Thora/2-4
← III. |
|
V. → |
IV.
Oron kom tillbaka i Thoras sinne i och
med nyheten, att Konrad Olthov skulle fara just
den väg fram, hvilken kom från den glesa björkskogen
med enarna under, svängde ut öfver det
öppna gärdet, där råkorna kraxade i regn och
sol, och till sist försvann i den låga tallskogen,
hvilken liknade skogssnåren, som växt samman
kring sagans sofvande slott, dit ingen stig leder,
och ingen solstråle hittar in. Att han skulle
besöka henne väntade hon aldrig, att hon skulle
se honom fara förbi, icke heller. Hon kände
det endast som om vägen till det hem, hon en
gång lämnat, på något sätt blifvit kortare och
mera gin. Närmare det, som var henne kärt,
kände sig Thora genom att veta detta.
I oro gick hon också, därför att hon denna dag sett något nytt hos sin man, som gaf henne mycket att tänka på. I hans blick hade hon sett något, som liknade längtan, en bön om något, han väntade att hon skulle gifva honom, en fordran, hvilken gjorde henne rädd, därför att hon kände sig icke kunna infria den. I stället för att därigenom känna sig mera fri gentemot man och hem, blef Thora gentemot allt detta äfven mera tillbakadragen och skygg, och känslan af att vara ensam på en främmande ort ökades.
Under dessa dagar började nordvästan att blåsa från hafvet. Hafvet låg långt borta, men dess stränga välde sträckte sig långt öfver slätt bygden, som låg öppen och utan skydd. Med tunga moln i följe kom vinden. Februarisolen, hvilken börjat att glimta fram genom vinter dimman, stängdes åter inne i grått töcken, och ur molnmassorna vältrade snön ned. Som hvita skyar dref den fram öfver det öppna gärdet nedanför gården, svepte hvirflar rundt kring lidens väldiga, suckande bokar, täckte mark, träd, åker och äng. De små gårdarna på slätten eller i skogskanten öfverhöljdes af hvit, ren snö, och vägarna lågo genomgräfda af tunga hjulspår och djupa hål efter hästhofvar. Genom snöyran klingade stundom bjällror från någon enstaka släde, som blifvit framdragen och tagen i bruk.
Snöfallet hade redan varat i två dagar. Ännu hven blåsten lika häftigt som förut i de gamla lindarna på gården. Öfver verandan låg en väldig drifva, stängande för ytterdörren och tornande upp sig framför fönstren, görande det stora rummet innanför mörkare än någonsin. Den tredje dagen gick Bruce i päls och storstöflar genom rummen för att taga afsked af sin hustru. Han skulle fara bort på kyrkostämma, och framför trappan höll släden.
Bruce stod framför sin hustru med pälsmössan i hand. Öfver hans ansikte gled som en skugga, när han mötte hustruns blick. I hans egna ögon låg något af en fråga, hvilken stack Thora med oro. Samma fråga som han gjort ett par dagar förut läste hon nu i hans blick. Ingenting hade hon att svara därpå, böjde sig blott intill honom och lät honom kyssa sig till afsked. Mulnande vände Bruce om och gick ut genom salongen.
När mannen sagt henne farväl, erfor Thora en känsla af lättnad, hvilken hon själf icke kunde förklara. Hon följde honom ut på trappan och stod där i blåsten och snön, medan hon såg honom fara bort. Snön, som yrde fram, tog bort släden inför hennes ögon strax utanför grinden. Som ett moln af yrande hvitt låg landskapet framför henne. Genom dunklet i snöyran döko ett par ensamma skepnader fram och försvunno hastigt. Öfver hennes ansikte och kläder sopade de frusna snökornen torrt.
Thora stängde förstugudörren efter sig och försökte gå till sina sysslor. En oro, hvilken hon på sista tiden trodde sig ha öfvervunnit, behärskade henne. Ingenting af hvad hon hade för händer, syntes henne viktigt. Ingenting fann hon, som behöfde göras just nu. Långsamt gick hon igenom den långa filen af rum, som under snöyran syntes mörkare än vanligt. Inne i barnkammaren sof Hans i sin lilla bädd. Med händerna på täcket låg han där, allvarlig och trygg under sömnen. Thora stod stilla och såg hur barnet liknade fadern. »Han liknar ingen af min släkt,» tänkte hon. »En Bruce är han. Ingenting har han fått af mig.» En känsla af bitter ödslighet, som vore hon ensam ställd, onyttig och öfverflödig, fyllde henne. Utan att hon tänkte på det, började hennes tårar att falla, en efter en, långsamt och tyst, som när ett barn gråter och icke vill bli sedt. Under gråten såg hon hemmet, hvilket hon aldrig kunde glömma, såg sig själf som en fjortonårig flicka med fläta på ryggen, grofva kängor och kort klänning, mindes hur glad och fri hon städse känt sig då, tyckte att luften vid själfva minnet blef vårfrisk omkring henne, att hon hörde fågelkvitter och såg unga, vajande björkar.
