Sverige och Norge 1814/Inledning

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Förord
Sverige och Norge 1814
skildringar af
H.M. Drottning Hedvig Elisabet Charlotta
enligt utdrag ur hennes brefväxling med
H. Exc. Herr Grefve E. Ruuth
samt hennes efterlämnade egenhändiga memoarer
öfversatta och utgifna af Carl Carlson Bonde

Inledning
I  →


[ 5 ]

Inledning.

Utdrag ur drottning Hedvig Elisabet Charlottas memoarer.




Januari månad 1814.

Om man jämför, hurudan ställningen för närvarande är hos Europas samtliga folk och sådan den var för endast fjorton månader sedan, finner man förändringen vara så genomgripande, att kommande sekler för visso aldrig skola fatta möjligheten däraf, och eftervärlden kommer därför förmodligen, då den läser historien om denna tid, att tro det vara en utaf en öfverspänd inbillning uppdiktad saga och ingalunda en sanningsenlig historisk berättelse. Under det nu tilländagångna året befunno sig nästan samtliga Europas stater under samma tryckande ok, och deras oberoende syntes vara fullkomligt tillintetgjordt, samt Napoleons tyranniska öfvermakt omöjlig att kullkasta. Nu däremot tyckes det vara dessa förtryckta nationer, som å sin sida kunna föreskrifva sin förre besegrare lagar, och denne man, hvilken hittills genom sin omättliga ärelystnad utgjort hela världens olycka, drager för närvarande ofärd öfver Frankrike, detta land, [ 6 ]där han härskat och som han velat låta spela rollen af ett nytt Rom och där han i stället för att söka ett stöd uti sina undersåtars kärlek endast kunnat bibehålla makten med tillhjälp af lögn, våld och brott. Detta bedragna folk har trott sig äga frihet, men frihetens heliga namn och nationens ära hafva blott varit irrbloss, hvaraf han begagnat sig för att söfva nationens egen inneboende kraft. Handel och näringar hafva undergräfts uti detta land genom ett eröfringssystem, som kräft våldsamma medel, och genom dessa stora arméer, hvilka beröfvat föräldrarne deras barn och arbetet dess armar. Hela världen bländades af denna så illa förvärfvade ära, och de framträngande segerrika franska trupperna fingo öfverallt föreskrifva lagar, hvilka det ansågs som ett brott att våga motsätta sig, och det syntes vara en galenskap att icke genast frivilligt böja sig under det odrägliga oket. Det var blott uti hemlighet man vågade sucka, och det hade blifvit såsom en tryckande nödvändighet att lida uti tysthet. Napoleons öfvervälde hade också med säkerhet förblifvit ostridigt, om han blott kunnat iakttaga någon måtta, men hans högfärds öfvermod och hans ärelystnad måste ovillkorligen till slut förbereda hans fall.

Af alla makter var England det enda land, som ännu vågade göra honom motstånd, då däremot alla andra makter voro honom underdåniga och lydde hans vilja. Under sådana omständigheter fogade ödet, att ett fattigt och på alla tillgångar utblottadt land, som syntes vara nära sin undergång, genom en enda mans snille skulle komma att på ett kraftigt sätt medverka till en förändring uti sakernas läge. Sverige, som fordom intagit en framstående ställning uti Europa, var visserligen för egen del numera endast [ 7 ]en skugga af hvad det varit, men det var dess kronprins’ snille, som lyckades ingifva kraft och mod åt en annan stat, hvilken lättare än någon annan kunde vara i stånd att motstå den jätte, som nu närmade sig för att äfven förkrossa denna; det var nämligen kronprinsens stora energi, som så påverkade kabinettet uti Petersburg, att Ryssland vågade med tillhjälp utaf Englands guld sätta sig till motvärn. Kronprinsen hade blifvit uppretad utaf det förakt, som Napoleon lade i dagen gent emot Sverige, och Ryssland lyssnade till de råd, som han lämnade. Icke desto mindre skulle äfven detta land varit nära att blifva underkufvadt, om det icke hade liksom fått kraft på nytt genom en förtviflad handling af en man, som ryste vid tanken på att se sitt fosterland i eröfrarens händer och som därigenom äfven räddade hela Europa, ty från den stund, då grefve Rostoptschin satte eld på Moskva började motgången att förfölja Napoleon.

Den svenske hjälte, som så uti grund kände alla de knep, som Napoleon plägat begagna sig utaf för att vinna segrar uti kabinetten, omintetgjorde med sin öppna karakter och sin klarsynta blick alla hans försök, bekämpande med sina egna dygder sin motståndares alla laster; han blef också själen uti de allierades råd, som visade sig såsom ett verkligt brödraförbund, fritt från alla enskilda biintressen. Härvid kom äfven hans stora öfverlägsenhet såsom vältalare och krigare honom väl till pass, och med sitt snille öfvervann han, gynnad af lyckan, hvarje motstånd och förberedde på detta sätt händelsernas gång.

Sedan Tyskland genom slaget vid Leipzig återvunnit sin frihet, var tiden inne för hela Europas befrielse, och nu kan man ändtligen få hoppas, att den politiska [ 8 ]jämvikten skall blifva återställd uti Europa till allmänt lugn och allas lycka. Ropet efter fred har blifvit allmänt, och det tyckes nu endast bero på Napoleon själf, huruvida han skall få förblifva uti ostörd besittning af sitt eget rike eller också gå sin fullständiga undergång till mötes, hvilket törhända kan blifva slutresultatet af denna stora kamp, för att därigenom alla folk må kunna blifva tillförsäkrade välsignelsen utaf en varaktig fred.




Den efter intagandet af Fredriksort i förra månaden med Danmark ingångna vapenhvilan ingaf förhoppningar om slutlig fred, för hvilken grundvalen skulle vara, att Danmark till Sverige afstode Norge samt uppgåfve sin allians med Frankrike för att i stället sluta sig till de allierades led. Om nu äfven den sistnämnda punkten ej skulle vara så synnerligt svår att genomdrifva, vore likväl afträdandet utaf Norge för Danmark särdeles smärtsamt. — — — Erhållandet af Norge var likväl målet för alla kronprinsens sträfvanden, och han hade förklarat, att så snart detta land blifvit med Sverige förenadt, skulle det ej komma att betraktas såsom en koloni utan för sina hamnar få åtnjuta samma rättigheter som den cimbriska halfön och dessutom erhålla fullständiga politiska friheter. — — — I Sverige sväfvade man under hela månaden till den 23 uti fullkomlig okunnighet om hvad som tilldrog sig, då vintern hade blifvit ovanligt sträng och icke allenast öfverfarten mellan Ystad och Stralsund hade upphört utan äfven densamma uti Bälten blifvit omöjliggjord. — — — Genom rykten från Köpenhamn hade man likväl erfarit, att konungen af Danmark försökte församla så många trupper [ 9 ]som möjligt — — — och att han förklarat, att han skulle försvara sig till sista blodsdroppen och aldrig låta förmå sig att underskrifva Norges afträdande. — — —

Den 23 erhöllo vi likväl underrättelse om att Glückstadt den 5 hade kapitulerat, hvilken plats ansågs vara af mycket stor betydelse för sjöfarten på Elbe och säkerligen icke heller skulle så lätt hafva blifvit intagen, om den försvarats af en skickligare kommendant, hvilket äfven bevisas därutaf, att den ryktbare Tilly efter tretton månaders fruktlös belägring ansett sig tvungen att därmed upphöra utan något resultat.[1] — — —

Samtidigt emottogo vi äfven bulletiner, som meddelade, att sedan Danmark tillbakavisat de grunder för en fredlig uppgörelse, hvilka blifvit föreslagna, fientligheterna åter begynt den 6 i denna månad och att Rendsburg blifvit blockeradt samt kronprinsens armé gjort sådana framsteg, att den med sina förposter hunnit ända fram till Kolding och bemäktigat sig ön Als. En särskild generalguvernör hade äfven blifvit utnämnd för Holstein och Schleswig, nämligen förutvarande statsrådet baron von Platen, men han kom likväl aldrig att träda i utöfning af sitt ämbete.

[ 10 ]Under tiden hade konungen af Danmark med ett talrikt följe af adjutanter och statsråd ankommit till Fyen, dit han begifvit sig för att komma närmare platsen för underhandlingarna, men han hade stannat uti Middelfart. Han insåg nu, att, då hans egna medel voro så begränsade och våra truppers framgångar så stora, det enda, som återstod honom, var att inleda underhandlingar för att åtminstone kunna få behålla den återstående delen af sitt rike. — — — Han afsände därför kammarherre von Bourke, som förut varit dansk minister i Sverige till Kiel för att underhandla, och därstädes började denne äfven genast öfverläggningar med herr Wetterstedt. Herr Bourke vidhöll till en början det förut framställda förslaget, att Danmark endast skulle utaf Norge afstå Trondhjems distrikt och en af landets södra fästningar, hvilket dock kronprinsen i anseende till sin vunna öfverlägsenhet vägrade att antaga. Efter fortsatta öfverläggningar blef det äfven slutligen öfverenskommet, att konungen af Danmark till Sverige skulle afstå hela Norge — — — . Sverige måste genom den ingångna traktaten göra den uppoffringen att i viss proportion för de norska provinserna ikläda sig ansvar för de skulder, som den danska staten gjort, samt äfven att såsom ersättning för Norge afstå från hertigdömet Pommern.[2] — — —

Den 17 blef traktaten undertecknad af konungen af Danmark; kronprinsen hade såsom kommissarie afsändt [ 11 ]general Tawast till Köpenhamn. — — — Den 18 utfärdade konungen af Danmark en proklamation till det norska folket angående de skäl, som förmått honom att afstå från detta rike, hvarvid han framhöll, att ett af de viktigaste var, att han till följd utaf sin stora kärlek till landets invånare ville förskona dem från att längre nödgas lida hungersnöd och att han därför hellre ville afstå från att vara deras suverän, än han ville se dem lida nöd. Samtidigt löste han dem genom en annan proklamation från deras trohetsed till honom.

Kronprinsen hade vid undertecknandet af traktaten förbehållit sig en ganska betydlig summa såsom ersättning för de pommerska domänerna och disponerade densamma till belöningar åt den svenska arméen, som under hans befäl gjort fälttåget, sålunda att den fördelades uti efter graderna olika pensioner, som skulle tillfalla från och med marskalken till och med majorerna vid denna armé och hvilka äfven skulle tillkomma deras hustrur och barn.

Februari månad 1814.

— — — — — — — — — — — — —

Sedan grefve Essen, som blifvit förordnad att vara generalguvernör i Norge, erhållit de till honom från kronprinsen öfversända instruktionerna, hvilka utaf konungen bekräftades, påskyndade han sin afresa till bestämmelseorten för att så fort som möjligt söka bringa föreningen mellan Norge och Sverige till verkställighet. Han var då [ 12 ]i fullkomlig okunnighet om hvilka svårigheter, som han skulle få att bekämpa och att han skulle få att göra med danskarnes opålitlighet. Det var ju äfven omöjligt att kunna misstänka något sådant, då så väl danske konungens proklamation till norrmännen som äfven hans särskilda befallningar till prins Kristian blifvit Sverige meddelade genom hans minister härstädes. En ny proklamation utfärdades äfven den 5 februari, hvarigenom deras förre konung förklarade, att alla de tjänstemän, som voro infödda danskar och ej önskade kvarstanna i Norge, ägde att återvända till Danmark efter att hafva ordnat allt hvad som tillhörde deras befattningar i Norge; han lofvade dem att de skulle blifva emottagna med välvilja och om möjligt användas, då det kunde yppa sig lämpliga platser.

