Svenska teatern/Spelåret 1832-1833

←  Krigsrådet Karl Forsberg

Svenska teatern : några anteckningar 6. Under Karl Johanstiden : 1832-1835 av Nils Personne Spelåret 1832—1833

Spelåret 1833—1834  →

Kungliga teaterns repertoar under spelåret 1832–1833På det att läsaren genast måtte få en någorlunda klar öfverblick af teaterns verksamhet under den Westerstrandska regimens första arbetsår, meddelas här en uppgift på de pjäser, som då framfördes på scenen jämte antalet gånger. Jag har förut påpekat, men anser mig böra upprepa det, hurusom man på grund af den dåtida regelmässiga teaterpublikens fåtalighet var nödsakad att hålla en ständigt växlande spellista, alldenstund man ej kunde med fördel ge en redan spelad pjäs mer än några få gånger under hvarje spelår, ibland ej mer än en eller två. Till följe af därför oundgängliga minnesrepetitioner på under föregående spelår eller kanske med flera månaders mellanrum gifna stycken fördröjdes framförandet af nya större pjäser, som kräfde en långvarigare inöfning, tillsynes oskäligt länge. Den första musikaliska nyheten under detta spelår framträdde sålunda ej förrän kort före jul, och den första mera märkliga tilldragelsen på dramatiska scenen ägde ej rum förrän i början af mars. Spellistan innehöll följande stycken i bokstafsordning, de nya kursiverade: Aline (2 gånger), Amanda (1), Azemia (4), Barberaren (op. 1), Baschan i Suresne (4), Befriade Jerusalem (4), Begge arrestanterne (4), Begge savoyardgossarne (2), Begge talismanerne (2), Bildhuggaren (2), Blykamrarne (1), Brodertvisten (1), Båda Figaro (1), Califen (3), Carolus Magnus (2), Charlatanerne (1), Colin och Babet (1), Cora och Alonzo (5), Crispin medicus (1), Don Juan (2), Elake husbonden (7), Eldprofvet (2), En egendom till salu (1), En komisk balett (1), En timmes roman (2), Epigrammet (2), Ett divertissement af dans (1), Ett ögonblicks oförsigtighet (7), Eugenie (2), Falkland (1), Falska Catalani (3), la Famille des innocens (2), Fanchon (2), Felsheims husar (5), Femton år i Paris (1), Feodor och Maria (1), Fidelio (2), Figaros bröllop (kom. 2), Figaros bröllop (op. 1), la Fille mal gardée, (3), Fra Diavolo (7), Fredrik och Christine (2), Friskytten (3), Frontin gift ungkarl (1), Föregifna skatten (1), Förmente prinsen (1), Förställda enfaldigheten (2), de Förtrogne (11), de Gifta (8), Giftermål på gamla dagar (1), den Girige (2), Grefvarne Klingsberg (2), Grefven af Castelli (1), Grefven af Walltron (1), Gubben i bergsbygden (3), Handsekreteraren och kocken (4), Hamlet (1), Hedvig eller Banditbruden (6), Hernani (10), Herr Des Chalumeaux (1), Hofnarren (6), Hvita frun (1), Häftige friaren (1), Indianerne i England (2), Intrigen i fönstren (2), Jag bedrar mig aldrig (2), Iphigenie den andra (1), Jenny (2), Johanna af Montfaucon (2), Kabal och kärlek (2), Kapten Puff (2), Korsfararne (3), Kronfogdarne (4), Leheman (1), Lilla matrosen (2), List mot list (1), Louise och Walborn (2), Lyckligaste dagen i min lefnad (3), Löjliga mötena (1), Löjliga slägten (2), Mannen och älskaren (1), Marie eller Bröllopsfesten (7), Marlboroughs uniform (1), Marton och Frontin (2), Missämja och försoning (1), Nya egendomsherrn (2), Nya garnison (6), Nya öfversten (3), Nya Narcisse (3), Optimisten (2), Osynlige bröderne (1), Passionen och förnuftet (2), Portraitet (2), Preciosa (6), Prolog (5), Putsmakaren (4), Pådiktade galenskapen (1), Richard Lejonhjerta (2), Sannljugaren (3), den Sedesamma (2), Shakspeare kär (2), Sjöfröken (4), Skulden (2), Skådespelaren på resa (3), Slottet Montenero (2), Snöfallet (1), Stråtröfvarena (1), Svante Sture (1), Sömngångerskan (1), Tartuffe (2), Therese (3), Tillfälle gör tjufven (5), Toni (5), Trollflöjten (3), Två ord (4), Ungdom och dårskap (3), Unge arrestanten (1), Unge gifte mannen (2), Wallensteins död (2), Vattendragaren (4), Victor eller Skogsbarnet (1), Virginia (1), Visan (4), Yelva (5), Zelindas kröning (1), Ålderdom och dårskap (5).

Af dessa 126 uppförda stycken voro 42 musikpjäser, hvaraf endast 2 nyheter, 76 talpjäser, hvaraf 15 nyheter, och 8 baletter. Dessutom gåfvos 3 konserter. Flera af de bättre nyheterna voro Beskows förtjänst, emedan de redan voro af honom anskaffade eller förberedda. Ej mindre än fjorton af de pjäser, som under spelåret stodo på repertoaren, försvunno med dettas utgång alldeles från Kungliga teaterns affischer nämligen ”Yelva”, ”List mot list”, ”Löjliga slägten”, ”Marton och Frontin”, ”Pådiktade galenskapen”, ”Victor eller Skogsbarnet”, ”Visan”, ”Skådespelaren på resa”, ”Missämja och försoning”, ”Toni”, ”Azemia”, ”Optimisten”, Du Puys ”Ungdom och dårskap”, och Aubers ”Snöfallet”.

*

Kungliga teaterns återöppnandeSommaren 1832 var särdeles regnig och otreflig. Under senare hälften af juli stod regnet nästan dagligen som spön i backen, och tidningarna uppmanade direktionen att börja spektaklerna tidigare än vanligt för att bereda stockholmarna någon förströelse, då de ej kunde vistas utomhus. Visserligen hade Strömparterren, som under sommaren blifvit på det smakfullaste sätt anordnad till allmän promenadplats, 18 augusti upplåtits för allmänheten, och konditor Bährenz gjorde allt för att förnöja gästerna i det nya etablissemanget, men det förslog icke långt. Ändtligen 24 augusti kl. 6,30 e. m. återöppnade Kungliga teatern sina portar och det under goda auspicier. Icke blott den fula väderleken, utan också publikens nyfikenhet att se den nya direktionens anordningar med platsernas indelning m. m. fyllde salongen en tid framåt. Man inledde spektaklernas rad med en repris af den omtyckta Scribeska komedien ”Passionen och förnuftet” jämte ”Två ord” till afslutning, ett program där publiken fick tillfälle att hälsa välkomna nästan alla sina favoriter: Almlöf, Torsslow, Fr. Kinmanson, Sevelin, K. Fr. Berg, Sällström, Charlotte Erikson, Elise Frösslind och Karolina Bock. Egendomligt nog spelade man då aldrig om lördagsaftnarna, hvilka nu äro för teaterns ekonomi de fördelaktigaste. Redan vid andra representationen, söndagen 26 augusti, gafs den första nyheten ”Yelva”, skådespel av Eugène Scribe m. fl. i två afdelningar, af hvilka den förra spelar i Paris, den senare i Ryssland. Den unga ryskan Yelva är stum, alltsedan hennes grefliga föräldrars slott plundrades och de själfva mördades af fransmännen under kriget 1812. Hon blef räddad af en fransk officer, grefve Césanne, och har uppfostrats jämte dennes son i Frankrike. De förälska sig i hvarandra, men den unge grefven skall gifta sig med en rysk grefvedotter och reser. Just då bröllopet skall firas, träffas de unga igen, och genom en ny förskräckelse återfår Yelva talförmågan, hvarefter upplösningen följer af sig själf. Elise Frösslind utvecklade i titelrollen, den enda betydande i stycket, all den uttrycksfulla mimik, hvaraf hon var mäktig, och gjorde den därigenom så underhållande den kan bli, men pjäsen vann dock ingen större framgång och gafs endast fem gånger. I landsorten däremot hade skådespelet sedan ett par år stått på den Djurströmska truppens repertoar och gjort stor lycka genom mamsell Hoffmans utmärkta spel, om hvilken framstående aktris vi längre fram få tillfälle att tala, då vi komma att sysselsätta oss med landsortens mera framstående teatersällskap.

Ett par andra nyheter voro en komedi på vers i tre akter kallad ”De gifta eller Missvårda ej behagen”, efter dåtidens sed att låta en undertitel förklara styckets innehåll, af baron de Lesser, den lycklige författaren till den roliga enaktaren ”Herr Des Chalumeaux” och den äfven mycket omtyckta treaktskomedien ”Den höge rivalen”. Baronens vers hade förtjänstfullt tolkats af den flitige pjäsöfversättaren hofmedikus Gustaf Elgström och framsades särdeles väl af de tre utmärkta rollinnehafvarna Torsslow (herrn), Charlotte Erikson (frun) och Sara Torsslow (kusinen). Stycket kunde också ges åtta gånger under spelåret. Sämre tur hade den andra noviteten ”Missämja och försoning eller Bref och postscriptum”, ett oskyldigt småpjoller i en akt, som aldrig mera återkom på affischen. Hyckert i perukmakaren Krantz’ skepnad och Elise Frösslind som dennes hustru hade haft besväret att lära sig skräpet.

Under hösten och vintern uppfördes några andra småsaker på talscenen. I november gafs f. f. g. "Hofnarren", komedi i två akter af Mélesville och Xavier. Styckets brister öfverskyldes af Lars Hjortsbergs förträffliga spel såsom skolmästare och ofrivillig hofnarr. Torsslow i hertigens af Ferrara roll och Almlöf som hans minister voro äfven utmärkta, och Emilie Högquist vann bifall genom ett sant och otvunget återgifvande af den undergifna, men ömma och själfulla Paola, magisterns systerdotter och den blifvande hertiginnan. Pjäsen, som samlade fullt hus äfven vid andra uppförandet, gafs sju gånger under spelåret. Då skolmästaren på premiären bland sina papper på bordet letade efter kartor öfver Ryssland och Portugal och frågade sin gamla Susanna, om hon icke sett dem, svarade hon bland annat, att "det kommit en stor plump på Ryssland". Vid senare föreställningar hade plumpen, efter hvad teaterskvallret visste förmäla, till följe af en vänlig påstötning från vederbörligt håll blifvit öfverflyttad på Portugal. — Kort före jul gafs den roliga tvåaktskomedien "De förtrogne", skrifven redan 1811 af Adolf Müllner, författaren till det dystra sorgespelet »Skulden». Innehållet är i korthet att von Maltens systerdotter Sophie älskas af Henrik von Strahlen. Till följe af en duell måste denne fly, men återkommer under en trädgårdsmästares förklädnad för att få träffa sin älskade. Under hans frånvaro har von Malten (Fr. Kinmanson) planlagt ett giftermål mellan Sophie och en ung sprätthök von Saar. Emellertid finnes en tredje aspirant på den vackra flickans hand, en major von Hagen, hvilken för att kunna nalkas henne förklädt sig till ridknekt och såsom sådan tagit tjänst hos von Malten. Henriks bägge rivaler förtro sig nu till honom och be honom hjälpa sig. Han å sin sida förtror sig till den pigga kammarjungfrun Lisette, hvilket får en önskad utgång. Dessa intrasslade förhållanden ge anledning till en mängd roliga förvecklingar, hvilka i förening med den lätta och lifliga dialogen mycket intresserade publiken och underhöll en ständig munterhet i salongen. Dessutom spelades stycket särdeles väl. Almlöf utvecklade som majoren en större otvungenhet än han vanligtvis var mäktig i lustspelet. Charlotte Ficker i sitt naiva spel som Sophie och fru Erikson och Torsslow i Lisettes och Henriks roller voro förträffliga. Mest roade dock Sevelin som den löjlige och skorrande sprätthöken von Saar, i hvilken figur han härmade ett kändt Stockholmsoriginal. Stycket har i våra dagar gifvits på en af den gamla Dramatiska teaterns elevuppvisningar den tiden dessa voro offentliga och väckte äfven då mycken munterhet bland publiken, väl inöfvad som komedien var af nybörjare, hvilka sedan vetat förskaffa sig ett namn inom teatervärlden.

