Tassos ”Gerusalemme Liberata”
| ← C. W. Böttiger |
|
M. J. Crusenstolpe → |
Början af
TASSOS ”GERUSALEMME LIBERATA”
i svensk öfversättning.
1.
Det fromma krig, den Höfding, vill jag sjunga,
Som Christi graf med härsmakt återtog.
Vid dess eröfring led han mödor tunga,
Men, klok och tapper, fienden han slog.
Förgäfves Afgrund sågs mot honom ljunga,
Förgäfves väpnadt Asien, Libien, drog;
Ty himlens skydd har till de helga fanor
Hans kämpar återfört från vilsna banor.
2.
O Sångmö, du, hvars panna ej med lager
På Helicon förgängligt kransad är,
Men, högt i skyn, bland sälla, himmelskt fager,
Odödlig krans af gyldne stjernor bär!
Gjut himlalågor i mitt bröst, gjut dager
Uti min sång! Förlåt, om dikt jag här
Bland sanning väfver in, och bladen skina
Af andra smycken någon gång, än dina!
3.
Du vet, att dit helst löpa hopens vägar,
Der af sin sötma mest Parnassen göt;
Att Sanningen, i vers insockrad, plägar
Sig smeka in i hårda hjertans sköt.
Så sjuka barnet räcka vi den bägar,
Hvars rand vi strukit med en vätska söt:
Det sväljer, villadt, dryckens bittra safter,
Och af sin villa får det lif och krafter.
4.
Storsinnade Alfons! jag mins den gången,
Då vreda hafvet våldsamt mot mig gick;
Bland våg och skär jag nära var förgången,
Men hamn, men räddning, utaf Dig jag fick.
Då gjorde jag en löftes-ed: — tag Sången,
Dig svors den då — tag den med vänlig blick!
En dag om Dig den högt skall våga sjunga
Hvad nu som aning dör på skaldens tunga.
5.
Väl är det skäl (om fred det nånsin blifver
Bland Christi folk, hans läras trogna vakt,
Och skepp och härar återta med ifver
Det rof, som Thracern fräck sig underlagt)
Väl är det skäl att då åt Dig man gifver
Till lands, till sjös, befälets högsta makt.
Du Gottfrids like, lyssna undertiden
Uppå min sång, och rusta Dig till striden!
6.
Re’n har det sjette årets sol upprunnit,
Se’n Christna hären drog till Österns strid:
Med storm Nicea, Antiochia vunnit
Med list den hade inom ringa tid:
Den sista staden ock försvaras hunnit
Mot skog af Perser, som höggs ner dervid.
Tortosa vanns; men tid, med regn i spåren,
Bröt in: man ger den plats, och väntar våren.
7.
Och vintern, som kom vapnens blanka rader
Att sorglöst hvila, vek alltre’n för Vår,
Då, från sin thron, den evige Allfader
(Den thronen högst i klara himlar står,
Så högt uppöfver stjernors myriader
Som Afgrund lågt inunder dessa går)
Då, från sin thron, han blicken nedåt vänder
Och i ett nu ser verldens alla länder.
8.
Allt såg han; men sitt öga sist han fäste
I Syrien vid korsets kämparad.
Med blick, som tränger in i själens näste,
Och läser hjertats hemligaste blad,
Han Gottfrid ser, den frommaste, den bäste,
Hur varmt han åtrår frälsa Christi stad,
Och full af tro, af nit för himlens lära,
Föraktar gods och guld och makt och ära.
9.
Hos Balduin han röjer eldigt sinne,
Som fiker efter mensklig storhets prakt:
Tanered åt lifvet leds. Ett kärleks minne
Så kring hans själ har ångst och oro lagt.
I Antiochia Bohemund. Derinne,
Han ser, hur denne stadgar mer sin makt,
Införer konst och sed och lag och kyrka,
Der blott man får den sanna Guden dyrka.
10.
Han ser, hur denne härvid så fördröjer,
Att annat företag han tycks ha glömt. —
Ett krigarbröst han hos Rinaldo röjer,
Som slår af stridslust, älskar faran ömt.
Ej honom guld, ej honom makt, förnöjer
Men ära, ära, han omättlig drömt.
Hur varm på Welf han lyssnar, och sig gläder
Att höra skildras store ättefader!
11.
Men se’n nu Gud i dessa hjertan alla
Har sport, hvad innerst tänks och gömmes der,
Han låter till sig engeln Gabriel kalla,
Som bland de öfversta den andre är:
Han — ljufligt yärf! — Hvad Herren vill befalla,
Som bud, som tolk, till fromma själar bär.
Ned bär han himlens bud till jordens söner,
Och återvänder se’n med deras böner.
12.
Sök Gottfrid! sade Gud till engeln höga,
Och i mitt namn spörj honom, hvarför man
Med krigets fortgång skyndar nu så föga,
Hvi man Jerusalem ej frälsa kan?
Till råds han samle Drottarna; de tröga
Han mane på! — Vald är till höfding han
Här utaf mig, på jord snart vald af flera,
Hans likar förr, hans tjenare nu mera.
