, var anslagen åt riksamiralen. Asarums sockens ränta (“skånska medel“), omkring 1,500 à 2,000 daler årligen, tillhörde Bodekulls varf.^[7]

Bergverkstionde bestod af kopparräntan, jerntullen och messingstullen.

Kopparräntan utgjorde en fjerdedel af tillverkningen vid Falu koppargrufva.^[6] Hon var amiralitetets bästa och redbaraste anvisning, ehuru det årliga beloppet vexlade högst betydligt eller från 109,987 daler år 1653 till 1,337 daler år 1667. I medeltal erhöll amiralitetet 20,000 daler om året af denna ränta.

Jerntullen af Vestmanlands bergslag, 20,000 daler, anvisades för år 1637.

Messingstullen. Af denna anvisades 5,000 daler för år 1673.

Tull och accis bestod af stora sjötullen, “lilla tullen och accisen“, livländska licenten och tobaksmedel.

Stora sjötullen ansågs liksom kopparräntan vara “goda och reda anvisningar.“^[8] Af dessa medel erhöll amiralitetet i medeltal 40,000 à 60,000 daler årligen. Beloppen vexlade från 300,000 daler år 1645 till 2,735 daler år 1661.

Lilla tullen (landtull) var accis på alla ätliga och förnötliga varor, som fördes till torg eller marknad. Af dessa medel anvisades för amiralitetet årligen omkring 20,000 daler till större delen af lilla tullen i Stockholm. Beloppen vexlade från 2,600 till 33,981 daler.

Livländska licenten, som var en tullförhöjning i Livland, förekommer i amiralitetets inkomststater åren 1637—1655 med omkring 30,000 daler om året.

Tobaksmedel eller skatt å förbrukning af tobak uppfördes i staten åren 1664—1668 med 7,000 à 8,000 daler per år. Förstnämnda året anvisades dock 17,740 daler.

Reducerade gods. Under denna titel anvisades för amiralitetet år 1655 16,000 daler, år 1656 20,000 och år 1680 44,067 daler på grund af den vid 1655 års riksdag beslutade reduktion.

Adelns kontribution. Ridderskapet och adeln beviljade vid riksdagen i Stockholm år 1652 en särskild gärd af fyra daler af “hvart besatt bondehemman, som hvar och en eger.“^[9] Häraf erhöll amiralitetet år 1654 24,484 daler.

Städernas kontribution utgjordes med visst bestämdt årligt belopp af hvarje stad, såsom 6,000 daler af Stockholm, 1,500 af Göteborg, 650 af Uppsala, 400 daler af Gefle, Vesterås, Arboga och Nyköping o. s. v.^[10]

Kröningsgärden. Drottning Kristina beviljades år 1649 i kröningshjelp en gärd efter samma grunder, som hennes fader erhöll vid sin kröning.^[11] Till amiralitetet anvisades häraf 2,500 daler.

Subsidiemedel voro hufvudsakligen franska. År 1670 erhöll amiralitetet 36,000 daler spanska subsidiemedel.^[12]

Anvisningssumman enligt stat utgjorde i allmänhet 300,000 à 400,000 daler. Häri inräknas dock ej anvisningar för att betäcka de ökade utgifterna för sjögående flottan under krig. När dessa medräknas, springer statens slutsumma upp till 900,000 daler.

Ej bekomna anvisade medel uppgingo, såsom inhemtas af tablån, till ganska betydliga belopp. Amiralitetskollegium klagade att dessa rester utgjorde för åren 1654—1662 tillhopa 928,395 daler och för åren 1663—1669 tillsammans 373,906 daler.^[13]

Extra uppbörd utom staten. De sparsamma, i rätt tid sällan utfallande, anvisningarne nödgade amiralitetskollegium att skaffa sig extra inkomster. Sådana voro influtna medel för försålda varor, såsom jern, koppar, salt, bräder m. m. En skeppslast jern såldes år 1642 i Königsberg och 1669 en dylik i Lübeck.^[14] År 1649 såldes 60 skeppund (24,000 skålpund) garkoppar till en köpman i Stockholm efter 60 daler skeppundet.^[15] Åren 1642 och 1668 sändes flera bojorter med saltlaster till Åbo, Borgå och Helsingfors för att säljas till högsta pris.^[16] Åren 1676 och 1677 skickades fyra skeppslaster bräder till Riga att säljas; för penningarne skulle vagenskott köpas.^[17] År 1661 såldes några i sista kriget med Danmark eröfrade priser och några bojorter, som icke voro behöfliga.^[18]

