Sverige och Norge 1814/I

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Inledning
Sverige och Norge 1814
skildringar af
H.M. Drottning Hedvig Elisabet Charlotta
enligt utdrag ur hennes brefväxling med
H. Exc. Herr Grefve E. Ruuth
samt hennes efterlämnade egenhändiga memoarer
öfversatta och utgifna af Carl Carlson Bonde

I
II  →


[ ill. ]


Drottning Hedvig Elisabet Charlotta i hovdräkten


Drottning Hedvig Elisabet Charlottas namteckning


[ _ ] [ 59 ]

H. M. drottning Hedvig Elisabet Charlottas brefväxling med H. Exc. herr grefve E. Ruuth juli—november 1814.




I.

Från h. m. drottningen till h. exc. herr grefve Ruuth.




Stockholm den 1 juli 1814.

Då eder måg i morgon reser till Skåne, begagnar jag mig af detta tillfälle för att tillskrifva eder och berätta hvad som tilldrager sig härstädes. En herr Morier har kommit direkt från England för att försöka få prins Kristian att taga reson,[1] men sedan han nu blifvit ett slags [ 60 ]konung (»roitelet»), vill han det ingalunda. Hans sista beslut är att begära två eller tre månader på sig för att kunna sammankalla ständerna och åt dessa öfverlämna att besluta, huruvida de vilja afstå riket eller ej. Antagligen skulle likväl denna riksförsamling komma att blifva af samma slag som den uti Eidsvold, där det var med sina egna trupper, som han lyckades afgöra ärendena. Jag är verkligen fullkomligt öfvertygad om att till slut kanonerna blifva de enda talande skäl, som kunna göra slut på detta ovissa tillstånd. Emellertid har nu fredsslutet med Frankrike anländt hit. Vi hafva på nytt fått afstå från Guadeloupe och hafva i stället fått ersättning uti Amerika på hvad [ 61 ]man kallar fastlandet; det är ett område, som består af tre distrikt, hvaraf ett heter Berbiche, på de andra två har jag glömt bort namnen, de hafva förut tillhört Holland, som nu afstått dessa provinser, därför att detta land erhållit Belgien.[2] Det förberedes en kongress i Wien. [ 62 ]Nyheterna från Buonaparte förmäla, att han har blifvit galen. General Bertrand, som åtföljt honom, har återkommit och berättat detta. Kronprinsen tror, att det är förställning (»sémagrée») och att han blott låtit utsprida detta för att lättare kunna få kännedom om hvad som tilldrager sig och därefter kunna vidtaga sina mått och steg. Under tiden har f. d. kejsarinnan Marie Louise ganska opasslig och sjuk anländt till Wien. Hon har besökt sin mormoder, drottningen af Sicilien, som för närvarande lär vistas i Wien; då hon vid detta tillfälle bar på sig Bonapartes porträtt, gjorde denna henne förebråelser häröfver, men Marie Louise svarade, att, om hon icke hade uppoffrat sig och gift sig med honom, så skulle hela den österrikiska monarkien varit förlorad, därför kunde hon ej heller inse, hvarför hon icke nu uti hans olycka skulle för honom bevara den ömhet, som hon visat honom under lyckans dagar. Hon lär äfven hafva helt öppet yttrat, att, så snart hon blifver friskare, ämnar hon uti sin sons namn sätta sig uti besittning af sitt nya rike, d. v. s. Parma och Piacenza, och att hon därifrån hoppas kunna besöka sin gemål. Ni skall få se, att, om det blifver möjligt, kommer nog denne man att [ 63 ]ännu åstadkomma mycket ondt här i världen. Detta, min bäste grefve, är endast för eder, ty det är föga kändt, och jag har blott omtalat det i enlighet med hit ankomna depescher.