Då kronprinsen förklarat sig önska, att grefve Essen vid sin ankomst till Norge där skulle kunna uppträda på ett för hans höga värdighet passande sätt, hade konungen lämnat honom några af det kungl. husets officerare att vara hans uppvaktning förutom den vanliga stab, hvilken tillkom honom såsom fältmarskalk; äfvenså fick han med sig erforderlig servis för sitt bord. Dessutom medföljde äfven en sekreterare från kabinettet, hvilket var nödvändigt, då hans uppdrag var förenadt med ministeriella relationer och han dessutom under kronprinsens frånvaro uti Tyskland kunde behöfva brefväxla med denne på chifferspråk. — — —

Grefve Essen förde med sig en mängd exemplar af konungens proklamation till norrmännen, hvilken kronprinsen själf hade författat och genom hvilken konungen förklarar, att han ville lämna dem full frihet att själfva gifva sig en för deras land passande konstitution. Då denna proklamation likasom allting, som härflyter från [ 13 ]kronprinsens penna, var skrifven på franska, blef den öfversatt till både svenska och norska. Meningen var, att den skulle blifva spridd uti Norge samtidigt med eller om möjligt någon tid före de svenska truppernas intåg uti landet. Denna proklamation var ett fullständigt uttryck af den frihetskänsla, som är ett så utmärkande drag hos kronprinsen. — — —

Så snart konungen erhöll kännedom om att Norge blifvit afträdt, uppgjorde han den planen, att han om möjligt under sommarens lopp skulle fara dit för att låta kröna sig, hvilket beredde honom mycket nöje att tänka på och hvarom han därför också dagligen talade med den allra största tillfredsställelse. — — —

Kort före grefve Essens afresa till Vänersborg, där han hade sitt högkvarter, som han dock hade för afsikt att förflytta till gränsen för att lättare kunna åvägabringa föreningen, erhöll han underrättelse om att en adjutant, som konungen af Danmark afsändt till prins Kristian och hvars ditresa genom Sverige på alla sätt blifvit underlättad, hade återvändt men tagit vägen öfver Göteborg för att direkt fara till Köpenhamn, emedan han antagligen fruktat att blifva utsatt för förfrågningar vid fältmarskalkens högkvarter, om han kommit öfver Vänersborg. Under resan till Kristiania lär han hafva gifvit till känna sitt missnöje med att konungen af Danmark afstått från ett rike, som under århundraden tillhört hans krona. Det berättades, att han vid sin återkomst, då han passerade våra förposter, varit mycket förbehållsam och talat föga samt ej ens velat besvara några af de frågor, som gjordes honom. I alla städer, som han passerade, iakttog han samma uppförande, hvaröfver man dock icke var särdeles förvånad, då man [ 14 ]insåg, att hans ställning måste vara obehaglig. Det var först efteråt, som man fick anledning att fatta misstro till danskarnes pålitlighet. Man fick nämligen snart veta, att konungen af Danmark gifvit prins Kristian befallning att på alla sätt söka bevara Norge, så att Sverige icke skulle kunna sätta sig i besittning däraf, samt att prinsen äfven därför försökt att upphetsa norrmännen emot Sverige och med all ifver arbetade på att Kiel-traktaten skulle blifva omintetgjord. Ett tydligt bevis på detta hans uppsåt erhöll man genom det sätt, hvarpå han svarade grefve Essen, då denne genast efter erhållen underrättelse om traktatens ingående tillskrifvit honom för att, på samma gång som han underrättade honom om traktatens innehåll och fientligheternas upphörande, uttrycka sin glädje öfver att se ett godt förstånd återstäldt mellan de båda folken och bedja honom om meddelande, när öfverenskommelse angående fästningarnas öfverlämnande jämlikt traktaten kunde träffas. Svaret dröjde först mycket länge med anledning däraf, att prinsen företagit en resa till olika delar af landet och särskildt till Trondhjem, antagligen uti afsikt att söka uppmana norrmännen att bispringa honom uti hans arbete för rikets oberoende. Då slutligen grefve Essen kort före sin afresa till arméen erhöll prinsens svar, befanns detta, förutom ursäkter för det af hans resa föranledda dröjsmålet och tacksägelser för de lämnade upplysningarna, innehålla en förklaring, att han ej ännu erhållit befallning från konungen af Danmark att uppfylla villkoren i traktaten och därför icke heller kunde ingå på någon öfverenskommelse; han lofvade likväl, att, så snart han från konungen af Danmark erhållit sådan befallning, skulle han meddela honom de förslag, hvilka han hade för afsikt att framställa till konungen af [ 15 ]Sverige med afseende på de båda rikenas framtida lycka. Denna sist anförda mening uti prinsens svar gaf grundad anledning att misstänka, att han hyste vissa ännu icke fullt utvecklade planer, som likväl icke kunde vara uti traktatens anda.

Grefve Essen hyste icke desto mindre vid sin afresa ganska goda förhoppningar att kunna så fort som möjligt sätta sig uti besittning af landet och inträda i utöfning af sin befattning såsom generalguvernör; han hade likväl ej hunnit längre än till sitt högkvarter i Vänersborg, förrän han fick vidare underrättelser, som tillräckligt öfvertygade honom, att prinsens planer i själfva verket syftade på Norges fullständiga oberoende och ingalunda på en förening mellan detta land och Sverige. Prinsen hade till och med åter församlat sin armé, hvilken blifvit hemförlofvad på hösten, då endast de värfvade regementena kvarhöllos. Grefve Essen hade äfven han å sin sida före sin afresa på vintern från högkvarteret hemförlofvat en del af de regementen, som stodo under hans befäl, hvarför han nu beslöt sig för att å nyo inkalla dem och anhöll dessutom hos konungen att få till sig afsända så mycket trupper, som fanns kvar uti landet, för att kunna försvara gränsen.

Under tiden hade de förut omnämnda proklamationerna blifvit utfärdade i Norge, den ena, däruti konungen af Danmark löste norrmännen från deras trohetsed till honom, och den andra rörande rättighet för ämbetsmännen att återvända till Danmark. Samtidigt utfärdades likväl ännu en proklamation utaf prins Kristian, genom hvilken denne förklarade, att han antog titel af Norges regent, samt uppmanade norrmännen att icke underkasta sig Sverige utan försvara sitt oberoende; på samma gång utfärdade han [ 16 ]kallelse till en riksdag i Eidsvold, en egendom tillhörig en herr Anker, för att med honom öfverlägga om de åtgärder, som borde vidtagas för att kunna uppnå detta mål. — — — Det berättas, att han under sin resa till Trondhjem haft för afsikt att låta utropa sig till konung men att, hans omgifning tillrådt honom att endast antaga titel af regent samt att genast sammankalla en riksdag.

Antingen det nu var genom en slump eller också törhända att det skedde med afsikt, så blef denna prinsens proklamation utfärdad samma dag, som grefve Axel Rosen anlände till Kristiania, dit han af grefve Essen blifvit skickad med ett bref, hvaruti denne anhöll om uppfyllande af Kiel-traktatens bestämmelser. Grefve Rosen, som åtföljdes af öfverstelöjtnant Skiöldebrand, hejdades vid gränsen utaf förposterna och hindrades af general Staffeldt, som fått underrättelse om hans ankomst, att resa vidare. Denne behandlade honom visserligen ganska höfligt men sade sig ej kunna låta honom passera, förrän han meddelat sig med prins Kristian, hvarför han också genast afsände en adjutant till Kristiania. Grefve Rosen ville ej invänta dennes återkomst utan anhöll att få fortsätta sin resa, men han blef dock under åtskilliga förevändningar kvarhållen af general Staffeldt. Han begagnade sig af tiden under detta uppehåll att underrätta bönderna, att Danmark till Sverige hade afstått Norge, och utdelade i sammanhang härmed konungens proklamation. Bönderna vid gränsen, hvilka ständigt äro uti en liflig beröring med Sverige, då de uti de angränsande städerna bruka köpa sin spannmål, tycktes ingalunda vara missbelåtna med att blifva svenska undersåtar. Det lär i synnerhet vara invånarne uti det inre af landet, som äro mest afvogt sinnade häremot och längta efter oberoende, [ 17 ]de ledas och tyranniseras af handlandena, hvilka liksom äfven tjänstemännen, som för det mesta äro danskar, äro tillgifna sin regering. Norrmännens karakter är för resten hederlig, men de äro mycket envisa och sakna bildning och civilisation, hvars spridning den danska regeringen själf sökt förhindra. — — — Konster och yrken ligga därför hos dem mycket efter sin tid, om de jämföras med angränsande länder. Deras handel och deras finansväsen har äfven varit i beroende af moderlandet, alldenstund alla landets produkter hafva icke fått utföras direkt utan först blifvit sända till Danmark. Deras guld-, silfver- och järngrufvor hafva uteslutande blifvit bearbetade för dansk räkning eller också icke alls. Alla deras penningtransaktioner hafva blifvit verkställda uti Danmark, då de själfva saknat egen bank och eget myntväsen. Den enda handel, som varit Norges invånare tillåten, har varit den med torkad fisk och med byggnadsvirke, i synnerhet bräder, men äfven denna handel har uteslutande varit byteshandel, då de alltid varit tvungna att taga spannmål uti utbyte i anseende till de dåliga skördarna och den i Norge till följd af det ogynnsamma klimatet vanliga missväxten. Den otacksamma jordmånen har dessutom på många håll gjort all odling omöjlig, och för öfrigt har deras stora okunnighet varit dem ett hinder att kunna draga full nytta af sin jord; de hafva därför i allmänhet varit i saknad af det allra nödvändigaste och fått lefva nästan uteslutande af torkad fisk och bröd, bakadt af bark blandad med hafremjöl.

En mycket aktningsvärd grundsats har hittills städse utmärkt norrmännen, nämligen den att visa tillgifvenhet mot dem, som öfver dem haft att befalla, och det har nästan [ 18 ]betraktats som en trosartikel att vara tillgifven Danmark och den dynasti, som där i landet sitter på tronen. Det är också därutaf, som upprorsmakarne vilja begagna sig nu, sedan konungen af Danmark afstått från detta rike, och de hos befolkningen söka väcka längtan efter oberoende; de hoppas nämligen, så snart riksdagen hunnit sammanträda, få prins Kristian, som är presumtiv tronarfvinge i Danmark, emedan konungen ej har någon son, utropad till konung. Konungen af Danmark har troligen just skickat prins Kristian till Norge i förhoppning att detta rike genom hans ärelystnad skulle kunna bevaras åt moderlandet, emedan så ju kommer att ske, om han därstädes blifver konung, då han såsom blifvande konung i Danmark åter kan komma att förena de båda rikena under samma spira.

Norrmännen äro till sin natur tappra, om de blott hafva ett godt befäl, religiösa och goda familjefäder, plikttrogna och mycket gästfria. Deras seder äro rena och enkla, i synnerhet i det inre af landet, men till följd af sin okunnighet låta de sig lätt ledas af hvem som helst, som önskar föra dem uti en viss riktning. Det är dock att hoppas, att sedan de kommit till insikt om sina egna intressen, de skola komma att visa sin nye konung samma tillgifvenhet, som de hyst för den gamla dynastien, i synnerhet borde det vara omöjligt, att, då de en gång fått lära känna kronprinsen, de ej skola älska och värdera honom. Norges belägenhet lämpar sig onekligen äfven bra mycket bättre för en förening med Sverige än med Danmark, som dessutom mycket försummat detta land, törhända af fruktan för att deras invånare, om de erhållit mera upplysning, skulle hafva velat frigöra sig från moderlandet.

