Sverige och Norge 1814/XI

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  X
Sverige och Norge 1814
skildringar af
H.M. Drottning Hedvig Elisabet Charlotta
enligt utdrag ur hennes brefväxling med
H. Exc. Herr Grefve E. Ruuth
samt hennes efterlämnade egenhändiga memoarer
öfversatta och utgifna af Carl Carlson Bonde

XI
XII  →


[ 107 ]

XI.

Från h. m. drottningen till h. exc. herr grefve Ruuth.




Uddevalla den 18 augusti 1814.

Jag skickar eder den afsägelse, som prins Kristian har undertecknat; han sammankallar riksdagen. Jag vet ej, hurudan deras konstitution kommer att blifva, ty de kunna få göra densamma, såsom dem för godt synes, och kunna till och med få behålla den, som de redan uppgjort. Kronprinsen är verkligen nästan alldeles för god att på detta sätt behandla upprorsmakare och traktatsbrytare. Gud låte hans mildhet ej blifva belönad med otacksamhet.[1] Jag tror icke, att man i allmänhet ännu fått kännedom om afsägelsens innehåll; jag ber eder därför behålla densamma för eder själf så väl som äfven allt det öfriga, som jag nu kommer att tillägga. Två divisioner af våra trupper komma att stanna kvar i Norge, men de öfriga skickas hem till Sverige. Då likväl antalet manskap uti dessa båda divisioner icke blifvit närmare bestämdt, kunna de få bestå utaf minst 30,000 man, som dock endast få uppehålla sig på tre mils afstånd från Kristiania, där riksdagen skall församlas. Norrmännens nationalarmé skall hemförlofvas och endast de värfvade [ 108 ]regementena stanna kvar, äfven dessa på tre mils afstånd från Kristiania men stationerade på andra sidan. Se där ungefär villkoren. D’Ohsson, som kom hit med konventionen i går, förklarade, att det ej varit möjligt att göra annorlunda för att kunna få slut på det hela, det är dock mycket förargligt, att riksdagen icke kan församlas förrän i slutet af september eller till den 1 oktober. Kronprinsen har velat vinna sinnena genom mildhet. Gud låte honom icke härutinnan bedraga sig!

Prins Kristian är i grund och botten en stackare (»un pauvre Sire»), ty han har aldrig vågat blottställa sig själf.[2] Då man föreslog honom att lämna makten ifrån sig, gick han in på att afstå från sin konungatitel men ville likväl endast inför riksdagen formligen afsäga sig denna; man blef därför äfven tvungen att gå in på hans begäran. Man har skickat bud till Bergen för att förmå dem därstädes att frivilligt gifva sig. Vi få se, huru de komma att göra. Prins Kristian har enträget anhållit att få träffa kronprinsen men har fått det svaret, att denne ej önskade, att detta skulle ske, förrän han inför riksdagen afsagt sig sin makt. Det måste hafva funnits mycket viktiga skäl, som hafva förmått kronprinsen att icke begagna sig utaf alla de fördelar, som han genom vapnens makt hade uti sina händer; jag anar, att det ej endast varit för att skona blod utan att törhända andra mycket vikliga skäl tvingade honom att behandla [ 109 ]norrmännen med mildhet.[3] Huru det än må vara härmed, så tyckes det, som om någon kröning ej kan komma att [ 110 ]äga rum i år. Prins Kristian lär hafva sagt, att han ej vill återvända till Köpenhamn utan att han ämnar begifva [ 111 ]sig till Amerika. Om jag vore dansk, skulle jag, det erkänner jag, icke vilja veta af honom, ty han har bevisat, [ 112 ]att han saknar både militär och administrativ skicklighet, och han har höljt sig med skam att på detta sätt öfvergifva sitt fosterland.