För närvarande hafva de fyra kommissarierna, som varit i Köpenhamn, begifvit sig till Norge.[3] Jag tror, att de skola göra sig fåfäng möda (»qu’ils feront de l’eau claire») och att de bästa kommissarierna nog torde blifva kanonerna. Kronprinsen afreser till arméen den 8 eller 9, konungen och jag först senare. Det har varit tusen historier med afseende på afresan. Kungen har ondt om pengar. Kronprinsen önskar, att afresan skall äga rum, men han har räknat på medel, som han ej kan lyfta för närvarande, hvilket gör en lucka uti affärerna.[4] Det är emellertid [ 64 ]beslutadt, att man skall taga ett förskott hos statskontoret; kronprinsen drager försorg härom efteråt. Saken är nämligen den, att statsrådet är emot afresan, men konungen har nu så bestämdt uttalat sig, att det vore löjligt, om det icke blefve utaf. Man föreslog äfven, att vi skulle resa till Helsingborg, men konungen förklarade, att han icke ville vara så långt borta från prinsen och att han därför ville [ 65 ]fara till Uddevalla. Han har till och med uttalat sin önskan att få stiga till häst och göra fälttåget; för närvarande är det hans afsikt att gå ombord på flottan, ifall denna, hvilket också tyckes blifva händelsen, skulle komma att angripa den norska för att bränna den. Jag vet nu icke, om allt detta kommer att ske, men i alla fall kommer jag nog att på så nära håll som möjligt få följa händelsernas gång.  —  —  —  —  —  —  —  —  —  —  —  — 