I januari 1833 uppfördes för första gången en af Kotzebues tarfligaste farser ”Putsmakaren”. Hyckert ådagalade i titelrollen stor liflighet i gester och minspel under de tre akter stycket pågick, men ansågs ha väl mycket fallit för sin svaghet att imitera Torsslow i hans komiska roller. Påföljande månad gafs ”Ett ögonblicks oförsigtighet”, en obetydlighet i en akt, särdeles väl spelad af Charlotte Erikson samt herr och fru Torsslow. Stycket var öfversatt af ryttmästaren Fredrik Rosenborg, hvars för scenen alltför trögkörda språk retuscherats af både fru Erikson och Ulrik Torsslow. Trots så många medarbetare kvarstod dock en sådan otymplighet som att kalla un ami de collège för kollegievän(!). Men hvad kunde man icke den tiden få höra i öfversättningsväg. I Kotzebues dram ”Testamentet” titulerades under ett kvarts sekel, från 1808 tills den hösten 1833 försvann från repertoaren, ”Wachtmeister Walter” på affischen för — vaktmästare vid öfverstens regemente, och detta ehuru under den tiden icke så få högre militärer aflöst hvarandra både som första och andra direktörer för teatern. En liknande ”vaktmästare” gick igen i Almlöfs gestalt i ”Louise och Walborn”. Våren 1833 uppfördes på en recett för en af hofkapellets ledamöter uvertyren till ”Elverhøi” under den hybrida titeln Elverhögen på teaterns affischer. I Stockholmsposten fick man läsa underrättelser om Les courtisanes de Palais Royal under den för de högre sällskapskretsarna något komprometterande öfverskriften ”Hofdamerna i kungliga palatset”, och allmänheten uppbyggdes af meddelandet att ”drottningen af Portugal firat sin gemåls dödsdag som vanligt instängd på sina rum med en ung general (jeûne général = allmän fasta). Själfva Lars Johan Hiertas nystartade Aftonblad lät komma sig till last i en för öfrigt förtjusande skildring från Schweiz en ”storhertig”, sittande på en af det gästvänliga landets alptoppar (grand duc = berguf). Den frisinnade redaktören fick länge till sin harm bära titeln av storhertig, men den älskvärde herre, som förskaffat honom denna opåräknade äretitel, lär hastigt försvunnit utför redaktionstrappan.

* Femtioårsjubileet.
"Cora och Alonzo"

Den fina smak, som utmärkte den Beskowska regimen, gjorde sig just icke gällande under den nya ledningen. Detta visar sig icke blott genom återupptagandet af sådana rysligheter som ”De osynlige bröderne”, ”Blykamrarne i Venedig” och ”Victor eller Skogsbarnet” utan äfven vid högtidlighållandet af teaterns femtioårsjubileum 30 september. Man kunde ju med skäl tycka, att direktionen vid ett sådant tillfälle hade bort anmana någon af Sveriges framstående skalder att stränga sin lyra till firandet af denna märkliga tilldragelse, hvilket uppdrag utan tvifvel varit för honom smickrande, och låtit Lars Hjortsberg framsäga denna dikt, han som var med år 1782. I stället vände Westerstrand sig till sin gode vän, den inom ”Nytta och nöje” uppburne amatörskådespelaren, redaktören af Granskaren Hans Axel Lindgren, hvilken förut ej gjort sig känd såsom skald annat än genom obetydliga verser i tidningen vid festliga tillfällen eller genom sorgekväden vid framstående personers frånfälle. Resultatet blef också skäligen enkelt.

Vid publikens ankomst befanns teatern utanför vara praktfullt eklärerad liksom vid galaspektaklerna och likaså invändigt. Salongen upplystes genom trenne vaxljus under hvar loge på de fyra nedersta raderna och företedde därigenom en storartad anblick. Belysningen väckte mycket uppseende och bibehölls de få gånger festrepresentationens program återupprepades. Den glädjestämning, hvari publiken möjligen råkat vid inträdet i salongen, förgick dock under prologen. När ridån höjde sig, fick man i halfmörker se en svensk skogstrakt med en stor ättehög i fonden. En osynlig kör sjöng:

”Femtiåra minnen
vaknen åter opp!
Lären nya sinnen
gamla tiders lopp!
Cora! lyckligt frälsad
åt oss än en gång,
lef! var festligt hälsad
af vår glada sång!”

Mot slutet af kören börjar det ljusna, och den med harpa försedde f. d. skaldeguden Brage, som, efter hvad ättehögen visade, i många herrans år legat där, framkommer ur högen. Vederbörande kostymordonnatör hade, troligen för att förekomma hvarje förväxling på person, löjligt nog försett guden med ett bredt skinnbälte, där namnet Brage lyste i stora bokstäfver på hans mage. Han lyssnar förtjust till sången och efter en stund börjar han tala:

”Hur klingar icke än i höga Norden
den manliga och ljufva högtidssång!
Hur skönt förenas med de rena orden
de lediga och fulla toners gång!
Ej denna gudakonst är bortglömd vorden,
den intet lidit utaf tidens tvång.
Den öfvas än i Nordens kungasalar
och tonar lika ömt i bygdens dalar.”

Den strofen är den bästa i hela prologen. Därpå upplyser salig guden, att det var den osynliga kören, som väckt honom ur ”högens långa slummer”, och att han nu med sin harpa tänkte vandra till högtiden. Men hvad det var för en högtid, det visste tyvärr icke guden, utan hade alldeles på måfå gått ut ur högen. Plötsligt får han se en dalkarl, som kommer gående från hufvudstaden, dit dessa då och äfven långt senare brukade vandra för att söka sig förtjänst med vedsågning. Guden frågar bonden:

”Jag hört här på en fest man sig bereder.
Vet du, hvarför den firas och af hvem?”

Jo då! det hade dalkarlen reda på,

”och hvad där sker förundrad du skall höra.”

Han ber guden sitta ned och berättar därefter i bunden form, huru ett Musernas tempel för femtio år sedan byggdes ”vid Mälarens sammanträngda strand”, ”hur skönt det blänkte”, och hur vidsträckt det bredde stiftarens lof. Med en för en dalkarl alldeles förbluffande kännedom om peruanernas religiösa inrättningar och historia omtalar han Coras och Alonzos kärlekssaga, och huruledes denna var den första pjäs, som där uppfördes, samt att nu efter ett halft sekels förlopp, ”ur glömskans långa hvila dragen, den sköna taflan visas än en gång”. ”Hvad!” utropar Brage förundrad. ”Ja, främling!” — fortfar dalkarlen —

”och skönt det blir att se för nya sinnen,
hur gamla tiden börjar om sitt lopp.”

Nu förvandlas dalkarlens berättelse till ett loftal öfver Karl XIV Johan, som just vid den tiden återkom till hufvudstaden efter lång frånvaro, hvarefter han afslutar sin framställning sålunda:

"Nu, främling! festens ämne: Coras frälsning,
som firas skall, du känner, du förstår.
Jag lämnar dig. Tag mot min afskedshälsning!
Farväl!"

Han räcker näfven åt guden, som säger:

"Haf tack! det var så ljuft med dig få språka.
Och nu farväl! Din gång ej uppskof tål."

Dalkarlen går sin väg. Nu kommer det besynnerligaste i hela prologen. Då Brage blifvit underrättad om beskaffenheten af den fest, till hvilken han ämnat sig, brydde han sig icke mera om att ”vandra dit”, ehuru detta var hela ändamålet med hans framträdande ur grafvens djup. Han gick helt simpelt in igen i högen och lade sig.

Den betydelsefulla dagen högtidlighölls vidare genom återuppförandet af Naumanns invigningsopera ”Cora och Alonzo”, hvars vackra körer hördes med nöje. Äfven ariorna behagade dem, som icke därvid kunde minnas den tid, då Karsten, Elisabet Olin, Stenborg och Fransiska Stading utförde solopartierna, hvilka nu innehades af Lindström, Sofia Sevelin, Sällström och Henriette Widerberg. Drottningen och kronprinsparet öfvervoro representationen, och folksången sjöngs efter spektaklets slut, men någon entusiasm rådde dock ej bland publiken. Man erinrade sig kanske med vemod den tid, då en sådan opera kunde i vårt land skrifvas och med framgång uppföras, hvilket nu icke var fallet. Måhända bidrog också till åskådarnas något tryckta stämning den prolog, hvarmed de före operan undfägnats, och som mottogs med en isande tystnad. I pressen yttrades, att både prolog och pjäs väl behöfde den briljanta ekläreringen på deras lit de parade, ”ty vi tro, att vi icke irra oss i den förmodan, att de med denna gången kunna anses såsom beledsagade till sitt hvilorum, och att man tager sig till vara att än en gång besvärja upp dem på repertoaren”. Varningen var dock förgäfves, ty vid sekelfesten 1882 gräfdes operan ånyo fram (se del 1 sid. 157 o. f.). Trots att hufvudrollerna utfördes af Matilda Grabow och Arvid Ödmann, kunde den icke gifvas mer än en enda gång efter festföreställningen.

*

Reprisen af "Grefvarne Klingsberg"

Den sextioårige veteranen Lars Hjortsberg uppträdde 4 oktober för första gången under detta spelår och återgaf den äldre grefven i Kotzebues omtyckta komedi ”Grefvarne Klingsberg”. I fjärde delen af dessa anteckningar sid. 157 omtalas styckets återupptagande på den kungliga scenen 1824 efter mångårig hvila, och där finnes också afbildadt ett samtida kostymporträtt af Torsslow såsom den unge grefven, hvilken roll han då för första gången utförde. Salongens bifallstecken tillföllo nu i rikt mått bägge dessa publikgunstlingar liksom äfven Karolina Bock i den lustiga slammertackan fru Wunschels skepnad och Nils Almlöf som den olycklige baron von Stein. Denna komedi ger ett utmärkt exempel på Kotzebues stora förmåga att på ett fängslande sätt blanda ihop slippriga och högstämda scener till en för den dåtida publiken ytterst smaklig anrättning. Den ädle grefve Klingsberg, som är vorden änkling, fortsätter i trots af sina redan fyllda sextio år att kurtisera det täcka könet så mycket hans podager medger honom.

Scenbild ur "Grefvarne Klingsberg". I Leipzigupplagan 1803 af Kotzebues "Neue Schauspiele".

Han kan icke låta någon enda kjol, som kommer i hans väg, vara i fred, men han har den gemena oturen att på alla sina erotiska ströftåg oupphörligt stöta ihop med sin värdige son Adolf, som ärft sin fars oerhörda lättsinne och är föremål för gubbens både beundran och hemliga afund. Bägge dessa lättfärdiga subjekt äro emellertid af författaren utrustade med de ädlaste egenskaper, hederskänsla, välgörenhet, mod och offervillighet, hvilket gör att publiken nästan mot sin vilja tvingas att hålla af dem trots deras stora sedefördärf. Komedien, som börjar med att inviga oss i ett kärleksförhållande till en dansös, där sonen är älskaren och fadern den betalande parten, slutar med att en af dem bägge eftertraktad dam (m:ll Lindman) blir förlofvad med grefve Adolf, och hennes bror, den ofvan omtalade löjtnant von Stein, återfinner sin sedan många år förlorade maka (fru Wennbom). Den gamle grefven, som märker att han omsider kommit på öfverblifna kartan, nöjer sig helt filosofiskt med att omfamna sin bedagade syster (fru Åbergsson) i det han utropar: ”Kom i min famn, ma soeur, och låt oss trösta hvarandra med den gamla versen: gammal är du och gammal är jag, men gamla bli ock de unga en dag” — ett tillägg af Lasse Hjortsberg till det Kotzebueska originalet. I en 1827 på trycket utgifven, af H. M. Cornelius verkställd öfversättning af stycket öfverraskas ovillkorligen en i den tyska dramatiken mindre bevandrad läsare af ett uttryck i tredje aktens tredje scen. Gamle grefven frågar sin syster, om de inte skola fara till teatern på aftonen — ”Hvad ger man?” — ”Ringen, af Schröder” — ”Aha! just din egen historia”, utbrister grefvinnan. Saken är den, att Kotzebue i ”Grefvarne Klingsberg” spunnit vidare på ett tema af Ludwig Schröder i dennes nyssnämnda komedi. Å sin sida har Schröder lånat sina figurer från Farquhars engelska skådespel, hvars effektfullaste scener och personer han, med den erfarne teatermannens praktiska blick för hvad som gör sig på scenen, plockat ut och bundit samman med andra af egen uppfinning samt omplanterat allt detta på tysk mark. Där uppträder den elegante grefve Klingsberg, hvilken redan lämnat ungdomen bakom sig, säker på sin oemotståndlighet och stolt öfver sina många segrar öfver kvinnokönet samt deltager som en rik och oberoende man i alla den förnäma världens tidsfördrif. Sentimentalitet och världsklokhet hafva i detta stycke slutit förbund för att söka dölja den lättfärdighet, som är innehållets egentliga kännetecken. På Kungliga teatern hade man i den därstädes sedan första uppförandet 1805 begagnade Alténska öfversättningen bytt ut namnet på den hos oss alldeles okända Schröderska komedien mot — Figaros bröllop.

Vid uppförandet af ”Hvita frun” den 17 i samma månad höll man på att få afbryta operan efter första akten, emedan Henriette Widerberg under densamma insjuknade så svårt, att hon omöjligt kunde uppträda. Fru Sevelin erbjöd sig då att i hennes ställe sjunga titelpartiet, en underrättelse som af publiken mottogs med lifliga applåder.

