Sverige och Norge 1814/VIII
| ← VII |
|
IX → |
VIII.
Från h. m. drottningen till h. exc. herr grefve Ruuth.
Allting går förträffligt. Jag berättade eder i mitt senaste bref, att Fredriksstad och Kongsten hade gifvit sig och att Kragerö blifvit intaget. Där fanns en liten fästning kallad Hut, som icke gjorde stort motstånd. Det förefaller verkligen otroligt, att Kongsten hade hundra kanoner och lifsmedel för sex veckor; där funnos dessutom flera kanoner, som kommendanten icke hade låtit sätta upp på vallarna. Kragerö angreps den 3 genom att anfall gjordes på tre sidor. Den 4 gaf sig Kongsten, som hade 2,000 mans garnison.[1] Fredrikshald blef bombarderadt, då det ej ville gifva sig på anmodan. Kronprinsen lät kasta glödgade kulor in uti fästningen, man önskade skona staden och anmodade denna att gifva sig,[2] men kommendanten herr Ohme, en elak gammal man, vägrade. Man kastade bomber, som föllo ned på det hus, som tillhörde herr Tank, hvaröfver denne blef uppskrämd, och beslöt att tillsammans med en präst vid namn Hount såsom deputation från staden uppvakta kronprinsen för att begära förskoning för densamma. Kronprinsen gjorde först herr Tank skarpa förebråelser men afsände därefter honom och prästen till prins Kristian för att tala förnuft med denne.[3] Staden har nu svurit konungen trohetsed, men fästningen håller i sig ännu. Jag hänvisar eder till den bulletin, som man trycker i Göteborg, emedan det icke finnes något tryckeri härstädes.
I morse kom Hogenhausen från högkvarteret; han hade order att begifva sig till Göteborg för att påskynda de trupper, som skulle komma. Han hade bref från prinsen till mig.[4] General Vegesack har haft en lysande affär vid Rakestad, där han tillbakaslagit 4,000 man, ehuru han själf endast hade 3,000 man eller till och med ännu mindre; han förföljde dem ända till Grönsund,[5] men dessa människor tyckas icke begripa, hvad det vill säga att föra krig, ty de sågo endast lugnt på, när general Vegesack slog en bro, utan att göra ett försök att hindra detta, och så snart som han hade kommit öfver, drogo de sig genast tillbaka efter endast en obetydlig gevärseld; han hade emot sig general Staffeldt, öfverstarne Stabell och Spörck. Dessa Staffeldts jägare, som skulle vara så fruktansvärda, efter hvad som uppgifvits, visade sig dock icke vara så farliga, som man påstått. Kronprinsen har begifvit sig till Fredriksstad för att bese denna stad och begifva sig ombord på »Gustaf den store» och hälsa på kungen, men en storm, som uppstod i går, hindrade honom att göra detta.[6] Enligt hvad som Hogenhausen säger tror man, att hela denna sak snart skall blifva afgjord. Våra soldater, som varit med uti Tyskland, göra narr af de norska truppernas sätt att försvara sig. Det lär hafva gjort ett mycket godt intryck, att man skickat tillbaka de krigsfångar, som man tagit, och dessutom gifvit dem gratifikationer. Bönderna äro missnöjda, och så väl dessa som trupperna önska ett snart slut på denna barnlek, ty man har verkligen aldrig sett maken till krig.
Denne märkvärdige Tank, som man uppgifvit skulle vara så tillgifven prins Kristian, lär hafva yttrat, att om man icke skulle få prinsen att taga reson, så skulle han och prästen Hount vidtaga andra åtgärder. De hade ännu icke kommit tillbaka i går afton från sin beskickning till prinsen; jag hoppas, att han skall gifva sig utaf eller också att man må lyckas taga honom, ty det här måste få ett snart slut, det tro vi alla, och det kanske redan emot slutet af denna månad, ty det svåraste är nu gjordt. Adlercreutz förklarar uti ett bref till grefve Engeström, att allt detta kommer att sluta, förrän man tror. Gud låte så ske! Sparre, som blef sårad, är det likvisst icke särdeles farligt med; man hade berättat, att en amputation blifvit gjord, men detta är icke förhållandet. Detta är, min bäste grefve, en samvetsgrann berättelse om händelsernas gång. Alla äro af samma åsikt, att kronprinsens närvaro gör ett mycket godt intryck och att han endast behöfver visa sig för att få slut på alla tvistigheter, och väl är det. På det håll, där Gahn intågat, har det varit mera motstånd; han är nu nära Kongsvinger på ett ställe, som kallas Malmer.[7]
General Vegesack förlorade i alla fall omkring femtio man uti sårade och döda under sin senaste affär, men det är ju i alla fall ganska litet, då han lyckades fördrifva fienden från Rakestad ända till Grönsund. Om det kommer några flera underrättelser tills i morgon, skall jag låta eder få del däraf.