[ 19 ]Efter att hafva väntat ganska länge erhöll grefve Rosen ändtligen tillåtelse af general Staffeldt att få fortsätta sin resa till Kristiania, och mot sin vilja fick han en adjutant till följeslagare, som hade befallning att icke lämna honom. Prins Kristians stallmästare mötte grefve Rosen i närheten af Kristiania med prinsens vagn för att föra honom till staden och till det kvarter, som var iordningsställt för honom. Det var hos en general von Haxthausen, en stor favorit hos prinsen och en af ledarne för den nuvarande rörelsen. Denne inlät sig genast i samtal med grefve Rosen och berömde mycket prinsens förtjänster och framhöll den fördel Norge skulle hafva, om det finge behålla sitt oberoende. Grefve Rosen försökte å sin sida bevisa, att det vore omöjligt för Norge att kunna bevara detta oberoende och att prinsen genom att vägra att uppfylla traktatens bestämmelser handlade upproriskt emot sin egen konung och därigenom ej blott droge ofärd öfver sig själf utan äfven störtade hela landet uti olycka genom den tvedräkt, som därigenom antagligen skulle uppstå inom landet. Herr von Haxthausen svarade härpå, att han ej fruktade för någon tvedräkt inom landet, då dess invånare endast voro vana att lyda utan att därom resonnera, han förklarade, att det var prinsen, som ensam hade att inför sin konung ansvara för sitt uppförande, då alla öfriga endast voro hans lydiga undersåtar, hvilka för resten icke själfva underskrifvit någonting. Genom att öfverlämna dem åt Sverige, hade deras konung öfvergifvit dem, och då han löst dem från deras trohetsed, voro de fullt fria och ville också nu njuta af denna frihet. »Vi äro», tillade han, »såsom skeppsbrutna, som försöka hänga sig fast vid den, som erbjuder dem räddning, och äro därför [ 20 ]tillgifna den, som åt oss vill bevara vårt oberoende, och då vi dessutom äro fästade vid den dynasti, som under århundraden regerat öfver oss, är det naturligt, att vi förklara oss för den presumtive tronarfvingen och äro beredda att lyda honom.» Meningsbytet blef både långvarigt och lifligt och afbröts först då prinsens stallmästare (Kaas), anmälde, att han blifvit afsänd med dennes vagn för att afhämta grefve Rosen, samt framföra en inbjudning till middag efter audiensens slut. Grefve Rosen, som åtföljdes af herr von Haxthausen, fann vid inträdet i prinsens förmak detta uppfylldt med officerare af alla grader, hvaröfver han blef mycket öfverraskad, emedan han begärt ett enskildt möte med prinsen, men han fick ej lång stund till förvåning eller tillfälle att uttrycka sin missräkning, alldenstund prinsens kammarjunkare eller kammarherre genast anmodade honom att inträda i en inre salong, till hvilken han öppnade dörren; här blef hans förvåning likväl ännu större, alldenstund han fann prinsen omgifven af en mängd generaler och tjänstemän, bland hvilka äfven var general Schmettau, som fordom under Gustaf den tredjes tid hade varit i Sverige under förevändning att förbereda Sveriges och Norges förening samt föregifvande sig vara afskickad af norrmännen i detta syfte, ehuru han troligen endast var en dansk spion, som sökte utforska konungens afsikter. Bland andra funnos där äfven två rika godsägare Anker och en biskop vid namn Bugge, hvilken är en utaf föreningens häftigaste motståndare och ifrig förfäktare af landets oberoende och som anses vara den, som hufvudsakligen leder prinsen uti hans beslut. Prins Kristian hade just samma dag, som grefve Rosen anlände, antagit titel af regent och utfärdat den af mig förut omnämnda proklamationen. Prinsen gick genast [ 21 ]grefve Rosen till mötes, och sade: »Ni är hitsänd utaf fältmarskalken grefve Essen med ett bref.» »Ja», svarade grefve Rosen, »och här är det», hvarefter han tillade: »Jag trodde, att jag skulle träffa eders kungl. höghet enskildt och ingalunda uti så stort sällskap för att få öfverenskomma om uppfyllandet af Kiel-traktaten af den 14 januari, i hvad den afser öfverlämnandet af fästningarna.» Prinsen gick fram till ett fönster för att läsa brefvet, hvarefter han frågade: »Har ni, herr grefve, konungens af Sverige proklamationer med eder?» Häruppå svarade grefve Rosen, att han hade dem hemma hos sig och genast skulle skicka efter dem, för den händelse prinsen önskade dem till utdelning. »Detta är öfverflödigt», genmälde prinsen, »ty grefve Essen har redan skickat mig några exemplar, de komma för resten för sent, ty nationen har utsett mig till att försvara dess oberoende, och jag har förklarat mig för Norges regent så väl på grund af folkets fria val som med den rätt min födsel gifver mig. Då nu konungen af Danmark återgifvit norrmännen friheten och löst dem från deras trohetsed, kan jag, herr grefve, icke utan nationens samtycke uppfylla traktatens bestämmelser. Jag har i dag utfärdat en proklamation, hvarigenom jag i min egenskap af regent sammankallar riksdagen, som däröfver får besluta. På det att ni må få del af min proklamation och kunna meddela grefve Essen dess innehåll, skall jag låta uppläsa den för eder.» Prinsen tog därefter proklamationen från en sekreterare, som höll den i sin hand, och lämnade den till en af de närvarande herrarne Anker, hvilken med hög röst uppläste densamma, innan grefve Rosen hann svara prinsen. Grefve Rosen åhörde uppläsningen men var så uppbragt, att han knappast var i [ 22 ]stånd att uppfatta något af det som lästes. Efter slutad uppläsning frågade prinsen: »Nå väl, herr grefve, hvad tanker ni om detta?» »Tillåt mig fråga», svarade grefven, »om det är eders höghets fasta beslut att vidhålla en sådan plan?» Då prinsen jakande besvarat detta, sade grefve Rosen: »Då är mitt uppdrag fullgjordt och jag har här ingenting vidare att göra.» Prinsen afbröt honom häftigt och sade: »Säg eder konung, att man eröfrar icke en nation genom att uthungra den och att eder kronprins aldrig skall kunna förmå mig att lämna denna plats, ty nationen vill på inga villkor komma under hans ok.» Han ville lämna grefve Rosen ett exemplar af proklamationen, som denne förklarade sig ej kunna emottaga utan protesterade dessutom i konungens, sin herres namn emot dess innehåll så väl som äfven mot allt, som hittills blifvit afgjordt, hvilket han till grefve Essen skulle inrapportera, hvarefter det tillkom konungen att afgöra, hvad som vidare skulle komma att ske. Antagligen hade prinsen hoppats kunna imponera på grefve Rosen och icke väntat sig, att denne skulle visa en så stor ståndaktighet, hvarför han nästan föreföll litet brydd och mumlande svarade, att den norska nationen önskade bevara sitt oberoende och att de alla därför intill sista blodsdroppen skulle försvara sig, samt tillade: »Vi hoppas äfven att kunna få förblifva uti fred och vänskap med samtliga Europas makter, och om vi blott lämnas i fred, så vilja vi ingalunda fora något krig, hvarom jag redan förut velat försäkra eder konung genom att skicka general Schmettau med underrättelse härom, men man har vägrat att emottaga honom och låta honom passera.» Det är verkligen sant, att denne general utaf landshöfdingen i Vermlands län hade begärt att få [ 23 ]komma öfver till Sverige, men att denne hade vägrat lämna något pass utan hänvisat honom till grefve Essen, som äfven från honom vid sin återkomst till högkvarteret erhållit ett bref med begäran om pass, hvarpå han svarade, att det var till honom, som han ägde att hänvända sig, emedan han hade konungens uppdrag att emottaga alla meddelanden, som komma från Norge, men han hade likväl icke sedermera infunnit sig.

Grefve Rosen frågade därefter, om prinsen hade något vidare att säga, emedan han genast ämnade afresa och begifva sig till grefve Essen, hvaruppå prinsen, som föreföll häpen öfver denna förklaring, svarade: »Men ni har ju lofvat mig, herr grefve, att äta middag hos mig.» »Ja», sade grefven, »men då anade jag ej hvad som inträffat», hvarefter han genast lämnade rummet. Den kammarherre, som öppnat dörren för honom, följde honom ut och försökte öfvertala honom att kvarstanna till middagen tillsammans med general Haxthausen under förklaring, att prinsen gärna önskat få med honom öfverenskomma om åtskilligt, som kunde vara af betydelse för de båda nationerna, men grefven lät sig icke öfvertalas utan återvände till sitt kvarter och begärde genast sina hästar för afresan. Prinsen skickade ytterligare bud för att förmå honom att komma till middagen samt sände äfven sedermera sin stallmästare för att följa honom på samma sätt som vid mottagandet, grefven vägrade likväl bestämdt att mottaga de artighetsbetygelser man ville göra honom. General Staffeldts adjutant följde honom till gränsen och sökte under vägen framhålla, huru ledsen prinsen blifvit öfver att ej längre kunna få samtala med honom, emedan han gärna velat rådslå om de båda nationernas gemensamma intresse. [ 24 ]Grefve Rosen hörde på honom utan att svara och aflämnade vid sin återkomst en rapport öfver hela detta samtal.

En kort tid, innan detta samtal ägde rum, hade prins Kristian afsändt en truppafdelning åt Jämtland, antingen det nu var för att söka skaffa lifsmedel, hvaruppå det var stor brist, eller för att söka erhålla kunskap om svenskarnes styrka på det hållet. En stor del af denna truppafdelning råkade likväl ut för ett våldsamt snöväder, hvarunder många utaf dem omkommo, hvartill äfven den ännu rådande svåra kölden bidrog.

På alla möjliga sätt sökte prins Kristian att för norrmännen undanhålla kännedomen om de verkliga förhållandena, och de underrättelser, som han understundom till äfventyrs kunde vara tvungen att lämna, voro alltid vanställda. Han förespeglade dem bland annat, huru outförbar den artikeln i Kiel-traktaten var, som afsåg statsskuldens betalande, emedan han ansåg det vara en orättvisa, att Norge skulle åläggas betala skulder, som det icke själft ådragit sig. Han sökte äfven utsprida, att det vore meningen, att Norges söner skulle sändas till Sverige för att föras ut i krig och där eländigt omkomma, då det däremot endast borde tillkomma dem att försvara sina egna gränser och icke såsom djur blifva förda till slaktbänken.

I anseende till den rådande bristen på mynt i Norge, lät prinsen tillverka papperspengar till ett belopp af fyra millioner, hvilka ju voro fullkomligt värdelösa, såsom saknande all garanti, ehuru han visserligen lofvade, att de inom femton månader skulle inlösas af Köpenhamns bank. För att, innan riksdagen den 10 april skulle församlas, genom en allians skaffa sig större trygghet afsände han en herr Anker till England för att begära penningeunderstöd och trupper; [ 25 ]han litade på att engelsmännens kända förkärlek för friheten skulle möjliggöra en allians med dem, det är dock föga troligt, att han skulle hafva försökt inleda en sådan underhandling, om han ägt kännedom om de förbindelser, som denna nation redan förut genom traktat ingått med Sverige. Till konungen af Danmark skref han äfven ett urskuldande bref, betygande sin och hela norska folkets ledsnad öfver att ej längre vara hans undersåtar, han bedyrade likväl samtidigt, att han, sedan nationen utvalt honom till sin styresman, hyste förhoppning om en uti innerlig broderlighet fortsatt vänskaplig beröring med Danmarks konung. Han sökte sålunda att redan uppträda såsom hans jämlike, ehuru han visade honom all möjlig vördnad och bad konungen vara öfvertygad om att han ej kunde äga en för beständigt mera pålitlig vän. Samma bref, som jag visserligen icke själf varit i tillfälle att läsa men om hvars innehåll jag erhållit kännedom, lär äfven varit uppfylldt utaf förnärmelser emot kronprinsen. — — — Grefve Essen erhöll ett ytterligare bref från general Schmettau med förslag om ett sammanträffande med prins Kristian, på en ej långt från gränsen belägen plats, emedan denne önskade få göra hans bekantskap. Grefve Schmettau tillade uti detta bref, att han hoppades, att man vid ett sådant sammanträffande lättare skulle kunna komma öfverens om det norska folkets intressen, än det kunde ske skriftligen, och sade sig vara öfvertygad om att konungen af Sverige, då han eftersträfvade att blifva Norges suverän, måste önska befordra detta lands lycka och därför ej vilja förhindra dess oberoende utan undvika allt, som kunde störta uti olycka dessa båda nationer, hvilka ju ej önskade något högre än att i fred få förblifva inbördes vänner. Norrmännens högsta önskan vore att få lefva i fred och kunna få öppna sina hamnar för [ 26 ]alla nationers fartyg och därigenom se sin handel uppblomstra, de voro icke desto mindre fast beslutna att emot alla försvara sig. Han förklarade äfven, att han, med kännedom om den svenske konungens frisinnade åsikter, ingalunda betviflade, att denne skulle med gillande upptaga de förslag, som kunde till honom framställas utaf en tapper nation, som sträfvade efter oberoende och som vore beredd att, ehuru den framför allt ville undvika krig, likväl till den sista blodsdroppen försvara sina rättigheter. Grefve Essen besvarade detta bref mycket höfligt och uttryckte sin stora ledsnad öfver att de nuvarande omständigheterna förhindrade honom att kunna få komma personligen för att göra prinsen sin uppvaktning och tillfredsställa sin längtan att göra hans bekantskap, han kunde därför icke infinna sig till det föreslagna mötet utan föreslog i stället general Schmettau att komma honom till mötes i Strömstad eller i närheten däraf och förklarade sig till och med beredd att begifva sig till Svinesund för att underlätta ett sammanträffande. Grefve Essen reste verkligen till Strömstad, men general Schmettau infann sig icke och besvarade ej ens brefvet.