  1. Härom skrifver drottningen under juni månad 1814 i sina memoarer: — — — Det beslöts, att man skulle anmoda de fyra allierade makterna att skicka fullmäktige till Norge för att försöka i godo underhandla till Sveriges förmån. Då den engelska nationen alltid har svårt att blanda sig uti kabinettens politik, utan att parlamentet först blifvit rådfrågadt, ägde därstädes långa öfverläggningar rum angående de norska förhållandena. Oppositionen i England, som alltid sätter sig emot ministären, tog därstädes mycket ifrigt parti för norrmännen och sökte med sina liberala idéer bevisa, att Sverige handlade orätt i att vilja tvinga denna nation till en förening emot dess vilja. Då den engelska ministären alltid är synnerligt mån om att kunna bevara sitt inflytande, vågade den icke alltför häftigt motsätta sig oppositionens önskningar. Engelsmännen hafva törhända också i själfva verket ej så stort intresse uti att Sverige skall erhålla Norge, men det engelska kabinettet hade likväl efter trägna underhandlingar gått in på kronprinsens framställningar och underskrifvit traktaten, emedan det ville begagna sig utaf hans stora förmåga och hans trupper under det stora kriget emot Napoleon för att befria kontinenten, och nu var det väl nödsakadt att hålla hvad som därvid blifvit lofvadt. Därför skickades äfven först en herr Morier för att underhandla med prins Kristian och försöka förmå honom att afstå från sina planer på Norge. Man hade dock all anledning att frukta, att denne herr Morier skulle göra hvad han kunde för att bereda norrmännen fördelar, emedan han i vissa afseenden tillhörde oppositionen och dessutom ansågs hafva en svag karakter, så att han ganska lätt skulle låta sig öfvertygas af dem, till hvilka han vände sig, hvarför det också var troligt, att norrmännen lätt skulle få honom på sin sida, i synnerhet om de begagnade sig utaf hans egennyttiga affärsintressen, ty han var i själfva verket en affärsman. — — — Herr Morier visade sig likväl i början af sin vistelse i Kristiania ganska bestämd, men detta räckte icke länge, ty, såsom det var att frukta, togo hans liberala tänkesätt öfverhanden och han tycktes finna det mycket naturligt, att ett folk vill hafva sin egen vilja och själft önskar få välja sin regering och sin konung utan att därtill låta sig tvingas genom krig. Han använde därför ej heller tillräcklig ifver för att öfvertala dessa envisa människor och denne ärelystne furste, som vill förskaffa sig ett europeiskt rykte och lägga i dagen sin stora hängifvenhet till detta folk, som valt honom till sin konung.
  2. Drottningen skrifver härom under juni månad 1814 i sina memoarer. — — — Genom en artikel uti fredsslutet mellan dessa makter hade England tillförsäkrat Frankrike att återfå Guadeloupe. Då nu denna ö förut hade blifvit afträdd till Sverige såsom ett slags ersättning, innan kronprinsen tågade med de allierade emot Napoleon, hade kronprinsen gjort svårigheter emot återlämnandet, men han ansåg likväl till slut det vara bäst att afstå därifrån på fördelaktiga villkor, i synnerhet som vi icke ännu satt oss i besittning däraf och England således törhända i alla fall skulle komma att återlämna den. I februari månad hade kronprinsen redan skrifvit till kungen för att anordna en expedition till Guadeloupe och ditsända en guvernör med trupper. Amiral Cederström, hvilken kronprinsen föreslagit till guvernör, hade redan i april afrest med en stab af officerare för att af kronprinsen erhålla närmare order; men emedan utsikterna då ej voro stora för en snar fred, skulle han, efter att hafva tagit vägen genom Holland, i London invänta den fregatt, som skulle komma med trupperna, hvilka utgjordes af regementet Royal Suédois, som bestod af fransmän, italienare, holländare och tyskar, till en stor del krigsfångar. — — — När kronprinsen slutligen gick in på att afstå från Guadeloupe, begärde han en ersättning, som skulle bestå i distrikten Exebo (»Essequibo»), Berbiche (»Berbice») och Demaruris (»Demerara») uti Amerika (Södra Guyana), hvilket England också medgaf, men då nu fredsslutet hitkom, hade kronprinsen ännu icke fått någon underrättelse rörande detta, hvarför han var mycket missnöjd med grefve Stedingk och herr Wetterstedt, att de undertecknat traktaten utan att däri intagits, att ersättning blifvit beviljad, i synnerhet som herr Talleyrand hade lofvat kronprinsen, då han med honom i Paris underhandlade angående Guadeloupes afträdande, att Sverige skulle uti ersättning få en million francs, emedan Frankrike var mycket intresseradt att återfå denna koloni och säkerligen skulle gjort allt för att få den tillbaka, ej blott därför att Napoleon redan inför senaten förklarat, att Frankrike aldrig skulle sluta fred med Sverige på andra villkor, än att denna ö återlämnades, utan äfven därför att flera medlemmar af senaten därom voro angelägna, emedan de där hade gods, som de gått miste om, när England tog denna ö. Kronprinsen var missnöjd, alt de ej af Frankrike fordrat penningeersättning, men saken kunde ej numera hjälpas. — — — Genom de ifrågavarande distrikten blef visserligen förlusten af Guadeloupe rikligen ersatt, alldenstund jordmånen där var mycket fruktbar och deras produkter skulle kunna bereda oss stora fördelar, men det var emellertid länder, som måste organiseras, hvilket skalle fordra mycken möda och stora omkostnader för att däraf kunna draga nytta. Kronprinsen hade därför gärna velat få behålla Guadeloupe. — — — Utaf dessa skäl (skrifvet i december) var han icke heller ovillig att gå in på Englands sedermera framställda förslag att betala en ganska betydlig summa pengar i utbyte, då holländarne hade pretentioner på dessa besittningar och England till dem önskade återlämna desamma, utan antog det med nöje.
  3. Drottningen skrifver i sina memoarer under juni månad 1814: De fyra kommissarierna, som voro för Ryssland grefve Orloff, för Österrike general Steigentesch, för Preussen adjutanten hos konungen herr Martens och för England herr Forster, begåfvo sig i slutet af denna månad till Köpenhamn för att först underhandla med konungen af Danmark och uppmana honom att tvinga prins Kristian att öfvergifva sina planer och lämna Norge samt hota honom därmed, att konungen skulle, för den händelse han ej åtlydde befallningarna, beröfva honom tronföljden i Danmark. Men konungen lär icke kunna beröfva honom en sådan rätt, som födseln gifvit honom. — — Deras resa till Norge blef försenad, därigenom att konungen af Danmark dröjde med att gifva dem svar, hvarför de icke kommo till prins Kristian förrän i slutet af juli månad.
  4. Drottningen skrifver i sina memoarer under juni månad 1814: Konungen önskar att själf begifva sig till arméen; ehuru gammal och sjuklig vill han icke stanna sysslolös hemma uti ett ögonblick af så afgörande betydelse för Sveriges lycka. Krigaräran tyckes ännu hafva något lockande för honom, men om han öppet omtalat sina önskningar, skulle möjligen både kronprinsen och hans öfriga omgifning satt sig däremot. Han tog därför såsom förevändning, att han ville göra en badresa. Hafsbaden vid Uddevalla hafva visat sig vara hälsobringande för många. Grefve Essen har, bland andra, med stor fördel begagnat sig därutaf, och konungen har verkligen redan förra året uttalat sin önskan att resa dit. Han längtade äfven mycket att kunna få besöka Norge, och om de därstädes inledda underhandlingarna skulle kunna lyckas, vore det ju möjligt för honom att fara dit och låta kröna sig. Om nu verkligen också kriget kommer att utbryta, kan han få ett tillfälle att följa sitt tappra sinnes ingifvelser, ty han har ju verkligen, de gånger han förut varit med i krig, alltid visat sig vara tapper.

