Thora/2-3
| ← II. |
|
IV. → |
III.
Detta skedde i början af vintern 1864. Öfver
hela Sverige gingo ryktena tätt, öfverallt väntade
man nyheter från kriget, och hur Danmarks öde
skulle utvecklas, var den fråga, som darrade i
allas hjärtan, upprörda som människorna voro
af krigets närhet och af känslan, att olyckan
nästa gång kunde drabba dem själfva.
Som en tung ovädersstämning glider ryktet om krig och dess fasor öfver ett land. Krig är ju det, hvilket för oss alla står som den yttersta fasan af allt, jämförlig endast med pesten, hvarom sägnerna förtälja skräcksagor. Redan medvetandet om, att någonstädes borta i ett af världens hörn mörda människor kallblodigt hvarandra, medan lemlästade krymplingar vänta på döden som på en befrielse — allt detta är sådant, som de förfinade bland nutidens män och kvinnor knappast kunna fatta med sina tankar. Och ingenting vittnar högre om oförenligheten mellan krigets fasor och utvecklade människors hela själslif än de många berättelserna i våra dagar om dem, hvilka vid åsynen af moderna slaktningars blodbad gripas af vansinne.
Väl voro fasorna af dåtidens krig mindre hårresande än nutidens. Men vi bedraga oss mycket, om vi tro, att våra fäder mindre lifligt än vi kände styggelsen i de ohyggliga händelser, hvarom tidningarna och muntliga berättelser buro vittne. Skillnaden var blott den, att deras sinnen voro mindre kritiska. De granskade blott icke allting så skarpt och klart som vi. De voro också mindre vågsamma i sina domar. Kriget var för dem icke en ogärning som för oss. Det var en Guds skickelse, hvilken som alla andra måste bäras. Därför var emellertid deras medkänsla för lidande bröder icke mindre än vår.
Det var också i närmare mening än vanligt våra bröder, som ledo. Tiden var studentmötenas, kungamötenas, skandinavismens. Som en varm våg hade känslan gått ut öfver Nordens tre folk, att de blott voro grenar af samma stam, att de voro ett och aldrig borde ha varit annat. I dikt och tal omsattes denna känsla, fördes vidare, blef till löften, svurna löften, att när nöden kräfde, skulle ingen stå ensam. Som bröder skulle de tre folken stödja hvarandra, rygg mot rygg ville de kämpa, stå eller falla samman.
En manande röst gick i dessa dagar öfver allt Sveriges land: »Danmark är vår broder. Danmark är i nöd. Upp till dess räddning!» Hur gick det till, att detta rop förklingade ohördt? Vi efterlefvande förstå detta måhända lättare, än de kunde göra, hvilka själfva stodo i händelsernas midt och kände sig förtäras af skam, därför att ederna från studentmötena, från skaldernas kväden, från kungamötet mellan nordens monarker svekos. Vi se nu, att få voro de, hvilka visste af mötenas och konungarnas ord. Folket stod utanför. Folket hade hvarken hört dikter eller löften. Folket ville icke offra sitt blod, och klokskapen, som satt kring konungens rådsbord, segrade därför. Och väl var kanske det. Ty en hjälp, sådan Sverige då kunnat bjuda, hade lätt blifvit nordens undergång.
Som en väldig, ensam våg, hvilken hafvet slungar mot en strand, långsamt suges tillbaka och lämnar dödvatten efter sig, så sjönk i Sverige vid denna tid den krigiska stämning, hvilken ropat på gärning, allvar och svurna löftens helgd. Tyst blef det i landet, men icke så tyst, att ej olyckorna från Danmark gåfvo eko i mångas bröst, om också icke i alla. Att man ej med bästa vilja i världen kunde bispringa Danmark mot den öfvermäktiga Preussiska örnen, som slagit sin klo i dess kött och redan sträckte näbben efter dess hjärta, det insågo de flesta. Dessa resignerade och nöjde sig med att skänka broderfolket sin medkänsla samt att hos sig själfva och andra uppegga folkhatet mot tysken, hvilket då ännu fanns kvar måhända med dunkla anor från sextonhundratalet. Men äfven hos dem, som resignerade, jäste stridslusten mångenstädes. Och dessa talade hatfulla ord om Sveriges regering, hvilken bundit kung Karls händer och tvungit honom att svika sitt ord. Kungakänslan var då starkare än nu. Och därför tyckte mången, att det liksom var en skam att regeras af ett riksråd och icke af en kung. Man talade om, att kungens vilja var folkets, samt att de tu voro ett. Vredens vågor gingo höga.
