Till Visby stads äldsta historia/I

←  Inledning: Om Gotlands äldsta handel

Till Visby stads äldsta historia Ett kritiskt bidrag av Adolf Björkander Kap. i: Är det äldsta stadssamhället i Visby tyskt eller gotländskt?

Kap. ii: Visby stadssamhälles uppkomst  →

Publicerad 1898 av Almqvist & Wiksell

Är det äldsta stadssamhället i Visby tyskt eller gotländskt?

---

Hvad vi af de bevarade urkunderna få veta om Visby första framträdande är ytterst ringa. Naturligt är därför, att historieskrifvarna därom hyst så olika meningar. Emellertid är det alltid vid förklaringar af historiska företeelser ett säkert tecken på att man utgått från oriktiga förutsättningar, när den förklaring man gifvit råkar i strid med kända historiska fakta eller medför konsekvenser, som råka i strid med sådana fakta. Så är fallet med den vanliga hypotesen om Visby stads uppkomst.

Visby stad påstås allmänt ha varit en ursprungligen gotländsk stad^[1]. Men ehuru denna gotländska stad skulle haft sitt upphof i 11:e århundradet^[2], finner man ej ett spår af den gotländska stadsbefolkningen eller af dess ämbetsmän förrän i sista fjärdedelen af det 13:e århundradet^[3]. Detta väcker i och för sig misstankar mot hypotesens riktighet. Men därtill kommer, att flera af de äldsta urkunderna direkt antyda, att det äldsta stadssamhället i Visby var uteslutande tyskt.

Jag förbigår här Henrik Lejonets bekanta privilegiebref (se nedan), emedan det enligt mitt förmenande icke ger någon upplysning i den omtvistade frågan. Det första bref, som mig veterligt ger någon fingervisning i denna sak, är biskop Bengts af Linköping 1225^[4]. Där talas bland annat om de tyska gästernas och borgarnas rätt att åt sig utvälja grafplatser i den nybyggda och nyinvigda Mariakyrkan. Af det sätt, hvarpå borgarna nämnas, syns att inga andra borgare än de tyska då funnos i Visby^[5].

Ännu tydligare framgår detta af påfven Honorius III:s skyddsbulla af 1227^[6]. I denna, som är ställd till de tyska borgarna i Visby (Thevtonicis civibus de Visbu) tog påfven dem, deras stad och hamn i sitt och den romerska stolens beskydd (vos, civitatem et portum vestrum sub beati Petri et nostra protectione suscipimus). Dessutom förbjuder han uttryckligen hvar och en att tillfoga tyskarna svårigheter och afbräck i deras sträfvan för ösländingarnas och andra hedningars omvändelse (expressius inhibentes, ne quis, pro eo qvod ad osilianorum et aliarum gentium conversionem intenditis, vobis molestiam inferat vel gravamen).

Denna bulla är tydligen tillkommen med anledning af de tilldragelser, som beskrifvas i Henriks af Lettland krönika under år 1226^[7]. Enligt denna fick den påflige legaten Wilhelm af Modena, medan han om våren sagda år låg och väntade på gynnsam vind för att öfverfara från östersjöländerna till Visby, underrättelse om ett fruktansvärdt röfvartåg, som ösländingarna företagit mot Sverige. Efter ankomsten till Visby predikade han därför öppet korståg mot de »skändliga ösländingarna». Men endast de tyska köpmännen togo korset. Gotländingarna nekade (Gothi renuunt).

Utan svårighet igenkänner man i detta gotländingarnas och tyskarnas olika beteende i den ösländska korstågsfrågan ett utslag af den intressekamp, som rasade mellan de gotländska landtmännen och de tyska borgarna i det unga stadssamhället. Gotländingarna hade, som vi sett, urgamla handelsförbindelser här borta i öster och funno mera öfverensstämmande med sin fördel och sina traditioner att göra gemensam sak med ösländingarna emot tyskarna än tvärt om. Men i denna intressekamp råkade de i strid med kyrkan, hvars sak tyskarna klokt nog gjort till sins^[8]. Påfven måste därför ta parti emot dem och den nämnda bullan är tydligen i främsta rummet riktad mot dem.

De anförda orden i bullan, där påfven kallar staden och hamnen för tyskarnas (civitatem et portum vestrum), blir efter denna förklaring af situationen på Gotland först fullt begripliga. Stadssamhället är tyskarnas och därför tar påfven det i sitt beskydd. Hade gotländingarna bildat ett stadssamhälle, skulle påfven ej kunnat uttrycka sig i bullan som han gjort. Vi skulle då ha väntat, att han begagnat orden eder och eder handel eller något liknande. Man kan ej gärna påstå, att uttrycket är mindre noggrant, beroende på obekantskap i Rom med förhållandena i Visby. Bullan är tydligen utfärdad på grund af den ofvannämnde påflige legatens relation om tillståndet i staden. Under sommaren 1226 hade han vistats en ganska lång tid där.

