Sverige och Norge 1814/VII

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  VI
Sverige och Norge 1814
skildringar af
H.M. Drottning Hedvig Elisabet Charlotta
enligt utdrag ur hennes brefväxling med
H. Exc. Herr Grefve E. Ruuth
samt hennes efterlämnade egenhändiga memoarer
öfversatta och utgifna af Carl Carlson Bonde

VII
VIII  →


[ 82 ]

VII.

Från h. m. drottningen till h. exc. herr grefve Ruuth.




Uddevalla den 4 augusti 1814.

I mitt sista bref omtalade jag för eder de sista tilldragelserna, nämligen att kommissarierna hade återkommit och hade bra egendomliga förslag att framställa samt att de slutligen ingenting kunnat uträtta, äfvensom att kronprinsen lämnat oss den 27 och kungen den 28 samt att jag följt kungen ett stycke på väg.

Här följer nu en fortsättning af mitt senaste, hvilket törhända knappast ännu hunnit komma fram, ty då jag icke visste, hvar ni vistades, skref jag på detsamma Helsingborg, Ystad och Marsvinsholm; sedermera har jag fått veta, att ni verkligen är i Helsingborg, hvarför jag dit adresserar detta bref.

Härmed vill jag lämna eder de nyheter, som kommit oss till handa under de två senaste dagarna och hvilka äro ganska gynnsamma. Man har svårt att förstå, huru de genast i första ögonblicket kunnat öfvergifva de förskansningar, som de med mycken möda hade uppfört medelst nedhuggna träd och som voro nästan ointagliga. Grefve Essen har tågat in uti landet på en väg, som man icke trodde, att han skulle kunna komma fram på, och detta har troligen högeligen öfverraskat dem.[1] De stannade på slätten [ 83 ]med en armé af högst åtta hundra man; sedan vi skjutit fyra eller sex böss-skott, besvarade de visserligen dessa men mycket svagt, och sköto därvid genom hatten på en svensk bonde ifrån gränsen, hvilken tjänstgjorde såsom vägvisare. (Ni finner närmare detaljer uti närslutna brefutdrag).[2] Efter de första skotten begåfvo de sig på [ 84 ]flykten, kastade till och med ifrån sig kläderna för att lättare komma undan. Dessa stackars människor förefalla mycket okunniga; de hafva ingen kännedom om konungens och kronprinsens proklamationer eller afsikter, och prästerna hafva inbillat dem, att svenskarne äro djäflar, som ej respektera någonting, vare sig järn eller eld, och som använda våld och rof samt i intet afseende äro att lita på. Passagen vid Svinesund, som kanske är det starkaste pass i hela världen, öfvergåfvo de utan att lossa ett skott, och ni finner af närslutna utdrag ur bref, att man bemäktigat sig detta. Åt Hvalö-hållet har det dock ej varit på samma sätt som på fastlandet, ty där har en präst hållit ett tal för att uppmuntra sina församlingsbor och andra, som bo i grannskapet utom socknen, att svära sin verklige konung trohetsed, och han lyckades häruti så väl, att den officer af amiralitetet, som blef ditsänd för att taga emot eden, icke hade någon svårighet att få dem att afgifva densamma i konungens namn. Norrmännen bära sig i sanning i allmänhet mycket egendomligt åt. Hittills hafva vi ej lidit några stora förluster, men jag fruktar, att det ej skall komma att fortsätta sålunda.

[ 85 ]Forster är den ende af kommissarierna, som jag sett; de andra äro redan afresta efter att endast hafva farit igenom staden. Herr von Steigentesch ämnade den 16 vara framme i Wien; herr Orloff, ryssen, och herr Mårtens, preusaren, voro två personer, hvilka man försäkrade hade sina egna intressen att söka åstadkomma fred på hvad villkor som helst. De togo sig visserligen en annan ton efter att hafva sett vår armé och lärt känna kronprinsens beslutsamhet, och det var därefter, som Forster föreslog, att de skulle göra ett sista försök och återvända till prins Kristian, som dock var fåfängt. Kronprinsen inväntade icke deras återkomst utan tågade in i landet, och ni känner hvad som följde.