Längre än till vrede och ord kom det dock som hvar man vet i allmänhet icke. Men från hela Sveriges land gingo gåfvor till den lidande danska hären. Penningsummor hopsamlades och skickades till de stupades änkor och barn. Klädespersedlar och äfven matvaror skickades till de kämpande soldaterna. Landet rundt sutto kvinnorna på herrgårdarna, där tiden räckte till för sådant, och stickade strumpor, hvilka sedan sändes till den danska arméförvaltningen eller till privata danska vänner, hvilka sedan befordrade dem vidare. Vid jultiden hvilade tapisserisömnaden och stickbågen, medan strumpstickorna så mycket ifrigare voro i gång. Julvakan, som eljest var en munter natt, då unga och gamla sutto skilda med sina hemligheter, var nu årets dystraste. Man ordnade paket, lackade dem och slog in gåfvor. Men gåfvorna voro till den danske soldaten, och i stället för julsägner och muntra berättelser, talade man denna natt om de tusen danska hem, där fäder, makar och bröder saknades, och man sökte föreställa sig julnatten i fält. Kanske utkämpades ett fältslag just då! Kanske mördades människor, medan man i julottan sjöng sitt »frid på jorden!» Kölden, farorna, umbärandena, allt sökte man föreställa sig. I allt var man med. Och af skygga händer inpackades de massor af linnecharpi, som repats för att användas vid läkandet af de sår, hvilka kulor eller huggvapen slagit.
Öfvertygelsen att öfvermakten var för stor, hade bestämt Sveriges politik. Men bland befolkningen lefde ett slags förhoppning, att kriget dock skulle sluta lyckligt för Danmark. Tron på den gamla nordiska kraften brann ännu med full låga, och glömskan af, hvad ett nutida krig verkligen vill säga, närd af en långvarig fred, gaf styrka åt den fabelaktiga sagodröm, som väntade en dansk seger. När därför under rättelsen kom, att danskarna utan svärdsslag utrymt Dannevirke, kom den som ett våldsamt slag, under hvilket de högt spända förhoppningarna krossades. Det föll mörker öfver sinnena och sorgen var uppriktig och allmän, nedslagenheten likaså.
I denna sinnesstämning låg också något af en obestämd farhåga för en dunkel framtid, hvilken hotade alla. Det var den lilla nationens fruktansvärda aning, att faran en gång skulle hota den själf. Det var första gången, som människorna på nära håll fingo se, hur tiderna förändrats, hur föga personligheten betyder i nutidens krig och hur helt nya, oåtkomliga makter spela hufvudrollen i politiken . Det danska hjältemodet räckte icke till att trotsa de snabbskjutande nutidsgevären. Kall, hemsk och för dåtida begrepp ofattlig reste sig en ny fara vid horisonten lik ett moln, hvilket var laddadt med elektricitet och oss själfva så nära, att vi på afstånd kunde se blixtarna.
Aldrig hade människorna rundt om på de stora herresätena eller de små gårdarna, hvilka som bildningsoaser lågo strödda Sverige rundt, varit mera upprörda än då. Mera sällan än nu kommo tidningarna, mera sällan och långt senare. På Akerup i disponenten Bruces hem kom »Snällposten» tre gånger i veckan. Där emellan hörde man inga nyheter. Där som på de andra gårdarna var intresset lifligt och oron stor. Närmare än i nordligare delar af Sverige var man ju också krigsbranden.