Andra extra inkomster voro hyror för skepp, utlånade till handelsresor, såsom skeppet Rafael (2) till Spanien år 1650,^[19] skeppet Fama (3) till London år 1654,^[20] skeppet Rekompens (3) till Amsterdam år 1662,^[21] skeppet Fortuna (3) till Rouen år 1665,^[22] skeppen Svenska Lejonet (2) och Wismar (2) till Portugal år 1666,^[23] skeppen Svenska Lejonet (2), Månen (2), Wismar (2), Fenix (2), Örnen (2) och Fortuna (3) till England, Frankrike och Portugal år 1667,^[24] skeppet Danska Fenix (2) till London och Portugal år 1668^[25] samt skeppen Svenska Lejonet (2), Wismar (2) och Örnen (2) till Portugal år 1669.^[26] Dessutom tillätos både in- och utländska köpmän att mot fraktpenningar skicka sina varor på örlogsskeppen, när dessa gingo på sina expeditioner, såsom från Narva till Stockholm,^[27] mellan Göteborg och London^[28] samt från Wismar till Stockholm.^[29]

En inkomst, som icke ingår i tablån, är den vid 1664 års riksdag beviljade skeppsbyggnadshjelpen, nemligen:
 af adeln en daler för hvarje skattlagd hel gård, undantagande säterier samt rå- och rörshemman;
 af presterskapet tre daler för hvartdera af åren 1665 och 1666 för hvart sextiondefjerde mantal inom deras församlingar;
 af borgerskapet en viss summa under samma två år, enligt särskild fördelning mellan städerna; samt
 af allmogen en daler för hvartdera af nämnda år af hvart helt hemman. Och på det att dessa medel icke skulle kunna dragas till annat ändamål, så skulle de ingå omedelbart till amiralitetet.^[30] Denna gärd utgjorde tillhopa för båda åren 192,819 daler, hvaraf 151,668 daler kommo amiralitetet till godo. För dessa penningar byggdes i Lübeck skeppen Jupiter (1), Mars (1) och Solen (1) “och räckte ej till flera skepp, enär så mycket penningar förlorats på den höga vexelkursen öfver Hamburg och Lübeck, då penningarne måst dit remitteras.“^[31]

Såsom en extra inkomst kunna ock anses de böter, som ådömdes riksamiralen G. O. Stenbock för 1675 års fruktlösa sjötåg, af hvilka 40,000 daler anvisades till flottans utrustning år 1677.^[32]

Uppbörden.När amiralitetskollegium erhöll årets inkomststat från kammarkollegium, så voro dermed ej penningarne bekomna. Ty räntekammaren betalade ej med kontanta medel, utan med anvisningar på hvad som var uppfördt i staten. Valuta derför fick amiralitetskollegium sjelf skaffa sig; ett bestyr, som var förenadt med både besvär och kostnader.

Uppbörden af mantalspenningarne och grundräntan var i synnerhet mycket besvärlig. I Finland och på Åland hade amiralitetet egna uppbördsmän, men i Sverige redovisade kronans fogdar och befallningsmän dessa medel inför amiralitetskollegium.^[33]

I Finland antog amiralitetskollegium år 1636 tre proviantskrifvare, nemligen en i Åbo län, en i Raseborgs län samt en i Viborgs, Kymmenegårds och Borgå län. De skulle uppbära amiralitetets räntor af allmogen och inlägga dem i sina bodar. Af sådana skulle en uppsättas i hvarje socken på allmogens bekostnad. I hvarje socken skulle proviantskrifvaren förordna två à tre fjerdingsmän, hvilka skulle i första hand tillse att räntorna utgjordes i fullgoda persedlar och att de rigtigt inlevererades i proviantboden. Intet fick derifrån utlemnas utan amiralitetskollegiets skriftliga order. I årlig lön hade proviantskrifvaren 150 à 288 daler.^[34]

På Åland utnämnde amiralitetskollegium en fogde att uppbära af allmogen den årliga räntan och hålla provianten i godt förvar till kollegiets order; hans årliga lön bestämdes till 400 daler.^[35]

Räntepersedlar och penningar hemtades från Finland och Åland på sommaren af någon löjtnant med en bojort eller krejare.^[36]

I Sverige, hufvudsakligen Norrland, men äfven Kopparbergs, Vesterås och Örebro län, utskickade amiralitetskollegium hvarje år löjtnanter eller fänrikar för räntornas mottagande och forslande till Stockholm.^[37] Från Öland och Gotland hemtades de sjöledes med kronans bojorter och lastdragare.^[38] Från Dalarne och Vestmanland fördes de till Vesterås, hvarifrån de hemtades till Stockholm med espingar.^[39] Norrlands räntepersedlar skickades på hyrda skutor till Stockholm.^[40]