Till förmån för fru Torsslow gafs 22 oktober inför fullsatt salong med mycket bifall efter adertonårig hvila Duvals femaktskomedi på vers i Kullbergs öfversättning ”Den elake husbonden” (se del III sid. 64 o. 65). Hjortsberg, som fordom var föga lycklig i titelrollen, hade nu öfverlåtit den till Nils Almlöf; den lidande hustrun utfördes af recettagerskan; den okände svågern, hvilken omvänder hustyrannen, hade öfvertagits af Torsslow; och fru Erikson som en despotisk maka och komikern Berg som kujonerad äkta hälft fulländade den utmärkta ensemblen. Äfven Åhmansson och Emilie Högquist i barnrollerna lämnade föga öfrigt att önska. Till efterpjäs gafs ”Den nya garnison”, där fru Torsslow briljerade som den till officer förklädda Julie.

Elever och debutanter I slutet af månaden uppträdde den unge eleven Hyckert under den muntra marknadsscenen i ”Tillfälle gör tjufven” såsom jonglör, iklädd den då mycket omtalade österländske trollkarlen Madua Sammes kostym, och visade åtskillliga af dennes svåraste konststycken, t. ex. jonglerande med tallrikar, käppar och kulor, hvilket Hyckert utförde med fulländad färdighet, hvarigenom han framkallade den häpnande salongens högljudda bifallsyttringar. Mooty Madua Samme var en tusenkonstnär, hvilken 1827 uppenbarade sig i Stockholm och i sin ”Brillanta indiska akademi” utförde en mängd förvånande trollerier och taskspelarkonster, hvarmed han förtjänade stora summor och väldeligen beskattade den nyfikna allmänheten. Sedan berättades, att han låtit döpa sig under namn af Frans Madua, och när han slutligen icke kunde plocka till sig mera penningar här, begaf han sig till en annan marknad.

Utom Henrik Hyckert fingo ett par andra ungdomar under oktober visa sig för publiken nämligen Jenny Lind och Karl Sundberg, hvilka tvenne gånger spelade den lilla enaktskomedien ”Marton och Frontin”. Följande månad fick den tolfåriga Jenny Lind tillfälle att äfven låta höra sig som sångerska, då hon 24 november uppträdde på hofsångaren Isak Bergs konsert till hans förmån och tillsammans med denne sin utmärkte lärare sjöng en duett ur Bellinis ”La straniera”, hvarvid hon förtjuste publiken genom

Samtida scenbild ur ”Nya garnison”. Från venster till höger Henr. Widerberg, Sara Torsslow, Krist. Sällström.

den känsla och uttrycksfullhet hon lade i dagen och förvånade den genom den lätthet, hvarmed hon utförde de svåraste fioriturer. Äfven Matilda Ficker vann stormande bifall för en cavatina ur op. ”Gazza ladra”. Berg själf sjöng en aria ur operan ”Zelmira”, dessutom en duett med fru Berwald ur ”Wilhelm Tell” och en tersett med henne och m:lle Grönwall ur ”Le comte Ory”, således idel Rossinikompositioner. Hofkapellet inledde de båda konsertafdelningarna med uvertyrerna till ”Oberon” och ”Egmont”, Preumayr spelade ett adagio af Du Puy, och den präktiga konserten af slutades med en af amatörer förträffligt utförd manskör ur ”Comte Ory”.

Isak Berg. Efter teckning af M. Röhl 1834.

Allt detta gjorde konserten till en af de angenämaste musikaliska aftnar man på länge haft i Stockholm. Huset var utsåldt trots dubbla pris.

Tvenne nya namn syntes för första gången på affischen under oktober månad. Det ena tillhörde mamsell Maria Danerus från Djurströmska landsortssällskapet, hvilken debuterade som Clara af Hohenstein i Kotzebues enaktskomedi ”Eldprofvet”, där händelsen spelar under korstågens tidehvarf. Hon vann publikens bevågenhet genom en enkel och naturlig hållning och anställdes som aktris under spelåret 1834—1835, men öfvergick sedan till Halls landsortssällskap och kom därefter till Finland, där hon dog. Det andra namnet var Peter Håkanson, som efter sin elevtid under några år uppträdde på Djurgårdsteatern, men från och med detta spelår till sin död 1838 tillhörde den kungliga scenen, där han gjorde sitt inträde som fabrikör Grönbuch i Kotzebues muntra treaktsfars ”Carolus Magnus eller Spektaklet i Kråkvinkel”.

Spelåret öfverflödade för öfrigt af debutanter. Aftonbladet anmärker i april, att de vankades ”liksom ärter på torsdagarna minst en gång i veckan”. Bland hela denna rad af numera glömda namn, hvilkas ägare delvis till och med fingo en kortvarig anställning vid den kungliga skådebanan, vunno endast två någon betydenhet i framtiden: Habicht och Dahlqvist. Fredrik Habicht hade förut varit på handelskontor, under hvilken tid han väckt mycken uppmärksamhet i Polymnia såsom amatörskådespelare (se del V sid. 98) och var öfver trettiotre år, då han 1 januari inträdde i elevskolan. Redan 29 mars debuterade han som Adolphe i Dalayracs ”De begge arrestanterne”. På grund af sin å sällskapsteatern vunna scenvana rörde han sig med stor säkerhet och ledighet i denna genom de många skiftande öfvergångarna alldeles icke lätta roll. Efter sin första aria hälsades han med en åska af applåder, och Aftonbladet yttrade, att teatern i honom gjort det bästa förvärf ”på mer än ett decennium”. Längre fram sjöng han Almaviva och Califen, men kom ändå aldrig att intaga någon verkligt framstående plats på scenen. Han dog sista december 1843.

Georg Dahlqvist föddes 22 juni 1807, anställdes sextonårig i lärftskramhandel och öppnade 1827 egen bod. Hans oöfvervinnliga håg för teatern förledde honom ofta att innanför disken med alnen i hand deklamera högtrafvande verser och obekymrad om inkomsten sålde han i sin extas varorna till underpris. Följden häraf blef slutligen att han måste lämna allt hvad han ägde åt sina fordringsägare. Han gick då in vid teatern, där han 1 oktober 1832 antogs såsom elev, och sedan han med framgång bestått både deklamationsprof och repetitioner, tilläts han framträda inför publiken 18 januari 1833 såsom Sicinius i sorgespelet ”Virginia”. Lyckan var honom dock icke vid själfva representationen lika huld. En mängd af hans yrkesbröder, som med missnöje sågo, att en af deras klass ägnade sig åt skådespelarfacket, hade infunnit sig i salongen i en allt annat än vänlig sinnesstämning mot debutanten. I samma ögonblick han skulle göra sin entré, hade en främmande person, som smugit sig upp på scenen, ryckt honom i armen och hviskat: ”Herre, det går åt h-e för er!” något som naturligtvis förbryllat honom. Till råga på olyckan gick Collberg, hvilken i sista scenen såsom Appius med sin gestalt borde för den inträdande Sicinius dölja den mördade Virginia, undan för tidigt, om med afsikt eller af förbiseende vet man inte riktigt, men malisen påstod, att det skedde med fullt uppsåt. Följden blef den, att Sicinius under en opåräknadt lång stum scen måste uttrycka en alltmer stegrad fasa, och med armarna sträckta mot höjden satt han nästan på golfvet, då han ändtligen med uppspärrade ögon och djupaste basröst fick skrika ut sin replik: ”Hvad syn! ... Virginia är ej mer!...” Denna öfvermåttan komiska anblick tvang ovillkorligen publiken att trots sorgespelets högtidliga stämning brista ut i en skallande skrattsalfva, och fiaskot var fullbordadt. Stockholmsposten yttrade, att han i rollen var både för mycket och för litet, men ingenting af hvad han borde vara; att han antingen plågats af en bröstsjukdom, eller också misstagit sig om sättet att använda sin organ; samt att man gjort väl, om man ej låtit en debutant af obekanta anlag för första gången uppträda i ett stycke, öfver hvars sköna och allvarliga scener det allraminst är lämpligt att sprida någon anstrykning af löjlighet, hvilket beklagligen här blef fallet i synnerhet vid slutet. — När Dahlqvist efter representationen kom ned på operakällaren, mottogo honom hans därstädes sittande f. d. yrkeskamrater med den hånfulla frågan, hvad han nu ämnade företaga sig. ”Bli skådespelare naturligtvis”, svarade Dahlqvist, hvarpå han tillade: ”Hvad hålla ni på med?” — ”Jo, vi fira aftonens graföl.” — ”Åhå!” utropade Dahlqvist, i det han slog sig ned ibland dem, ”då tillåta ni kanske, att liket får vara med!” Detta orubbliga lugn gjorde ett starkt intryck på de närvarande, och Dahlqvist tillbringade natten i deras mot honom nu särdeles välvilligt stämda krets. Han tog sedan anställning vid Svanbergska landsortstruppen under ett par års tid och gjorde därefter om sina debuter på Kungliga teatern med afgjord framgång.

*

Invigningen af Göta kanal och andra festligheterDe svenska sånggudinnorna togo verksam del uti högtidligheterna 26 september vid den slutliga invigningen, efter ett tjugutvåårigt arbete, af Göta kanal, besjungen som Sveriges ”blåa band” af dess loftalare, af dess belackare smädad med benämningen ”riksdiket”. Under kanalbolagets stora festmiddag i Mem för trehundra personer, i hvilken kungliga familjen deltog, afsjöngs af valda röster från lifgrenadjärerna en ”Fosterländsk sång”, till hvilken Bernhard Crusell skrifvit musiken och lifmedikus af Pontin texten, hvars recitativ deklamerades af Nils Almlöf, hvarefter festen afslutades med ett lysande fyrverkeri. ”Eftertiden må döma” — yttrade excellensen Lagerbielke i sitt tal på Svenska akademiens högtidsdag — ”om den förhoppning varit så vågad den för många ännu torde synas, att Göta kanal, fullbordad, skall tillföra Sverige flera sekeltal af gagn, än den under fulländningen mött åratal af klander”. — Drottningen och kronprinsparet återvände omedelbart efter invigningen till hufvudstaden för att kunna öfvervara Kungliga teaterns femtioårsjubileum, men konungen återkom ej förrän 1 oktober på aftonen.

Om endast en Talias präst deltog i hyllningen åt Neptunus vid kanalinvigningen, hade hela prästerskapet, både det talande och det sjungande, uppbådats för att värdigt fira fader Bacchus och moster Barbara inom det lysande Brikolleriet, då detta 4 december firade sin årshögtid med en fest, hvartill man på långliga tider ej skådat maken, och hvarunder dess stora, inuti förgyllda silfverbål invigdes. Den kände f. d. kryddkrämaren, illiterate rådmannen och tillfällighetsskalden Johan Vilhelm Berger var sällskapets ofantligt uppburne storceremonimästare, och det var hans, nästan lika mycket som Westerstrands förtjänst, att sällskapet den tiden stod så högt i rop. — Den aftonen spelades ej på teatern.

Äfven 6 november hölls teatern stängd, då tvåhundraårsminnet af Gustaf II Adolfs hjältedöd på slagfältet vid Lützen på ett storstiladt sätt högtidlighölls. Dagen förut blef det i Storkyrkan förvarade riksbaneret under eskort af hundra man från Svea lifgarde afhämtadt och uppställdt i Riddarholmskyrkans kor. Gustaf Adolfs likkista blef ur grafkoret upphämtad och öppnades i närvaro af Karl XIV Johan, excellenserna Rosenblad, af Wetterstedt och Brahe, öfverceremonimästaren d’Albedyhll och ordensbiskopen Wallin, hvarvid protokoll fördes. Tidigt bemärkelsedagens morgon aftäcktes i östra slottshvalfvet Sergels 1789 fullbordade gipsgrupp ”Axel Oxenstierna dikterar Gustaf II Adolfs bedrifter för historiens gudinna”, hvilken grupp Byström nu hopsatt och restaurerat. Först 1906 blef den på grosshandlaren Edvard Cederlunds bekostnad gjuten i brons och uppställd på sin afsedda plats på Gustaf Adolfsstatyns fotställning. Klockan nio hölls bön i stadens alla kyrkor och klockan tolf gudstjänst i Riddarholmskyrkan, där konungen, drottningen och kronprinsessan närvoro. Kronprinsen hade rest till Uppsala för att aftäcka den af konungen skänkta minnesstenen i Odins lund. Stockholms garnison paraderade utefter vägen till kyrkan och kadettkåren inne i templet. Biskop Wallin talade. Riksmarskalken förde riksbaneret upp i gustavianska grafkoret, där det fick sin plats bredvid Gustaf Adolfs sarkofag. Kistan bars af sexton generals- och amiralspersoner upp i koret, hvarvid konungen gick näst efter kistan. På Karl Johans tid sparades icke på krutet, och då den nedsänktes i sarkofagen af svart- och gulspräcklig italiensk marmor, sköt infanteriet salfvor ur handgevären och från artilleriet och flottan lossades 128 skott i två omgångar. — På aftonen var Gustaf Adolfs torg på det praktfullaste illumineradt. Dess trenne bebyggda sidor voro anordnade till en sammanhängande tempelgård, hvars pelare, arkader och lister voro försedda med tätt anbragta lampor. Kring sockeln voro uppställda fyra rikt upplysta lamppyramider med pots à feu ofvanpå. Fotställningen var i flera afsatser prydd med lampor, och statyns hufvud omgafs af en strålande stjärnkrans. Det hela lär i synnerhet på afstånd ha gjort ett öfverväldigande intryck, ehuru det starka månskenet förtog en del af verkan. Alla ämbetsverk och kaserner voro likaledes präktigt illuminerade, äfvensom stadens kyrktorn. Från en läktare vid grafkoret sjöng Harmoniska sällskapet, hvilket konungen till fots åhörde. Inga åkande eller ridande fingo färdas fram på de närliggande gatorna, och trots den oerhörda folkträngseln inträffade inga olyckor.