Prins Kristian, som, efter hvad man tror, erhållit underrättelse om affären vid Grönsund, lär för närvarande befinna sig uti Moss eller i grannskapet däraf. Man tror, att han därstädes ämnar försöka sitt förnämsta försvar, men dessa människor hafva icke det ringaste begrepp om krigskonsten utan taga ögonblickligen till flykten. Grefve Axel Rosen, Lars Hjerta och Eckstedt åtfölja arméen för att öfvertaga förvaltningen uti de provinser, som kunde komma uti vårt våld. Rosen har dessutom erhållit den befattning, som Adlersparre vägrade taga emot, nämligen såsom guvernör i Trondhjem.[8] Under tiden förvaltar han de provinser, som redan äro uti våra händer, och Hjerta, som var här i går, skall också följa med arméen i samma egenskap. Trupperna äro mycket nöjda med att konungen själf är vid arméen, och när man för de bönder, som beklaga sig öfver att de fått befallning att göra dagsverken, framhåller, att konungen själf, i trots af sin höga ålder, satt sin egen bekvämlighet å sido, så välsigna de honom och uttrycka sin stora belåtenhet, att han befinner sig vid arméen.[9]
Den 9 aug. I detta ögonblick får jag, min bäste grefve, edert bref af den 3 dennes — — — — — Ni har bra rätt uti att säga, att prins Kristians uppförande är obegripligt, ja, det är ännu värre, ty det är löjligt. Jag har med hvarje post meddelat eder alla nyheter ganska utförligt, så att ni verkligen har anledning att säga som Hjortsberg i »Skomakaren», att jag är den allra förträffligaste korrespondent. Jag hoppas, att ni emottagit mina föregående bref, men posterna gå så fasligt långsamt, att edert tålamod verkligen sättes på prof.
Hvad ni berättat mig angående Danmark, synes mig vara ganska troligt, och jag väntar mig en riktig teaterkupp; när sedan kakan skall delas, hoppas jag, att vi också skola få vår del därutaf; jag väntar mig det åtminstone, och man kan ju inte veta, om ej ödet med afsikt låtit denne småkonung få ett anfall af galenskap, för att därigenom underlätta uppnåendet af det stora målet, att Sverige skulle blifva till sitt område utvidgadt och komma i en ännu lyckligare ställning. Ni anser törhända, att jag ser sakerna för mycket i rosenrödt, men jag har härmed endast gifvit uttryck åt mina innerligaste förhoppningar.
Kungen är ännu ombord på »Gustaf den store»; han uttalar uti sitt senaste bref sin afsikt vara att komma hit tillbaka för att begagna baden, men jag betviflar, att han vill lämna sitt fartyg, förrän den fientliga flottan blifvit tillintetgjord.[10]
Han mår för resten förträffligt, förutom att han har svårt för att gå, men det är ju detsamma, om han är på land eller till sjös.
- ↑ Drottningen skrifver i sina memoarer under augusti månad: Man torde med skäl kunna förvåna sig öfver att kommendanten på denna fästning (Kongsten) öfvergaf densamma, då han ännu hade stora möjligheter att kunna försvara sig, men han blef lämnad i sticket af sina egna trupper. Kronprinsen hade användt klingande skäl och hade med guld lyckats köpa garnisonen, soldater och underofficerare. Kanhända hade äfven några officerare fått stora belöningar eller åtminstone löfte om sådana, för att de skulle öfverlämna staden, hvilket man visserligen ej från början kände men snart fick anledning att misstänka. Det var det enda sättet att kunna undvika ett förödande krig, och man handlade på samma sätt på flera andra ställen. Kommendanten sväfvade i fullkomlig okunnighet om hvad som försiggick och vägrade bestämdt att kapitulera, men då han fann sig vara öfvergifven och en afdelning kanonslupar under befäl af major Trolle samtidigt begynt att beskjuta platsen, nödgades han att fatta sitt beslut. Oaktadt man försökt att så mycket som möjligt skona staden, hade den likväl blifvit ganska mycket skadad. Kronprinsen hade nätt och jämt kommit fram till dess grannskap, då den kapitulerade.