  1. Drottningen skrifver till prinsessan Sofia Albertina uti ett bref, dateradt Uddevalla den 18 augusti 1814, bland annat: — — — Jag medgifver, att jag är förvånad öfver att sakerna slutat med en sådan underhandling. Prinsen har haft dåliga rådgifvare. Måtte han icke få ångra sig, ty de skäl för sin afsägelse, hvilka prins Kristian kan komma att lämna vid riksdagen, komma nog att göra, att han blifver saknad. — — —
  2. Drottningen skrifver i sina memoarer under augusti månad 1814: — — — Denne prins (Kristian) har aldrig försökt att gifva något prof på sin tapperhet eller sin förmåga; han lär alltid hafva haft sin vagn förspänd för att vara färdig till afresa, och då han en enda gång hade bestämt sig för att själf vara närvarande vid en träffning, satte han sig redan vid de allra första bösskotten upp uti sin vagn och återvände genast till sitt högkvarter.
  3. Drottningen skrifver i sina memoarer under augusti månad 1814: — — — — Alldenstund de villkor, på hvilka denna konvention blef afslutad, i första ögonblicket ingalunda gillades vare sig af konungen eller af någon annan, som älskade Sveriges ära, så anser jag mig böra försöka att skildra händelsernas gång samt lämna några hemliga detaljer. Kronprinsen afskickade generalerna Björnstjerna och Skiöldebrand till prins Kristian, försedda med en den 10 augusti daterad instruktion, som ålade dem att försöka förmå prins Kristian att frivilligt afstå från sin makt och draga sig tillbaka, på det att riksdagen skulle kunna sammankallas uti konung Karl XIII:s namn (kronprinsen har själf meddelat mig allt detta). Kronprinsen var tillräckligt skicklig härförare för att kunna inse, att, om han fortsatte med sina operationer, så skulle han visserligen kunna göra sig till herre öfver Kristiania och Moss men att det emellertid endast vore en mindre del af Norge, som därigenom kunde komma i svenskarnes händer, då den allra största delen af landet skulle återstå att underkufva. Bergens och Trondhjems distrikt kunde mycket länge göra motstånd, och om norrmännen endast droge sig tillbaka bland sina fjäll, skulle de med lätthet kunna försvara sig. Nationalhatet skulle gifva ytterligare näring åt den hos alla bergsbor vanliga envisheten och fördubbla deras styrka. Om nu också prins Kristian själf saknade skicklighet såsom regent och krigare, så vore han ju bara såsom en mannequin, bakom hvilken uppviglarne och ärelystna personer kunde hålla sig för att förhindra de båda rikenas förening. Sverige skulle under tiden så småningom komma att förlora hela sin armé och dessutom nödgas utgifva mycket pengar, då det alldeles ensamt utan några subsidier finge bekosta alltsammans. Törhända kunde vi blifva tvungna att använda främmande trupper för att underkufva ett land, hvartill traktaters helgd gaf oss en oomtvistlig rättighet och hvilket vi med våra vapens ära förvärfvat. Penningebristen var ett tillräckligt talande skäl för kronprinsen att till hvad pris som helst önska få ett snart slut på fälttåget. Dessutom visste han alltför väl, att den danske konungens hemliga planer voro att söka vinna tid, under det att prins Kristian försvarade sig emot Sverige, ty äfven om han låtsades vilja handla ärligt, intrigerade han likväl under hand, i förhoppning att den uti Wien sammanträdande kongressen skulle komma att träda emellan till hans förmån. Kronprinsen hoppades däremot på goda grunder, att de främmande makterna ej skulle behöfva blanda sig uti saken på annat sätt än såsom medlare. Han föredrog att själf försöka imponera på sina blifvande undersåtar, hvilka han betraktade såsom upproriska, och önskade helst slippa all inblandning af främmande makter, hvilkas intressen ej kunde öfverensstämma med landets egna. Han ville själf blifva herre uti sitt hus, och han hade hoppats att först kunna visa de svenska vapnens styrka samt att därefter på allt sätt få slut på underhandligarna.