Kl. 2 samma dag. I detta ögonblick kommer Lövenskiölds bror, som varit i Strömstad i går. Man hade då slagits på grefve Essens kårs sida. En bror till Sparre, som är kammarherre hos mig, har blifvit sårad; hittills hafva vi dock lidit ringa förluster, men det ser ut att blifva alvarsamt. Jag hade trott, att det hela blott skulle blifva en barnlek, men ty värr finner jag, att man ej kan lita härpå. Lövenskiöld berättade för mig, att man slagits bra och att vi hade fått flera sårade men att vi hade tagit krigsfångar till ett antal af omkring femtio. Som ni finner utaf brefutdragen har man äfven hört kanondån från hafssidan, och jag förmodar, att, då brefven förmäla att Kragerö skulle angripas, det var detta som man hörde och att vi således snart kunna få underrättelser därifrån. Jag skall icke afsluta detta bref förrän med posten i morgon, då jag troligen får något mera att tillägga.

5 augusti kl. 1. Då jag i morse kl. 9 ensam gick till badet, kom en hästgardist med ett bref till mig från [ 86 ]kronprinsen, hvaraf jag sänder eder ett utdrag, liksom äfven af ett bref till grefve Engeström.[3] Vi hafva således nu fått [ 87 ]fast fot uti Norge, och jag hoppas, att det skall fortfara på samma sätt. Lyckligtvis går allting bra, och kungen befann sig väl i förgår, ty jag har fått underrättelser från honom, han är glad och nöjd att vara ombord på sitt fartyg.[4] Vi vänta nu detaljer om alla dessa saker och få väl troligen inom kort en bulletin, sedan operationerna blifvit började, men allting går med sådan hastighet, att man möjligen ej har tid att tänka därpå. I går gjorde jag en utflykt åt det håll, där talmannen i bondeståndet, Lars Olsson, bor; jag gick in till honom, då jag kände hans hustru, som jag sett i Stockholm; de beskedliga människorna voro mycket förtjusta öfver mitt besök; han är mycket fästad [ 88 ]vid kungen och kronprinsen.[5] Då vägen var mycket dålig, följde mig den hygglige karlen ett godt stycke för att hålla upp min vagn, och i trots af mina böner var det omöjligt att få honom att låta bli att följa mig. Han var mycket orolig öfver att han hade hört, att man i Norge ville åt vår skyddsengel (»Ange tutulaire») och att man där ej skulle vara så noga på medlen. Från många håll komma sådana rykten. Vi hafva alla bedt vår gode prins taga sig till vara; han har lofvat oss det, och jag litar helt och hållet på försynen, att den ej skall kunna vara så orättvis emot oss att nu beröfva oss honom efter att på ett nästan underbart sätt hafva låtit oss få honom. Gud skydde honom och hans son, edra älsklingar (»vos amours»), min bäste grefve. — — — — — — — — — — — —

H. E. Charlotte.





  1. Drottningen skrifver i sina memoarer under augusti månad 1814: Kronprinsens avantgarde hade under befäl af baron Posse gått öfver Svinesund, en passage, som alltid ansetts nästan ointaglig, och detta nästan utan något motstånd, ty fienden tycktes icke ens vilja försöka att försvara sig mot grefve Ridderstolpe med lifregementet, som var den förste, som trängde fram där; norrmännen måste hafva blifvit fullkomligt förvillade, då de litade på de förhuggningar, som de hade gjort, dessutom väntade de sig att fälttåget skulle börja från Vermland, hvarifrån angreppen alltid under de föregående åren brukat ske; de kunde ej föreställa sig, att man skulle försöka komma in öfver Svinesund och ändå mindre att grefve Essen skulle kunna komma fram på så obanade vägar som de, hvilka leda genom skogar och berg till Tistedalen. General Brändström hade gjort den första rekognoseringen åt detta håll och därvid äfven slagit broar öfver vattendragen för att underlätta öfvergången för trupperna, hvilka nu dels på dessa broar, dels också simmande kommo in uti Norge.
  2. Utdrag ur ett bref från kronprinsen till grefve Engeström, dateradt Strömstad den 1 aug. 1814: Fältmarskalken Essen har efter att hafva tågat fram på förfärliga vägar anländt till närheten af Fredrikshald med 27 bataljoner. Förposterna äro redan på endast två kanonhåll från fästningen. Han utbreder sig åt högra sidan ända till Tistedalen. Generalen baron Posse har låtit sitt avantgarde under befäl af generaladjutanten grefve Ridderstolpe gå öfver Svinesund, och grenadierkåren har besatt Torpum. Generalen grefve Mörner förbereder ett angrepp mot Kragerö. Detacherade kårer utföra anbefallda rörelser till höger och vänster. Hans Maj:t går ombord i morgon samt har för afsikt att inspektera flottan och stanna ombord åtta eller tio dagar. Han kommer att under denna tid själf öfvervaka flottans operationer. Trupperna så väl till lands som till sjös önska, att Hans Maj:ts välvilliga uppmärksamhet må riktas på dem.