    Redan vid kronprinsens hemkomst, då konungen mötte honom vid Fittja, tillkännagaf han för honom sin afsikt att fara till Uddevalla icke blott för att där begagna baden utan äfven för att vara närmare händelserna och uti kronprinsens grannskap. Öfver detta stora bevis på vänskap blef kronprinsen naturligtvis mycket smickrad och visade sig mycket belåten med detta förslag, på hvilket han redan före sin hemkomst blifvit förberedd, i synnerhet som han äfven trodde, att denna resa törhända skulle kunna vara nyttig för konungens hälsa. Då därför någon för kronprinsen, de första dagarna efter hans återkomst, omtalade, att man i Sverige och särskildt uti Stockholm icke ansåg, att denna resa skulle vara hälsosam för konungen, utan fruktade, att den långa resan skulle blifva alltför tröttsam för honom i anseende till hans klena hälsa, så svarade prinsen: »Man skall icke bry sig om sådana rykten; då nu konungen vill det, skall man icke söka afhålla honom därifrån, och mig gör det särskildt ett stort nöje.» När man därefter framhöll, att det kanhända icke funnes tillräckligt med pengar för en sådan resa, då de medel, som voro afsedda för konungens hof, icke voro beräknade för några resor, svarade kronprinsen, att det nog skulle kunna finnas något sätt att afhjälpa detta. Då emellertid kronprinsen mycket ifrigt ansattes att afråda konungen från resan, såg det verkligen ett ögonblick ut, som om hela denna plan, som gjort honom så mycket nöje, skulle gå om intet. Det intrigerades öfverallt, och detta nu icke endast därför, att man verkligen fruktade för konungens hälsa, utan också därför, att det ju en gång hör till, att man alltid skall kritisera allt hvad kungliga personer taga sig före. Konungen var likväl så bestämd, att ingenting kunde afhålla honom därifrån, och han ville icke heller gifva sig själf dementi, då han så säkert förklarat, att han ämnade resa. Det anmärktes utaf flera, att konungen icke hade råd att företaga en sådan resa och att det äfven under en tid, då man på alla håll hade så stora utgifter för kriget, icke vore riktigt att betunga landet med en så stor börda, ty det är verkligen ganska betungande i anseende till de många skjutshästar, som bönderna skola lämna för att föra konungen från en gästgifvaregård till en annan. Då emellertid konungen alltsedan sin tronbestigning icke företagit någon längre resa, tycktes det verkligen vara en allmän önskan uti landet att få se honom, så att detta skäl ej får tillmätas så stor betydelse. Däremot är det förstnämnda skälet eller bristen på medel ganska talande, ty de medel, som konungen har för sitt hof, äro i sanning mycket otillräckliga. Det är endast 270,000 riksdaler banko, som ständerna lämna honom för hans och drottningens underhåll. Han skall därmed bekosta sitt hof, sitt bord, sina resor, sitt stall, sin teater och sitt kapell samt äfven underhålla inredningen på slottet och lustslotten, hvilka senare äro uti mycket dåligt skick, utom Rosersberg, som är nyuppsatt och af konungen så småningom möbleradt under de sista tjugu åren eller alltsedan han lämnade förmynderskapet öfver Gustaf Adolf.

    Allt detta bråk slutade emellertid i början af juli månad, då kronprinsen, som såg, att konungen hade så stor lust att resa, och troligen äfven insåg, att konungens närvaro vid arméen kunde vara af stor nytta för att uppmuntra denna till striden, bestämde, att resan skulle äga rum och att, om konungens inkomster icke räckte till, han skulle söka att fylla i med de medel, som finnas kvar af de subsidier, som England hittills lämnat för krigsomkostnadernas bestridande. Konungen, som varit tankfull, sjuk och vid dåligt lynne, blef genast åter nöjd, så snart kronprinsen talade härom med honom. Resan blef därför också bestämd till ungefär midten af juli månad.