    Han fruktade, att om prins Kristian ej fått stanna för att få sammankalla ständerna utan detta i stället skett i Karl XIII:s namn, det skulle hafva gifvit anledning till en splittring inom landet och möjligen äfven det största antalet af de personer, som skulle infinna sig vid riksdagen, kunnat uteblifva. Det är sant, att den invändningen kan göras, att man, därigenom att prinsen fått tillstånd att utfärda riksdagskallelsen, erkände, att han verkligen hade varit konung, och denna invändning är nog ganska befogad. Norrmännen betraktade sig ju äfven själfva såsom en fri nation, hvilken utaf sin förre konung blifvit löst från sin ed till honom, och vidhöllo, att den danske konungen väl kunde efterskänka de skyldigheter att vara honom trogna, som de med sin ed åtagit sig emot honom, men ingalunda ålägga dem att svärja en annan konung trohetsed, så vida de icke utaf egen fri vilja valt honom. Att de hyste ett sådant åskådningssätt, huru falskt det än kan anses vara, hade de tydligen ådagalagt, därigenom att de själfva valt denne konung och svurit honom trohetsed samt sedermera försökt att äfven försvara honom genom att kämpa emot de svenska trupperna. Det begär efter nationell frihet, som uti våra dagar icke sällan med stor framgång yppat sig uti alla länder, måste för dem vara uppmuntrande vid ett tillfälle som detta; det är likväl endast framgången, som berättigar dylika företag. Kronprinsen hade likväl tydligt betonat, att det icke var med Norges olaglige konung han ville underhandla utan med den befälhafvare, åt hvilken konungen i Danmark lämnat i uppdrag att i enlighet med den heliga traktaten öfverantvarda landet åt dess rättmätige konung. Redan genom den proklamation, som konungen i enlighet med det förslag, som kronprinsen afsände från Kiel, utfärdade och som omedelbart efter grefve Essens afresa till gränsen blifvit utdelad, hade den nationella friheten blifvit norrmännen tillförsäkrad, och nu måste man väl äfven handla i öfverensstämmelse därmed. Redan vid de underhandlingar, som fördes genom de fyra allierade makternas kommissarier, hade man föreslagit prins Kristian, att han uti nationens händer skulle få nedlägga den makt, som denna gifvit honom genom att välja honom till konung. Visserligen var nu detta val, så väl som äfven ständernas sammankomst, olagligt, men konungen hade ju lofvat dem, att de skulle uti full frihet få bestämma öfver sitt styrelsesätt, och nu kunde man väl ej gifva sig själf dementi. Konungen af Danmark hade vid landets öfverlämnande genom traktaten i Kiel ej framställt något sådant villkor, hvarför det troligen varit lyckligare, om man icke medgifvit dem denna frihet. Många sorger och obehag skulle kronprinsen säkerligen hafva besparat sig, om han endast tagit landet i besittning under de despotiska former, hvarunder Danmark härskat därstädes, och först sedermera genom en friare regeringsform låtit dem återfå sina naturliga rättigheter att för statens behof beskatta sig själfva och under lagens skydd åtnjuta säkerhet till person och egendom. Alldenstund man emellertid försummat att genast iakttaga detta, måste man nu medgifva norrmännen hvad man på förhand utlofvat och behandla dem såsom ett fritt folk, hvilket vidtagit dessa åtgärder för att därigenom förskaffa sig fördelaktigare villkor, vid en blifvande förening med Sverige. Kronprinsen kunde därför nu endast försöka att rubba den hängifvenhet, som nationen hyste till sin så kallade konung, och minska dennes popularitet samt om möjligt helt och hållet störta honom uti den allmänna opinionen, hvartill han verkligen själf hade gifvit anledning, genom att hvarken ådagalägga någon skicklighet eller något mod.

    Skiöldebrand och Björnstjerna ansågo sig tvungna att tillåta prins Kristian få stanna kvar uti Norge och sammankalla ständerna, emedan de insågo, att ständerna icke skulle komma tillsammans på kallelse utaf konung Karl XIII. Kronprinsen fordrade likväl utaf prins Kristian ett särskildt till konungen af Sverige skriftligen afgifvet löfte att för sig och sina efterkommande afsäga sig den norska kronan. Det var först efter flera öfverläggningar både med prinsen själf och statsråden Collet och Aal, som de båda generalerna lyckades förmå honom, som i början gjorde många svårigheter, att underteckna densamma, hvilket i själfva verket var att underskrifva beviset på sin egen vanära. Redan förut hade de med de båda statsråden kommit öfverens om de särskilda artiklarna, hvilka kronprinsen dock ej ville ratificera, förrän han på förhand fått prinsens skriftliga afsägelse.