Under tiden utfärdade prins Kristian en förklaring, som han afsände till alla länder, att han för sin del önskade få förblifva uti fred med alla makter och önskade öppna sina hamnar för alla främmande nationers flaggor, hvaraf dock troligen ingen kommer att begagna sig; i samma förklaring tillägger han, att han är bestämd att försvara rikets oberoende intill sin sista blodsdroppe. — — — Det var onekligen mycket olyckligt, att kronprinsen skulle vara frånvarande under sådana omständigheter, i synnerhet som den stränga vintern ej tillät grefve Essens depescher att så hastigt komma honom till hända, som det varit [ 27 ]önskligt i anseende till de viktiga beslut, som måste fattas. Tvifvelsutan hade det bästa varit, att man med de svenska trupperna genast gått öfver gränsen och på så sätt imponerat på norrmännen, men den svenska arméen var ej tillräckligt stark i jämförelse med den norska. Ty värr har det varit förhållandet med alla de krig, som blifvit företagna alltsedan Karl XII:s tid, att de blifvit började, utan att man på förhand kunnat vara viss om framgång. Det var därför nödvändigt att låtsas vara ädelmodig uti afvaktan på den svenska arméens återkomst från Tyskland och kronprinsens hemkomst, hvilket senare framför allt var af stor vikt för att kunna uppnå ett gynnsamt resultat.

Man hade grundade anledningar att hoppas, att det danska hofvets alla intriger dock till slut skulle misslyckas, emedan man litade på både Englands och Rysslands understöd för traktatens genomförande; kejsar Alexander hade ju i synnerhet säkert lofvat kronprinsen, att Norge skulle blifva svenskt. Kronprinsens uti Tyskland lämnade biträde fordrade onekligen också denna belöning, och kejsaren af Ryssland försummade icke heller något tillfälle att därom lämna bestämda försäkringar så väl till den svenska beskickningen som uti de bref han själf sände till kronprinsen. Visserligen saknades ej skäl att mindre säkert lita på England, emedan detta land i sin egenskap af handelsidkände möjligen kunde frukta, att vår handel skulle komma att uppblomstra, sedan vi erhållit Norge, och därför kunde hysa afundsjuka. Vi behöfde likväl i synnerhet Englands vänskap för att icke engelsmännen skulle lägga hinder för vår handel, sedan vi kommit i besittning af detta rike.

[ 28 ]Då emellertid händelserna i Tyskland ännu kräfde kronprinsens därvaro, var han ej i tillfälle att uteslutande få fästa sin uppmärksamhet vid de norska angelägenheterna. De allierade uttryckte sitt missnöje med att han i stället för att förfölja Napoleon begifvit sig till Holstein för att angripa konungen af Danmark, oaktadt kronprinsen hade sökt öfvertyga dem om faran att lämna Davoust’s armé i Hamburg bakom sig, och därigenom möjligen utsätta sig för stora motgångar. Han hade likväl, då han vid Leipzig lämnade de allierade, heligt förbundit sig att komma efter dem för att bidraga till den allmänna freden, och var därför nödsakad att påskynda sin affärd från Holstein för att begifva sig till Rhen, hvarest operationerna antagligen skulle få en afgörande vändning antingen genom Frankrikes fullkomliga underkufvande eller freds ingående. Särskildt tvingades kronprinsen härtill af det viktiga skälet, att han måste undvika att stöta sig med England, och genom depescher från Sveriges minister i London, herr Rehausen, hade han fått kännedom om det engelska kabinettets åsikter; lord Castlereigh hade nämligen till denne uttryckt sin förvåning öfver att kronprinsen ej uppfyllde sina förbindelser att lämna de allierade understöd utan i stället endast sysselsatte sig med tanken på att erhålla Norge, hvarom han dock borde vara förvissad, alldenstund det genom traktaterna blifvit honom tillförsäkradt; hans plikt vore därför i främsta rummet att söka bidraga till att bekämpa och tillintetgöra Napoleons välde, och han riskerade genom att dröja alltför länge i Holstein förlora sina subsidier. Herr Rehausen försökte visserligen att urskulda kronprinsen, men denne ansåg sig likväl nödsakad att påskynda sin ankomst till Rhen för att uppfylla sina gifna löften, hvaröfver han dock var ganska nedstämd, [ 29 ]emedan han ej ansåg sig kunna lita på danskarne och ej heller kunde behålla de fästningar, som voro i hans våld, då den svenska hären ej var nog stark att medgifva kvarlämnande af tillräckliga garnisoner till deras försvar, om danskarne skulle försöka att återtaga dem. Han måste därför utrymma dem omedelbart efter traktatens underskrifvande.

Då kronprinsen efter att hafva tågat öfver Rhen befann sig i Köln, skickades ombud från alla håll till honom för att söka vinna hans intresse. De allierade voro mycket angelägna om att kronprinsen skulle så fort som möjligt komma dem till hjälp, men kronprinsen fruktade mycket för att utsätta sina svenska trupper för någon fara, emedan han trodde sig möjligen kunna behöfva dem för att genomdrifva uppfyllandet af Kiel-traktaten och åstadkomma Norges förening med Sverige. Kejsar Alexander ville, att kronprinsen skulle inställa sig vid hans högkvarter, och det lär till och med varit meningen, att han sedan Schwarzenberg och Blücher lidit nederlag, skulle taga öfverbefälet öfver alla trupper och leda operationerna. Napoleon å sin sida försökte också att vinna kronprinsen för sin sak och gaf honom de mest storartade löften, hvaruppå kronprinsen, som tillräckligt kände hans trolöshet, likväl föga litade. De missnöjda uti Frankrike, som ej önskade, att huset Bourbon skulle återkomma, men som älskade ett republikanskt styrelsesätt, erbjödo kronprinsen att blifva deras statschef, då de kände hans republikanska tänkesätt; han hade likväl en för ädel själ att kunna vilja öfvergifva en konung vid grafvens brädd och ett folk, som utaf fri vilja utsett honom att en gång blifva deras suverän, och afslog därför alla de förslag, som gjordes honom. De franska prinsarne hade äfven sina ögon riktade på honom och hoppades, att han [ 30 ]skulle uttala sig till deras förmån, men kronprinsen såg högst ogärna, att huset Bourbon återinsattes på Frankrikes tron, emedan han tänkte på sin egen ställning. Han hyste nämligen en i sanning ogrundad fruktan för att prins Gustaf med tiden skulle kunna blifva en farlig pretendent, om icke för honom själf så möjligen för hans son. Gustaf Adolf ingaf honom inga farhågor, emedan hans vansinne och hans oförmåga voro alltför väl kända, men prins Gustaf kunde däremot med tiden komma att lägga i dagen framstående och förtjänstfulla egenskaper och utveckla sig på sådant sätt, att uppmärksamheten blefve fästad vid honom, och detta oroade honom, ehuru det i sanning var utan all anledning, emedan den förra kungliga familjen säkerligen ej har någon tanke på att återvända till Sverige och svenskarne å sin sida också äro alltför mycket hänryckta utaf kronprinsens framstående egenskaper för att ens kunna tänka härpå; de älska också att få lefva i lugn, och ingen här skulle säkerligen kunna af ärelystnad förledas att omfatta ett sådant förslag, emedan han därigenom skulle störta sig själf i olycka. Huru skulle det väl också kunna finnas någon svensk så utan all erkänsla och så otacksam mot kronprinsen för allt, som denne redan uträttat för hans fosterland? Han är ju vår välgörare genom att hafva uppryckt svenskarnes mod och militära ära, och hans hjärta samt hans karakter måste göra honom älskad, då han är god och känslig emot alla, ädelmodig och human, storsinnad hjälte och såsom en god fader emot alla, som stå under hans befäl, lika mot alla; ja, man måste i sanning tacka försynen för dess godhet att sända honom till oss för att därigenom bereda Sveriges lycka. Om nu också hans lifliga lynne gör honom misstänksam och [ 31 ]häftig, är detta visserligen en svaghet, som man likväl måste tillgifva honom och hafva öfverseende med, då han ej däröfver är herre själf och ingen dödlig finnes väl, som saknar sina fel, och han har så många framstående goda egenskaper, att alla, som känna honom, måste af själ och hjärta afguda honom.[3] — — — — — — — — — —

[ 32 ]Vi fingo del af tvenne proklamationer från kronprinsen till fransmännen, den ena var tryckt i Tyskland och redan känd, då kronprinsen lämnade Lybeck, men den var ej undertecknad, den andra var på franska och daterad i Köln den 12 i denna månad, och i densamma igenkänner man vid första läsningen genast kronprinsens stil. Den första är författad af en herr Schlegel, en lärd tysk, som förut varit fru Staël följaktig och som af henne blifvit rekommenderad till kronprinsen, då denne for till Tyskland, för att han skulle hjälpa honom med öfversättningar från de tyska tidningarna, med sådana skrifvelser på tyska, som kronprinsen måste besvara. Det är nog möjligt, att prinsen gifvit honom sitt samtycke till utgifvandet af denna proklamation utan att känna dess innehåll och att han missbrukat ett sålunda lämnadt tillstånd, kanhända också att det varit kronprinsens önskan att uppreta sinnena emot Napoleon och att han därför tilllåtit spridandet uti Tyskland och Frankrike af denna skrift, hvarigenom folket uppmanas att icke försvara sig. Denna proklamation är likvisst så uppfylld af bitterhet, att den [ 33 ]ingalunda är öfverensstämmande med den måtta, som kronprinsen städse hittills ådagalagt. Den andra och riktiga proklamationen är däremot undertecknad med hans namn. Genom denna proklamation blef man härstädes lugnad och alla tvifvel häfda, man fruktade nämligen högeligen, att han skulle lyssna till de erbjudanden, som från Frankrike gjordes honom att afstå från Sverige. Denna fruktan framkallades törhända just genom den stora tillgifvenhet, man hyste för honom, men därvid bedömde man honom bra illa och visade sig ej känna hans ädla känslor. Detta rykte blef också flitigt utspridt utaf sådana personer, som ej voro fästade vid kronprinsen och som ville skada honom uti nationens ögon genom att framställa honom såsom otacksam, hvilket dock ingalunda lyckades, ty äfven om man härför kände sig ledsen och orolig, kunde man dock ej vredgas på honom, då man fann det ganska naturligt, att han måste föredraga den jord, där han var född, framför ett främmande land med ett så olika klimat, där alla lifvets bekvämligheter fattades honom. Jag blef också i tillfälle att lugna flera personer och gifva dementi åt det gängse ryktet, härtill föranledd ej blott utaf min stora tillgifvenhet för prinsen utan äfven af min verkliga öfvertygelse.[4] Samma dag som proklamationen hitkommit [ 34 ]befann jag mig uti ett större sällskap, där jag blef omringad och tillfrågad, om kronprinsen skulle komma tillbaka till Sverige eller ej; alla undrade, om de vågade hoppas på kronprinsens återkomst eller om ryktet talade sant, som påstod, att man hade för afsikt att erbjuda honom [ 35 ]att sätta sig i spetsen för Frankrike och möjligen där blifva kejsare eller konung. Många tycktes vara fullkomligt öfvertygade om att så skulle ske. Jag svarade dem, att jag för min del hade en högre tanke om kronprinsen och att jag ansåg mig fullkomligt kunna ansvara för att han skulle återkomma och att han icke ville öfvergifva svenskarne, emedan han flera gånger till mig yttrat, att han ansåg sig stå i så stor tacksamhetsskuld till dem, att han ej kunde blifva dem otacksam. Jag tillade, att kronprinsens karakter dessutom vore för ädel, för att han skulle kunna öfvergifva dem, som visat honom en sådan tillgifvenhet som svenskarne. Då jag hade den af honom undertecknade, till fransmännen ställda proklamationen med mig, kunde jag äfven hänvisa till denna, som jag därför visade för dem, som syntes mest tviflande.[5]

Vid detta tillfälle hade jag den stora tillfredsställelsen att erfara, huru omtyckt prinsen verkligen är, ty glädjetårar syntes i mångas ögon vid läsandet af hans försäkran, att han alltid skulle blifva Sverige trogen, och belåtenheten

häröfver föreföll i allmänhet vara mycket uppriktig. — — [ 36 ]

Mars månad 1814.