- ↑ Drottningen skrifver i sina memoarer under augusti månad 1814: Kronprinsen lämnade en kår för att belägra Fredrikshald under befäl af artillerigeneralen herr de Suremain, som var en mycket framstående artilleriofficer, fransman till börden; han hade uti detta vapen länge tjänat sitt fosterland och kom till Sverige vid emigrationen samt har anseende att vara en skicklig militär.
- ↑ Drottningen skrifver i sina memoarer under augusti månad 1814: ... Uti Fredrikshald, hvilken stad man hade börjat att bombardera, fanns en borgare, herr Tank, hvilken af den såkallade konungen hade blifvit utnämnd till statsråd men hade öfvergifvit honom, när svenskarne närmade sig Fredrikshald, emedan han önskade kunna rädda sin egendom, ty han var en mycket förmögen man. Sedan några fönsterrutor blifvit förstörda uti hans hus, beslöt han sig för att tillsammans med en präst vid namn Hount uppsöka kronprinsen för att begära förskoning för staden. Prästen tycktes vara en hedersman, hvaremot herr Tank föreföll att vara mindre pålitlig. Kronprinsen lyckades dock att vinna ett visst inflytande öfver honom, antingen det skedde genom att skrämma honom eller möjligen genom att gifva honom några löften. Sedan kronprinsen förmanat dem, lät han dem svära konungen trohetsed, hvarefter borgerskapet uti Fredrikshald allmänt följde deras exempel. Polismästaren uti staden, en herr Dahl, som ansågs vara svensksinnad, hjälpte kronprinsen att öfvertala stadens invånare, men ehuruväl dessa frivilligt gåfvo med sig, hade detta icke något inflytande på garnisonen i fästningen Fredrikssten, hvilken är byggd på en klippa och därför syntes vara nästan ointaglig. Karl XII hade ju redan på sin tid misslyckats framför densamma. Hans död kom då såsom ett hinder, för Norges förening med Sverige. För att nu vara säker på att ej gå miste om en sidan eröfring använde kronprinsen guldets lockmedel för att få fästningen att gifva sig. General Ohme, som där var kommendant, gjorde sin skyldighet med heder och trohet; han hade, då han var öfverste, blifvit af den danske konungen utnämnd till kommendant på fästningen och ansåg sin förnämsta plikt vara att lyda, hvarför han vägrade att öfverlämna platsen, förrän han därom från sin suverän erhållit befallning. När prins Kristian antog konungatitel, hade han utnämnt honom till general, hvilket han betraktade såsom en belöning för sin tillgifvenhet emot konungen af Danmark, hvarför hans vaksamhet fördubblades, ehuru han verkligen icke hade särdeles stora resurser till sitt förfogande för att kunna försvara platsen. Man försökte nu att muta garnisonen, men då kommendanten märkte, att han icke kunde lita på denna, stängde han in den uti fästningens kassematter och släppte endast ut så många, som behöfdes till poster. Under det att dessa befunno sig vid bröstvärnen för att hindra svenskarne att närma sig, smögo sig personer under de mörka höstnätterna utmed murarna för att med fagra löften söka förmå soldaterna att uppgifva fästningen; om dagarna begagnade man sig utaf bondkvinnor, som släpptes in uti fästningen för att förse den med lifsmedel och som voro i godt förstånd med de belägrande. I trots af allt detta hade man dock ej kunnat lyckas. Det var i alla fall mycket onödigt att på detta sätt söka muta de belägrade, emedan de voro så illa försedda med lifsmedel och ammunition, att det skulle hafva varit omöjligt för fästningen att, oaktadt den allra bästa vilja hos kommendanten, kunna hålla ut någon längre tid. Kommendanten fick i alla fall den lysande äran att icke behöfva gifva sig, förrän han därom fick befallning från prins Kristian, sedan konventionen blifvit ingången med denne.