*

Lindebergs "Toni"Ett nytt stycke af kapten Anders Lindeberg uppfördes 12 november 1832, hvilket hade lika liten framgång som hans beryktade tragedi ”Blanka” tio år förut. Det var treaktsdramen ”Toni”, sammanskrifven ”efter en verklig händelse på San Domingo”.

Teodor Körner. Efter teckning af Emma Körner.

Under sin flykt för general Dessalines från Fort Dauphin till Port au Prince söker en schweizisk officer Gustaf von der Reid jämte sina följeslagare skydd hos en mulattska, hvilken är i tjänst hos en neger. Dessa två ämna mörda alla européerna. Emellertid har Gustaf plötsligt förälskat sig i mulattskans dotter Toni, en mestis, hvilken besvarar hans böjelse och räddar honom i farans yttersta stund genom att låtsa fängsla honom. Officern tror henne vara förrädisk och sårar henne med ett pistolskott. Såret är dock icke farligt, negrerna öfvermannas, och hon åtföljer de hvita till Port au Prince. Pjäsen hade emellertid en högst förarglig likhet med skalden Teodor Körners likabenämnda drama, som med lysande framgång 1812 gifvits på Burgteatern i Wien, och som han uppkallat efter sin trolofvade, en af Tysklands mest berömda tragiska skådespelerskor, den sköna Antonia Adamberger, för hvilken han äfven skref Helenas roll i ”Zriny” och Hedvig. Lindeberg förklarade i sin tidning, att han visserligen läst Körners stycke, men att han ej funnit det värdt att öfversättas, att han ej kunnat få den öfvertygelsen att Körner var någon stor dramatisk talang, och att han betraktat ämnet ur en högre synpunkt än Körner. Hur är det Vilhelm Erik Svedelius yttrar i sina lefnadsminnen? ”Af all kärlek är egenkärleken den största”. — Kritiken var ganska skarp mot den svenske författaren. Den påstod, att den Körnerska poesin förvandlats till en retorisk deklamation, ömsom sentimental, ömsom skriande, alltid affekterad och platt, och Argus tillägger, att Lindeberg i mulattskan Babekan lyckats skapa en gulbrun Blanka såsom motstycke till den gamla alltför väl bekanta, samt klandrar i synnerhet slutet, hvilket Lindeberg förändrat därhän, att, sedan hjälten i pjäsen nedskjutit sin älskade Toni, och denna nedfallit som död, hon strax därpå till åskådarnas stora förundran står upp igen frisk och sund. ”Denna scen är så misslyckad”, tillägger Argus, ”och af en så löjlig beskaffenhet, att vi knappt begripa, huru det kunnat falla herr Lindeberg in att tillägga den. Och af samma art är allt det öfriga, som herr Lindeberg af egen prosaisk uppfinning lagt in i den Körnerska pjäsen.” — Hur det förhåller sig med den ”egna uppfinningen” undrar jag dock storligen, ty den kvicka svenska prosadikten Uno von Trasenbergs författare Fredrik Cederborgh knåpade 1819 ihop en treaktsdram, som också hette ”Toni”, var byggd på samma ”verkliga händelse”, och hvars hufvudpersoner äro alldeles desamma. Pjäsen vittnar dock icke om någon större begåfning för dramatiskt författarskap, och Svensk litteraturtidning säger om den i mars 1819: ”Denna så kallade dram är ett högst medelmåttigt ting.” Cederborgh låter sin Toni, sedan hon blifvit skjuten af von der Reid, helt ”muntert” utropa: ”Jag känner, att jag blott är lindrigt sårad i axeln, jag kan ju både gå och stå.” Därpå bjuder hon de fängslade negrerna farväl, räcker sin hand åt officern i det hon säger ”kom!” — och ridån faller.

Emilie Högquist gaf i titelrollen ett nytt bevis på sin tilltagande konstutveckling, ehuru hon saknade den eld i sitt spel, som man väntar hos en sydländsk flicka i synnerhet af denna karaktär, och den korta dräkten ansågs icke vara rätt fördelaktig för hennes figur. Fru Bock lär däremot ha varit ganska lyckad som den otäcka mulattskan. Collberg hade som von der Reid en i det stora hela otacksam roll. Nyfikenheten hade första kvällen samlat fullt hus, och efter slutet hördes från flera håll i salongen starka applåder, men under hela kvällen för öfrigt förhöll sig publiken tyst. Andra och tredje gången stycket gafs var teatern endast fylld till hälften, och Argus föreslår att eklärera salongen de aftnar ”Toni” ges och sålunda försöka, om ej Lindebergs pjäs liksom den Lindgrenska prologen därigenom kunde få något intresse för publiken. Den uppfördes ej mer än fem gånger.

Hérolds "Marie eller Bröllopsfesten"Louis Hérold, elev i tonsättning af Méhul, framträdde 17 december för första gången inför vår publik med sin 1826 komponerade musik till det idylliska treaktsskådespelet ”Marie eller Bröllopsfesten”, i hvilken han omsider skapat sig en egen stil, efter att förut haft dels sin lärare, dels Rossini till mönster. Musiken är fin och smakfull, ehuru icke så melodirik som den senares, men innehåller flera utmärkt vackra nummer, t. ex. den intagande barkarollen. Den fordrar dock mycken fulländning i utförandet och måste uppbäras af ett lätt och behagligt föredrag. I det afseendet förefunnos å vår scen åtskilliga brister, hvarför stycket ej i längden förmådde intressera allmänheten. Adolfs vackra romans i första akten gick nästan förlorad i Pfeiffers tolkning, och i de flesta ensemblenumren märktes alltför tydligt, att ett par af de spelande ej voro sångare. Man saknade Fredrik Kinmanson och Fahlgren i baronens och gamle soldatens partier, hvilka lämnats åt Almlöf och Lars Hjortsberg. Däremot var Elise Frösslind som mjölnarhustrun utmärkt lycklig denna afton genom röstens klangfullhet och föredragets lifliga uttryck. Henriette Widerberg, till hvars förmån opéra-comiquen gafs, mottogs med applåd av den fullsatta salongen, där både drottningen och kronprinsparet hedrade henne med sin närvaro, men hade i den gråtmilda titelrollen föga tillfälle att låta höra sin sköna röst. Redan före premiären kände hon sig opasslig och ersattes 23 och 26 december, då operetten gick fjärde och femte gångerna, af m:ll Milén. I Sophies roll hade den unga eleven Matilda Ficker sitt första större parti och sjöng det med den säkerhet och det behag, för hvilket hon redan förut vid flera tillfällen vunnit publikens bifall samt utförde sina alnslånga fioriturer med en aldrig svikande färdighet.

Louis Hérold. Efter gravyr af C. Deblois i Les musiciens célèbres.

Äfven Sällström som hennes blifvande make lyckades förträffligt och deras duo i början af andra akten ”Säg för hvad kvinna vore ni böjd?” väckte mycken förtjusning i salongen. Tredje aktens vackra dekoration, som föreställde det inre af en vattenkvarn med löpande hjul, mottogs med applåd, men fullkomlig tystnad rådde efter slutet af pjäsen, som föröfrigt tycktes icke varit tillräckligt inöfvad. Operans librett förtäljer oss, att baronens och baronessans dotter Sophie, som samma dag skall förenas med sin kusin Adolf, icke älskar honom. Han å sin sida tillber Marie, som besvarar hans böjelse. Hon är en fader- och moderlös flicka, uppfostrad af den gamle krigsbussen Georg i tro att det är hans sondotter. Marie är emellertid baronessans dotter i ett föregående äktenskap, hvilket nu uppenbaras. Hon får sin älskade Adolf, och Sophie blir i stället gift med dennes bror Henrik. — Två år förut hade "Marie" gifvits i Köpenhamn och äfven där med en purung framställarinna i Sophies parti, den tjugufemåriga jomfru Ryssländer, som då debuterade. Liksom Matilda Ficker öfverraskade och förtjuste hon åhörarna med sin höga, klangfulla, mjuka och böjliga sopranstämma samt svingade sig på några år upp till platsen som Operans erkända primadonna. Hon blef sedan gift med den framstående violinisten Simonsen och mor till den äfven i Sverige högt uppskattade operasångaren Niels Juel Simonsen.

Reprisen af "Tartuffe""Tartuffe" uppenbarade sig på affischen för första gången under spelåret 28 december. Sedan den gafs 1830 på fru Eriksons recett med Åbergsson i titelrollen (se del V sid. 115), hade den uppförts blott en enda gång 20 februari 1832, då Almlöf försökte sig såsom den skenhelige skurken gent emot fru Erikson som Elmire. Nu gjorde han om experimentet med fru Torsslow i den frestande damens skepnad. För öfrigt var rollbesättningen densamma med undantag af att Collberg öfvertagit Damis' roll efter Lindman; således Pernelle fru Bock, Marianne Emilie Högquist, Dorine fru Åbergsson, Orgon Lars Hjortsberg, Valère Torsslow, Cléante Svensson, Loyal Berg, officeren Wennbom. Gustaf Åbergsson var förträfflig i rollen enligt den tidens patetiska spelsätt, Sevelin, som också utfört den, framställde figuren komisk, liksom i senare tid Coquélin, räfaktig, fräck och örfilstäck, och åtskilligt finnes ju som talar för denna uppfattning, om man också icke går så långt som den schweiziske kritikern Rambert, hvilken sökt påvisa Tartuffes likhet med Scapin. Almlöf tog saken helt annorlunda. Det ansågs då, att publiken icke fick föras bakom ljuset, och att en skurk skulle se ut som en skurk, men icke som en guds ängel. Och han hade därför gjort sitt utseende så vedervärdigt, att han väckte fasa vid sitt första inträde, men man läste dock i de mörka hemska anletsdragen, att han måste utöfva ett stort inflytande på sin omgifning, och detta fasthöll intresset vid hans person. Scenen med Elmire gjordes ypperligt, och hans stumma spel under den långa tvisten mellan Orgon och Damis, som slutar med sonens förjagande ur hemmet, var beundransvärdt. En kritiker yttrar, att "hans triumferande förstulna löje icke var en människas, utan var lånadt från afgrunden". När Tartuffe i fjärde aktens slut kastar masken och vreden framträder, föll Almlöf emellertid in i sina tragiska vanor. Han blef för mycket lejon och för litet tigerkatt. Lars Hjortsberg var nu som förr utomordentlig i Orgons roll liksom Sara Torsslow i Elmires.

*

Nyårsbalen på Börsen var som vanligt lysande genom de kungligas närvaro och genom damernas hypereleganta toaletter, och nyårsmaskeraden å Kungliga teatern 4 januari var besökt af mer än tusen personer och särdeles animerad. Att man äfven på den tiden var road af att dansa synes bäst af att för trettondagen icke mindre än tjugu offentliga baler voro annonserade. Visserligen hade Byron i "The Waltz" uttryckt sin moraliska och estetiska afsky öfver denna från Tyskland införda och mycket omstridda dans, men då dikten trycktes anonymt i april 1813 rönte den så föga bifall, att han fann rådligt att förneka sitt författarskap (se del III sid. 42). Säkert är, att det låg bra mycket mer poesi i de dåtida smakfulla danserna än i våra dagars banala niggermuntrationer. Den enda välsignelsen med den moderna dansen är att man icke behöfver bry sig om hvarken musiken eller takten eller andra gamla fördomar. — Nutidens främsta danskonstnärinna Anna Pavlova säger 1924: "För mig är det ofta en pina att se det som felaktigt kallas dans och som i verkligheten bara är en rad meningslösa, klumpiga rörelser utan grace, utan skönhet. Sådan 'dans' har jag sett både på scenen och i balsalarna, och alltid har den plågat mig, då jag tänker på hvad som här går förloradt i skönhet och glädje och innehåll. Lifvet skulle bestämdt kunna ge människorna åtskilligt mer, om de finge lära sig att dansa väl och vackert, liksom de få lära sig läsa och skrifva".

K. Fr. Bergs recettPå Karl Fredrik Bergs recett 7 januari uppfördes den från 1700-talet härstammande tvåaktskomedien "Den löjliga slägten", som redan gången därpå för alltid försvann från spellistan, och därefter en repris af "Azemia eller Vildarne" med dess naiva skildring af den erotiska känslans omedvetna gryning.

Den moderna dansen. Efter teckning i The Tatler 1924.