— — — — — — — — — — — —

Sedan grefve Essen efter att förgäfves hafva väntat general Schmettau till det möte, han föreslagit vid honom gränsen, återvändt till Vänersborg, erhöll han från denne general en kort tid därefter ett bref med anhållan om ett sammanträffande för att öfverenskomma om Norges intressen. Grefve Essen gick genast in på detta möte, ehuru han väl kunde ana, hurudana de förslag kunde vara, som han kunde komma att framställa. Mötet ägde vid detta tillfälle rum i Strömstad. General Schmettau tillkännagaf också, att han vore sänd utaf prins Kristian för att framställa förslag om en offensiv och defensiv allians mellan de båda rikena. Grefve Essen ansåg sig naturligen tvungen att tillbakavisa ett sådant förslag, som utgick från den föreställningen, att de båda rikena skulle hafva hvar sin särskilda regering i stallet för att blifva förenade under samme konung. General Schmettau gjorde likväl allt hvad han kunde för att bevisa, huru ärofullt och fördelaktigt det skulle vara för de båda nationerna, om de genom en sådan traktat blefve oupplösligt förenade; man kan icke förstå, huru han kunde tro detta vara möjligt och ens kunde framkomma med ett sådant förslag; han borde väl hafva insett, att konungen aldrig skulle kunna gå in på att afstå från ett rike, som med vapen i hand blifvit vunnet af kronprinsen, hvilken han adopterat till sin son och dessutom äfven högaktade och älskade såsom sin bäste vän. Man misstänkte först, att general Schmettau endast kommit såsom spion, och hufvudsakligen begärt detta möte för att [ 37 ]kunna utforska konungens afsikter och hvilka planer, som grefve Essen i sin egenskap af svenska arméens befälhafvare kunde hafva. Han stannade kvar uti tre dagar, hvilka upptogos utaf lifliga öfverläggningar. Grefve Essen vidhöll ständigt Kiel-traktaten såsom den enda grunden för sina framställningar och förklarade prins Kristan vara en upprorsmakare. Grefve Schmettau berömde däremot å sin sida ofantligt mycket denne furste, som han påstod vara mycket älskad uti landet; han intygade äfven, att nationen önskade få blifva och fortfarande förblifva oberoende, och sökte bevisa fördelarna af en stadigvarande konvention emellan de båda rikena. Grefve Schmettau måste dock lämna grefve Essen, utan att någon utaf dem blifvit af den andre öfvertygad och utan att något beslut blifvit fattadt vare sig rörande krigets fortsättande eller träffande af en öfverenskommelse.

Grefve Essen ansåg sig dock böra vara beredd på allt, men då det var omöjligt att försvara en genom sin stora längd så besvärlig gräns som den mellan Sverige och Norge med de trupper han hade under sitt befäl, var han nödsakad att, innan han började operationerna, afvakta kronprinsens återkomst med arméen; åtminstone var det nödvändigt, att denne dessförinnan hemsände några af sina trupper till försvarskrafternas ökande, ty uti Sverige var det omöjligt att erhålla vidare förstärkning utan en utskrifning af flera åldersklasser, som för landet skulle varit mycket betungande. Han måste dock genom vissa åtgöranden försöka att injaga fruktan hos norrmännen och imponera på dessa, hvilka hufvudsakligen leddes af danska utskickade. Prins Kristian förklarade fortfarande, att han ej från sin konung ännu erhållit befallning att öfverlämna riket, och [ 38 ]fortsatte att orda om landets oberoende. Grefve Essen utfärdade till sin armé en proklamation för att uppmuntra den till disciplin och uppmana den att ej lyssna till annat än pliktens och hederns bud samt under det krig, som antagligen med det första skulle utbryta, uppföra sig med den humanitet, som kräfdes emot förvillade bröder, hvilka man med mildhet skulle söka återföra. Han hotade vidare sina trupper, att, om de uppförde sig annorlunda, skulle han blifva tvungen att med stränghet bestraffa dem, och framställde för dem sakernas läge samt uttryckte sin förhoppning, att de skulle ådagalägga sin vanliga tapperhet. — — —

För att söka vinna norrmännen på sin sida använde grefve Essen det medlet att låta bönderna för ett måttligt pris köpa den spannmål, som de behöfde; de kommo nämligen numera, sedan passagen öfver gränsen blifvit fri, ganska ofta till de närmast belägna städerna och till och med till högkvarteret för att dels skaffa sig nyheter, dels också erhålla spannmål och andra lifsmedel. Grefve Essen lät dem då komma till sig och försökte för dem förklara sakernas ställning samt utdelade till och med till dem svenskt mynt uti stycken på 8, 4 och 2 skillingar. De återkommo därför till Norge ej blott bättre underrättade om förhållandena utan äfven mera tillgifna Sverige och belåtnare än förut.

Sedan nu beröringen vid gränsen blifvit fri, hade den sedvanliga handeln med lifsmedel börjat med Dalarne, dit invånarne från de angränsande provinserna kommo för att sälja sin torkade fisk och köpa spannmål. Grefve Trampe, hvilken vid den tiden var guvernör i Trondhjems distrikt, skickade några handlande med ett särskildt uppdrag till landshöfdingen i Dalarne, herr Järta, hvilken genast efter [ 39 ]Kieltraktatens ingående tillskrifvit honom med underrättelse härom. Dessa ofvannämnda handlande, hvilkas namn voro Knoph och Leight, medförde ett bref från grefve Trampe, hvaruti han skref till Järta, att ehuruväl han hört, att fred blifvit ingången mellan Sverige och Danmark, så var han okunnig om dess innehåll. Då detta bref var skrifvet den 12 februari, syntes en sådan okunnighet vara så mycket oförklarligare, som prins Kristian omedelbart efter fredens ingående företagit en resa till Trondhjem för att söka vinna invånarne uti detta distrikt för sin sak och upplifva deras längtan efter Norges oberoende. Järta gjorde allt hvad han kunde för att för dessa herrar förklara traktatens innehåll, att nämligen konungen af Sverige verkligen till följd af densamma nu var deras konung — — — —; de tycktes äfven öfverbevisade härom, när de lämnade honom, och föreföllo nöjda med den erhållna upplysningen, antingen de nu i själfva verket voro fredliga medborgare, som voro okunniga om händelsernas verkliga gång, eller de, hvilket likväl är svårt att tro, voro utskickade spioner. Järta trodde sig dock hafva anledning misstänka, att sådana personer ej åt honom, som var en man, hvilken var sitt rike och sin konung tillgifven, anförtrott sina verkliga känslor, och skickade därför en pålitlig person under förevändning af något slags handel till grefve Trampe för att underhandla och skaffa honom bättre kännedom om de verkliga tänkesätten i landet. Genom denne man, hvars namn var Andersson och som väl fullgjorde sitt uppdrag, fick Järta veta, att norrmännen ingalunda voro hågade att komma under svenskt herravälde och att prins Kristian gjorde allt hvad han kunde för att hålla dem i okunnighet om hvad som skett.

[ 40 ]Emellertid hade underrättelser ankommit från kronprinsens högkvarter, att denne efter erhållen kännedom om det dröjsmål, som förhindrat Norges intagande, genast meddelat kejsar Alexander detta och begärt hans bistånd samt att han utaf denne kejsare erhållit det mest lugnande svar. Han förklarade sig nämligen ingalunda kunna taga parti för den, som var upprorisk mot sin konung, och ej heller ämna underteckna någon traktat med Danmark, förrän Norge blifvit vårt och traktatens helgd erkänd. Kejsaren hade till och med erbjudit sig att skicka trupper för att därtill medverka.

— — — Prins Kristian försökte att direkt skrifva till konungen och skickade brefvet till grefve Essen, som öfverlämnade det till konungen, men det blef återsändt oöppnadt. Grefve Engeström anförde på konungens befallning på ministeriell väg klagomål hos konungen af Danmark och begärde förklaring öfver prins Kristians uppförande samt anhöll, att prinsen skulle få förnyad befallning att med det första öfverlämna de befästade platserna samt att han skulle förklaras för rebell, om han fortfore att ej vilja göra detta. Konungen af Danmark ville ingalunda öppet synas godkänna detta uppror, ehuru det nog är troligt, att han under hand befrämjade detsamma; han hade därför redan den 17 och 19 januari sändt prinsen befallning att bringa traktatens bestämmelser till uppfyllelse, men denne sökte på alla sätt undvika detta och föregaf som skäl, än att han vore på resor, än äfven att han icke erhållit någon uttrycklig befallning; allt detta var dock endast för att kunna vinna tid, emedan han skickat en herr Anker till England för att hos hofvet därstädes utverka understöd. Hofvet i Danmark gjorde äfven allt för att [ 41 ]afhålla Ryssland och Preussen samt Österrike från att understödja Sveriges planer. Ryssland tillbakavisade alla de förslag, som Danmark gjorde i detta afseende, emedan kejsaren önskade, att Sverige skulle få Norge, och dessutom var bunden genom sitt med traktaternas helgd beseglade löfte till konungen. — — — — — — — — — — — —

Preussen stod äfven uti en alltför stor tacksamhetsskuld till Sverige för att icke likaledes förklara sig till dess förmån. Kronprinsen kunde verkligen hafva berättigade anspråk på erkänsla, emedan han tvenne gånger räddat Berlin från att af fransmännen blifva intaget. Dessutom hade kronprinsen, innan han lämnade sitt understöd, i konungens namn ingått en traktat med detta land, hvarigenom besittningen af Norge garanterades Sverige. Österrike hade genom sina ministrar uti Danmark snarare motverkat än understödt kronprinsens planer, men genom underhandlingar och ihärdighet lyckades denne likväl slutligen vinna äfven detta land och med detsamma afsluta en traktat.

Herr Tawast, hvilken efter freden i Kiel hade kvarstannat uti Köpenhamn i egenskap af svensk minister, gjorde framställning om att prins Kristian skulle af konungen af Danmark erhålla befallning att uppfylla traktaten, och den 8 februari förnyades befallningarna i detta syfte; sedan prinsen förklarat sig för regent, aflämnade Tawast på konungens befallning till den danska ministären ytterligare en not med anhållan, att prins Kristian, såvida han ej genast lydde, skulle förklaras för rebell och förlustig sina rättigheter till tronföljden. Herr Rosencrantz lofvade med anledning häraf, att konungen skulle gifva prinsen sådan befallning och att några framstående personer skulle sändas till honom för att bestämdt fordra uppfyllandet af villkoren, men han [ 42 ]lämnade däremot intet svar på den framställning, som blifvit gjord angående tronföljden, hvilket dock varit önskvärdt, för att man med säkerhet skulle kunna veta, om man vågade lita på Danmarks uppriktighet, hvilken man hade anledning att betvifla.