    Man märkte vid detta tillfälle tydligt, hvilken stackare prins Kristian verkligen är. I anseende till att någon vapenhvila ännu ej var ingången utan denna först skulle bestämmas genom den föreslagna konventionen, fortgingo fientligheterna, och de svenska trupperna voro uti handgemäng med de norska icke långt från staden Moss, så att man på afstånd kunde höra kanondundret och gevärssalvorna. Striden närmade sig alltmer, under det underhandlingarna pågingo, hvilket hördes utaf de allt tydligare kanonskotten. Då allt var färdigt till underskrift inträdde prinsen nöjd och glad i rummet och trodde sig blott behöfva ratificera, men då de båda generalerna förklarade sig ingenting kunna uträtta utan att först hafva fått hans skriftliga afsägelse, blef han förlägen och vägrade att lämna denna. Under tiden hörde man allt tydligare, huru striden närmade sig, hvaröfver prinsen blef förskräckt, och då generalerna förnyade sina framställningar samt framhöllo för prinsen, hurusom han genom sitt dröjsmål blottställde många tappra människors lif, svarade han dem: »Men, mina herrar, huru viljen I, att jag skall hafva tillfälle till eftertanke och kunna fatta ett beslut, då jag hör kanondundret och huru våra trupper äro uti handgemäng; under sådana förhållanden är det alldeles omöjligt att hafva några rediga tankar, hvarför jag måste anhålla, att ni behagade låta striden upphöra för att vi i lugn och ro må kunna få öfverlägga.» De svarade honom, att detta ej stod uti deras makt, förrän konventionen vore underskrifven, och tillade: »På det att fientligheterna genast må upphöra, behagade eders kunglig höghet vara så nådig att underteckna detta och gifva oss eder afsägelse, vi skola då genast afsända befallning om stridens upphörande.» Prinsen fann sig då nödsakad att efter deras diktamen skrifva den afsägelse, som jag bifogar och som jag själf har kopierat efter originalet, af hvilket man tydligen kunde bedöma hans sinnesförvirring, ty den var skrifven med darrande hand, och antingen till följd af glömska under denna hans förvirring eller föranledt af någon oärlig biafsikt att framdeles lättare kunna dementera densamma, så hade han uraktlåtit att sätta något datum för den dag, då den var undertecknad, hvilket i alla fall var samma dag, som själfva konventionen underskrefs. Sedan allt var öfverenskommet, gåfvo generalerna Skiöldebrand och Björnstjerna genast befallning om stridens upphörande och återvände därefter till kronprinsen.

    Alldenstund kronprinsen önskade alt kunna påskynda tidpunkten för riksdagens sammanträdande, hvilken norrmännen kalla sitt »storting», gaf detta anledning till nya öfverläggningar, hvarunder prins Kristian och hans rådgifvare försäkrade, att det vore omöjligt att hinna församla den förrän uti oktober månad, emedan de önskade vinna tid för att kunna underhandla i England och vid kongressen i Wien samt intrigera inom landet till bevarande af det oberoende, som under nuvarande förhållanden borde synes omöjligt att ernå.

    Den 15 återkommo generalerna Skiöldebrand och Björnstjerna från Moss för att öfverlämna prinsens underskrift af den ratificerade konventionen och hans afsägelse utaf makten samt begära kronprinsens ratifikation. En af prins Kristians adjutanter medföljde med uppdrag att å sin herres vägnar öfverlämna denna afsägelse. Det är visserligen sant, att generalerna icke hade fullständigt följt den instruktion, som de erhållit, men kronprinsen ville ej gifva dem dementi, och di han dessutom var belåten med fientligheternas upphörande, fann han sig af alla förut anförda skäl föranlåten att ratificera konventionen och gjorde med egen hand därunder det särskilda tillägg, som därå finnes.

    Många människor hafva varit missnöjda med att kronprinsen icke var strängare vid detta tillfälle, och jag erkänner villigt, att äfven jag själf var af samma tanke, men jag är dock öfvertygad om att han för visso haft några hemliga skäl, som vi icke känna. Hans ofta i strid med egna intressen utpräglade liberala idéer förmådde honom antagligen att vilja konstatera Norges oberoende och förskaffa och bekräfta friheten åt det nyförvärfvade folket. Hans motvilja att utgjuta sina landsmäns blod, då han trodde sig kunna använda mera försonliga medel, bidrog säkerligen äfven till att göra honom eftergifvande. För öfrigt måste man väl tro, att kronprinsen med sitt stora snille och sin erfarenhet valt det bästa och säkraste sättet att vinna den nation, öfver hvilken han själf en gång skulle regera, och verkligen handlat med försiktighet och vishet, ehuru det vid första ögonblicket icke förefaller så. Kungen själf hade hoppats att till en början kunna få regera öfver Norge på samma sätt som kungen af Danmark och få hålla dem uti tygeln samt först sedermera bevilja dem sin frihet, men då det nu icke kunde blifva så, måste man i alla fall vara belåten och tro, att kronprinsen gjort det, som var klokast och bäst för den goda saken. Jag är äfven fullkomligt viss på att kronprinsen verkligen handlat efter bästa öfvertygelse och att han har haft obekanta skäl, som varit talande nog för att förmå honom härtill. — — — — — —

    —  —  —  —  —  —  —  —  —  —  —  —  — 

    Prinsen hade likväl icke uteslutande velat följa sin egen böjelse utan hade sammankallat sina generaler för att inhämta deras mening, och dessa hade äfven ansett det vara bäst under förevarande omständigheter att söka vinna normännen genom mildhet; i synnerhet hade general Adlercreutz uttalat sig emot att med vapenmakt fullfölja besittningstagandet.