Thora/1-1
|
II. → |
I
THORAS GIFTERMÅL
I.
Förr hette hon Thora Krohk, och kallades
oftast lilla Thora. Numera hette hon fru Thora
Bruce på Akerup, var gift med den stränge
patron Johan Bruce, dessutom moder till två
barn. Hushåll hade hon och tjänare, ladugård
med femtio kor, stall med åtta hästar, ägor,
husfolk, gods, grannar, umgänge. Allt, som var
där, blef henne lika nytt som främmande. Förr
gick Thora lat och ledig i skog och mark. Nu
gick hon från tidigt på morgonen till sent på
kvällen i hushållet, ordnade i mjölkkammare och
skafferi, kök och visthusbod, ammade sina barn,
medan de voro små, vårdade dem, när de blifvit
stora, lydde sin mans minsta vink och var
undfallande mot hans vrede. Förr var Thora glad,
strålande, lycklig och vän med alla. Nu grät
hon ofta, gick skygg och tyst i sitt eget hus,
och hennes ansikte hade den ansträngda blekhet, som kommer af dagars tyngd och nätters vånda.
Aldrig sjöng hon mer, aldrig var hennes gång
lätt och dansande som i ungdomen. Hon var
några och tjugu år gammal och såg ut, som om
hon varit trettiofem. Blott när hennes ögon
stundom glimmade till, med ett uttryck af
oändligt barnsligt frågande, kunde man se, hur ung
hon var.
De, hvilka sett henne förr, visste berätta, att vackrare flicka än Thora kunde ingen se. Smärt och fin skred hon då fram, och öfver hennes ansikte låg den skygga, glada undran, som kommer af att världen synes så ny, så lockande och så ljuf. Den, hon då mötte, stannade gärna för att njuta af hennes friska, oberörda, jungfruliga väsen, taga med sig så att säga, när hon gick, något af den lugna glädje, som utstrålade från hennes person. Ett ord från Thoras mun var då som en munter drill från en fågel i skogen. Hvart minsta ord hon sade, fick sitt egna ljusa behag just af detta tysta, lugna jubel, hvarmed hon syntes gå framtiden till mötes.
Thora hade växt upp i ett lyckligt hem, och det fanns ingen där, som någonsin hade sagt henne ett ondt ord. Långt norrut ifrån Akerup räknadt låg hennes föräldrars gård. Fyra dagsresor hade hon fått tillryggalägga, innan hon som nygift med sin man nådde det hem, hvilket nu blifvit hennes. Så ofta Thora tänkte tillbaka på denna resa, kunde hon långt efteråt ånyo känna den skräck, hvilken hon då erfarit, förnyas inom sig.
Färden till hemmet var icke någon bröllopsresa, sådan nyare tider känna densamma. Den blef en mödosam bröllopsfärd i vagn, sida vid sida med en make, om hvilken Thora i grund visste mindre än intet. En afskedsresa blef det från allt, hvad hon hållit kärt. Hemlös kände hos sig, när de stora vattnen och skogarna försvunnit bakom henne, hemlös och olycklig, därför att den man, hvilken förde henne bort, började ingifva henne ängslan. Thora började nämligen tycka, att mannen talade så skarpt och befallande, och att hans röst lät så hård. Öfver hufvud blef Johan Bruce med hvarje nytt håll, de uppnådde, mera och mera olik den man, hvilken i föräldrarnas hem uppträdt först som gäst, sedan som friare, sist som brudgum.
Till sist blef trakten sig också alldeles olik, mot allt hvad Thora någonsin hade sett. Skogen, som hon under uppväxtåren städse haft omkring sig, försvann, framför henne utbredde sig slätten, en vid, öde slätt, där gårdarna lågo tätt, med klungor af uthus kring hvarje manbyggnad Själfva husen voro byggda af grått, mörkt tegel, och öfver de låga fönstren hängde täta takskägg af gammal halm.