Grefve Essen skickade några pålitliga personer, hvaribland några af sina egna adjutanter, till Norge för att få kännedom om det allmänna tänkesättet i landet och äfven i det inre däraf kunna sprida konungens proklamationer, men det besked han genom dessa erhöll var ingalunda lugnande, ty de meddelade, att norrmännen icke hade någon lust till en förening med Sverige, och detta icke blott till följd af nationalhatet utan äfven därför, att det danska partiet redan förklarat sig för prins Kristian. — — — —

Det föreföll därför i slutet af denna månad, som om norrmännen ej skulle vilja underkasta sig, utan att de därtill med vapenmakt tvingades, hvarför grefve Essen ansåg sig tvungen att å nyo förbjuda leverans af spannmål från Sverige, i förhoppning om att behofvet däraf desto snarare skulle förmå dem att gifva med sig. Han gaf dock bönderna fortfarande spannmål uti små partier eller hvad de behöfde för sitt eget och sina familjers uppehälle, emedan han trodde sig därigenom kunna vinna dem på sin sida.
— — — — — — — — — — — — —



[ 43 ]

April månad 1814.

—   —   —   —   —   —   —   —   —   —   —   —   —   

Kronprinsen hade tagit en verksam del uti alla de stora händelser, som under tiden tilldragit sig i Europa, men såsom själf varande fransman hade han uppträdt med all den grannlagenhet, som var af nöden för att icke förefalla såsom en fiende till sitt eget fosterland utan endast synas uppträda för att bidraga till dess och hela världens befrielse; han hade försökt skaffa sitt adoptiva fädernesland en verklig fördel och genom de allianser, som han ingått, samt den utvidgning det erhållit uti Norge, betrygga dess tillvaro och oberoende samt bevara detsamma från att blifva en lekboll för sina grannar. Om än han icke ännu fullkomligt lyckats genomdrifva denna sin plan, har man dock anledning hoppas, att den vansinniga högfärden och ärelystnaden hos prins Kristian må blifva bestraffad och att det folk, hvars olycka hans uppförande bereder, till slut dock må finna lyckan under den faderlige konungs spira, som ej önskar något högre än dess väl.   —   — Kronprinsen har verkligen ådagalagt en så stor grannlagenhet, att det måste uppväcka beundran lika väl hos en eftervärld som hos hans samtid. Måtte nu freden, så behöflig för alla makter, hvars krafter och tillgångar äro uttömda, blifva resultatet af dessa tilldragelser, så att mänskligheten ändtligen må kunna få andas ut i lugn och ro.   —   — Emellertid tyckas ej alla olyckor ännu vara slut, ty i detta ögonblick, då hela Europa hoppas få njuta fredens välsignelser, är dock icke lugnet återställdt uti Norden, alldenstund Norge icke ännu fullständigt är uti vara händer och [ 44 ]en ung furstes ärelystnad hotar att där upptända en härd, som på nytt kan komma krigets eld att utbryta uti Europa. Det var fruktan härför, som föranledde kronprinsen att med sina svenska trupper mindre skyndsamt hasta till de allierades hjälp, då de intågade i Frankrike; han ville söka bevara dessa trupper oförminskade för att kunna använda dem emot den, som vill sätta sig emot eröfringen af det rike, som han med dessa trupper genom sitt anfall på Holstein förvärfvat, och man kan nästan påstå, att han genom traktaten i Kiel endast utbytte detta hertigdöme mot Norge, som likväl var honom på förhand tillförsäkradt genom fördrag med de trenne allierade stormakterna, Ryssland, Preussen och England, hvilket fördrag Österrike äfvenledes snart därefter biträdde.  —  —  —  —  —  —  — 
—  —  —  —  —  —  —  —  —  —  —  —  — 

Frankrikes minister i Köpenhamn, herr Alquier, hade af konungen af Danmark blifvit rådfrågad uti allt, som rörde Norge, och man påstår äfven, att det var han, som på Napoleons befallning först framställde förslaget, att prins Kristian skulle skickas till Norge, sedan konungens svåger, prins Fredrik af Hessen-Kassel, hvilken efter aflidne kronprinsen Karl August fått högsta befälet därstädes, blifvit återkallad; det ansågs, att det skulle vara mycket smickrande för norrmännen att erhålla den presumptive tronarfvingen till högste chef, och det är mycket troligt, att det äfven var herr Alquier, som hade uppgjort den planen, att han skulle få befallning att till hvad pris som helst söka åt Danmark bevara Norge.   —  —  —  —  —  —  —  —  — 
Efter de händelser, som timat i Frankrike, och då han ej mer kunde hoppas på Napoleons hjälp, hade man kunnat vänta, att denne furste skulle öfvergifva de planer, som hans [ 45 ]ärelystnad ingifvit honom, men han litade tvifvelsutan på att England skulle intressera sig för att Norge finge behålla sitt oberoende, emedan engelsmännen från detta land erhålla ej blott hvad de behöfva för byggandet af sina fartyg utan äfven matroser, som äro bättre än deras egna.   —  — 
England hade nog icke heller så villigt gått in på att Norge öfverlämnades åt Sverige, om det icke på kontinenten varit i behof af Sveriges hjälp, men nödvändigheten var nu för engelsmännen lag, och de måste hålla de löften, som traktaten beseglat. —  —  —  —  —  —  —  —  —  — 

På herr Tawasts begäran, att hofvet i Danmark skulle förklara prins Kristian för rebell och förlustig arfsrätten till kronan efter konungens död, svarade herr Rosencrantz, att, äfven om det fosterland, som han älskade högre än någon annan, därigenom kunde blifva utsatt för de största olyckor, kunde han ingalunda tillråda konungen detta, som stred emot landets lagar, ty, ehuru han uti förvaltningen af riket vore fullkomligt enväldig, kunde konungen icke handla emot den grundlag, som bestämde dynastiens okränkbarhet.

Under tiden erhöll grefve Essen genom de spioner, som vår minister hade i Köpenhamn, kännedom om att det i Danmark var fråga om en sammansvärjning för att afsätta konungen och förklara prins Kristian för konung af Danmark och Norge samt att en af prins Kristians agenter, vid namn Gyllenpalm, som förut varit sekreterare vid danska legationen i Stockholm, skulle under förevändning att där hälsa på sina föräldrar resa till Norge med en mängd bref och papper. Denne kom äfven till grefve Essens högkvarter, där han ej blott blef förhörd utan äfven visiterad, hvarvid man hos honom fann mycket misstänkta [ 46 ]bref, uti hvilka det till och med omförmäldes, att en revolution skulle inom fjorton dagars tid äga rum i Köpenhamn för att afsätta konungen och på ett eller annat sätt göra sig utaf med honom; efter att mycket strängt hafva förhört honom lät grefve Essen, efter att hafva inberättat saken för konungen, under säker bevakning afsända honom såsom fånge till Stockholm, där han sattes på högvakten. Vare sig det var utaf fruktan att förlora lifvet eller därför att han var en pratmakare och lögnare (hvilket man redan märkt under hans förra vistelse i Sverige), så berättade han, då han förhördes, både hvad han visste och hvad han icke visste; det framgick dock af allt, att han var prins Kristian mycket tillgifven. Flera personer både i Norge och Danmark blefvo komprometterade genom hans arrestering, och många danska tjänstemän blefvo misstänkta; det var i synnerhet en norrman vid namn Tygeson, som blef det i särdeles hög grad. Vid detta tillfälle handlade konungen mycket ädelmodigt, och jag måste göra grefve Engeström den rättvisan, att det var han, som rådde honom härtill; det beslöts nämligen, att konungen skulle skrifva ett egenhändigt bref till konungen af Danmark och meddela honom, att det konspirerades emot honom och kanske till och med traktades efter hans lif. Sedan konungen af Danmark härom fått kunskap, blef herr Tygeson förvisad till sina egendomar på Jylland, och de öfriga misstänkta personerna afsattes från sina ämbeten.

Emellertid samlades den af prins Kristian sammankallade riksdagen på Eidsvold, en egendom tillhörig prinsens trogne anhängare herr Anker, och man väntade sig, att prinsen skulle blifva utropad till konung. Ehuru danske konungens minister, herr Rosencrantz, icke just [ 47 ]var känd för att vilja understödja prinsen, visste man dock, att han icke ogärna såg, att svårigheter gjordes för att draga ut på tiden med föreningen med Sverige. Hans i Norge bosatte broder var däremot en ifrig anhängare af landets oberoende och önskade nog att genom att behålla den danska dynastien kunna bevara riket åt Danmark. De båda bröderna kommo antagligen väl öfverens härutinnan, och ägaren till Eidsvold, herr Anker, delade troligen deras åsikt. Den 10 i denna månad församlades riksdagen, som norrmännen benämna »Storting»; sedan urminnes tid visste norrmännen ej hvad det ville säga att vara fria, ty deras konungar hade alltsedan drottning Margaretas tid varit despoter. De enda lagar de hade angingo rättskipningen, och deras regeringsform bestod uteslutande uti konungens vilja, som var deras lag.  —  —  Då nu landet ännu aldrig haft en riksförsamling, mötte det svårigheter att bestämma, huru den skulle organiseras, man arbetade på att åstadkomma en blandning af den svenska, den engelska och den franska författningen på grundvalen i Norges egen gamla lag. Där fanns ingen adel, som genom bördsrätt hade rätt till säte uti deras församling, utan man bildade två kamrar, till hvilka man lät välja ombud distriktvis och alltefter storleken hade distrikten två eller tre ombud vid stortinget. Prins Kristian lät, för att vara säker om öfvervikt, välja alla arméens officerare och till och med många soldater. Man visste, att han redan förut ämnat låta förklara sig såsom konung men att hans omgifning tillrådt honom att hellre låta välja sig af stortinget, hvarför man nu väntade hans val.

Prins Kristian öppnade stortinget med ett tal, hvaruti han ordade om frihet, oberoende och fosterlandets försvar [ 48 ]till den sista blodsdroppen. Sedan först finanserna och utbetalningar till arméens underhåll hade ordnats, blef prinsen utaf församlingen utropad till konstitutionell konung, hvarefter densamma genast svor honom trohet såsom laglig suverän. Prinsen lät bland allmänheten utsprida det ryktet, att han hade att räkna på understöd från främmande makter, och begagnade sig utaf den omständigheten, att just vid denna tidpunkt några fartyg ankommit till Bergen med spannmål och andra lifsmedel, för att låta påskina, att dessa främmande makter redan börjat sända honom allt hvad han behöfde. Norges fredliga inbyggare, hvilka hittills uti sin oskuld icke tänkt sig möjligheten af att någon ville bedraga dem, trodde allt hvad han inbillade dem. Den stora hänförelse, som framkallades af tanken på det oberoende, med hvilket man smickrade norrmännen, gaf sig uttryck uti patriotiska skänker till statskassan, dit man lämnade alla pengar, som funnos uti enskildas kassor; de, som inga pengar hade, skickade spannmål och lifsmedel samt hvad de kunde äga uti öfverflödsartiklar. Fruntimren sände sina guldsmycken, och de, som ägde juveler, sålde dem för att lämna pengarna därför. Man beslöt att inrätta en bank och utsläppte tills vidare papperspengar, betalbara i Köpenhamns bank, hvilket dock ej för dem var någon särdeles god rekommendation i anseende till det dåliga skick, hvaruti Danmarks finanser voro. De förlorade också ganska snart sitt värde, så att prinsen blef tvungen att utfärda ännu mera sådant pappersmynt.

—  —  —  —  —  —  —  —  —  —  —  —  — 



[ 49 ]

Maj månad 1814.