- ↑ Detta kronprinsens bref till drottningen är af den 7 augusti,
så lydande: Jag begaf mig i går till Fredriksstad i afsikt att gå
ombord för att hälsa på kungen; vinden var dock så motig, att jag
nödgades afstå därifrån, men jag hoppas på bättre lycka i morgon. Jag
skyndar mig att meddela Eders Maj:t, att general Vegesack har utfört
den befallning jag gifvit honom att angripa fienden, och han hade
i går en lysande affär; han bortjagade fienden från Rakestad och
förföljde den ända till Grönsund. Händelserna börja nu att utveckla
sig och visa sig nu på ett sätt, som låter mig tro, att jag endast
skall få till Eders Maj:t meddela lyckliga resultat. — — — — —
Charles Jean.
- ↑ Drottningen skrifver i sina memoarer under augusti månad 1814: Sedan kronprinsen förflyttat sitt högkvarter till Västgården, erhöll han underrättelse, att fienden var i rörelse för att med 5 à 6,000 man angripa general Vegesack, som med sin division stod på ett ställe, som hette Berg. Kronprinsen skyndade genast dit för att taga kännedom om ställningen och befallde denne general att drifva fienden tillbaka på vägen till Rakestad. General Vegesack fick härvid understöd af några bataljoner från general Boijes division, och redan på morgonen den 5 var fienden tillbakaslagen från Kjöl och Glumserö, hvilka då voro i general Vegesacks våld. ... Han dref fienden tillbaka ända till Grönsund. Man säger, att det var general Staffeldt, som förde befälet öfver norrmännen uti de affärer, som ägde rum vid Rakestad, han anses såsom en af deras skickligaste generaler; äfvenså lära öfversterna Stabell och Spörck, som båda åtnjuta ett stort anseende, hafva varit med vid detta tillfälle. ... De vid Rakestad vunna fördelarna äro omnämnda uti den bulletin, som är skrifven efter prinsens egen diktamen och däruti berättas äfven, att det var under bajonettstrid, som den ifrågavarande bron blef slagen. ... General Bror Cederström fick den 7 befallning att förena sig med general Vegesack, emedan kronprinsen ansåg, att denne senare icke tillräckligt hushållade med sina trupper och därför behöfde vid sin sida en man, som ehuru själf tapper dock vore mera försiktig och i någon mån kunna lugna hans stora ifver.
- ↑ Drottningen skrifver i sina memoarer under augusti månad
1814: Så snart kronprinsen fick kännedom om denna stads
(Fredrikstads) eröfring, begaf han sig dit för att fara ut och hälsa på
kungen, som befann sig uti närheten på sitt amiralsskepp, men en
våldsam storm hindrade honom därifrån. Den 8 blef emellertid kungen
själf otålig att få bese staden, i synnerhet som han visste, att
kronprinsen var där och hafvet nu blifvit lugnare; när därför kronprinsen
ämnade fara ut till kungen, fick han se denne själf närma sig
hamnen uti sin slup, så att prinsen nätt och jämt hann skynda ner dit
för att taga emot honom.
Konungen skrifver uti ett bref till drottningen dateradt »Gustaf den store» den 7 augusti 1814 bland annat: Tillåt mig att göra mig påmind hos eder, under det att det är ett djäfla väder, det hällregnar och blåser mycket våldsamt. ... Jag väntar prinsen klockan tolf, men jag tror ej, att han kan komma, ty vädret är så dåligt. ... Kronprinsen är uti staden och skulle komma hit till middagen, men han kommer icke i anseende till det dåliga vädret. Jag hoppas, att våra trupper ej slita alltför ondt af detta väder, det är verkligen ett rysligt väder, och vinden ger fartyget svåra stötar, under det att jag skrifver detta... Carl.