Efter att ha haft en lysande premiär på Théâtre italien i Paris 1787, upptogs den i Stockholm juni 1793 med några få dagars mellanrum både på Kungliga teatern och på Munkbroteatern hos Stenborg och vann en ovanlig framgång på bägge scenerna, hvarom Gjörwell berättar i ett bref till Alströmer (se del II sid. 30). Den lycka operetten då rönte berodde utan tvifvel på det nya och fängslande i händelsernas gång, vildarnas framträdande och deras sällsamma danser, Dalayracs tjusande melodier samt rollernas förtjänstfulla utförande af omtyckta artister. Det något sällsamma innehållet är i korthet att Azemias far tolf år förut efter ett skeppsbrott med sin lilla dotter kommit till denna utslutande af vildar befolkade ö. Där mötte han den lille Prosper, som var nära att sönderslitas af vildarna. Han räddar honom undan deras raseri, och genom en biljett, som han finner hos honom, får han veta att det är sonen till en lord Atkinson (eller Akinson såsom namnet på svenska affischerna stafvades), hvilken likaledes efter ett skeppsbrott jämte sin minderårige son lyckats rädda sig i land. Azemias far, som anser att den unge engelsmannens börd reser en oöfverstiglig mur mellan denne och hans dotter, faller på den idén att uppfostra bägge två som ett par likaklädda pojkar och döljer för dem deras skilda kön. Då de vuxit upp, tar emellertid naturen ut sin rätt, och den scen, då de söka komma på det klara med sina ömsesidiga känslor, föreföll den tidens naiva publik i högsta måtto intagande. Prospers far blef af vildarna efter skeppsbrottet släpad som fånge till en annan del af ön. Omsider lyckas han fly och till sist återfinna sonen, men svårigheten för dem var att kunna vända tillbaka till England. Då kommer slumpen dem till hjälp genom att ett spanskt skepp till följe af en storm tvingas att ankra vid ön. Den spanske kaptenen får emellertid se Azemia, i hvilken han ögonblickligen blir betagen, och finner ingen bättre utväg att få henne i sitt våld än att låta sina matroser föra bort henne. Hon lyckas dock undkomma deras klor, men möter under sin flykt kaptenen själf. Okunnig om att det är han som gifvit befallningen att bortröfva henne, bönfaller hon honom om hans hjälp och utmålar sin fars och sin älskares förtviflan, hvilka aldrig skola öfverlefva förlusten af henne.

Karl Fr. Berg. Efter miniatyr.

Spanjoren, som är af ett ädelt sinnelag, röres af hennes oskuldsfulla tillit och lofvar att beskydda henne. Denna scen är särdeles väl hopkommen och lär ha spelats i Paris af den stora aktrisen m:me Dugazon på ett alldeles förträffligt sätt, liksom Prosper utfördes lika utmärkt af den framstående skådespelaren Michu. På Stockholmscenerna framställdes denna roll af ett fruntimmer; hos Stenborg af Lisette Stenberg och på Kungliga teatern enligt den samtidigt tryckta libretten af Karolina Müller.

Rosalie Dugazon såsom Azemia 1787. Efter Costumes et annales des grandes théâtres de Paris 1787.

Gjörwell omtalar i sitt ofvan anförda julibref till Alströmer, att fru Müller spelade Azemia. Antingen hade m:ll Stading, som enligt textboken utförde Azemia, till premiären blifvit opasslig, fru Müller öfvertagit hennes roll, och t. ex. Inga Åberg, hvilken excellerade i ynglingaroller, fått Prospers roll, eller också har den teaterintresserade Gjörwell för ovanlighetens skull missmint sig och kanske just på grund af kostymernas likhet en månad efter premiären sammanblandat dem i sin erinran. Här meddelas ett kostymporträtt af m:me Dugazon i Azemias roll, hvars något lätta klädsel lifligt erinrar om fru Torsslows såsom Tilda i ”Oden” (se del IV sid. 195) och Henriette Widerbergs i ”Ferdinand Cortez” (se del IV sid. 228).

Fr. Wexschall. Efter teckning af N. Henriques.

En af de ypperligaste fiolspelare Danmark någonsin frambragt, Frederik Torkildson Wexschall (1798—1845), kom på nyåret till Stockholm och gaf jämte sin landsman Niels Petersen, förste flöjtist i danska hofkapellet, en konsert på vår kungliga teater. Wexschall var en lysande musikalisk begåfning, hade studerat i Tyskland och Paris och på det senare stället vunnit stor berömmelse för sitt spel. Han var dessutom en förträfflig lärare och räknade bland sina elever både Niels Gade och Ole Bull. Bägge herrarna läto ännu en gång höra sig, då de 22 januari uppträdde mellan pjäserna. Wexschall hade varit gift med den unga skådespelerskan Anna Brenöe, den framstående tolkarinnan af Öhlenslägers nordiska hjältinnor. Efter ett åttaårigt, som det tycktes, lyckligt äktenskap kom deras skilsmässa som en blixt från en klar himmel, och hon gifte sig med sin motspelare, den berömde Peter Nielsen, hvars älskarinna hon så många gånger varit på scenen (se del V sid. 88). Måhända var det för att skingra sin bedröfvelse öfver denna tilldragelse som Wexschall företog sin konstresa till Sverige.

Såsom recett för de Kungliga teatrarnas pensionskassa gafs 30 januari en repris af ”Wallensteins död” med den förutvarande präktiga rollbesättningen (se del V sid. 169—174), med undantag af att Charlotte Erikson, som var den enda något svaga punkten, öfverlåtit Tekla åt Emilie Högquist, hvilken onekligen passade bättre för rollen.

Righinis opera ”Det befriade Jerusalem” (se del V sid. 119 f.) repriserades 10 februari ”efter en längre hvila än konstvännen skulle önskat” och gafs för fullt hus med samma rollbesättning som förut. Henriette Widerberg såsom Armida och Lindström i Tankreds parti hade båda en särdeles lycklig afton, i synnerhet den senare. Hans vackra, klangfulla röst och säkra sångkonst gjorde sig förträffligt gällande, och den undersköna duetten i första akten blef en triumf för de bägge artisterna. Sällström lär ha slarfvat, såsom det på senare tid ofta hände honom, och i synnerhet var hans vårdslöshet märkbar i sista aktens härliga kvartett. Men det var icke endast Sällström, som den där tiden visade prof på oförlåtlig försumlighet. Både de styrande och de styrda brusto emellanåt i omsorg och noggrannhet beträffande sina konstnärliga åligganden och aktningen för publiken, hvarpå Hjortsbergs recett måndagen 18 februari är ett talande bevis. Programmet bestod af d’Harlevilles femaktskomedi på vers ”Optimisten” i Remmers öfversättning, i hvilken Hjortsberg sedan gammalt hade en ypperlig roll, samt därefter den Du Puyska operettenReprisen af "Ungdom och dårskap" ”Ungdom och dårskap” i ny instudering. Argus yttrar påföljande lördag om utförandet af den senare pjäsen: ”Med undantag af mamsell Ficker voro de spelande under all kritik. Man har ju i musikaliskt hänseende ingen pretention på herrar Hjortsberg, Sevelin och Berg, men herrar Sällström och Kinmanson hade man förmodat månare om sitt musikaliska rykte, än att så osäkra i sina roller vilja uppträda inför publiken. Herr Kinmanson var så till sägandes rentaf ifrån sig både i sång och talroll. Herr Sällström utmärkte sig nästan hela pjäsen igenom medelst falskhet uti intonationen och en mer än vårdslös exekution. Mamsell Ficker, herrar Sevelin och Berg voro de enda, som kunde sina roller. — Härvid måste man likvisst göra den rättvisan, att om priserna å alla platser för aftonen voro dubbla, så fick man ock höra pjäsen in dupplo, alldenstund sufflören var nödsakad att uppläsa nästan hvarje roll, och det så högt, att intet ord gick förloradt äfven för den minst uppmärksamme åhörare. Äfven herr kapellmästaren Berwald fann sig ofta föranlåten att sjunga flera takter själf i de spelandes ställe, hvilka någon gång voro tre à fyra takter före orkestern och ibland iakttogo en fullkomlig tystnad. Detta senare förhållande skulle billigen kunna föranleda den frågan, om det icke vore bättre, att herr kapellmästaren, som äfven är styresman vid sångscenen, sjöng litet mera vid repetitionerna och mindre vid representationerna? Ty då hans sångbiträde behöfs vid dessa senare, så är det ett tydligt bevis, att han vid de förra eftersatt sitt åliggande, och publiken, som visserligen får höra en röst mera än de på affischen utlofvade, förlorar ändå i det hela taget”. Fredrik Kinmanson ansåg sig behöfva ursäkta sig inför offentligheten och fick följande förklaring införd i Dagligt Allehanda. ”Till redaktionen af Nya Argus. I anledning af de anmärkningar, som emot representationen af ’Ungdom och dårskap’ på herr hofsekreteraren Hjortsbergs recett måndagen i förra veckan uti sista lördagsnumret af Nya Argus förekommo, har jag trott mig, i hvad dessa anmärkningar träffa mig, böra upplysa: att jag, några dagar förrän pjäsen gafs, yttrade mig mot dess påskyndade uppförande, med tillkännagifvande, att jag ej ansåg mig i min roll nog inöfvad och säker för att i den kunna så snart uppträda inför publiken; vidare: att denna roll för mig var alldeles ny, och att, då vid pjäsens första uppsättning tolf à fjorton repetitioner ansågos nödvändiga för inöfningen, nu däremot endast åtta på hvarandra tätt följande repetitioner därtill användts; samt slutligen: det jag, lidande af en långvarig frossa under de få veckor jag haft den vidlyftiga, aderton ark långa rollen i ’Ungdom och dårskap’ att instudera, äfven under samma period ägt att, efter två års hvila å nyo inöfva och utföra mitt föga mindre betydliga sångparti i ’Det befriade Jerusalem’, all min tjänstgöring under tiden på den dramatiska scenen oberäknad. — Jag anhåller, att dessa upplysningar benäget måtte få en plats i Red:s tidning liksom anmärkningarna.

Stockholm 25 februari 1833.

F. G. Kinmanson.”

Argus, som i sitt nästa nummer villfor Kinmansons begäran, tillade, att felet helt och hållet måste skrifvas på teaterdirektionens räkning.

Berwald sökte, så mycket det sig göra lät, godtgöra den högst förargliga händelsen genom att återuppföra operetten 23 februari på recetten för hofkapellets pensionskassa, då den fick ett bättre utförande. Under den konsertafdelning, hvarmed den aftonens program inleddes, fick man höra uvertyren till ”Trollflöjten”, aria ur ”Fidelio”, sjungen af Henriette Widerberg, concertante för harpa och fiol utförd af de utmärkt skickliga hofkapellisterna Fatschek och Randel samt ”Harmoniens lof” med fullstämmig kör och orkester af abbé Vogler.

Gustaf Lindman †Skådespelaren Gustaf Lindman afled 19 februari vid fyrtitre års ålder. Som ung hade han en ovanligt hög och stark sångröst, hvilken tyvärr förstördes under målbrottstiden, hvarför han öfvergick till talscenen, ehuru han af brist på sångare användes äfven i betydande sångroller såsom t. ex. Gustaf Wasa. Han blef emellertid aldrig någon framstående aktör. Hans Jago i ”Othello” var en särdeles olycklig skapelse, likaså hans Omar i ”Mahomet” och Sicinius i ”Virginia”. Bäst lyckades han i Kotzebues dramer t. ex. såsom Filip i ”Johanna af Montfaucon” och i synnerhet som Rudolf i ”Korsfararne”, hvilken ansågs vara hans bästa roll.

G. Lindman såsom Rudolf i ”Korsfararne”. Efter oljemålning tillhörig direktör Th. Lindforss.

Dagligt Allehanda säger om honom 1835: ”Han petrificerade sig i onatur och svulst och blef tragediens karikatyr i stället för dess sannskyldige tolk.” — Han var gift med Brita Kristina Barck, hvilken sedermera ingick nytt äktenskap med komministern i Storkyrkoförsamlingen J. D. Bersén.

*

Victor Hugos ”Hernani”Victor Hugos märkliga femaktsdrama ”Hernani” i öfversättning af den vittre läkaren Magnus af Pontin uppfördes för första gången 8 mars. Tre år förut 25 februari hade stycket haft sin premiär på Théâtre français.

Victor Hugo. Efter litografi af Maurin.