Fogdarne, som skulle uppbära och till amiralitetets utskickade aflemna räntorna, voro ganska försumliga. År 1656 klagades, att af en anvisning å 100,000 daler på Vesternorrland hade amiralitetskollegium erhållit blott 14,000 daler, oaktadt bönderna betalat penningarne och fogdarne uppburit dem.^[41] År 1661 måste amiralitetskollegium låta för oredovisade räntepersedlar utpanta lösören, kläder och husgeråd hos befallningsman Lars Isaksson i nämnde landskap.^[42] År 1667 skickades löjtnant Nils Holm till distings marknad i Uppsala för att af ditkomna norrländska fogdar utkräfva amiralitetets restantier.^[43] Allt detta gjorde, att kungl. maj:t meddelade år 1668 amiralitetskollegium rätt att låta häkta kronans befallningsmän, då de försummade att i rätt tid redovisa amiralitetets medel.^[44]

Kopparräntan anvisades af kammarkollegium i kopparplåtar, som tillverkades vid Avesta bruk af den ur Falu grufva upptagna malmen. Under tillsyn af en löjtnant eller fänrik kördes plåtarne till Vesterås, hvarifrån de hemtades till Stockholm med strussar eller espingar.^[45] Men på vintern forslades plåtarne landsvägen fram till Stockholm. Forlön till sex bönder för en transport i februari 1650 från Avesta till Stockholm af 4,488 daler s. m. i kopparplåtar gick till 671⁄2 daler,^[46] en kostnad af 11⁄2 procent.

Tullmedlen i landsorten infordrades genom utskickade officerare på samma sätt, som tillgick med grundräntan.^[47] År 1662 skickades en bojort till Åbo att hemta 4,000 daler i tullmedel.^[48]

Och på samma sätt gick det äfven till vid indrifvandet af städernas kontributioner. En särskild officer, oftast en för hvarje landskaps städer, utskickades att af borgmästare och råd mottaga dessa medel.^[49] En skeppare skickades år 1637 med galioten Bönan till Viborg att hemta stadens kontribution, dels i penningar och dels i proviant.^[50]

Den vid 1664 års riksdag beviljade skeppsbyggnadsgärden uppbars äfven af amiralitetets utskickade i provinserna.^[51] Åtta löjtnanter förordnades i Sverige samt major Peter Ridder och kapten Didrik Wrangel i Finland att infordra denna gärd.^[52]

Utgifter.Stat för amiralitetets utgifter faststäldes hvarje år af k. maj:t och infördes med specifika lönestater i årets riksstat. Dessa utgiftsstater voro dock egentligen blott förslagsstater, emedan medel till utgifternas bestridande så ofta saknades. Och som löntagarne alltid hade lön att fordra, så blef det sed, att vid hvarje större penningremiss först löna personalen och använda hvad som blef öfver till flottans underhåll. Detta förfarande klandrades skarpt af konungen år 1675. Han förordnade, att medlen skulle alltid i första rummet användas till anskaffande af tackling, ankaren, skeppsvirke, segelduk, proviant och handtverkares aflönande, men först derefter till personalstatens aflöning, officerarnes gage och månadspenningar.^[53]

I bilagan 9 meddelas en tablå öfver utgifterna, upprättad med ledning af samma källor, som ligga till grund för inkomsttablån. De införda beloppen grunda sig i allmänhet på hufvudböcker och liqvider och böra derför framställa de verkliga utgifterna. Särskildt torde detta vara förhållandet med siffrorna för åren 1661—1672, hvilka grunda sig på de utförliga liqvider, som upprättades med anledning af den af konung Karl XI förordnade förmyndarräfsten.

Anmärkningsvärdt är, att hufvudböckerna icke redovisa för krigskostnader. Utöfver ordinarie staten anvisades:

			För hvartdera af åren 1659—1660	För år 1675	För år 1678
Till	aflöning åt de engelska värfvade		103,223	—	—
„	aflöning, traktamenten och handpenningar till befälet		—	91,041	54,240
„	aflöning åt båtsmän och bösseskyttar		—	25,000	50,000
„	beklädnad åt d:o d:o		—	17,058	—
„	friförtäring		362,126	236,836	350,000
„	inköp af ett skepp, en bojort och en skuta		—	13,708	—
„	flottans utredning		—	242,509	40,000
„	„ bestyckning		119,878	37,613	—
		Summa daler	585,227	663,765	494,240[54]

Ibland påfördes amiralitetet utgifter för främmande ändamål, såsom då Söderkompaniet år 1645 befriades från att betala kostnaden för expeditionerna till Vestindien för kompaniets räkning åren 1642 och 1643 med skeppen Svan (3), Fama (3) och Kalmar Nyckel (3), utan skulle alla dessa kostnader betalas af amiralitetet.^[55]

Skulder.Utgifterna beräknades icke efter inkomsterna. Först bestämdes utgifterna och derefter anvisades inkomster, så långt de räckte, hvarom rubrikerna upplånta medel, antecipation och brist i anvisningen i inkomsttablån bära nogsamt vittne. Då medlen började tryta, måste således skuldsättningens bana beträdas.