—  —  —  —  —  —  —  —  —  —  —  —  — 

Uti Danmark fruktade man ett angrepp efter återkomsten af kronprinsens trupper och tvingades därför att lyssna till hvad vår minister i Köpenhamn fordrade angående påskyndandet af Norges öfverlämnande och åläggande för prins Kristian att lyda befallningarna härom. Man uppfyllde äfven hvad som yrkades med afseende på herr Tygeson. Då konungen uti det af mig under april månad omnämnda brefvet underrättat konungen af Danmark, att det vore fråga om en revolution i Köpenhamn, var denne äfven tvungen att vidtaga åtgärder för att försäkra sig om de personer, som voro invecklade i sammansvärjningen. Herr Moltke förlorade sin plats såsom statsråd, och en herr Beck, som var tulldirektör, arresterades. Herr Tygeson blef endast förvisad till sina gods på Jylland. Herr Becks förseelse bestod däruti, att han afskickat spannmål till Norge, hvilket var förbjudet, emedan man ville försöka att därigenom tvinga norrmännen att gifva med sig, då de till följd af den dåliga skörden voro uti stort behof däraf. Vi lofvade dem, att de skulle få spannmål från Sverige till billigt pris, men Danmark försökte på alla sätt att skicka dit sådan, och denne tulldirektör hade med herr Gyllenpalm skrifvit till några bekanta i Norge för att meddela dem ett förslag, huru de på säkert sätt skulle kunna införa till Norge kontraband af spannmål och lifsmedel. Emedan man ej lät herr Gyllenpalm vara i okunnighet om någonting, som sammanhängde med hans arrestering på högvakten i Stockholm, där han ännu befann sig, fick han [ 50 ]äfven kännedom om de arresteringar och de bestraffningar, som ägt rum, och när han fick veta, att statsrådet Moltke blifvit afsatt, föranleddes han af sin stora meddelsamhet att försäkra, att revolutionen därigenom blifvit så mycket säkrare i Danmark, emedan denne var hämndlysten och för visso skulle vilja hämnas. Fältmarskalken Toll hade samtidigt uppsnappat ett fartyg vid skånska kusten, på hvilket man fann blecklådor med bref, uti hvilka författarne uttryckte sitt missnöje med den danske konungen och Norges afträdande till Sverige; brefven innehöllo dessutom loftal öfver prins Kristians försök att bevara detta rike åt Danmark. Herr Toll, som alltid varit afvogt sinnad emot Danmark och ej kunde tåla danskarne, hade alltid haft lejda spioner uti Köpenhamn och var därför nu mycket belåten att kunna göra dem skada, hvilket han också försökte på alla sätt. Han skickade brefven till grefve Engeström, men denne dröjde genom en oförlåtlig försummelse att visa dem för kungen, hvilket var lika besynnerligt som oförklarligt. Kungen blef visserligen vredgad men var för god att göra honom de förebråelser han förtjänat.  —  —  —  —  —  —  —  —  —  —  —  —  — Så snart konungen af Danmark hade fått kännedom om Sveriges bestämda fordran, att prins Kristian skulle uppfylla Kiel-traktaten, skickade han ett sändebud till Paris för att därstädes underhandla med kejsaren af Ryssland och försöka erhålla fred, men grefve Moltke, som förut varit använd i Sverige och som nu var sänd i detta uppdrag, fick ingalunda något gynnsamt svar; kejsaren vägrade honom audiens och lät säga honom, att, så länge icke Kiel-traktaten vore uppfylld, skulle han ej ratificera någon fred med Danmark, men lofvade att göra detta, så snart [ 51 ]Norge blifvit till Sverige öfverlämnadt; han lät honom äfven förstå, att det icke var någon tid att förlora, emedan Bennigsen hade fått befallning att intåga i Holstein och icke stanna, förrän han vore vid Köpenhamn. Detta svar förmådde verkligen konungen af Danmark att göra ett försök att få prins Kristian att lyda de redan gifna befallningarna, och han afsände jämlikt det redan genom herr Rosencrantz till Tawast gifna löftet amiral Bille och en af sina adjutanter, herr Löwenstierne, till Norge. Då amiral Bille, som ej fick komma öfver gränsen utan prins Kristians tillåtelse, hindrades af förposterna att komma fram, underrättade han prinsen om sin ankomst men fick till svar, att denne gärna skulle taga emot honom såsom enskild person men ingalunda såsom sändebud från konungen af Danmark, alldenstund han antoge, att denne skulle fordra, att han öfverlämnade fästningarna. Amiralen blef därför tvungen att återvända till Danmark med oförrättadt ärende.

Prinsen hade kort förut skrifvit ett bref till grefve Essen för att säga honom, att han önskade ett sammanträffande med honom för att få tillfälle öfvertyga honom, att han förtjänade hans högaktning, men grefve Essen svarade i höfliga men bestämda ordalag, som borde göra intryck, och förehöll honom det vansinniga i hans uppträdande samt vägrade sammanträffa med honom, emedan hans plikt för närvarande förbjöd honom detta.

Kronprinsen hade redan i början af april från Paris rest tillbaka till sin armé och fick vid sin återkomst kännedom om allt, som passerat; han hade underhandlat med så väl kejsar Alexander som kejsaren af Österrike och konungen af Preussen, äfvensom med lord Castlereagh, [ 52 ]hvilka representerade de fyra stormakter, som garanterat Kiel-traktaten och därför ej kunde vägra att försöka tvinga konungen af Danmark att uppfylla densamma; de båda kejsarne och konungen af Preussen skrefvo därför hotfulla bref till denne konung för att göra honom föreställningar och tillkännagåfvo samtidigt, att de ämnade skicka sändebud till Köpenhamn med uppdrag att ordna de norska angelägenheterna till Sveriges förmån samt voro fast beslutna att med sina trupper understödja dessa underhandlingar. England hade äfven lofvat detsamma samt afskickat fregatter för att blockera Norges hamnar. Man visste redan, att en af kejsar Alexanders adjutanter, vid namn Orloff, fått befallning att begifva sig till Köpenhamn och där invänta de andra underhandlarnes ankomst, hvilka tillsammans med honom skulle arbeta på traktatens uppfyllande. Kejsar Alexander var i synnerhet mycket ifrig att söka bidraga härtill och förklarade offentligt, att det ej blott vore hans vänskap för kronprinsen, som ålade honom att skaffa Sverige Norge, utan att äfven hans heder fordrade det. För att icke riskera att misslyckas ansågs det vara nödvändigt att kunna med vapenmakt gifva eftertryck åt dessa underhandlingar, hvarför man måste uppskjuta sändebudens afresa, till dess trupperna kunde hinna anlända. Det skulle visserligen ej varit särdeles svårt för Bennigsens armé, som uppehöll sig uti närheten af Hamburg, att göra ett infall uti Holstein, men densamma hade hittills full sysselsättning med att försöka fördrifva marskalk Davoust, prins af Eckmühl, hvilken ej kunde förmås att öppna Hamburgs portar för de allierade.

—  —  —  —  —  —  —  —  —  —  —  —  — 

Konungen af Danmark hade sålunda genom sina intriger för att hindra Norges öfverlämnande kommit därhän, [ 53 ]att han nu vore hotad att, om ej att helt och hållet gå under, likväl blifva utsatt för ett krig, som hvarken hans finanser eller hans föga krigsvana trupper gjorde för honom uthärdligt. För att därför åtminstone kunna få behålla sitt återstående rike måste han uppoffra prins Kristian, ett i sanning något grymt medel, då det var tydligt, att denne endast handlat efter sin suveräns order, ehuru han uppträdde såsom upprorsmakare emot honom — han blef därför nödsakad att besluta sig för att gifva denne dementi.

Så snart kronprinsen ankommit till sitt högkvarter, gaf han sin armé befallning att sätta sig uti marsch mot Östersjöns kuster; han hade först tänkt låta de svenska trupper, som voro utanför Maastricht och däromkring, tillsammans med de allierades trupper gå om bord uti Holland och direkt afgå till Norge för att landsättas uti Bergen och Kristiania. Kronprinsen kunde, såsom understöd för att betvinga Norge, räkna på att erhålla 15,000 man från Ryssland och åtskilliga fartyg, som skulle komma från Arkangel, samt äfven, om han det begärde, 10,000 man från Preussen, han fruktade dock att härigenom uppreta norrmännen och öka nationalhatet samt hoppades i godo kunna betvinga detta nomadfolk, hvarför han beslöt sig för att endast begagna sig utaf de allierades underhandlingar och uteslutande använda sina svenska trupper samt därigenom undvika att behöfva stå i tacksamhetsskuld till någon. Samtliga svenska trupper afsändes på olika vägar till Lybeck, Wismar och Stralsund, dit svenska oväpnade linieskepp och transportfartyg sändes för att föra dem genom Sundet och landsätta dem i Göteborg och andra närmare Norge belägna hamnar och därigenom förorsaka landet mindre besvärligheter.

[ 54 ]Kronprinsen själf följde med den afdelning af arméen, som befann sig vid högkvarteret, och lämnade densamma i Lybeck för att ensam med sin svit fara öfver till Sverige, alldenstund kungen längtade att råka honom efter att uti fjorton månader ha varit skild från honom. Då kronprinsen gick om bord, utfärdade han en proklamation till soldaterna för att tacka dem för deras tapperhet och oförtrutenhet under fälttåget samt uppmana dem till mod och ståndaktighet för att få traktaten respekterad och Norges eröfring genomdrifven. Han uppmanade dem att, för den händelse ej de fredliga underhandlingarna lyckades och kriget å nyo skulle utbryta, erinra sig, att det var egna bröder och landsmän, som de skulle bekämpa och därför måste behandla med den största humanitet. Den svenska arméen, som blott delvis fått vara med uti striden, var synnerligen missnöjd att nu få återvända hem utan att något tillfälle gifvits densamma att visa Europa prof på sin tapperhet. Det var i synnerhet de unga, som knotade öfver att de aldrig fått täfla med de öfriga allierade trupperna, hvilket sårade deras egenkärlek, ty den svenska naturen är krigisk, och de hade blifvit upplifvade af de exempel, som de fått skåda, de beklagade sig öfver att kronprinsen i trots af sitt löfte att kämpa i spetsen för dem, uteslutande fört de ryska och preussiska trupperna i striden och i alla fältslag endast användt svenskarne uti reserven, hvilket hade förödmjukat dem. Proklamationen inverkade likväl uppmuntrande, hvarför de med glädje gingo ombord under förhoppning att nu åtminstone få tillfälle att få förvärfva den krigsära, som hittills endast kommit de andra nationer till del, tillsammans med hvilka de gjort fälttåget i Tyskland; [ 55 ]framtiden utvisade dock, att deras hopp äfven denna gång skulle blifva sviket.

—  —  —  —  —  —  —  —  —  —  —  —  — 




Juni månad 1814.

—  —  —  —  —  —  —  —  —  —  —  —  — 

Genast efter sin hemkomst började kronprinsen vidtaga åtgärder för att anskaffa de medel, som behöfdes till underhåll af den armé, som skulle tåga emot Norge, äfvensom af den, som var under grefve Essens befäl och som redan hade kostat ganska betydligt. Kronprinsen hade med sin vanliga frikostighet nästan uttömt de tillgångar, som han hittills hade haft.   —  —  —  —  —  —  —  —  —   —  —  —  Han fruktade därför, då han gjorde en beräkning öfver hvad fälttåget skulle kosta, att han icke skulle kunna hafva tillräckliga tillgångar att kunna hålla ut någon längre tid men ansåg sig likväl tvungen att försöka göra en yttersta ansträngning för att kunna vinna Norge. De subsidier, som England hittills betalat, upphörde, sedan fälttåget i Tyskland var slut och freden undertecknad. Kronprinsen är mycket beräknande, och jag har själf hört honom säga, att han endast hade medel att göra fälttåget under två eller tre månader och att därefter alla tillgångar skulle blifva uttömda, hvarefter det skulle vara nödvändigt att sammankalla ständerna, om det måste fortsättas någon längre tid. Han var verkligen mycket missnöjd öfver att å nyo behöfva draga i fält, och detta utaf flera skäl. För det första, voro de subsidier, som ännu icke hade blifvit använda, afsedda för att bilda en fond för oförutsedda oroligheter, [ 56 ]för det andra ansåg han, att ett förlängdt krigstillstånd skulle befordra hatet mellan de båda nationerna, som voro ämnade att blifva förenade, då han i stället ville göra allt för att om möjligt utplåna detta nationalhat.