13.
Så talte han, och Gabriel sig reder
I hast att föra ut, hvad ålagdt var.
Sitt väsen, förr osynligt, han ombreder
Med luftig klädnad, skönjbar för en hvar:
En menskas blick, en menskas lemmar, leder,
Med himmelskt majestät försmält han har:
Halft barn, halft yngling, synes han till åren,
Och prydt med strålar har han ljusa håren.
14.
Han hvita vingar ses på skuldran sätta,
Som silfver skinande, med gyllne rand:
Med dem han klyfver vind och sky, och lätta
De bära honom öfver haf och land.
Så klädd, till låga jorden, mål for detta
Hans budskap, sänks ur skyn han efterhand.
Först öfver berget Libanon han svingar
Och dröjer, vägande på jemna vingar.
15.
Men när han snart Tortosas slätter röner
Midt under sig, han skjuter ner derpå. —
Ny sol gick opp: en del re'n östern kröner,
En större del göms än i böljor blå.
Och Gottfrid frambar sina morgonböner
— Hans fromma plägsed! — se! ur östern då,
I bredd med soln, i glans, som mer dock blänker,
Den ljusa engeln för hans blick sig sänker.
16.
Och sade: ”Gottfrid! Vintern är förliden,
Se soln, som väntats, skiner redan klart!
Hvi dröjer man då nu? Hvi nyttjas tiden
Ej att Jerusalem befria snart?
Till råds du samle furstarna! Till striden,
Till slut på verket, gif de tröga fart!
Dig Herren re’n till höfding valt, och dessa
För dig snart sjelfva böja villig hjessa.
17.
”Det Herren är, som sänder mig. Jag bringar
Hans vilja Dig. Hvad hopp du hysa bör
Om seger nu — ur skyn dess löfte klingar —
Hvad nit för hären, som du ställdes för!”
Här tyst blef engeln, lyfte sina vingar,
Flög hem, der ljuset himlen klarast gör;
Men full af undran öfver glansen, orden,
Står bländad, häpen, Gottfrid qvar på jorden.
18.
Dock, när han, sansad, hunnit sig besinna,
Hvarfrån, hvarom och hvilkens rösten var,
Om förr han önskat, nu han börjar brinna
Af lust, att ända få på kriget snar.
Ej som han vore uppblåst af att finna,
Hur honom Gud för andra föredrar;
Nej, men med Guds hans vilja smälter samman
Allt mer och mer, som gnistan uti flamman.
19.
Åt hjeltarna, att de sig samla böra,
(Ej vidt de voro spridda) bud han ger;
Och bref på bref, och bud på bud nu föra
Hans maning kring. Han råder och han ber.
Allt hvad en ädel själ kan sporra, röra,
Allt, hvaraf somnadt mod sig uppväckt ser,
Det tycks, han finner ut och så förstärker,
Att man ej tvånget, blott behaget, märker.
20.
Så furstarna (och deras kämpar vandra
Med dem) dit komma, utom Bohemund.
En del slog läger utanför: de andra
Tortosa slöt inom sin egen rund.
Nu härens Store samlas med hvarandra
På festlig dag (ett värdigt rådsförbund!).
Här fromme Gottfrid hof sin stämma mäktig,
Hans röst är klangfull, hans gestalt är präktig:
21.
”J krigare, som himlens konung sänder
Att bygga opp, hvad Otron rifvit ned,
Och trygga förde öfver haf och länder,
Bland svek och vapen, mången farlig led;
Att re’n vi nu bragt åter i hans händer
Så månget land, som afföll från sin ed,
Och vi, bland slagna folk, bredt nt med ära
Hans segrande standar, hans namn och lära.
22.
”Ej blef väl — tror jag — af oss öfvergifvet
Vårt hem, med mången älskad pant deri,
Ej vågade på trolöst haf vi lifvet,
Ej krigets faror sökte fjerran vi,
Blott att ett rykte få, som dunst fördrifvet,
Blott af barbarers jord att herrar bli;
Karg vore då den lön vi sökt, och illa
Vi gjorde för vår själ att bloden spilla.
23.
”Nej, ytterst stod för edra, som för mina,
För allas tankar: ”fräls Jerusalem!”
De Christna, som i nesligt ok förtvina,
I slafviskt tvång, vi ville rädda dem;
Ett rike grunda nytt i Palestina,
Der fromhet kunde ha ett säkert hem,
Och ingen mer den fromme pilgrim störa
Att dyrka Christi graf och bot fullgöra.
24.
”Hvad hittills gjordes, mycket är till fara,
Till möda mer, till ära föga; — men
Till sak ett intet, skjutes kriget bara
Nu opp och vänds mot andra trakter se’n.
Hvad hjelper oss Europas stora skara,
Och eld, i Asien tänd, hvad båtar den?
När slutet på de hvälfningar, som göras,
Blir, ej att riken byggas, men förstöras?
25.