Den största skuldbördan, som hvilade på amiralitetet och som icke ens för någon kortare tid kunde helt och hållet aflyftas, var den för resterande löner. En annan svår börda, var en nästan ständig skuld för obetalda leveranser. Enligt amiralitetshufvudböckerna utgjorde skulderna vid slutet af nedannämnde år:

			Resterande löner	Obetalda leveranser och upptagna lån
År	1637	daler	38,935	—
„	1638	„	67,308	23,427
„	1650	„	45,397	64,091
„	1651	„	75,285	94,091
„	1652	„	86,087	79,872
„	1653	„	137,724	60,314
„	1654	„	137,696	81,765
„	1657	„	423,455	87,765
„	1658	„	387,436	248,412
„	1659	„	530,708	139,184
„	1660	„	541,809	130,259
„	1661	„	570,260	152,328
„	1662	„	563,436	18,119
„	1663	„	563,716	98,629
„	1664	„	572,114	112,111
„	1665	„	569,372	147,219
„	1666	„	508,647	163,263
„	1669	„	552,601	187,656
„	1670	„	465,123	179,093
„	1679	„	549,549	426,842
„	1680	„	60,327	82,732

Den betydliga reduktionen af skulderna, som hufvudboken för år 1680 utvisar, torde ej skett under detta år ensamt, utan under fem à sex år, allt efter som medel influtit, ehuru afbetalningarne bokförts för år 1680.^[56]

Af de resterande lönerna utgjordes omkring hälften af gemenes lön. Deras vid 1649 års utgång innestående fordringar hade visserligen blifvit afskrifne,^[57] men snart var man åter i de gamla hjulspåren och vid 1659 års utgång hade de gemene att fordra 283,334 daler. Vid 1670 års slut utgjorde samma fordran 299,095 daler. Såsom bevis på huru hårdt folket behandlades i löneväg, kan anföras, att då inspektor Ebbe Simonsson på egen kredit upplånat litet penningar för att kunna gifva arbetsfolket vid Karlshamns varf något af deras intjenta lön till julen 1672, så föreskref amiralitetskollegium, att räntan på dessa penningar skulle proportionsvis afdragas å folkets lön och fick icke drabba kronan.^[58]

Leverantör hade ofta svårt att utfå sin betalning. Så hade köpmannen i Lübeck Peter Drost besörjt skeppsflottans proviantering år 1655 utan att få liqvid. I oktober reste han till Stockholm och “gick der som en ruinerad man“, utan att kunna få några penningar af räntekammaren, än mindre i amiralitetets kassa, der inga medel heller funnos.^[59] År 1669 skref amiralitetskollegium till k. maj:t, att kollegiet måst hos en mängd enskilde personer anhålla om leveranser mot betalning framdeles, men att dessa skulder nu blifvit så stora, att amiralitetet alldeles förlorat krediten. Rådmannen i Stralsund Niklas Bauman, som försträckt proviant och aflöning till folket vid ekhygget i Pommern för tillhopa 18,000 daler, hade förklarat sig icke vilja förskjuta något vidare, förr än han fått betaldt, så att arbetet der komme att stadna, såvida ej amiralitetet anvisade medel till hans förnöjande.^[60]

Utom skulder för obetalda leveranser, så hade amiralitetet sådana äfven för upptagna lån. För dessa betalades en ränta, som vexlade mellan sex och tolf procent. Major Adrian Ankarhjelm vid flottan i Göteborg erhöll tillstånd år 1659 att uppnegotiera behöfliga medel hos köpmän i nämnde stad, “dock ej mot högre än tio procent intresse.“^[61] År 1677 lånade amiralitetskollegium af Olof Håkansson 14,000 daler mot sex procent ränta och mot pant af Norrlandsräntan.^[62] Till handtverksfolkets aflöning. “på det de icke skola gå från arbetet och verket studsa,“ uppnegotierade kollegiet år 1678 10,000 daler af Tjärukompaniet mot pant af skattetjära, som några månader derefter skulle levereras af städerna Vasa, Jakobstad samt Gamla och Nya Karleby, hvarförutom proprieborgen afgafs af öfverkommissarien Erik Ehrensköld.^[63] För samma ändamål upplånade kollegiet i september 1678 6,000 daler mot en procent i månaden och personlig borgen af Erik Ehrensköld.^[64]