    Utdrag ur ett bref från herr d’Ohsson till hans excellens grefve Engeström, dateradt Strömstad den 2 augusti 1814: Kungen har gått ombord i eftermiddag på en jakt, som skulle föra Hans Maj:t till linieskeppet »Gustaf den store», kommenderadt af öfverste Trolle, (förut Ekholm), som ligger ungefär tre mil härifrån. Hans kunglig höghet afreste i kväll klockan 7 till Svinesund, dit högkvarteret blifvit förflyttadt. Våra trupper gå framåt i Norge och möta endast ett svagt motstånd. Öfvergången vid Svinesund blef ej ens bestridd. Förposterna voro i går vid Torpum. Fredrikshald omringades, och fältmarskalken Essens kår hade passerat Tistedalen, hvarest den hade en lindrig strid, under hvilken omkring femtio norrmän tillfångatogos. Man förmodar, att fiendens afsikt är att endast göra motstånd på andra sidan Glommen, hvars öfvergång de önska förhindra.

    Utdrag ur ett bref från amiral Gyllenskiöld till grefve Engeström, dateradt Strömstad den 2 augusti 1814: Hans kunglig höghet passerar natten på denna sidan Svinesund och begifver sig i morgon till Torpum att där råka hans excellens grefve Essen. Kragerö attackeras i natt och inom kort Fredriksstad. Fienden har hittills på intet ställe hållit stånd.

  3. Utdrag ur ett bref från kronprinsen till drottningen dateradt Svinesund den 4 aug. 1814: — — — Fredriksstad är intaget af svenskarne; jag antager, att Kongstens fästning, som behärskar denna stad, ej skall dröja att gifva sig. Kungen hade i går den tillfredsställelsen att se sina trupper intaga Kragerö. Hans Maj:ts närvaro bidrog att öka angreppets skyndsamhet, hvilket kostade oss endast två man. Fredrikshalds fästning bombarderas sedan i går. Jag har i dag gifvit befallning, att det skall skjutas med glödgade kulor, och jag hoppas, att den snart skall gifva sig eller också blifva förstörd.

    Utdrag ur ett bref från kronprinsen till grefve Engeström dateradt Svinesund den 4 augusti 1814: — — — Intagandet af Kragerö är af synnerlig betydelse för våra operationer. Sandels, och Posses divisioner rycka framåt, i dag äro våra förposter vid Hafslund på vänstra stranden af Glommen. I allmänhet är befolkningen och särskildt bönderna gynnsamt stämda emot Sverige.