Det såg ut, som om kriget och alla dess förhållanden, hvilka kändes i luften som en omedelbart hotande fara, på något sätt närmat Johan Bruce och hans hustru till hvarandra. Spänningen dem emellan jämnades ut, och den gemensamma känslan för Danmarks olyckor förenade dem. Det bref, hvilket Thora mottagit från modern, hade också verkat godt. Lugnt och allvarligt som dess små förmaningar voro framställda, mottog Thora dem äfven, och då lydnaden mot mannen var henne en själfklar plikt och hans vilja hennes lag, kände hon det icke tungt att böja sig. Hon kände sig lättare om hjärtat, när hon tyckte sig se, att mannen sällan fick anfall af de mulna stunder, hvilka hon alltid fruktat, att hon var den, som framkallade, och när Thora nu såg ut mot den höga liden, hvilken sträng och allvarlig skar fram genom dalen, kunde hon öfverraska sig själf med det intrycket, att den dock icke alltid var så helt och hållet mörk, som hon först hade tyckt. En smula skrämde den henne ännu, och tänka på Vätterns vida yta med skogens jättar, som växte ända ned emot sjön, vågade hon icke. Då brände längtan inom henne och gjorde sinnet sjukt. Men med allt detta hade dock lifvet blifvit Thora lättare, och modigare än förr såg hon framtiden till mötes.
En dag i februari kom emellertid Bruce in till hustrun. Han såg allvarligare ut än vanligt, och det låg ett veck i pannan, som hos honom betydde ännu mera af grubbel och farhågor än hos andra. Han höll tidningen i hand, och i det han satte sig ned bredvid hustrun, sade han blott:
»Det är förbi med Danmark.»
Han drog djupt efter andan och tillade:
»För denna gången åtminstone.»
Därpå berättade han med sin lågmälda, fylliga stämma, som skalf af undertryckt rörelse, om utrymmandet af Dannevirke och den danska härens återtåg uppåt.
»Danskarna våga icke ett slag,» sade han till sist. »Det slutar med att de måste stänga in sig i kulor som skogens djur.»
Förut hade Bruce icke sagt mycket om sina känslor för kriget, och Thora hade därför understundom trott, att hvad som hände, föga berörde honom. Hon hade trott, att han mera tänkte på Sveriges fara än på Danmarks nöd, och att hans medkänsla var af annan art än hennes egen. Nu bröt hans känsla igenom, och när Thora såg honom sådan, upprörd och tyngd af medlidande, kände hon, att hennes kinder färgades, och öfvervinnande den respekt, som eljest hindrade henne att visa sig smeksam mot mannen, lade hon sin hand på hans och såg honom varmt i ögonen.
Då inträffade något som Thora aldrig glömde helt, och som länge sysselsatte hennes tankar. Bruce såg henne rätt in i ögonen, och hans egna beslöjades, när han med tjock röst utbrast:
»Du håller alltså ändå en smula af mig?»
Thora drog sig skrämd undan, och hennes ansikte darrade. Hålla af sin man? Hvad skulle det vara för en kvinna som ej älskade sin man? Aldrig hade Thora vågat tänka en sådan tanke. Den var henne alldeles ny, fyllde henne med en sällsam blandning af oro och skräck, som kom henne att frysa, på samma gång som blodet bultade i hennes ådror, så att hennes kropp blef het.
Bruce såg hustruns uppror och han tolkade det efter sin önskan.
»Jag är nog inte lätt att göra i lag,» sade han. »Jag är kärf och kort och skrämmer många människor ifrån mig. Håller på mitt gör jag också, och min vilja är liksom icke lätt att slippa undan. Men jag behöfver värme, jag också.»
Rösten hotade ånyo att slå öfver, och Bruce steg upp, gick ett par slag fram och åter på golfvet. Så vände han sig om och sade i lugnare ton:
»Det var om kriget, vi talade. Jag vet knappt, hur vi kommo in på detta andra ämne.»