För att kunna liqvidera och hemförlofva det värfvade engelska sjöfolket efter freden i maj 1660 lånade amiralitetskollegium i Palmstruchs bank 45,000 daler, men måste såsom säkerhet sätta kopparstycken i pant.^[65] År 1671 lånade kollegiet af samma bank, då “Riksens Ständers Låne Banco“, 3,000 daler mot åtta procent ränta och mot säkerhet af en anvisning å kopparräntan.^[66]

En kassa, som alltid var för amiralitetskollegium tillgänglig, var den af kollegiet förvaltade armbössan. Den blef också flitigt anlitad.^[67]

Slutligen försköto äfven amiralitetets egna män penningar, när annan utväg ej stod till buds. Detta torde de icke hafva gjort för någon sin egen fördel, utan af intresse för saken och för att “verket icke af medellöshet måtte studsa.“ Holmamiralen Johan Clerck försköt amiralitetet år 1636 720 daler.^[68] Holmamiralen Hans Hansson Clerck sammaledes år 1674 667 daler mot åtta procent ränta.^[69] Riksrådet och amiralen Lorents Creutz anmälde i amiralitetskollegium d. 26 januari 1676, att han uppnegotierat på sin egen kredit 50,000 daler för att dermed undsätta amiralitetet och att han derför måst sätta sin egendom i pant.^[70] På samma sätt försträckte amiral Hans Wachtmeister i mars 1679 4,500 daler.^[71]

Skeppsbyggmästaren Francis Sheldon lånade åt amiralitetskollegium mycket penningar. Riksamiralen klagar i rådet d. 11 dec. 1667 öfver den stora nöd, folket lider vid amiralitetet, emedan de ej få någon lön. I synnerhet är byggmästaren Sheldon olycklig, som icke allenast måste umbära sin lön, utan ock försträckt amiralitetet 15,000 daler i förhoppning att få igen sina penningar af de engelska subsidiemedlen, men intet fått, emedan vexeln på samma medel kommit protesterad tillbaka från Hamburg. Han är nu sinnad att resa härifrån, hvilket vore till obotlig skada, emedan skeppsbyggeriet derigenom skulle komma att alldeles ligga nere.^[72] Året derpå befaldes kammarkollegium att af licentmedel betala mäster Sheldon nämnde 15,000 daler.^[73]

Fordringar.Det kan synas säreget, att amiralitetet kunde hafva några fordringar, då det hade så stora skulder. Men så var verkligen förhållandet, ehuru det ej framgår hvarken af amiralitetskollegiets protokoller eller räkenskaper.

Vid den revision, som företogs med amiralitetet i anledning af riksamiralen G. O. Stenbocks fruktlösa expedition år 1675, kommo amiralitetets ej obetydliga och delvis ganska gamla fordringar fram i dagen. De äro förtecknade å en af kamreraren i kammarkollegiets militiekontor Georg Wallrave d. 3 april 1676 till undersökningskommissionen ingifven uppgift.^[74] Denna innehåller:

A) Fordringar af personer, som icke tillhöra amiralitetsstaten:
	Daler
H. maj:t enkedrottningen	1,326
Riksmarsken K. G. Wrangel	15,451
Rikskanslern M. G. De la Gardie	3,480
Riksrådet Per Sparre (död 1669)	1,580
Friherre Lars Klasson Fleming	1,194
Öfverste Henrik Cronstjerna	3,109
Kommissarierna Abraham och Jakob Reenstjerna	4,021
Borgmästaren Olof Larsson	1,938
Rådman David Volker	1,498
Faktorn i Amsterdam Peter Trotzig	8,206
Handelsman Peter von Beck	1,785
Handelsman Johan van der Hagen	1,782
Öfriga i mindre poster än 1,000 daler	17,702	63,072
B) “Fordringar af amiralitetsstaten tillhörande personer för hvad de för mycket bekommit å deras lön och beställning:“
Riksamiralen G. O. Stenbock	6,129
Amiralen grefve Nils Brahe	1,798
F. d. amirallöjtnanten Gustaf Wrangel (afsked 1659)	1,770
Amirallöjtnanten Johan Olofsson Berg (Bergenstjerna)	3,206
F. d. major Peter Ridder (afsked 1666)	1,354
Aflidne kassören Elias Månsson (d:o d:o)	1,280
Kapten Jöns Barkman	2,933
Aflidne bokhållaren Jakob Kinnaird (afsked 1666)	1,709
Skogsinspektoren Herman Kristensson	2,665
Byggningsskrifvaren i Göteborg Birge Hammar	3,651
Tackelskrifvaren Jöns Nilsson	1,009
Skrifvaren Håkan Dahl	1,328
Öfriga (en hvar mindre än 1,000 daler)	16,655	45,487
	Summa daler	108,559

Det måste väcka förvåning, att så betydliga fordringar kunde få utestå och så stora lönebelopp kunnat förskotteras, då skulderna för obetalda leveranser och resterande löner voro så ansenliga.