Konungen skrifver i ett bref till drottningen, dateradt
Fredriksstad den 9 augusti 1814, bland annat: — — — — Jag skrifver detta från en eröfrad plats; jag är för närvarande i Fredriksstad, där jag hälsar på kronprinsen, och jag skrifver med en norsk penna och med norskt bläck. Staden har ej lidit mycket och tycktes vara ganska bra. Jag tror, att jag skall försöka komma härifrån, så snart jag kan, till eder badort, som skulle intressera mig mera, då jag har ingenting att göra här och blott är en simpel åskådare, hvilket är tråkigt och som jag icke bryr mig om. Kronprinsen mår väl och är mycket rörlig. — — — — Carl.
- ↑ Drottningen skrifver i sina memoarer under augusti månad 1814. — — — General Gahn hade varit olycklig under senaste fälttåget mot Norge i förre kungens tid, då general Armfelt var befälhafvare, och hade då förlorat ej obetydligt af sina tappra trupper. Han blef icke lyckligare nu. Antingen till följd af hans oskicklighet eller till följd af hans brist på förutseende lyckades norrmännen vinna ganska stora fördelar emot honom. — — — — General Gahn hade fått befallning att intåga i närheten af Kongsvinger samt närma sig och omringa denna fästning utan att likväl därvid utsätta sin föga talrika trupp för någon fara, ty han hade endast några få tusen man; han skulle blott göra en demonstration för att tilldraga sig fiendens uppmärksamhet, under det att hufvudanfallet riktades emot Fredrikshald och Fredriksstad. — — — — Sedan han med en trupp af 1,400 man undersökt gränsen, bortjagade han därifrån en fientlig afdelning och begaf sig till Aaklang och därifrån till Lier. Han angrep likaledes denna plats, som han trodde sig kunna intaga, men i trots af både officerarnes och manskapets alla bemödanden tvingades han efter fyra timmars strid emot en tre gånger talrikare fiende att draga sig tillbaka öfver Aaklang och Eidsbroen till Malmer, hvarefter han för tillfället icke längre blef förföljd. Den 4 hade denne general fattat posto vid Midskog och blef därstädes angripen den 5. Fienden hade tagit en lång omväg öfver bergen för att afskära hans förbindelse med gränsen. Under en timmes tid försvarade han sin ställning, kämpande om platsen steg för steg, samt nödgades med stor förlust draga sig tillbaka. Förhållandet är, att han blifvit öfverrumplad, emedan han icke hade föreställt sig, att fienden skulle kunna komma fram öfver de af skogar och snår uppfyllda bergen. Återtåget lär emellertid hafva varit mycket vackert, hvarunder den afdelning, som tjänade till betäckning åt honom, blef från tvenne sidor öfverfallen utaf en under natten utsänd kår, hvarefter striden uppblossade på nytt samt blef ännu lifligare och blodigare, och de omringade trupperna flera gånger nödgades med bajonetterna bryta sig igenom fiendens led. Till följd af brist på ammunition slutade ändtligen striden, som varat i fem timmars tid, och fienden återvände till sina förra ställningar vid Lier och Kongsvinger. Den utfärdade bulletinen framställer förlusten mindre stor, än den i verkligheten var, såsom vanligen är förhållandet, men hvad som är visst det är, att norrmännen genom sin hastiga marsch öfver bergen voro uttröttade och dignade af mattighet, då de voro föga vana vid sådana besvärligheter, hvilket var en lycka för general Gahn, som annars troligen själf med hela sin här blifvit tagen eller nedgjord. Landshöfding Eckstedt blef härvid dödad, ett offer för sin ifver. Då nämligen han, som följde med honom, såg, att general Gahn hade tappat hufvudet, satte han sig i spetsen för jägarne för att påskynda ankomsten af undsättningen och försökte tränga sig fram genom leden. Häruti lyckades han visserligen men blef själf därvid dödad, saknad af alla, som kände honom, icke minst af sin konung. Äfven prinsen visste att uppskatta hans vid detta tillfälle ådagalagda militära skicklighet, liksom han förut hade lärt känna hans driftighet som landshöfding under den korta tid af ungefär ett år, som han innehaft detta ämbete. Uti den bulletin, som utfärdades, lofordade kronprinsen general Gahn, förmodligen därför att han genom att anklaga honom för förlusten skulle kunnat nedsätta modet hos arméen, då detta var den första motgången, eller möjligen hade han härtill andra skäl. Alla, som hade kännedom om general Gahns anordningar och handlingssätt, klandrade honom likväl, särskildt grefve Essen, hvilken förklarade, att han burit sig mycket oskickligt åt, då han försökte att tränga sig fram utan att hafva reda på, med huru stor styrka han hade att göra och dessutom låtit sig öfverrumplas. Kronprinsen tycktes verkligen själf inse, att sakernas ställning på detta håll ingalunda var gynnsam, och gaf därför befallning om, att undsättning skulle med det första anskaffas; bland annat fick hela Stockholms garnison order att begifva sig till gränsen för att lämna hjälp åt de andra afdelningarna. En kår på 6,000 man under general Skiöldebrands befäl skickades för att understödja general Gahn, för den händelse att det ej skulle lyckas att på fredlig väg förmå Norge att ingå på föreningen med Sverige.