Det var en betydelsefull omstörtning, som den sistnämnda aftonen ägde rum på det dramatiska området, där det klassiska skådespelet ända sedan Corneilles dagar intagit en allhärskande plats. ”Hernanikvällen — skref många år senare Théophile Gautier — var århundradets största tilldragelse, den fria, unga och nya tankens kröning på den gamla rutinens ruiner”. Redan i företalet till sitt 1827 utgifna versifierade skådespel ”Cromwell” framlade Hugo nyromantikens program. Af de gamla lagarna om de tre enheterna var endast den om handlingens enhet antaglig, ej de öfriga. Icke allt i skapelsen är skönt efter mänskliga begrepp, utan det fula finnes vid sidan af det sköna, det groteska bredvid det sublima, det onda bland det goda. Endast det karakteristiska utväljes. Poesien skall liksom naturen använda både skugga och ljus, och endast genom föreningen mellan det löjliga och det upphöjda skapas den moderna konsten, som bör iklädas dramats form, ty detta omfattar poesien i dess helhet. Hugo och hans anhängare hyllade således den blandning af effekter, som redan Shakspere använde, då han i sina dramer låter komik och patos omväxla med hvarandra. Utomordentligt betecknande för omslaget i åskådningen är det mottagande den store britten rönte i Paris just under dessa år. 1823 ämnade en engelsk teatertrupp uppföra hans stycken, men blef uthvisslad. ”Ned med Shakspere — ropade man — denne Wellingtons adjutant!” Fyra år senare kom en ny trupp med Kemble och Kean i spetsen och mottogs med jublande hänförelse. Hugo kallade Shakspere teaterns gud, i hvilken franska scenens tre största snillen Corneille, Molière och Beaumarchais synas förenade liksom i ett slags treenighet. — Oerhörda intriger föregingo den första representationen. Till och med Franska akademien försökte genom en formlig anhållan hos konungen att hindra uppförandet, men Karl X afböjde detta ingripande i teaterangelägenheterna. För de tre första föreställningarna hade Victor Hugo förbehållit sig trehundra platser i salongen, hvilka besattes af hans och den nya skolans trognaste anhängare, unga målare, arkitekter, bildhuggare, poeter, musici och boktryckare. Sällan torde en egendomligare publik ha uppenbarat sig vid en premiär på någon teater än den, som den aftonen visade sig i Théâtre français’ salong, hvars parkett och galleri fylldes af en skara unga män, till utseende och dräkt knappast mindre fantastisk än Hernanis eget röfvarband, vilda och besynnerliga gestalter, skäggiga, med långt hår, klädda i ylletröjor och spanska kappor, Robespierrevästar och baretter à la Henrik den tredje. Det var vid detta tillfälle Théophile Gautier lär ha burit den i litteraturhistorien så ofta omtalade röda sammetsvästen, hvilken betraktades såsom en symbol för den entusiasm, hvaraf den unga franska romantiken besjälades under sin första tillvaro. Uppträdena i salongen motsvarade, hvad man kunde vänta å ena sidan af denna brokiga skaras fanatism, å den andra af Victor Hugos motståndare, af hvilka han i en anonym skrifvelse till och med hotats med döden. Redan vid ridåns uppgång brast stormen lös, och det fördes ett sådant infernaliskt oväsen hela aftonen, att stycket med knapp nöd kunde spelas till slut. Under andra föreställningen stodo två grenadjärer af kungliga gardet med sina gevär på avantscenen framför ridån, men parterren, som bestod af Hugos vänner, fördrog denna förhatliga åtgärd af polisen. Det hvisslades, och man skrek à la porte — hvisslades och applåderades i fyra timmar. Då ridån gick ned, ropades på författaren, men denne visade sig ej. Nu skrek man: Mars! Mars! I trots af polisförbudet, som förnekar skådespelarna att visa sig efter pjäsernas slut, framträdde slutligen m:lle Mars förd af Firmin (Hernani). Trettio kvällar å rad uthvisslades ”Hernani” af Victor Hugos vedersakare, och trettio kvällar å rad hälsades stycket med stormande bifallsrop och handklappningar af hans anhängare. Hernanikvällarna liknade lika många drabbningar. Knytnäfsslag och käpprapp haglade, men romantikerna voro talrikare, yngre, kraftigare, bättre handledda och hemförde också segern. Pjäsen bibehölls på repertoaren, och ännu efter nära ett sekel äger den kvar denna nyhetens hela behagfulla fräschör, som blott få gamla pjäser förunnas, och en odödlig ungdom tycks doña Sol beskärd liksom Hernani. — Af begär att förläna sina dramer ett rikare innehåll och större omväxling gör sig Hugo emellertid icke sällan skyldig till brott mot skönhetens och den goda smakens eviga lagar. Språket öfvergår från den högsta lyrik till det plattaste joller, från den vildaste galenskap till den sublimaste poetiska inspiration, och det var nog inte utan skäl som Franska akademiens ordförande mr Salvaudu, när Hugo ändtligen tog sitt inträde därstädes, hälsade honom med en af de elakaste ordlekar, som någonsin sagts: ”Vous avez introduit l’art scénique (l’arsénique) dans notre littérature”. Men en praktfull stämning, en mäktig patos finnes i dem alla, den romantiska ådran flödar där ymnigt, och med rätta ha sådana verser som Karl V:s monolog i ”Hernani” blifvit berömda för sin skönhet. I tankarnas djup, i bildernas nyhet och prakt samt i öfvergångarnas djärfhet och lyckade utförande täflar den med det skönaste den franska litteraturen äger. Hos oss kunde pjäsen naturligtvis icke väcka ens tillnärmelsevis ett sådant intresse som i Paris eller blifva någon partifråga, men den gjorde i alla fall stort uppseende och samlade en följd af fulla hus.

Jean François Firmin såsom Hernani 1830.

Härtill bidrog icke litet, att direktionen icke skytt några kostnader vare sig för den dekorativa utstyrseln eller för kostymerna. Framförallt lära Karl den stores grafhvalf och sista aktens terrass med det eklärerade slottet i fonden varit af en vacker och pittoresk effekt. Kostymerna öfverträffade i smak, skönhet och prakt nästan allt hvad man förut sett i den vägen på vår scen. I främsta rummet gällde det omdömet Sara Torsslows (doña Sol) bägge brudklänningar och hennes hufvudprydnad i fjärde akten samt Collbergs glänsande stålrustning i samma akt såsom Karl V. Men äfven Almlöf som den gamle Silva och Torsslow i titelrollen voro iförda de praktfullaste dräkter. Därtill kom dessa tre herrars ståtliga utseende. I synnerhet lär Torsslows manligt unga figur varit beundransvärdt vacker, och ett skönare hufvud än hans som Hernani, säger Allehanda, torde man få leta efter på alla Europas teatrar. Hur en simpel svart domino med kapuschong, tillägger bedömaren, kan anbringas med en sådan blodet isande effekt på åskådaren, som den herr Almlöf åstadkommer i sista akten, är verkligen märkvärdigt. Alla granskare äro eniga om, att spelet på de tre hufvudpersonernas händer var förstklassigt, och att pjäsen i sin helhet var särdeles väl inöfvad. Sara Torsslow visade för hvarje ny betydande roll hon utförde, att hon utan tvifvel var Sveriges dittills största skådespelerska, och i senare tid lär hon väl icke haft någon annan rival om den hedersplatsen än vår egen oförgätliga Elise Hwasser. Mästerlig var Nils Almlöf i den gamle Silvas roll, som onekligen hörde till dem, där hans stora talang visade sig i den klaraste dager. Det fanns ej en enda anmärkning att göra. Bland hans bästa scener voro den då han öfverraskar de bägge älskande och stannar fastnaglad vid dörren, den med don Carlos och porträtten samt den svåra stumma scenen i sista akten, som han utfyllde med en beundransvärd mimik. Torsslows spel var här liksom öfverallt fullt af lif, sanning, värma och fin nyansering, särskildt lär öfvergången till den spanske ädlingens höga och stolta skick, då han i grifthvalfvet tillkännager sig vara don Juan Aragon, hafva varit förträffligt. Collberg hade i don Carlos’ svåra roll många lyckliga moment, men han förfelade alldeles den långa monologen vid Karl den stores sarkofag.

Sarah Bernhardt såsom doña Sol 1878. Efter fotografi.

Man sökte skylla detta på författaren och öfversättaren, men felet låg nog hos skådespelaren. Den som liksom jag haft tillfälle att i den scenen se och höra de stora skådespelarna på Théâtre français, i forna dagar en Gustave Worms med hans djupa, egendomliga röst och den elegante Le Bargy i en senare tid, vet, att denna undersköna monolog kan på vidt skilda sätt göra ett mycket starkt intryck. — Då jag första gången fick njuta af att där se ”Hernani” återgifvas, hade Sarah Bernhardt lyckligtvis ännu icke hunnit blifva affärsresande. Hon stod då på sin konsts soliga middagshöjd och prydde på ett utmärkt sätt den förträffliga ensemblen. Det sätt hvarpå hon och hennes jämlike Mounet-Sully 1878 utförde sista aktens ohyggliga förgiftningsscen är oförglömligt och hör till mina sublimaste sceniska upplefvelser. Något liknande den förfärande tragik och den gripande sanning de bägge gudabenådade artisterna där utvecklade kan man säkerligen aldrig få skåda. Visst är, att så ypperligt än skådespelet samma år hemma hos oss framställdes, blef det dock endast en svag återglans af hvad den tidens franska storheter förmådde åstadkomma.

*

Elise Frösslind drabbades i januari månads början af ett svårartadt lidande, som nästan hela året höll henne fjättrad vid sjuksängen. Direktionens vänliga omsorg om sina sujetter tog sig ett vackert uttryck uti dess i början af april offentliggjorda meddelande till publiken: ”Hoppet om fru Frösslinds återställande från en långvarig sjukdom har i det längsta fördröjt utsättandet af den recett, hvartill hon för nu löpande spelar är såsom löneinkomst berättigad. Ehuru detta hopp ännu synes aflägsnadt och recettspektaklet alltså måste gifvas, utan att fru Frösslind själf därvid kan uppträda, torde den förtjänta skådespelerskan likväl ej komma att sakna den välvilja, hvarmed hon under hälsans dagar vid så många tillfällen sett sig af scenens vänner omfattad”. Dagligt Allehanda hälsade med mycket bifall denna teaterstyrelsens gärd af deltagande för den utmärkta artisten. Det ansågs vittna om ”liberalitet och frihet från allt byråkratiskt högmod, vår tids värsta smitta”. I sammanhang härmed påpekades ännu ett drag, som i hög grad hedrade direktionen, nämligen att den utverkat Kgl. M:ts tillåtelse att få ge ett spektakel till förmån för teaterdirektören Djurström, hvilken lidit en svår ekonomisk förlust genom en eldsvåda i Karlshamn. ”Åter en spik i fördomarnas och aristokratismens likkista!” utbrister tidningen.

Körners "Hedvig eller Banditbruden"Den effektfulla treaktsdramen ”Hedvig eller Banditbruden” gafs för första gången 15 april till förmån för fru Frösslind, och både drottningen och kronprinsparet hedrade genom sin närvaro recettagerskan, som dessutom fick glädja sig åt en fullsatt salong. Pjäsen var skrifven redan 1812 af Tysklands Tyrtaios, den tjuguettårige skalden Teodor Körner, hvilken året därpå, samma dag som han diktat sin af Atterbom öfversatta härliga ”Svärdsång”, blef dödsskjuten under kriget mot Napoleon. Det är ett af den unge författarens mest spännande och fantastiska stycken, ehuru ingalunda något konstverk af högre ordning. Amalia von Helvig säger i ett bref till Atterbom augusti 1816, att hon sätter Körners dramatiska stycken under det medelmåttiga, och detsamma gjorde ju Anders Lindeberg också. Och många af situationerna äro visserligen upprörande för känslan, det skall villigt medgifvas, men den lyriska flykten ger ändå dramen för den tiden ett visst värde, som kraftigt understöddes genom ett förträffligt utförande. Smaken hade under årens lopp förändrat sig. Den publik, som dåförtiden förtjustes af älskvärda röfvares bedrifter eller applåderade åt faddheter och tvetydigheter, var icke längre densamma som fordomdags fyllde salongen under Glucks och Naumanns operor, Leopolds, Kellgrens, Valerius’ och Adlerbeths tragedier eller Gustaf III:s skådespel och gladdes åt de goda komediernas finslipade repliker. — ”Banditbrudens” innehåll är i korthet att Hedvig (Sara Torsslow), ehuru af låg börd, uppfostrats som fosterdotter hos grefven och grefvinnan von Felseck (Lars Hjortsberg och Katarina Wennbom) tillsammans med deras son Julius (Collberg). Fem år före pjäsens början hade han skickats ut i kriget, och i skilsmässans ögonblick svuro de bägge unga hvarandra evig kärlek. Julius är nu återkommen, men Hedvig vill ej löna fosterföräldrarnas välgärningar med att gifta sig med honom. Emellertid vilja de bägge gamla gärna hafva Hedvig till sonhustru, och allt tycks arta sig godt och väl. Då uppenbarar sig på skådeplatsen banditen Rudolf (Nils Almlöf), som af kärlek till Hedvig tagit tjänst som jägare hos grefven, lyckas under en jakt rädda hans lif och begär som belöning Hedvig till hustru. Denne Rudolf är af förnäm härkomst, men hans snikne förmyndare, en viss markis, hade genom en falsk anklagelse för högförräderi lyckats få honom dömd till landsflykt och belönats med hans fäderneärfda gods. För att hämnas förenade sig då Robert med ett röfvarband och mördade markisen, för hvilken ogärning ett pris blifvit satt på hans hufvud. Med sina kamrater ämnar han nu utplundra Felsecks slott, medan dess manliga invånare äro på en fest hos en granne. Detta ger anledning till en mängd spännande scener i sista akten, hvarunder Hedvig stänger in röfvarna i en källare och nedskjuter Rudolf med hans egen bössa. Grefven och Julius jämte betjäningen återkomma i rättan tid, och Hedvig, som af sinnesrörelsen svimmat, återväckes till lifvet och till föreningen med sin älskade Julius. — Sara Torsslow lär ha varit förträfflig som Hedvig i synnerhet i de starkare delarna af rollen; likaså Almlöf, ehuru han klandrades för att alltför ofta använda ”de djupa brösttonerna, med hvilka ingen människa talar. Äfven om det gör effekt, är det dock en falsk effekt”. Äfven Hjortsberg och Collberg ansågos ha väsentligt bidragit till styckets framgång. Såsom efterpjäs gafs Boïeldieus lilla enaktsoperett ”Den nya egendomsherrn”, där Habicht hade sin tredje debutroll, och mellan pjäserna uppträdde hofkapellisten August Gürtler med ett adagio och rondo för valthorn.