Penningbrist.Några år efter amiral Klas Flemings död och drottning Kristinas tillträde till regeringen började man vid amiralitetet klaga öfver brist på penningar, en klagan, som ej upphörde, utan med åren tilltog i skärpa. De äro så talrika i amiralitetskollegiets protokoll och registratur, så att det skulle fylla flera ark att återgifva dem alla. Här meddelas blott några korta utdrag af dem. Den sorgliga listan blir ändock tillräckligt lång.
 År 1647. “Penningarne i kassan äro alldeles slut.“^[75]
 År 1648. “I anseende till den stora medellösheten, som är större, än han kan med pennan representeras“, har största delen af Hollands officerarne måst afskedas.^[76]
 År 1649 funnos ej penningar i kassan till en utgift å 60 daler, utan beloppet måste försträckas ur armbössan.^[77]
 År 1654 var bristen i kassan så stor, att tillgång ej fans att utbetala den vanliga begrafningshjelpen af några få daler, när barn eller hustrun dog. Kassan var alldeles läns.^[78]
 År 1656 d. 21 februari skref amiralitetskollegium till riksamiralen Gabriel Oxenstjerna: “Ett offentligt upplopp och myteri tilldrog sig i förliden vecka bland timmermännen här på Skeppsholmen, i det de enhälleligen hade samlat sig att blifva alldeles utaf Holmen till dess de finge några penningar, så man igenom gevaldigern och profossen måste låta söka och hemta dem igen, hvaraf en är insatt, som man presumerar vara största upphofvet och banemannen till samma uppror.“ I sammanhang härmed meddelar kollegiet vidare, att alla på Skeppsholmen, “så officerare som handtverkare och samtlige gemene äro om sitt uppehälle högeligen nödstälda och beträngda, så att man för deras qvidan och klagan fast icke hafver vetat hvad medel man skall gripa vid handen att ställa dem tillfreds med.“^[79]

Kort derefter skref kollegiet till konungen och begärde penningar till inköp från Riga af hampa, enär tacklingen slitits så mycket på de sistlidet år utevarande skeppen och på det ej det ena skeppet nödgades ligga i hamnen, medan det lånar sin tackling till att hjelpa det andra.^[80] Sedan penningar ändtligen erhållits, skickades skeppet Fortuna (3) på hösten till Riga, men kom tillbaka utan hampa, emedan de i betalning lemnade vexlarna ej godkänts och någon hampa ej kunnat erhållas på kredit.^[81]
 År 1657 skref amiralitetskollegium till riksviceamiralen K. G. Wrangel och klagade öfver den stora bristen på allting, först och främst på penningar, men äfven på hampa, skeppsvirke, segel, flaggduk, farkoster för nödiga transporter etc.^[82]
 År 1658 heter det: “Arbetsfolket lefver nu på den åttonde månaden utan lön och officerarne med vintervakten, af hvilken största delen förlöper och undandrager sig sin skyldiga tjenst, lida en sådan nöd på deras nödtorftiga underhåll, att det icke står till att beskrifva.“^[83] Till råga på eländet gick ock pesten denna tid i Stockholm.
 År 1659 inkommo två bönder från Åland in i amiralitetskollegiets plenisal och begärde betalning för åtta läster kalk efter 31⁄2 daler lästen. Men “som inga pengar finnas här i kassan“, så fingo de en invisning hos befallningsman på Åland å 28 daler.^[84]
 År 1661 anmälde riksamiralen i rådet, att arbetet på Skeppsholmen alldeles “studsar“ af brist på medel. Riksskattmästaren svarade, att några medel icke funnos disponibla.^[85]
 År 1669 klagade riksamiralen i rådet, att han icke hade något att betala arbetsfolket med, utan nödgats hålla sig borta från staden, på det han icke skulle blifva öfverlupen af det beträngda folket.^[86]
 År 1671 klagade riksamiralen åter i rådet, “att det så slätt står till vid amiralitetet, att om icke nu snart medel anförskaffas, går det alldeles på grund“ och amiral Stjernsköld befarade, att om det skulle fortfara att gå så med amiralitetet, som det en tid gått, finnes inom tio år icke ett skepp att lita på.^[87]
 År 1672 sökte amiralitetskollegium att få låna penningar mot tolf procent ränta, men lyckades ej få några.^[88]
 År 1673 i augusti skref kollegiet till konungen, att handtverksfolket då hade fyra månaders lön att fordra och att det var dem omöjligt att härda ut längre, utan att få något till sin föda.^[89]
 År 1674 vid ett sammanträde i amiralitetskollegium i februari beklagade amiral Nils Brahe den stora förlust, som amiralitetet årligen led genom penningbristen, “ty nu måste varor uppnegotieras på kredit och blifva derigenom hundra procent dyrare, än om de betalades kontant. Då nu amiralitetsbetjente i brist af kontanta penningar i stället toge proviant i afräkning å deras innestående lön, men provianten beräknas efter det dyra pris, som amiralitetskollegium derför måst betala, så sker dem härigenom så stor skada, att det i längden omöjligen kan tålas.“ Framställningen föranledde ej någon åtgärd.^[90]
 År 1675 i november, då amiralitetskollegium hade skrifvit till rådet och begärt penningar, tillades i ett postskriptum: “Sedan brefvet blef slutet, kom skeppsbyggmästaren upp i Collegio och berättade, att så framt timmermännen och handtverkarne så väl som det andra folket icke nu strax blifva hulpne med deras underhåll, så gå både han och alla de andra från arbetet och lemna allt ståendes handlöst.“^[91]
 År 1676 skref kollegiet åter till rådet om penningenöden: “Såsom tillståndet här vid amiralitetet nu är kommet till den extremitet, att till befarandes är, det icke allenast verket lärer falla, utan ock folket försmägta af hunger och fattigdom, hvilket till en del allaredan skett är — — — varandes synnerligen handtverkarne råkade i den fattigdom, så att en del af dem äro nödgade vordne att gifva sig i staden, en del på landet, till något arbete, hvarmed de sig ett stycke bröd hafva kunnat förtjena, hvarigenom förorsakats att kungl. maj:ts arbete ligger alldeles nere och ankarsmideriet synnerligen måste studsa.“^[92]