- ↑ Drottningen skrifver i sina memoarer under februari månad 1814: Kronprinsen hade anhållit, att konungen skulle utnämna grefve Essen till generalguvernör i Norge. — — — Man blef ganska öfverraskad, att han äfven bad konungen att utnämna baron Adlersparre till guvernör i norra delen af Norge; då nu konungen aldrig vägrar kronprinsen någonting, som han begär, gaf han äfven härtill sitt bifall, ehuru han ej ansåg lämpligt, att där skulle finnas två guvernörer, emedan han fruktade konfusion, om dessa händelsevis skulle vara af olika åsikter. Man förvånade sig öfver att kronprinsen, som anses vara en skicklig administratör, icke tänkte på detta förhållande och att han på detta sätt ville dela makten uti ett nyförvärfvadt land, som förut endast brukat hafva en enda guvernör, hvilken dessutom vanligen varit en kunglig prins, och som i den danske konungens namn i egenskap af vicekonung fått despotiskt härska därstädes. Man trodde först, att kronprinsen föreslagit en sådan anordning för att minska besväret för grefve Essen, hvilken han betraktade såsom sin bäste vän, eller också törhända för att smickra Adlersparre, hvilken han äfven alltid omfattat med vänskap. Många misstänkte likväl, att kronprinsen hos konungen hade föreslagit Adlersparre för att på detta sätt kunna utröna, huruvida han kunde lita på dennes tillgifvenhet, och sålunda sätta honom på ett prof, alldenstund hans uppförande med afseende på Norge alltid varit något obegripligt; han hade nämligen alltsedan revolutionen i och för Gustaf Adolfs afsättning år 1809 framhållit, att norrmännen icke önskade något högre än att blifva förenade med Sverige, under det att det är alldeles tydligt, att de aldrig tänkt därpå, då deras enda mål är att blifva oberoende och få sin egen konung. Så väl Adlersparre som Platen hafva utgifvit betydliga summor för att skaffa sig underrättelser från Norge utan att dock hafva lyckats uppnå något gynnsamt resultat. Konungen befallde grefve Engeström att skrifva till Adlersparre och underrätta honom, att han vore utnämnd till generalguvernör för norra delen af Norge och därför ägde att begifva sig till Trondhjem, samtidigt med att grefve Essen öfvertog regeringen i södra delen af riket, för att hvar och en på sitt håll skulle utaf de danska fullmäktige öfvertaga landet. Adlersparre, som antingen blef stött öfver att icke hafva blifvit utnämnd till generalguvernör öfver hela landet eller också genom de underrättelser, som han erhållit, hade fått klart för sig, att norrmännen icke ville komma under Sveriges välde, tillskref så väl konungen som prinsen och vägrade emottaga denna befattning, därvid föregifvande såsom skäl, att han nödgats sätta sig i skuld, då han blef utnämnd till landshöfding i Skaraborgs län, samt användt en del af sin hustrus förmögenhet (han hade gift sig vid den tiden) och ej ville utsätta henne för att, i händelse af hans frånfälle, förlora den förmögenhet, som hon medfört vid giftermålet; hans hälsa fordrade dessutom hvila, den vore nämligen så klen, att han ansåg sig behöfva begära en obegränsad tjänstledighet för att söka återställa densamma. Det är likväl troligt, att Adlersparre skyllde på sin dåliga hälsa endast för att slippa taga emot det honom erbjudna uppdraget, emedan personer, som träffat honom omedelbart efter sedan han lämnat sitt afslag, ej ens kunde ana, att han vore sjuk. Troligen fruktade han för att misslyckas, då norrmännens verkliga afsikter ej voro honom obekanta, och betraktade möjligen äfven förpassningen till det nordliga Norge såsom en hederlig förvisning. Härmed må nu förhålla sig huru som helst, säkert är, att de bref, som han skref så