Svenska teatern/Krigsrådet Karl Forsberg

From Wikisource
Jump to navigation Jump to search
←  Presidenten Per Westerstrand
Svenska teatern : några anteckningar
6. Under Karl Johanstiden : 1832-1835
av Nils Personne

Krigsrådet Karl Forsberg
Spelåret 1832—1833  →


[ 16 ] Krigsrådet Karl ForsbergÖfverste J. P. Törner (se del III, sid. 166), som då var 64 år gammal, öfverfördes 13 juli 1832 till indragningsstaten med en pension af 1,200 rdr, och samma dag utnämndes till andre direktör och chef för teaterns ekonomiska afdelning kamreraren i krigskollegium, sedermera krigsrådet Karl Forsberg, född 2 mars 1793. Han var en fin och älskvärd samt ovanligt sirlig man af den gamla skolan, och enligt allmänna meningen kunde teaterns ekonomiska angelägenheter icke läggas i bättre händer än då de öfverlämnades åt hans öfverlägsna förvaltningsförmåga. Kammarherre Beskow presenterade å teatern 17 juli för personalen de nya styresmännen, och dessa utvecklade genast en mycket liflig verksamhet.

Ekläreringen, som alltid varit betungande för teaterkassan ställdes på entreprenad. Det uppskjutna [ 17 ]

017-Westerstrand och Forsberg.jpg

Presidenten Westerstrand och krigsrådet Forsberg. Efter lavyr af U. Torsslow i Musikhist. museum.

förslaget om den gamla stående parterrens förvandling till en sittande nedre amfiteater med tre bänkrader genomfördes nu och vann i allmänhet publikens bifall, ehuru somliga knotade öfver att de nya sittplatserna voro väl trångt tillmätta. Endast det lediga rummet på båda sidor om öfre amfiteatern uppläts för stående spektatörer, tjugufyra personer å hvardera sidan. Andra, tredje och fjärde raderna fingo numrerade platser, hvarvid priset för andra bänkraden nedsattes i samma mån som det höjdes [ 18 ]å första bänken. Dessutom infördes en strängare kontroll för inträde i teatersalongen. I midten af augusti utfärdades nya reglementen icke blott för teaterns arbetare vid maskineriet och verkstäderna samt för de personer, som med eldsläckningsanstalterna ägde befattning, utan äfven för vaktbetjäningen vid salongen och de yttre ingångarna. I § 8 af det senare fanns ett moment, som, efter hvad det förefaller mig, borde många gånger åstadkommit större förargelse än egentlig nytta. Det hade följande lydelse: "Att som inga contra-marker vid salonens inre dörrar meddelas de Spektatörer, hvilka, sedan Spektaklet börjat, från sina platser utgå, Vaktmästarne böra begära de utgåendes namn samt åt deras yttre utseende därjämte ägna den uppmärksamhet, att betänklighet och hinder för deras åter insläppande i Theater-Salonen icke vid återkomsten må uppstå". Icke liten personkännedom fordrades sålunda af dessa betjänte, då de vid obehörigas insläppande miste sin aftonpenning och vid tredje gången förnyad ouppmärksamhet kunde af direktionen afskedas.

På nyåret 1833 blefvo teaterns gallerförsedda avantscener tillslutna för allmänheten. Det okynne, som i dessa undangömda vrår länge bedrifvits af personer, hvilka där råkades mindre för att njuta af de sceniska föreställningarna än för att obemärkt kunna öfva själfsvåld, hade väckt rätt mycken förargelse både i salongen och på scenen. Det hände icke sällan, att artister, som kommo för nära gallret, handgripligen förolämpades af något upprymda spektatörer bakom detsamma, hvilka ej kunde igenkännas till följe af det skyddande stängslet. Ja! man [ 19 ]hade till och med gått så långt i oförsynt närgångenhet, att man nupit de på scenen agerande i benen. Direktionens åtgärd var således fullt befogad. Icke förty rörde genast tidningen Fäderneslandet larmtrumman, hotade med kammarrätten, m. m. Äfven Aftonbladet var missnöjdt och ansåg, att direktionen ägde verksammare medel uti vaktmästare och militärvakten på stället.

019-Kungliga teaterns salong 1832.jpg

Plan öfver Kungliga teaterns salong efter förändringarna 1832.