---

Hvad var egentligen orsaken till denna ständiga penningenöd? Hon angafs i rådet af amiralen grefve Nils Brahe vara den, att “man icke i rätt tid fått ut hvad man borde hafva, hvaraf följt att man måst gifva så och så mycket pro cento åt kreditorer och taga på kredit för fem daler, hvad som eljest kostar två, item köpa in om våren det, som skulle hafva köpts på hösten.“^[93] I samma anda yttrade sig amiralitetskollegium i sin skrifvelse till k. maj:t i augusti 1669, att man i brist af kontanta penningar ej kunnat upphandla en vara, när hon var billig, “såsom t. ex. hampa, hvilken i våras, om man då haft penningar, kunnat erhållas i Riga efter femton daler skeppundet, men nu måst betalas med nitton daler skeppundet.“^[94] Och året derpå andrager kollegiet såsom en ytterligare orsak till den dåliga ekonomiska ställningen, att “då amiralitetet hade på 1640-talet hela Norrland, Öster- och Vesterbotten samt Åland och Öland sig anslaget, så att till 1644 års stora sjörustning behöfdes till proviantinköp blott 19,772 daler, så måste man nu i fredlig tid årligen köpa proviant för omkring 55,400 daler, beroende på de många abalienerade godsen.“^[95]

Här träffades roten till det onda. Konung Karl XI blef det sedan förbehållet att upprycka denna rot medelst reduktionen.