”Ej bygger den, som välden söker bilda
På verldslig grundval, aldraminst der han
En ringa hop, — bland massor, hedniskt vilda, —
Af främlingar, till hem och tro, för an;
Der hjelp af Vesterns land, de fjerran skilda,
Der tro af Greker, han ej hoppas kan:
Men väl omstörtningar han föranleder,
Hvaraf han, krossad, sjelf en graf sig reder.
26.
Och — Turkar, Perser, Antiochia, (härligt
Till namn, som sak, man denna treklang hör)
Ej voro de vårt verk; nej, tillstån ärligt!
Blott himlens under tacka vi derför.
Men himlen hämnas skall — jag räds — förfärligt,
Om mot dess mål man bruk af segern gör:
Jag räds, han skall sin skänk då från oss taga,
Och segerns dån blir folken sist en saga.
27.
”Ha! må bland oss, vid Gud, så dyrbar gåfva
Till bruk så slätt af ingen slösas ut!
Mot hvad, den första början tycktes lofva,
Må verkets fortgång svara, verkets slut!
Nu, då hvar väg är fri, och stormar sofva,
Och gynnsam årstid lockar, hvar minut,
Hvi ila vi ej fram mot staden, — sägen!
Mot segerns mål? — Hvem stänger mer oss vägen?
28.
”Er, Furstar! jag försäkrar (höre orden
Ej samtid blott, men efterverld också!
De himmelska dem höra ofvan jorden):
Nu tid är mogen, att till verket gå.
Den blef det mindre, om J uppskof gjorden;
Hvad nu är säkert, blef högst ovisst då.
Jag spår: Egypten, om vi äro sena,
Med Palestinarns skall sin makt förena.”
29.
Han slöt. Ett sorl flög hastigt genom laget;
Men upp steg Petrus, Eremiten. — Han,
Som först om helga tåget väckt förslaget,
Till råds bland Furstar satt, fast enskilt man. —
”Med Gottfrid röstar jag för företaget,
Vid sak, så sjelfklar, man ej tveka kan.
Utförligt han har visat oss det rätta:
J gillen det. Jag lägger till blott detta:
30.
”Vill jag de tvister, skymfer, sammanställa,
Här lidna, gjorda, likt med täflans flit,
Den strid, som låter ingens mening gälla,
Och ert, så nära målet, brutna nit;
Så hänför jag till en ursprunglig källa
All grund till hvarje uppskof, hvarje split:
Till denna myndighet, som ingen äger,
Men som här lika mellan alla väger.
31.
”Der ej en enda får befälet föra,
Som delar ut belöning, straff, bestyr,
Som säger alla, hvad de få och böra,
Der blir, som här, all ledning hufvudyr.
Upp, att en kropp af brödralemmar göra,
Ett hufvud, som dem alla leder, styr!
Ja, lemnen åt en enda makt och spira,
Och honom må, som Kung, vi vörda, fira!”
32.
Den gamle tystnar. Nu hvad bröst väl blifver
För dig, du Andens gudalåga, lyckt?
Åt Eremitens mun du orden gifver,
I riddarenas bröst du in dem tryckt.
Du röjer hort all rotad, medfödd ifver
Till tvångfri makt, till sjelfvisk äras flygt,
Att Wilhelm, Welf, de främsta bland dem alla,
Nu med sitt val på Gottfrid genast falla.
33.
De andra stämde in. — Af honom bara
Må allt bero! Han må från denna dag
Krig, när han vill, mot hvem han vill, förklara,
Och åt de slagna föreskrifva lag!
Hans vapenbröder förr, nu skola vara
Hans tjenare, och lyda hans behag. —
Så afgjordt: ryktet flyger, högt att sprida
Det ut, från mun till mun, i hären vida.
34.
Han visar sig för tropparna. Den ära,
Hvartill han lyftes, syns han väl dem värd,
Och gladt sin hyllning de åt honom bära
Med krigar-jubel och med klang af svärd: —
Han, mildt alfvarlig, svarar på de kära,
De undergifna hjertans vördnadsgärd;
Och, på en vidsträckt slätt, dem alla bjuder
I morgon samlas, när trumpeten ljuder.
35.
De östra bergen Sol'n med purpur målar,
Nu, mer än vanligt, lysande och klar,
Då, med den nya dagens första strålar,
Hvar kämpe träder under sitt standar:
I bästa skrud han för sin Höfding prålar; —
Men Gottfrid sjelf midt bland dem stadnat har,
Och rytteri och fotfolk nu på heden
För honom tåga fram i slutna leden.
36.
O Minne, tingens trogna vårdarinna,
Som evigt hat till år och glömska bär,
Mig bistå nu, att namnen jag må finna,
Hvar höfdings, och hvart folks, i denna här!
Hvad åren skymt, i nyfödd glans må brinna,
Må åter ljuda, hvad förstummadt är:
Min sång försköne så, hvad du mig lånar.
Att hvarje tid det hör, ej en utplånar!
― ― ― ― ― ― ― ― ―