Plötsligt förnam Thora inom sig en stämma, som talade. Hon spratt till och lyssnade, medan tårarna af sig själft upphörde att rinna. Tydligt och klart hörde hon denna röst. Den var mannens. »Håller du ändå verkligen af mig?» sade rösten. Framför sig såg Thora mannens allvarliga, darrande ansikte, sådant hon sett det nyss vid afskedet, och hon blef rädd ånyo, många gånger mera rädd, än hon blifvit vid deras korta samtal för ett par dagar sedan. Hon förstod, att det var kärlek, hvarom mannen bad henne, och för första gången stod hon svarslös inför en fordran om hvilkens stränghet lifvet hållit henne i okunnighet. Åter kom frågan för henne: »Skulle det vara möjligt, att hon vore gift med en man, hvilken hon icke älskade så, som en hustru kan och bör?» Omöjligt, oerhördt föreföll henne detta. Thora påminde sig, att hon hört berättas en gång om en hustru, som kom att hata sin man. Hon hade tänkt därpå länge. Men aldrig hade hon vågat fråga någon om detta. Så styggt, onaturligt och hemskt föreföll henne en sådan sak. Det måtte vara bland brottslingar, sådant händer, tänkte Thora, människor, hvilka ej voro skapade som andra. Och som hon tänkte på detta, började bilden af de äkta par hon sett att skymta för hennes inbillning. Icke blott fadern och modern där hemma och syskonen, som blifvit gifta, utan bilden af främmande människor, hvilka hon sett flyktigt eller ofta. Hon såg den långa, magra prästen, som hade vigt henne, och hans lilla torra hustru med barnmunnen och de vänliga, klotrunda ögonen. Brukspatronens på Bergshamra såg hon också, en ståtlig man med mustascher under en krökt näsa och blonda polisonger på de röda, väderbitna kinderna. Den tjocka länsmannen gled fram i hennes inbillning och med honom hans långa fru med glasögonen på den smala näsan. Efter dem döko andra fram ur minnet, en ung löjtnant hon sett en gång och hans hustru, en dam med bredt bröst och ett strålande leende. Bönder och torpare följde efter herrskapsfolket och deras hustrur med dem, stora och små, feta och magra, blonda, mörka och gråhåriga om hvarandra. Öfver dem alla tyckte Thora sig läsa den fråga, som Bruce nyligen hade gjort: »Håller du en smula af mig ändå?»
Något alldeles nytt låg det för Thora i denna tankegång. Aldrig hade hon förr tänkt sig, att äktenskap mellan människor, de äktenskap, hvilka hon själf sett och med hvilka hon kommit i beröring, kunde gifva anledning till tvifvel och spörsmål. Ty tvifvel var det, som eggade henne.
Ett tvifvel? På hvad? På allt, tyckte Thora. Och samtidigt fann hon sin egen upprörda stämning grundlös, löjlig, och hon var glad, att ingen i detta ögonblick kunde se henne.
Hon frös, och då hon ringde på den breda broderade klocksträngen, kom Malin in, kraftig och säker, med sitt hårdt sammanbundna hår, som stramade vid tinningarna, och de utstående, evigt frågande ögonen.
Thora sade till om en brasa, och när Malin kom tillbaka med bokträden, hvilka hon långsamt staplade öfver hvarandra till en väldig hög i den öppna spisen, sade Thora plötsligt:
»Är det sant, att du ska giftas till hösten?»
Thora tyckte sig ha hört något sådant, och hon frågade, utan att mena något därmed, blott för att en stund höra någon annans röst jämte sin egen, få för ett ögonblick liksom en ersättning för ett samtal.
Malin var på sitt vis ett original. Hur långt hon kommit öfver de trettio, talade hon aldrig om. Säkert är, att hon tjänat på gården längre, än någon mer än hon själf bestämdt kunde uppgifva, och allt från början hade hon betraktat den unga matmodern med ögon, hvari denna tyckte sig läsa misshag. Stark som trots någon karl var Malin, och om hon nu också var stadd som innepiga, var hon därför icke rädd att när så behöfdes, gå i åkern, och köra ett par hästar gjorde hon lika ledigt som någon af drängarna.
Nu såg hon upp från vedtrafven, under hvilken en svag flamma började lysa fram, och svarade:
»Jo, hennes nåd, så är det nog. Till hösten ska jag däran.»
Svaret stötte Thora. Men inne i sina egna tankar som hon var, låtsade hon icke därom, utan frågade i stället:
»Och du tycker om honom?»
Malin rodnade, som om frågan inneburit något opassande och svarade:
»Åja, han är inte som värst.»
Då ingen ny fråga följde, gick Malin ut ur rummet, lämnande matmodern ensam.
Thora sitter ensam framför den stora bokvedsbrasan och på hennes kinder stiger något, som liknar en rodnad. Är det glansen från lågorna, hvilka fladdra fram öfver veden, stiga och sjunka, kastande sitt ljus ut öfver det stora rummets dagsskymning, eller är det hennes egna kinder, som brinna?
Thora vet det ej, anar öfver hufvud icke, huru hon själf ser ut, eller hvad som nu försiggår med henne. Hon sitter blott stilla i sin vrå och glömmer dagens sysslor, glömmer arbetet, hvilket aldrig tryter i det idoga huset, glömmer sitt barn och allt för nya, okända tankar, hvilka välla fram inom henne och väckts däraf, att hennes man en gång, helt nyss vändt sig till henne med en fråga, hvilken hon aldrig förstått förrän nu. Den stora vedtrafven brinner långsamt ned, som bokved brinner, med fasta, sammanhängande glöd och hvit aska. I glödhögen ryker en ensam grof kubbe, som icke vill fatta eld, utan blott långsamt kolnar. Mot fönstren slår med hårda slag snön, hvilken drifves fram af de ojämna vindstötarna i en storm, som är nära att lägga sig.
Då hör Thora från gården ljudet af bjällror, och i tron, att det är hennes man, som åter kommer, och att hela dagen gått, utan att hon märkt det, spritter hon upp. Hennes kinder brinna ännu af värmen från brasan, ögonen lysa matt, och i hennes hjärna susar som ett eko af vinterstormen.