Öfver denna slätt regnade det, och blåsten svepte fram, så att regnet, hvilket föll, såg ut som en tät uppblött dimma, hvilken rullade likt moln öfver de blötta åkrarna. Inte ens en röd byggning bröt med sina hvita knutar af mot denna gråa enformighet. Till och med träden voro Thora främmande. Som jättesvampar sköto några låga träd med runda, stripiga kronor upp ur den våta marken. De stodo ensamma eller i rader utmed breda diken, där vattnet forsade brunt. I regntjockan sågo de spöklika ut midt på ljusa dagen, och Thora visste sig aldrig ens hafva hört deras namn. Hon blef helt förvånad, när mannen sade henne, att det var pilar. Häpen såg hon upp mot Bruce, hvilken satt bredvid henne i vagnsätet och med säker hand körde de kraftiga, grofbyggda, blanka hästarna. Och medan vagnen rullade vidare, tänkte hon: är detta vägen till vårt hem?
Under det sista hållet, som var två mil långt, kommo de plötsligt in i en dal, genom hvilken skar en liten uppsvälld bäck, som gick strid i höstflödet. Mannen kallade denna bäck för ån, och när han uttalade dess namn, klang hans röst en smula varmare som af beundran. Färden gick nu genom skogsdungar, där bladen sutto kvar på träden, fast november månad redan var inne. Mannen upplyste om, att träden voro bokar, och när han sade detta, betraktade han Thoras ansikte från sidan, som hade han väntat, att hon skulle se upp emot honom och lysa upp af glädje. Men Thora satt tyst och hörde sitt eget hjärta klappa. Bokar? Hvad betydde bokar för henne, hon, som vuxit upp bland granar och björkar. Aldrig hade hon trott, att hon skulle kunna mista dem.
Regnet strömmade ej längre ned så häftigt. Det föll sakta och tätt, som ett lätt, fint duggregn, hvilket skuggade öfver naturen. Thora kunde se, att detta borde vara vackert, undrade blott öfver, att hon själf ingenting kände därför.
Det var redan skymning, när vagnen svängde in genom grindarna till en gård, en oändligt lång, låg huslänga med oerhördt högt tak, belägen ett stycke ifrån landsvägen. Ljus blänkte ur fönstren, och ur skymningen upptäckte Thora, resande sig öfver byggnaden, något oerhördt stort, långt och mörkt, en skog, eller ett berg eller bådadera. Det fyllde dalen nedanför byggningen, sträckte sig åt båda sidorna, så långt ögat kunde nå, kom hela dalen att mörkna, tyckte Thora, och stirrande därpå med stora ögon frågade hon:
»Hvad är detta?»
Thora hörde som svar härpå något om Söderåsen eller liden. Det skulle vara vackert där, när solen sken och våren kom. Åter talade mannen något om bokar, åter kom i hans röst den undertryckta klangen af väntan på medkänsla.
Thora förstod honom icke, lät sig bara föras in. Ur rum och i rum gick hon, begrep ingenting af det hela, visste blott, att här skulle hon bo, här var hon hemma.
För fönstren voro luckor tillskrufvade, luckor med halfmånformiga hål, genom hvilka ljuset nyss fallit ut på gården. Thora var glad, att hon ändtligen kunde finna ro, och att fönstren voro så väl tillbommade. Kvällsbordet stod fullt med mat. Men hon kände icke längre någon aptit, satt där endast häpen och trött, och fastän hon hela tiden förut varit hungrig, kunde hon nu icke äta. I inbillningen såg hon framför sig den långa, låga åsen. Det föreföll henne nästan, som skulle den upplösa sig till dimma, tränga in genom de små hålen i fönstrens luckor, fylla rummet och kväfva henne själf.
»Hvad tänker du på?» frågade hennes man.
Hans röst lät skarp.
»Ingenting,» svarade Thora ängsligt.
Som något nytt, hvari hon ännu icke hunnit sätta sig in, föreföll det Thora, att hon nyligen stått brud, att han, som talade henne till, var hennes man, och att hon som ung hustru nu för första gången satt i sitt nya hem.
Då såg hon upp mot mannen och försökte le. Och hon märkte, att den blick, Bruce riktade mot hennes, var hvass och forskande.
»Tror du, att du kan trifvas här med mig?» kom det dämpadt.
Ängsligt brådskande besvarade Thora frågan med ja. Utan att göra sig reda för orsaken, kände hon medlidande både med sig själf och med mannen, som frågade. Hon önskade, att hon haft någon att gå till för att få gråta ut. Men ingen sådan fanns, och det gamla hemmet var långt borta.