    Drottningen skrifver i sina memoarer under augusti månad 1814: Den 3 på morgonen började angreppet emot Kragerö. Generalamiralen Puke hade till konungen framställt förslag rörande dispositionerna för detta angrepp, hvilket denne godkände och fick sedan blifva åskådare däraf. Grefve G. Mörner landsteg på öns östra sida med 2000 man understödda af kanonslupar under befäl af kronprinsens adjutant, öfverste Wirsén. Öfverste Haij landsteg samtidigt på västra sidan med 1000 man, likaledes understödd af kanonslupar under befäl af öfverste Bruncrona. Öfverstelöjtnant Nordenskiöld närmade sig med en del af flottans officerare, som ej voro använda på annat håll, kadettkåren och en mängd matroser samt landsteg med dessa på södra sidan, understödd af några mindre fartyg från skärgårdsflottan. Fienden gjorde endast ringa motstånd, hvarefter den drog sig tillbaka och staden Fredriksstad anmodades att öfverlämna sig åt de svenska trupperna, men då den norske kommendanten vägrade, lät major Klercker en bataljon kanonslupar och bomb-fartyg skjuta på staden. Kanonaden varade ungefar en och en half timme, hvarefter den lilla skansen till slut hissade den hvita flaggan till tecken på fred, och besättningen på Kragerön öfverlämnade sig såsom krigsfångar. Kapten Elfving bemäktigade sig batteriet och tog några kanoner. Fredriksstads öfverlämnande påskyndades genom kapten Qvists raskhet; han närmade sig med några kanonslupar mot fästningen och hoppade i land för att fästa den svenska flaggan på ett närbeläget landställe. Garnisonen trodde då, att svenskarne voro herrar öfver platsen och gingo in på att kapitulera, hvarom den själf gjorde framställning. Generalamiralen Puke skickade sin flaggkapten öfverste Klint och öfverste Skiöldebrand för att öfverenskomma om kapitulationsvillkoren med kommendanten, som hette Hals. Trupperna fingo tillstånd att draga sig tillbaka. Konungen ratificerade själf denna kapitulationshandling, och klockan 7 på kvällen intågade de svenska trupperna uti Fredriksstad och fästningen Kongsten. Garnisonen, som uppgick till 2000 man, gjordes ej till kngsfångar utan betraktades såsom af uppviglare förvillade undersåtar som nu återkommo till sin laglige konung och därför fingo tillstånd att återvända hem. Man fann på platsen mer än 100 kanoner och lifsmedel för sex veckor. Då denna stad behärskar floden Glommens utlopp, var det en mycket nödvändig seger för den blifvande framgången utaf fälttåget.

  4. Konungen skrifver till drottningen uti ett bref, dateradt »Gustaf den store» den 3 augusti: Jag är nu ombord på mitt krigsfartyg, dit jag anlände i går eftermiddag efter nära fyra timmars resa. Jag har i dag på morgonen fått börja kl. 4, och vi hafva gjort en landstigning på Kragerön, som vi helt och hållet hafva bemäktigat oss och vi hafva påbörjat omringandet af fästningen Fredriksvärn, som vi måste intaga och snart hoppas hafva i vårt våld; vi började klockan fyra, jag väntar svaret från kommendanten och hoppas att han öfvergifver fästningen. Åtta kanonslupar äro sysselsatta härmed, och jag hoppas, att det är nog; om icke, så skola vi skicka andra till deras hjälp. Jag är åskådare till allt detta, och det är ett vackert skådespel. — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

    Konungen skrifver ytterligare i ett annat bref till drottningen af samma dag: — — — Efter att hafva skjutit en hel dag på staden Fredrikshamn (Fredriksstad?) hafva vi klockan elfva förmiddagen haft glädjen se fästningen hissa den hvita flaggan; den har gifvit sig, och vi hafva satt oss i besittning däraf; det är endast en man dödad och några obetydligt sårade. Till en början synes det gå bra, och jag hoppas, att om det fortsätter, vår affär snart blifver slut; jag har ej velat försumma att gifva eder dessa goda underrättelser. Jag stannar ännu ombord på mitt fartyg och — — — mår ganska bra, oaktadt jag har svårt att gå — — — — — — — — — Carl.

  5. Drottningen skrifver i sina memoarer under september månad 1814: Bondeståndets talman, Lars Olsson, hvilken i synnerhet mycket bidragit till kronprinsens val såsom tronföljare i Sverige, har flera gånger blifvit af kronprinsen använd till beskickningar i Norge för att i grund lära känna nationens tänkesätt. Denne bonde är mycket mera bildad, än vanligen folk utaf hans klass brukar vara. — — — — — — — — — — — — — — — — — — —