Det är i ”Hedvig” den i teateranekdoterna så ofta omtalade betjäntrepliken förekommer: ”Herr grefve! hästarna stå sadlade”, som den vid ett mässfall inskickade olycklige rollinnehafvaren i sin förskräckelse trasslade ihop till ”sadlarna stå hästade! ... Nä’ ja’ mente städslarna ä’ adlade! ...”, hvarpå han gnodde ut.

Genom eldsvådan i Karlshamn omkring 20 mars, då stadshuset och den därmed sammanbyggda teatern nedbrann i grund, förlorade direktör Djurström hela sitt förråd af dekorationer och kostymer samt, hvad som värre var, hela sitt teaterbibliotek, hvilket delvis var oersättligt. Den föreställning, som 23 april gafs till hans förmån, inbragte genom öfverbetalningar icke mindre än 1,200 rdr, en på den tiden ganska vacker summa. Man gaf för utsåldt hus för första gången en bagatell i en akt ”Skådespelaren på resa”, där Torsslow såsom aktören och Sevelin i den lurade fästmannens skepnad väckte publikens lifliga intresse, och därefter den roliga treaktaren ”Herr Des Chalumeaux” med Sevelin i titelrollen och Lars Hjortsberg som hans jokej.

Reprisen af "Trollflöjten"En bland direktionens lofvärdaste åtgärder under spelåret var återupptagandet 21 april af ”Trollflöjten” med geniernas och tärnornas partier för första gången besatta med verkliga sångkrafter. De förra utfördes af Matilda Ficker, Karolina Lindström och Johanna Enbom, de senare af Charlotta Ficker, Malla Höök och fru Enbom (se del III sid. 58). Preumayr var som förut Sarastro, fru Sevelin Nattens drottning, Fr. Kinmanson talaren, Fahlgren Papageno och Berg Monostatos. Sofia Milén, som för första gången utförde Papagena, lyckades bra med den tacksamma uppgiften. Sällström sjöng Tamino ganska själfullt, men tog på mer än ett ställe falskt och i recitativen var han föga lycklig. Dessutom kunde hans svaga stämma icke göra sig hörd i introduktionen, innan han ännu framträdt på scenen. Henriette Widerberg var som förut en utmärkt Pamina. En kritiker begagnade emellertid tillfället att påpeka, det ”med Fidelios upptagande på vår scen en revolution tycks försiggått i hennes sång. Denna för hennes röst svårt liggande komposition tvingar henne att eftersträfva en styrka och uthållighet i de högre tonerna, som hon af naturen icke äger, och har därigenom utöfvat ett ofördelaktigt inflytande på hennes utförande i allmänhet. Hon anstränger sig hörbart för att framstå med kraft och glans i den högre oktaven, och ehuru hon visserligen därvid sätter an tonen rätt och säkert, förlorar hennes röst det innerligt ljufva och själfulla, hvarmed naturen begåfvat den, och som egentligen förlänat den dess berömmelse. Någonting skarpt och sträft, nästan skrikande vidlåder därför numera ofta en organ, för hvilken dessa fel fordom voro alldeles obekanta”. — Åtskilliga förändringar i dekorationer och kostymer voro vidtagna sedan operans första framträdande på vår scen, ehuru icke så omstörtande som i våra dagar. Den tiden bibehöll t. ex. Papageno ännu den häfdvunna fjäderbeklädnaden från topp till tå, hvilken föranleder Taminos replik: ”Jag tviflar på att du är en människa. Att döma af dina fjädrar skulle man kunna ta dig för en ...” ”Fågel kanske?” infaller Papageno. Vid 1917 års nyinscenering ikläddes Papageno skära trikåer till 2/3 af kroppsytan, och endast 1/3 bibehölls täckt af fjädrar. Visserligen är Monostatos ett något enfaldigt naturbarn, men hur i all rimlighets namn han numera kan taga den sköne trikåklädde herrn för den onde och rusa sin väg fylld af fasa är alldeles ofattligt och fullkomligt meningslöst, och ändå mera meningslöst, att en så klok karl som Tamino kan betvifla, att den halfnakne Papageno är en människa. Den tiden rörde Tamino fingrarna för att låtsas ur flöjten frambringa olika toner, när han hembar sitt ”lofoffer till de mäktige”. 1917 framlockade han dessa välljud med alldeles orörliga fingrar, förmodligen för att regissören därmed velat visa, att det verkligen är en trollflöjt han trakterar.

På grund af att hofkapellisten Karl Megelin (f. 1763 † 1836) med spelårets slut skulle afgå efter fyrtisjuårig verksamhet såsom förste violoncellist i Kungliga teaterns orkester, där han med utmärkt nit och skicklighet tjänstgjort, tillerkände direktionen honom en afskedsrecett 7 maj. Megelin besökte Sverige första gången 1778 såsom kurfurstlig sachsisk kammarmusikus och uppträdde då på ett par konserter å Stora Riddarhussalen. 8 april 1789 gafs å Kungl. mindre teatern till hans förmån en konsert, som är märklig därför att namnet Mozart då förekommer för första gången i det offentliga musiklifvet i Stockholm. Erik Gustaf Geijer omtalar honom i ett bref från oktober 1806. Han hade varit på ett par konserter i Uppsala, men ”kan ej säga, att jag på dem hört något rätt vackert mer än en duett af Viotti för violonceller, som Megelin och Cloos, en annan violoncellist från Stockholm, spelade charmant. — — Megelin regerar sitt instrument, men han regerar det tyranniskt och plågar sin stackars basfiol genom en öfverdrifven force”. Hofkapellet inledde föreställningen med uvertyren till ”Elverhögen” (sic!). Därefter uppfördes för första gången ”Wisan eller Så går det till i expedition”, en enaktskomedi af Scribe m. fl., som oaktadt den spelades af Lars Hjortsberg, Almlöf, Torsslow, Fr. Kinmanson och Emilie Högquist, ej kunde hålla sig kvar på spellistan mer än fyra gånger. Efter uvertyren till ”Wilhelm Tell” afslutades spektaklet med ”Intrigen i fönstren”, där Lars Hjortsberg roade publiken som tapetseraren Salinette (se del III, sid. 177). För öfrigt är att för månaden anteckna uppträdandet mellan pjäserna 13 maj af ett par italienska sångare, som ackompanjerade sig på gitarr och några dagar förut gifvit en konsert på Börsen, samt att två dagar senare hofkapellisten Andreas Gehrman spelade en rondoletto för violoncell mellan pjäserna.

Andreas Gehrman. Efter litografi.

Denne Gehrman är märkvärdig såsom stiftare 1847 af ”Filharmoniska sällskapet” i Kristiania. Han var engagerad i hofkapellet 1827—1838 och 1849—1851. Under mellantiden vistades han i Norge. Efter 1851 gaf han konserter i Finland och Ryssland, återvände 1867 till Stockholm, där han anställdes som lärare i konservatoriet, ofta gaf konserter och ansågs såsom en mästare på sin violoncell. Han var för öfrigt en stor spjufver, om hvilken man berättade många lustiga anekdoter. En operaafton hade han under en mellanakt talgat strängarna på altviolinisten Holmströms instrument, hvilken i början af följande akt hade ett litet solo att spela. När ögonblicket kom, fick denne icke fram ett ljud, men till kapellmästarens öfverraskning och de öfrigas munterhet kommo tonerna i stället från Gehrmans violoncell. Ett annat, något gröfre skämt förtäljer Oskar Wijkander i sina Minnen. En basunblåsande kamrat hade en afton spelat Gehrman något fult spratt, och han beslöt att hämnas, hvilket han också gjorde på ett högst egendomligt sätt. Han smög sig nämligen ned på Operakällaren och återkom snart med ett parti inlagda strömmingar, hvilka han oförmärkt under entreakten praktiserade in i basunen. Akten börjas; den intet ondt anande blåsaren förde instrumentet till sina läppar, och i nästa ögonblick flögo under ett häpnadsväckande basunoljud strömmingarna rundt omkring i orkestern.

Sedan Per Sevelin på sin recett 17 maj först fått visa sig, hälsad af publikens jubel, i sin gamla glansroll baron Torrved i ”Ålderdom och dårskap” (se del IV sid. 188, 189), uppfördes för första gången Scribes komiska treaktsoperaAubers "Fra Diavolo" ”Fra Diavolo” med musik af Auber. Den senare var som bekant en af de graciösaste, elegantaste och mest parisiska tondiktare Frankrike ägt, en värdig arfvinge till Boïeldieu, med en ännu mera glänsande kolorit än denne mästare. Aubers egendomliga stil — en modernisering af den äldre opéra-comiquen — når sin höjdpunkt i denna tonskapelse, jämte ”Muraren” och ”Den stumma” hans bästa arbete. Rika, ständigt växlande melodier, lif, rörlighet och friskhet samt en praktfull instrumentering äro de allmänna kännetecknen på denna musik. ”Fra Diavolo” intog strax publiken både genom sin musikaliska fägring och genom handlingens fart och komik.

Per Sällström såsom Fra Diavolo. Efter oljemålning af Plageman, tillhörig Kungliga teatern.

Scribes förträffligt sammansatta libretter bilda med Aubers musik ett oskiljaktigt helt och hafva i ej ringa mån bidragit till tonsättarens triumfer. Operan drog fulla hus en lång tid framåt, och den chevalereske och lättsinnige röfvarhöfdingen blef Sällströms förnämsta glansroll. Den största effekten gjorde Diavolos stora aria i tredje akten på grund af det förträffliga sätt, hvarpå han återgaf denna scen med afseende på sång och spel. Partiet låg utmärkt för hans röst, och hans stora, mörka, blixtrande ögon satte alla kvinnohjärtan i brand. Henriette Widerberg var en täck och liflig Zerlina samt tycktes mer än vanligt studerat sin roll. Fru Enbom sjöng ladyns parti, Lindström Lorenzo, Fahlgren värdshusvärden, Hyckert Francesco och Lasse Kinmanson och Wennbom voro mycket lyckade som de bägge röfvarna. Hvad recettagaren i lord Kockburns gestalt beträffar, var man icke lika nöjd. Man påstod, att hans organ gjorde ett obehagligt afbrott i ensemblesakerna, och att han öfverdref genom att stoppa armarna ända till armbågarna i fickorna och sedan slänga de långa skörten fram och åter i luften liksom ett par väderkvarnsvingar. Han uppmanades dessutom af Aftonbladet att låta bli förvandla engelskt mynt till franskt, då scenen spelar i Italien. I baletten dansade fru Pfeiffer, m:llerna Daguin och Fägerstedt samt hrr Wallqvist, Selinder och Silfverberg. Det tycks dock, att en folkdans varit mera på sin plats här än den konstdans som utfördes och som störde karaktären af det hela. Till följe af de långa mellanakterna slutade spektaklet ej förrän en kvart öfver elfva, oaktadt det på affischen stod, att det skulle vara slut redan klockan tio. Uppsättningen var gjord med omsorg, ehuru Zerlinas säng och toalett ansågos vara för präktiga, eftersom hon själf talar om deras enkla beskaffenhet. Man stötte sig emellertid på Zerlinas afklädningsscen och ansåg det oblygt, att ett fruntimmer kunde på scenen få ”kläda af sig intill understubben”, och dock var Zerlinas klänning då som nu att knäppa upp vid sidan. Tänk, hvad vi raskt utvecklat oss i ”oblyghet”. Nu för tiden kan ett fruntimmer helt ogeneradt på scenen kläda af sig i bara-bara — och det är högst få, som stöta sig på det, och hvad ”Fra Diavolo” beträffar, ges den ju i våra dagar som ”ungdomsföreställning”. Det påminner lifligt om hvad furstinnan Metternich i sina Minnen säger om ”La belle Hélène”, hvilken pjäs, då den var ny, till och med i Paris ansågs rätt anstötlig och omöjlig att skådas af bättre damer: ”Min tro är, att skulle Sköna Helena nu ges som en matinéföreställning för skolflickor, skulle inte en människa hänga upp sig på det”.