väl till konungen som till kronprinsen, voro affattade på ett sätt, som var föga värdigt en så kvick karl och ingalunda kunde anses som bevis på den stora tillgifvenhet, han alltid påstått sig hysa för sin konung och sin prins. Denna hans vägran måste så mycket mera väcka kronprinsens förvåning, som denne under förra året före sin afresa till Tyskland, då han tog vägen genom Adlersparres län, hade samtalat med honom angående de skäl, som föranledde honom att begynna kriget, och därvid framhållit, att hans afsikt var att eröfra Norge utan blodsutgjutelse och utan att på något sätt behöfva åstadkomma oenighet mellan de båda nationer, hvilka en dag borde komma att blifva bröder och landsmän. Baron Adlersparre hade vid detta tillfälle gifvit till känna sin önskan att blifva använd i Norge, hvilket kronprinsen äfven lofvade honom. Det finnes många, som misstänka, att han för egen del önskat få hela äran af eröfringen och därför velat blifva både högste befälhafvare öfver arméen och generalguvernör öfver hela riket och att det ock var missnöjet öfver dessa felslagna förhoppningar, som föranledde hans afslag. — — — Då emellertid Adlersparre har ett häftigt lynne och endast vill handla efter sina egna infall utan att rätta sig efter några öfverordnades vilja, blef konungen, som kände honom mycket bättre än kronprinsen, ganska nöjd öfver att han vägrade att emottaga befallningen, öfvertygad på goda grunder, att det var mycket bättre, att en person med en sådan karakter icke blef använd, då han däremot ansåg sig fullkomligt säker på grefve Essens pålitlighet.
- ↑ Drottningen skrifver uti ett bref till prinsessan Sofia Albertina, dateradt Uddevalla den 7 aug. 1814, bland annat: — — — — — Konungen mår utmärkt bra, och det har gjort ett mycket godt intryck, att han är vid arméen, ty då bönderna, som understundom äro missnöjda öfver att nödgas följa med arméen för att skjutsa provianten, endast blifva erinrade om att deras sjuklige konung, som är 65 år gammal, själf är med vid arméen och deltager i fälttåget och att därför äfven de böra underkasta sig någon uppoffring, så blifva de belåtna och säga: »Det är en bra gubbe; vi skola också göra allting för honom.» Det är Hjerta, som berättat mig detta, och han är verkligen icke någon pratmakare eller smickrare.
- ↑ Drottningen skrifver i sina memoarer under augusti månad 18l4: — — — Kungen stannade endast öfver natten i Fredrikstad samt öfverenskom där med kronprinsen rörande de blifvande operationerna; det bestämdes nämligen, att amiral Cederströms eskader, hvaraf en del är under Wirséns befäl, skulle operera på egen hand och att kungen endast skulle vara åskådare utan att taga någon direkt del uti ledningen. Det var därför bäst, att kungen återvände till Uddevalla för att bada och sköta sin hälsa. Kungen skulle troligen själf gärna hafva velat stanna kvar i närheten af krigsskådeplatsen och kronprinsen, men han kände själf, huru hans hälsotillstånd försämrades, då han icke kunde röra sig obehindradt och dessutom hade svårt för att tala; hans uttal har varit besväradt alltsedan det nervslag, som han var utsatt för år 1809, och han har ofta äfven svårt att höra, när han tilltalas, hvarförutom hans minne för närvarande är mindre godt. Det var därför icke särdeles svårt för kronprinsen att öfvertala kungen att lämna arméen, och den sanna och uppriktiga vänskap, som kungen hyser för prinsen, gjorde det lätt för denne att erhålla en oinskränkt fullmakt att handla, som han ville. Det bestämdes därför, att kungen skulle återvända ombord och dagen därpå (den 10) afresa till Strömstad och vidare till Uddevalla för att där börja baden på nytt.