—  —  —  —  —  —  —  —  —  —  —  —  — 

Kronprinsen hoppades likväl, att prins Kristian icke skulle kunna stå emot så särdeles länge, emedan Norge saknade alla möjligheter att kunna förskaffa de behöfliga penningarna och ej heller hade några andra allierade, som kunde lämna subsidier eller trupper, förutom möjligen Danmark, men denna makt betydde icke härvid särdeles mycket i anseende till dess egna dåliga finanser. Man märkte verkligen tydligt, att de norska angelägenheterna oroade kronprinsen, hvilken efter sin återkomst var tankfull och dyster, då han märkte, att penningarna började tryta; regementena, som voro på väg hem, beklagade sig öfver att de, då de kommo fram till Östersjöns kuster, icke fått ut sin sold under tre månaders tid, ovisst är dock huruvida detta berodde på någon försummelse eller på bristande tillgångar. Prinsen beräknade äfven, att han icke skulle kunna få under vapen mera än 35 eller högst 45 tusen man, hvilket delvis föranleddes af de förluster, som den från Tyskland återvändande arméen lidit genom döda, sårade och sjuka, hvarigenom den från 30 tusen, som aftågat härifrån, blifvit nedbringad till 22 eller 24 tusen; grefve Essens armé bestod, af högst 15 tusen man, hvilket således tillsammans utgjorde omkring 40 tusen, och om därtill lades den oöfvade reserven, som kunde beräknas till 5 eller 6 tusen, så fick man ihop 45 tusen man. Äfven om man skulle antaga, att arméen skulle kunna gå upp till 50 tusen man eller något mera, kunde förmodligen norrmännen få [ _ ] [ 57 ]ihop lika mycket, och det var dessutom för dem mycket lättare att försvara sig uti de bergpass och bland de höga berg, som finnas där i landet och hvilka vi hade att tåga öfver, hvarför vår ställning var mindre gynnsam och medförde svårigheter att kunna hålla ut länge. Skulle man därför nödgas fortsätta kriget någon längre tid, behöfdes det nödvändigt hjälptrupper, hvilka man skulle betala och hvarigenom sinnena ännu mera skulle uppretas. Allt detta gaf kronprinsen anledning att önska få slut på tvistigheterna så fort som möjligt, då dessutom arméens rekrytering medförde svårigheter i anseende till den glesa befolkningen i Sverige, hvilket för endast fyra år sedan varit utsatt för ett det mest förödande krig, som kostat mycket folk. Han ville därför försöka att underhandla uti godo, och först om ej detta lyckades tillgripa våld för att underkufva norrmännen samt låta Bennigsen intåga i Holstein för att återtaga fästningarna Glückstadt och Fredriksort samt om möjligt intaga Rendsburg och sätta sig i besittning af det danska området på den tyska sidan och därefter vända sig mot Själland.

—  —  —  —  —  —  —  —  —  —  —  —  — 



[ _ ]


  1. Uti ett bref af den 8 januari 1814, från Kiel, skrifver kronprinsen härom till drottningen följande: »Glückstadt har kapitulerat. Det är för mig så mycket ärofullare att för Eders Majestät kunna omförmäla denna fästnings öfverlämnande, som den blifvit ryktbar genom det motstånd den gjorde mot general Tilly, hvilken år 1628 blef tvungen att upphöra med belägringen däraf, en belägring som general Torstensson ej ens vågade försöka åren 1643 och 1644. Denna tilldragelse, som timat i samma ögonblick, som fientligheterna börjat på nytt, gifver mig en stor lättnad för mina operationer, hvilka jag med sådan ifver ämnar pådrifva, att jag hoppas att med det allra första kunna för konungen tillkännagifva, att Danmark återkommit till insikt om sina verkliga intressen och beslutar sig för att antaga den fred, som man har föreslagit detsamma.»
  2. I ett bref, dateradt Kiel den 13 jan. 1814, skrifver kronprinsen till drottningen: »Jag har den äran att meddela Eders Majestät, att freden blifvit sluten med Danmark, denna tilldragelse skulle komma att utgöra en prydnad för Hans Majestäts sköna regeringsdagar, och jag känner mig lycklig att kunna vara den förste, som gifver honom sin hyllning såsom konung af Norge. Jag ber Eder, madame värdigas emottaga mina lyckönskningar till denna nya titel och tillåta mig att uttala mina lifligaste önskningar, att ni länge må däraf få njuta vid sidan af Hans Majestät; min största lycka skall blifva att däraf få vara ett vittne, och jag försäkrar Eders Majestät, att min son delar alla dessa mina känslor.»
  3. Drottningen skrifver i sina memoarer under november månad 1814: — — — Sedan för närvarande de gamla dynastierna öfverallt börja att åter inträda uti sina forna rättigheter, hyser kronprinsen en ganska stor farhåga för att hans egen ställning skulle komma att hotas. Dessa hans misstankar hafva nästan urartat till en fullständig sjukdom, och de kunna verkligen i trots af alla hans framstående egenskaper svårligen ursäktas, alldenstund han icke borde hafva någonting att frukta från svenskarnes sida, men han är misstänksam till sin natur och hyser misstroende till alla främmande makter. Han är i synnerhet mycket orolig med anledning af alla de rykten, som uppfylla tidningarna rörande hans egen afsägelse och prins Gustafs återkomst. Följande har bland annat stått att läsa uti Journal des Débats: »Inom kort kommer kronprinsen att lämna Sverige, och nationen kommer att förklara sig för drottning Fredrikas son, prins Gustaf, en furste, hvars framstående egenskaper göra honom värdig att blifva härskare öfver denna tappra och krigiska nation.» Den omständigheten, att kejsar Alexander åtagit sig att vara prins Gustafs förmyndare, har ej heller bidragit att lugna honom, ehuru han ej borde hafva anledning misstänka kejsarens afsikter, då denne uti alla bref försäkrar honom om sin stora erkänsla. Kronprinsen förmådde icke dölja sin oro, att någon stormakt utaf afund öfver Sveriges tillkämpade ära och vunna lugn skulle för denne kronpretendents skull vilja framkalla krig eller åtminstone uppväcka svårigheter; nog borde han kunna vara lugn under kejsar Alexanders lifstid, men efter dennes död kunde ställningen blifva annorlunda. — — — — — — Jag hoppas likväl, att framtiden ej skall komma att undergräfva den lyckliga belägenhet, hvaruti Sverige nu kommit hufvudsakligen genom kronprinsens förtjänst. Måtte denne ej blott låta sig förledas af sitt misstänksamma lynne att låta sin hämdlystnad gå ut öfver denna oskyldiga familj, som hittills förhållit sig fullkomligt lugn, hvilket jag dock ej tror honom vara i stånd till, då han verkligen har ett mycket godt hjärta. Han skulle nog också själf förr eller senare få umgälla allt det onda han kunde komma att göra denna familj, och historien visar oss ju med talrika exempel, huru hvar och en, som förföljt oskyldiga och sökt skada dem, som äro olyckliga, själf fallit offer härför. Dock måste man erkänna, att oaktadt kronprinsen är mycket ärelysten, häftig och misstänksam till sin natur, så är han likväl ädel och högsinnad och kan nog icke vara i stånd till något sådant. — — — — — — Prinsen lämnar likväl ett tydligt exempel på att ingen människa finnes, som är fullkomlig, men de svagheter han har äro lätt förklarliga hos en furste, som ej är född till tronen men som till följd af en revolution kommit att blifva därtill vald; man kan också fatta anledningen till hans oro, så länge den från tronen uteslutne pretendenten ännu finnes till, huru litet han än för närvarande också är att frukta. Vare det långt från mig att tänka mig möjligheten af att svenskarne någonsin skulle kunna visa sig så otacksamma emot sin välgörare, kronprinsen, att de kunde kasta sina blickar på detta ännu omyndiga barn, men missnöjet och ombytligheten äro oberäkneliga, och framtiden kan komma att medföra hvad ej för närvarande anses möjligt.
  4. Drottningen skrifver i sina memoarer under juli månad 1814: — — — — Under det att konungens resa förbereddes, voro vi flera gånger ute på landet, där kronprinsen alltid var med och vi samtalade om mycket, då han bland annat bekräftade, hvad jag förut hade hört berättas, nämligen att han varit bestämd att bestiga Frankrikes tron, när Napoleon afsattes. Redan vid konferensen i Åbo, då koalitionstraktaten uppgjordes, hade kejsar Alexander föreslagit honom detta, men kronprinsen hade vägrat, föregifvande att han icke ville visa sig otacksam emot konungen, som adopterat honom, och den svenska nationen, som valt honom. När han kom till konferensen i Trachenberg, hade kejsar Alexander frågat honom, om han hade samma åsikt fortfarande, hvarvid han å nyo vägrat. Kronprinsen tillade, att hans heder fordrade, att han stannade i Sverige och att han dessutom funne sig väl härstädes samt att det icke vore uti hans smak att blifva kejsare eller konung i Frankrike. »Jag är lyckligare här, än jag skulle vara det i mitt eget fosterland, som sönderslites af partierna. Mitt mål är uteslutande att söka bereda svenskarnes lycka och konsolidera deras makt.» Jag frågade därefter kronprinsen, hvilken i så fall skulle hafva varit ämnad till konungens efterträdare, hvarpå han svarade, att han trodde, att man hade tänkt på storfursten Konstantin. Vid Leipzig hade franska krigsfångar äfven föreslagit honom att komma till Frankrike för att regera öfver dem, man hade äfven skickat en agent till honom i Liège för att öfvertala honom att låta sig proklameras, men han hade alltid varit fast besluten att återvända till Sverige. Jag sade honom då: »Men Ni hade varit rikare och lyckligare där än härstädes», hvarpå han svarade: »Jag hade likväl varit otacksam, och det är det värsta jag vet.» Dessa ord göra honom heder. Han tillade: »Jag visste, att fransmännen önskade blifva befriade från Napoleon och att man mot min vilja skulle hafva valt mig, om jag kommit till Paris, och det var därför, som jag icke ville begifva mig dit. Till och med när jag sedan kom till Paris, förebrådde mig marskalk Ney och flera andra af mina vänner, att jag icke kommit, då man föreslog mig det, och förklarade, att till och med då ännu var tid att proklamera mig till Frankrikes suverän, alldenstund Ludvig XVIII ännu icke blifvit allmänt erkänd, samt att detta mycket lätt skulle hafva låtit sig göra i trots af de fientliga arméerna, som voro i Paris, och af grefve d’Artois’ ankomst.» Det är sant, att franska arméen ingalunda ville hafva någon prins af huset Bourbon utan var kronprinsen mycket tillgifven och alltid hade älskat och värderat honom, prinsen försäkrade, att han vägrat till allt detta, emedan han ansåg ärofullare att hafva vunnit Norge och därigenom konsoliderat Sveriges makt och oberoende, hvilket skall blifva honom en evig ära, när han däruti slutligen lyckas, och detta hoppades han snart skulle ske. Allt detta är också helt och hållet hans verk, och Sverige skall aldrig kunna visa honom tillräcklig erkänsla härför.
  5. I ett bref från Liège af den 23 mars 1814 skrifver kronprinsen till drottningen: — — — — — — — — Jag har med ledsnad erfarit den oro, som konungen har för mig uttryckt sig hafva hyst med anledning af det i Stockholm utspridda ryktet, att jag blifvit eller att jag skulle blifva utsedd till suverän i Frankrike. Jag beder Eder, madame, tro, att ingenting i mina ögon kan uppväga den utmärkta äran att få vara hans adoptivson och att min proklamation till fransmännen framhåller på det tydligaste mina känslor för mitt nya fosterland och för den gode och aktningsvärde suverän, som därstädes härskar.