Schillers "Kabal och kärlek"Inför fullsatt salong med drottningen och kronprinsparet i kungliga logen gafs 2 juni första föreställningen af Schillers borgerliga sorgespel ”Kabal och kärlek”. Nära femtio år förut hade det på våren 1784 haft sin premiär i Mannheim, där det uppväckte en formlig entusiasm, och det unga Tyskland hyllade Schiller såsom sin främste representant. Efter andra aktens slut reste sig hela publiken och hälsade med stormande applåder diktaren, som helt öfverraskad reste sig upp i sin loge och bugande tackade för hyllningen. Liksom Lessings ”Emilia Galotti”, ehuru förlagd till Italien, skildrar dåtidens tyska seder och förhållanden, sammanhänger äfven Schillers ”Kabal och kärlek” på det närmaste med sin tid och ger en effektfull återspegling af dess tankar och idéer. Endast namnen, icke förhållandena äro diktade, om de än blifvit målade i skarpa färger, och såväl lady Milford som presidenten och hofmarskalken äro verklighetsbilder från hofvet i Würtemberg. Att Luise afstår från Ferdinands kärlek och ej flyr med honom har af åtskilliga förståsigpåare klandrats, men visar tvärtom en djup kännedom af den tidens människor. Detta melankoliska, bittert försakande drag låg i hela folkets anda.

Friedrich von Schiller. Efter oljemålning af W. von Kaulbach.

I Sverige gafs dramat första gången i Göteborg 1802 med Gustaf Åbergsson i Ferdinands roll, och stycket stod på alla landsortssällskaps repertoar under 1800-talets förra hälft. På Kungliga teatern mottogos flera scener af publiken med de lifligaste handklappningar. Hvad utförandet beträffar, glänste Sara Torsslow i Milfords roll liksom hennes man i Ferdinands. Hur präktigt återgaf icke denna snillrika skådespelerska den glödande, med sig själf kämpande passionen, hur framförde hon icke berättelsen om sina vidriga öden. Hela denna scen gjorde en utomordentlig effekt såsom den spelades af det utmärkta konstnärsparet.

Scenbilder, ur ”Kabale und Liebe”. Efter kopparstick af Chodowiecki i Kalender auf das Jahr 1786.

För öfrigt skrek Torsslow så väldigt, att han blef hes mot slutet, oaktadt sina starka lungor. Charlotte Erikson var förträfflig som Luise, likaså Almlöf som presidenten, ehuru Allehanda kinkar på, att han hela aftonen höll sin venstra arm orörlig vid sidan och endast gjorde gester med den högra. Lars Hjortsberg i musikus Millers skepnad var utmärkt som alltid i det borgerliga skådespelet, men säges dock hafva förefallit något trött och tycktes liksom hvila sig mellan kraftscenerna. Collbergs skurkaktige Wurm var bra, ehuru han spelade för mycket med publiken. Sevelin lär hafva saknat den elegans, som en hofmarskalk måste hafva. Han var ganska rolig, i synnerhet i pistolscenen med Ferdinand, men han var mera en Jocrisse än en maréchal de la cour. Malla Montgomery, som såg sorgespelet samma år, skrifver i sin dagbok: ”Jag tror mig aldrig hafva sett någon bättre gifven pjäs. Miller — Lars Hjortsberg, presidenten — Almlöf, Ferdinand — Torsslow, alla oöfverträffliga! Lady Milford — fru Torsslow, Luise — fru Erikson! Vi voro alldeles genomskakade alla af denna tragedi.” Rydqvist ansåg den däremot för ”ett gift, bemängdt med poesiens hela sötma”. ”Kabal och kärlek” är just icke någon lämplig pjäs för juni månad, icke ens år 1833, och den gafs heller icke mer än två gånger före hösten.

Karolina Åbergssons afskedsrecettMed spelårets utgång lämnade Karolina Åbergsson för alltid den scen, hvars prydnad hon så länge varit, och hade sin afskedsrecett 10 juni inför en fulltalig publik med drottning Desideria och kronprinsparet i spetsen. — Fru Åbergsson var född Kuhlman 15 november 1778, intogs vid tretton års ålder i teaterns sångskola och två år därefter i den då nyinrättade elevskolan, där hon handleddes af den utmärkta franska skådespelerskan Anne Marie Desguillons. 1800 erhöll hon aktriskontrakt och blef året förut gift med balettmästaren Louis Deland, hvilket äktenskap dock upplöstes redan 1802, hvarefter hon kallade sig fru Kuhlman till 1815, då hon gifte sig med den framstående skådespelaren Gustaf Åbergsson. I sina yngre år var hon teaterns förnämsta förmåga inom älskarinnefacket, där hon hänförde publiken genom sitt behagfulla framträdande och ett af naturlig innerlighet buret spel. Lika förträffligt utförde hon sedan subretter och öfvergick slutligen till mère-noble-rollerna, hvilka hon framställde ”med en värdighet, som väckte beundran”.

Karolina Åbergsson. Efter teckning af L. O. Anderson i Kungl. teaterns porträttsamling.

Klas Livijn bland andra uttömde sig i entusiastiska loford om henne den tiden hon spelade Hildegard i ”Johanna af Montfaucon” (se del II sid. 166). För honom var hon inbegreppet af allt ljuft och skönt han kunde tänka sig, och en annan bedömare säger, att hon var ”full af grace och naivité, hänförande genom ett sant föredrag och ett ypperligt minspel”. Om hennes uppträdande i ”De begge arrestanterne” säges det i Journalen 1809: ”Ingen teaterälskare lärer finnas i Stockholm, som ej redan sett och beundrat fru Kuhlman i friherrinnnan Sablans roll. Hennes aktion är här så mästerlig, eller rättare, det mästerliga i hennes aktion är här så ögonskenligt, att den hänför äfven dem, som ingen känsla hafva för det okonstlade och sanna, och aftvingar publiken ett bifallstecken, hvilket eljest gifves oftare kanske åt den, som söker än åt den som förtjänar det. Att hon i denna och åtskilliga andra pjäser synes öfverträffa sig själf, anser likväl anmärkaren icke blott för hennes egen utan ock för dessa pjäsers förtjänst. I hans tanke spelar fru Kuhlman i själfva verket aldrig mer eller mindre, utan alltid lika väl. I den pjäs, hvarom här är fråga, har hon för öfrigt mer tillfälle än annars att ådagalägga sin skicklighet i jeu de physionomie, som onekligen är det svåraste i den mimiska konsten. Hennes ansiktsförändring, då hon kommer in och får se baron Sablan i stället för en främmande yngling, är verkligen beundransvärd”. I tragiska uppgifter tycks hon däremot icke varit lika lycklig. Hennes Ofelia vann icke odelat bifall, och då hon uppträdde såsom Maria Stuart i Göteborg, klandrades hon af kritiken. Nils Arfwidsson säger rent ut, att hon ”i tragedien, som hon gärna spelade, var faslig”. Under åren 1829—31 var hon lärarinna för teaterns aktriselever och dog i Stockholm nära 88 år gammal 21 april 1866. Bland hennes många roller vilja vi här endast erinra om den döfstumme Jules i ”Abbé de l’Epée”, Lisette i ”Universalarfvingen”, Elmire och Dorine i ”Tartuffe”, fru Dorsan i ”Den svartsjuka hustrun” och fru von Frohmuth i ”Portraitet”, en liten enaktskomedi på vers af Kotzebue (se del V sid. 17), hvilken roll hon valt för sitt afskedstagande, och där dagen till ära de bägge ungdomarna spelades af Emilie Högquist och Ulrik Torsslow. Efter pjäsens slut öfverraskade hon publiken med följande versifierade hälsning:

”Partit är uppgjordt nu; min roll, ack! den är slutad;
till lifvets sista scen, med hjässan böjd och lutad
en vandrarinna går, men bär i hjärtat kvar
de glada minnen än af sina ungdomsdar. —
Kring detta sköna rum låt mig ännu få blicka;
det var ju här jag spelt en rask och duktig flicka,
här log jag mången gång och fällde mången tår;
men tiden, som han plär, han lade år till år.
Jag räknade dem ej, men hopalagd blef summan,
och flickan var ej mer, och här till slut stod gumman!
Hon var välkommen dock, säg? var det icke så?
För dessa ynnestprof skall hjärtat evigt slå.
Sin varma tacksamhet hon mäktar ej förklara,
i djupet af sitt bröst hon måste den förvara,
och har ej annat val än ur en öppen själ
att säga med en tår ett innerligt farväl!”

Till svar härå ägnades henne ett lifligt och långvarigt applådissemang för att öfvertyga henne om publikens erkänsla och saknad.

Aftonen afslutades med en uppsluppen tvåaktsvådevill ”Den falska Catalani eller Concerten i Kråkvinkel”, som gafs för första gången, skrifven af den tyske teaterförfattaren och redaktören för Wiener Theaterzeitung Adolf Bäuerle samt öfversatt af Gustaf Åbergsson. Den var ett slags fortsättning af Kotzebues bägge Kråkvinkelpjäser, ehuru dem underlägsen i komisk kraft. Författaren har låtit borgmästaren Nikolaus Storck förlofva sig på gamla dagar, skapat en kantor med en dotter, som älskar en ung aktör, och låter denne, för att tilltvinga sig kantorns samtycke och slå sin af fadern gynnade rival ur brädet, kläda ut sig till den stora sångerskan Catalani och begagna det inflytande han i sådan egenskap utöfvar på Kråkvinkelsborna att genomdrifva sina egna och ett par goda vänners kärleksplaner. Skådespelaren Ignaz Schuster, wienarnas förklarade gunstling, för hvilken pjäsen ursprungligen skrefs, var en liten ful och puckelryggig man, men som genom lifligheten och kvickheten i sitt spel intog en första rangens plats inom den burleska komiken. Han hade också komponerat musiken till stycket. Hos oss framställdes rollen af Habicht, hvars böjliga falsett lånade sig utmärkt väl till karikeringen, och hans entré med den musikaliska hälsningen till den församlade menigheten var af en ytterst komisk verkan. Han sjöng och spelade sin roll alldeles förträffligt. Man märkte, att han sett och hört den världsberömda sångerskan, och till och med hans ansikte påminde om förebilden. Emilie Högquist hade också en särdeles lycklig afton. Hon spelade aktörens syster och var förklädd till sångerskans cicisbeo. I sitt eget köns roller på den tiden ofta både stel och tvungen förde hon sig här med ledighet och säkerhet, var den allra sötaste lilla fänrik man ville se, spelade med lif och finess och bröt på italienska med verkligt behag. Om salig Ovidius lefvat, yttrade en åskådare, hade hon säkert blifvit ämnet för en af hans metamorfoser. Sedan den kvällen spelade hon gärna och med fördel karlroller och var till och med ibland road af att klädd i manlig dräkt tillsammans med några vänner i skymningen promenera upp till Brunkebergstorg och där vid pumpen kurtisera de vattenhämtande tjänstflickorna. Lars Hjortsberg däremot tycktes icke vara särdeles förtjust i denna tredje variant af sin borgmästare Storck, hvilken heller icke erbjuder samma resurser åt skådespelaren som de Kotzebueska Kråkvinkelpjäserna. Publiken var emellertid road, och kronprinsen såg om stycket i sällskap med excellensen Brahe och hofmarskalken von Beskow redan andra gången det gafs.

För spelåret är för öfrigt endast att anteckna, det den sextioårige hofkamreraren Gabriel Åman, som ett par år förut haft sin afskedsrecett, på grund af mässfall återigen kom att visa sig på scenen. Det var när ”Hamlet” den enda gången under säsongen gafs 22 november med Fr. Kinmanson och Sara Torsslow som konungen och drottningen, Torsslow och Charlotte Erikson som Hamlet och Ofelia, Collberg som Laertes och Almlöf som Horatio. Både Lindman och Deland, som spelat Polonius, hade sjukanmält sig, och för att slippa ändra programmet eller ställa in föreställningen frågade man den åldrige skådespelarveteranen, om han ville göra teatern den tjänsten att än en gång utföra sin gamla roll. Och det ville han naturligtvis och gjorde det också, och det utan att tidningarna med ett ord omnämnde händelsen eller Dahlgren anmärkte det i sina Anteckningar.

Äfven kan förtjäna ihågkommas, att vederbörande ändtligen efter sju års funderingar beslöto sig för att i december utplantera fyra rader lindar på ömse sidor af nuvarande Karl XII:s torg, sedan platsen omsider 1830 blifvit planerad efter Arsenalsteaterns brand (se del IV sid. 206).

⁎              ⁎
⁎

Festen för grefve Gustaf LöwenhielmGrefve Gustaf Löwenhielm, de Kungliga teatrarnas forne utmärkte chef, som sedan 1818 varit vår högt skattade minister i Paris, bibehöll alltjämt sitt stora intresse för allt som rörde teatern och skref flitigt till sina efterträdare på chefsposten om de franska teatrarnas repertoar samt sände hem pjäser och skisser till kostymer och dekorationer. Då han nu efter flera år hemkommit på ett besök under sommaren, firades han med den i del III sid. 74 omtalade ståtliga middagen på Blå Porten 31 juli, i hvilken deltogo femtiofem svenskar och fem norrmän. Salen pryddes af hans från Kungliga teatern lånade byst, kransad med lager och eklöf. Värdar voro norske statssekreteraren Due och hofmarskalken von Beskow, hvilka bägge hyllade den uppburne gästen med tal på både prosa och vers. Den glada stämningen förhöjdes ytterligare genom en kvartett af Harmoniska sällskapets ledamöter, och den animerade festen afslutades först fram på småtimmarna å Djurgårdsbrunn.

*

Värdshuset Blå Porten. Efter litografi af K. J. Billmark.