1. S. K. A. afd. D 11.
2. A. K. reg. 20⁄5 1641.
3. A. K. ank. handl. år 1645: inventarium d. 15⁄11.
4. A. K. prot. 26⁄7 1667.
5. L. G. Linde: Sv. kamerallagfarenhet sid. 191.
6. Nordisk Familjebok.
7. Se vidare sid. 197.
8. A. K. reg. 6⁄3 1663 o. 21⁄4 1675.
9. A. von Stjernman: riksdagars beslut II: 1190.
10. A. K. reg. 1⁄10 1655 o. 10⁄11 1660.
11. A. von Stjernman: riksdagars beslut 20⁄3 1649.
12. A. K. reg. 13⁄5 1670.
13. A. K. reg. 6⁄3 1663 o. 26⁄11 1670.
14. A. K. reg 12⁄5 1642 o. 27⁄8 1669.
15. A. K. prot. 30⁄4 1649.
16. A. K. reg. 24⁄5 o. 5⁄9 1642, 29⁄4 1668.
17. A. K. reg. 9⁄10 1676 o. 23⁄8 1677.
18. Rådsprot. 9⁄7 1661.
19. A. K. prot. 13⁄12, 15⁄12, 21⁄12 1649 o. 13⁄12 1650.
20. A. K. reg. 3⁄4 o. 12⁄5 1654.
21. A. K. reg. 27⁄9 1662.
22. A. K. reg. 19⁄9 1665.
23. A. K. reg. 10⁄11 1665.
24. A. K. reg. 20⁄10 1666.
25. A. K. reg. 29⁄5 1668.
26. A. K. reg. 10⁄9 1668.
27. A. K. reg. 18⁄8 1642.
28. A. K. reg. 20⁄10 o. 9⁄11 1668.
29. A. K. reg. 8⁄9 1668.
30. A. von Stjernman: riksdagars beslut jemte ekon. förf. saml. 17⁄9 1664.
31. A. K. reg. 14⁄12 1672.
32. A. K. reg. 20⁄4 1677.
33. R. R. 27⁄2 1636.
34. A. K. reg. 25⁄6, 1⁄10, 1⁄12 1636 o. 7⁄5 1639.
35. A. K. reg. 11⁄7 1636.
36. A. K. reg. 7⁄7 1656, 4⁄11 1663, 31⁄8 1678 m. fl.
37. A. K. reg. 6⁄2 1646, 6⁄8 1660, 18⁄3 1675 m. fl.
38. A. K. reg. 14⁄4 1647 o. 13⁄9 1649.
39. A. K. prot. 11⁄5 1659 o. A. K. reg. 24⁄10 1663.
40. A. K. reg. 22⁄6 1664.
41. Rådsprot. 21⁄5 1656.
42. A. K. prot. 21⁄3 1661.
43. A. K. reg. 30⁄1 1667.
44. R. R. 4⁄11 1668.
45. A. K. reg. 5⁄6, 25⁄6 1646, 9⁄3 1659, 29⁄5 1675 m. fl.
46. A. K. reg. 4⁄3 1650.
47. A. K. reg. 12⁄10 1636, 15⁄6 1645 o. 11⁄8 1647.
48. A. K. prot. 28⁄2 1662.
49. A. K. reg. 3⁄2, 9⁄2, 10⁄2 1637, 29⁄1 1658 m. fl.
50. A. K. reg. 4⁄7 1637.
51. R. R. 27⁄8 1664.
52. A. K. reg. 23⁄3, 13⁄5 o. 21⁄12 1665.
53. R. R. 11⁄12 1675.
54. R. A. riksstater för 1659, 1660 och 1678; R. A. krigskommissionens handlingar år 1675.
55. R. R. 12⁄8 1645. Ganska egendomliga förefalla ock några utgifter i 1638 års amiralitetshufvudbok “till de Tatterska gesanters förtäring på amiralitetet d. 29 nov. 1637“, nemligen 45 daler för 45 kannor spanskt vin, 10 daler för 8 skålp. “confectsocker“ och 113⁄4 daler för fjorton söndergångna vinglas. Denna undfägnad upp­gick således till 663⁄4 daler eller ungefär en årstjenarbåtsmans lön för ett år.
56. Detta års liqvider för resterande löner upptaga flera hyllfack i sjökrigsarkivet och kunna svårligen hafva upprättats under ett år.
57. Se sid. 212.
58. A. K. reg. 22⁄1 1673.
59. A. K. reg. 24⁄10 1655.
60. A. K. reg. 5⁄8 1669.
61. A. K. reg. 8⁄1 1659.
62. A. K. prot. 14⁄6 1677.
63. A. K. reg. 26⁄2 1678.
64. A. K. reg. 4⁄9 1678 o. A. K. prot. 22⁄9 s. å.
65. R. R. 9⁄7 1660.
66. A. K. reg. 13⁄2 1671.
67. Se afd. 47 Am:tsarmbössan.
68. A. K. reg. 28⁄11 1636.
69. A. K. reg. 1?⁄5 1674.
70. A. K. prot.
71. R. R. 18⁄4 1680.
72. Rådsprot. 28⁄9 o. 11⁄12 1667.
73. R. R. 8⁄6 1668.
74. R. A. afd. Krigskommissioner.
75. A. K. reg. 2⁄1 1647.
76. A. K. reg. 14⁄11 1648.
77. A. K. reg. 17⁄1 1649.
78. A. K. reg. febr. o. mars 1654.
79. A. K. reg.
80. A. K. reg. 14⁄3 1656.
81. A. K. reg. 25⁄10 1656.
82. A. K. reg. 21⁄2 1657.
83. A. K. reg. 5⁄2 1658.
84. A. K. prot. 20⁄7 1659.
85. Rådsprot. 15⁄5 1661.
86. Rådsprot. 11⁄11 1669.
87. Rådsprot. 28⁄11 o. 29⁄11 1671.
88. Rådsprot. 1⁄3 1672.
89. A. K. reg. 20⁄8 1673.
90. A. K. prot. 21⁄2 1674.
91. A. K. reg. 24⁄11 1675.
92. A. K. reg. 20⁄12 1676.
93. Rådsprot. 17⁄3 1669.
94. A. K. reg. 5⁄8 1669.
95. A. K. reg. 26⁄11 1670.