Han såg brydd ut, och orden ljödo, som hade han bedt hustrun glömma, hvad han nyss sagt. Därpå fortfor han:
»Vet du af att många svenska frivilliga just i dessa dagar fara öfver till Danmark?»
»Nej,» svarade Thora.
Hon hörde knappt på de ord, mannen nu talade, satt blott som fången under intrycket af det utbrott, hon nyss bevittnat. Bruce fortfor:
»Det är, som om Danmarks olycka ökade lusten att hjälpa. Nyss när jag kom ridande förbi kyrkan, mötte jag två åkande herrar, som frågade mig om vägen. Det var officerare. De ämnade sig till Helsingborg för att komma öfver till Danmark.»
Bruce höll inne ett ögonblick, som om något nytt kommit i hans tankar.
»De ämna gå i dansk tjänst,» fortfor han. »Den ena af dem hade hustru och barn hemma. Kan du förstå det?»
Thora svarade:
»Ja, det kan jag visst. Om man känner det så, att man måste.»
Bruce såg nyfiken ut, och ett litet leende kom på hans läppar.
»Skulle du alltid kunna göra det, som du tyckte, att du måste?»
Thora tänkte efter en stund.
»Jag tror det,» sade hon enkelt.
Och de brungrå ögonen lyste till under det benade håret. Därpå tillade hon hastigt:
»Men jag är ju kvinna. Jag skulle aldrig kunna gå ut i krig.»
»Om jag vore ensam, skulle jag kunna det,» sade Bruce kort.
Thora undrade ett ögonblick, hvarför hon ej kände sig tacksam öfver dessa mannens ord. Hon borde ju vara glad åt, att han icke ville öfvergifva henne. Men Thora kunde omöjligt känna det så. I stället berörde dessa ord henne på något sätt obehagligt som hade de yppat en brist, hvilken hon aldrig anat, att den fanns. Men långt hann hon ej tänka däröfver. Ty Bruce fortsatte sin berättelse om de båda officerarna, deras namn, samtalet dem emellan och hela den lilla scen, som utspelats på landsvägen mellan honom själf och dessa obekanta män.
»När vi skildes,» slöt han, »skakade vi hand nästan som vänner. Det är underligt, när människor förenas i en känsla som denna för Danmark. Hur skulle det då icke vara, om olyckan gällde oss själfva? När de försvunno bakom hörnet af kyrkomuren, höll jag ännu stilla med fuxen och svängde med hatten, mycket längre än jag kunde se dem.»
När Bruce sagt detta, sköt underläppen fram under mustaschen, och han böjde sig fram mot hustrun och smålog godmodigt, i det han fort satte:
»Men jag får allt gå här, som den bonde jag är. För resten är det mer än en, som väntas komma denna vägen förbi. Officerarna talade om flera, som sitta vid skjutshållen och vänta på hästar. Bland annat nämnde de ett namn, som jag tycker mig ha hört. Konrad Olthov, tror jag det var. Är han inte från din hem trakt?»
»Jo,» svarade Thora. »Han bodde tre och en half mil söder om oss.»
En ström af minnen genomflöt hennes själ. Hemmet såg hon, far, mor, bröderna. Allt blef sommar omkring henne. För hennes ögon flögo som glimtar från det vida, lättrörda vattnet. En hvit lång sandstrand såg hon, där sjöfågeln lyfte mot granskogen. Lifligt och muntert tillade hon:
»Skall han gå i krig? Han är ju bara en pojke.»
»Känner du honom?» frågade Bruce.
Hans ansikte återfick sitt vanliga uttryck af försiktigt pröfvande eftertanke.
»Ja,» svarade Thora hastigt. »Han var ofta i föräldrarnas hem. Min bror och han voro kamrater.»
Mera blef icke taladt om detta . Men Thora var glad, när Bruce en stund senare blef kallad ut på kontoret och lämnade henne ensam.