Ett ofog, som under årens lopp alltmera insmugit sig vid teatern, var att en massa gatpojkar, hvilka [ 20 ]tycktes utgöra en formlig liga, om söndagarna och abonnemangsonsdagarna köpte upp tredje och fjärde radens biljetter, hvarpå de i stora förstugan åt Gustaf Adolfs torg omringade den biljettköpande allmänheten och erbjödo dessa inträdeskort till köps med 50 % förhöjning. Ville man icke köpa af dem, öfverföllo de en med okvädingsord och skuffningar. Teaterdirektionen försökte hösten 1834 förhindra detta obehöriga biljettmångleri, men det orsakade endast ytterligare oordningar och våldsamheter, hvarför i medio af december anmälan gjordes till öfverståthållarämbetet. Detta förklarade sig allenast äga rätt att öfvervaka ordning och skick inom teaterhuset och lofvade göra detta. Denna polisens tillsyn måtte emellertid icke varit effektiv eller råkat i glömska, ty på nyåret 1836 klaga flera insändare i pressen öfver den mängd af pojklymlar, som förföljt dem med utbjudande af entrébiljetter och förfördelat dem, då de icke velat inlåta sig med dessa slynglar. På direktionens förnyade anmälan utfärdades då en kungörelse 6 februari 1837, hvari stadgades ett vite af 3 rdr 16 sk. bko för olofligt försäljande af teaterbiljetter inom själfva operahuset dess förstugor och portar. Men ingenting hjälpte. I januari 1838, då tillströmningen till teatern tillfälligtvis blef större än den varit på länge, klagades ånyo i Dagligt Allehanda öfver dessa månglare, som om morgnarna, när biljettluckan öppnades, knuffade undan andra köpare och, sedan de tillskansat sig så många biljetter de kunde, helt öppet redan på förmiddagen utbjödo dessa mot 50 % förhöjning. Öfverståthållarämbetet lät då i pressen flera gånger [ 21 ]införa och i teaterns förstugor anslå ordalydelsen i 1837 års förordning samt skärpte polisbevakningen. Spektatörernas ofredande stäfjades visserligen därigenom, men månglandet fortfor i det tysta, ty förtjänsten öfvergick det möjligen inträffande vitesbeloppet många gånger om.

Alltsedan den dramatiska och den lyriska scenen blifvit hopförda under samma tak, hade ständiga klagomål försports öfver de svårigheter detta medförde både från konstnärlig och praktisk synpunkt. Redan grefve Puke hade i sina årsredogörelser påpekat dessa missförhållanden. Som förut omtalats, blef talpjäsernas dagkostnad på operascenen ända till fyrtio procent dyrare än på den mindre teatern. Man måste ofta arbeta om nätterna för att hinna med dekorationernas omflyttning. "Att endast äga den stora operateatern" — skrifver grefve Gustaf Löwenhielm till Beskow från Paris 1831 — "är ett fördärf för hela den delen af repertoaren, som utgöres av operett och mindre talpjäser. Den bästa tafla lider af en disproportionerad bakgrund och ram. Dessutom har akustiken andra regler för sång, andra för tal, andra för den ampoulerade melopea, som kallas tragisk vers, samt för det vrål, som den svarta dramen fordrar, andra för den fint nyanserade, nästan läspande Marivaudagen. När de måste skrikas, förlora komiska maliser och salongsjoller allt sitt behag och ofta t. o. m. sin betydelse. Ofantligen ridikylt är att se Föregifna skatten spelt under takhimlar så höga som Armidas slott och under en avantscenhöjd som ett tempel." Han omtalar, att man på de stora Paristeatrarna vid småpjäsers [ 22 ]gifvande med mycken fördel begagnar sig af den s. k. Harlekinsmanteln, d. v. s. ett framför första kulissen anbragt neutralt draperi, som från takets midt löper utefter sidorna och därigenom förminskar scenen till önskad litenhet. Rumsdekorationen därinnanför består af slutna väggar och heltäckt tak, hvarigenom dels rösten tvingas helt och hållet utåt salongen i stället för att delvis gå upp i suffiterna, dels låter de agerande komma in på scenen genom riktiga dörrar i stället för att de nu springa in och ut mellan de öppna sidokulisserna, någonting som naturligtvis i hög grad stör åskådarnas illusion. Almlöf fick under sin Parisvistelse tillfälle att se fördelarna af denna "Harlekinsmantel", men det lyckades ej direktionen att få dessa anordningar här genomförda förrän 1834.

De under Beskows direktörstid afskaffade operamaskeraderna återupplifvades. På den första, fredagen 7 december, kommo ej mer än sex- à sjuhundra personer, men den andra i början af januari besöktes af öfver tusen deltagare. I februari och mars gåfvos ytterligare två maskerader, hvilka tillförde kassan ej så obetydliga inkomster. Och dock hade de svåra medtäflare i lördagsmaskeraderna i det s. k. Kirsteinska huset vid Klara Strandgata, hvilket då ägdes af hofrättsrådet Argillander. Allt var där på det bekvämaste anordnadt för publiken. Man hade två danssalonger med hvar sin orkester, särskilda omklädningsrum med kostymer att hyra och stort utrymme. Icke mindre än åttahundra personer voro till exempel närvarande på balen 30 november. På damernas sida rådde en rätt stor omväxling i [ 23 ]kostymer, under det att de flesta manliga gästerna föredrogo att alldeles som i våra dagar uppträda omaskerade.

023-Maskeradbal.jpg

Maskeradbal i Kirsteinska huset. Efter teckning af F. Tollin.

För att jämte teaterns styresmän utarbeta repertoaren, fördela rollerna, m. m. tillsattes, efter ett af hrr Almlöf och Torsslow till direktionen ingifvet skriftligt förslag, en kommitté bestående af tre ledamöter, hvilka teaterpersonalen, d. v. s. teaterns lottägare, fingo rättighet att själfva välja ibland sig, och blefvo Torsslow, Almlöf och Fredrik Kinmanson därtill utsedda. De voro dock endast rådgifvande. Direktionen ensam ägde beslutanderätten.

*