En och annan urkund från de tre första fjärdedelarne af det 13:e seklet skulle måhända kunna uppletas för att ytterligare bestyrka, att endast det tyska stadssamhället i Visby omnämnes, under det att det gotländska ej med ett ord antydes^[9]. Men jag öfvergår till en urkund, som enligt det gängse tolkningssättet för första gången uttryckligen nämner två stadssamhällen i Visby. Enligt denna urkund skulle då vara bevisadt, att jämte det gamla stadssamhället tillkommit ett nytt, som visar sin tillvaro genom egna myndighetspersoner.

Då ej urkunderna gifva något stöd åt att det gotländska varit det ursprungliga stadssamhället, kunde man ha väntat, att man med anledning af denna urkund, där två stadssamhällen skola vara omnämnda, åtminstone dragit i tvifvelsmål, huruvida ej det tyska stadssamhället varit det äldsta och det gotländska nu tillkommit, men så säker har traditionen varit, att ej ens tviflet vågat sig fram. Därför har det i de gängse framställningarna^[10] blifvit det tyska samhället, som nu framträdt och fått rätt att insätta medlemmar af tysk nationalitet i rådet^[11].

Hur förhåller det sig nu med den berörda urkunden och hvilka lärdomar ger den i här föreliggande spörsmål?

Den åberopade urkunden är konung Magnus Ladulås’ stadfästelsebref på gotländingarnas privilegier af den 23 maj 1276^[12], hvars ingress har orden »nostrorum consulum, seniorum et universitatis tam Teuthonicæ quam Gutthensis, Gutland inhabitantium». Det är ur dessa inledningsord, som man hämtat bevisen för de två stadsmyndigheterna i Visby detta år och för de två rådsherrehälfterna. De tre orden »consulum, seniorum et universitatis» ha nämligen alla tre hänförts till »tam Teuthonicae quam Gutthensis» och man har sålunda fått tyska och gotländska rådmän, tyska och gotländska äldste och en tysk-gotländsk menighet i Visby. Är denna tolkning riktig?

Urkunden är utställd, såsom ofvan är nämndt, den 23 maj 1276, således dagen före Magnus Ladulås’ kröning, som inträffade den 24 maj i Upsala^[13]. Vi kunna däraf förmoda, att orsaken till dess utfärdande varit, att invånarna på Gotland velat före Magnus’ kröning få sina gamla friheter bekräftade^[14] och att konungen velat göra gotländingarna gynnsamt stämda för sig genom att villfara deras begäran^[15]. Under sådana omständigheter väntar man, att urkunden icke skall vara utställd endast till visbyborgarna, utan äfven till landsborna, som ursprungligen fått de privilegier, som här bekräftas^[16]. Stöder själfva urkunden denna förmodan?

Vi måste för besvarandet af denna fråga undersöka hvad som menas med consules, seniores samt universitas tam Teuthonica qvam Gutthensis. Consules — därom torde intet vara att tvista. Därmed menas vanligen i urkunderna stadens rådmän, stadens högsta representativa korporation. Men hvad är seniores? Äro dessa stadens eller landets myndighetspersoner? Utan tvifvel landets. Hvilka kallas nämligen med detta namn? Vanligen den gotländska allmogens ledare på tinget, d. v. s. domarna, eller denna allmoges representanter utåt i förhållande till svenske konungen och andra myndigheter, d. v. s. domarna och tredingsprostarna. Dessa äro de, som i urkunderna kallas seniores. De uppträda antingen ensamma såsom Gotlands andliga och världsliga ställföreträdare, då Visby ej har någon speciell representant^[17], eller bredvid Visbys myndigheter^[18] eller ensamt såsom den gotländska allmogens högsta representanter^[19]. Aldrig förekomma seniores däremot enbart såsom stadens myndigheter.

Konung Magnus Ladulås’ bref af 1276 är således utställdt till stadens högsta myndigheter (»consulum») och till landets (»seniorum») eller med andra ord till hela Gotland. Men därmed är också tolkningen af universitas tam Tevthonica quam Gutthensis själfklar: därmed måste förstås både den tyska stadsbefolkningen och den gotländska landsbefolkningen. Universitas Tevthonica refererar sig till consules och universitas Gutthensis till seniores. Konung Magnus har sålunda ej blott för Visby stadfäst de gamla privilegierna, ehuru denna stad, såsom utan jämförelse den mest öfverlägsna i handeln, namnes först i urkunden.

Men därmed är det omöjligt att ur denna urkund få något bevis för två stadsmenigheter i Visby och för två rådshälfter. Och alldeles orimligt är att ur denna urkund konstruera fram något om tyskarnas framträdande som stadsmenighet bredvid den gotländska. Urkunden ger tvärt om indirekt vid handen, att ännu intet gotländskt stadssamhälle med egna myndighetspersoner fanns i Visby.

Jag skall till sist anföra ännu en urkund, som talar mot den traditionella uppfattningen. 1280 ingå »advocatus, consules et commune Theuthonicorum ciuitatis Wisbucensis» ett förbund på tio är med Lübeck, i kraft af hvilket förbund de båda kontrahenterna förbinda sig att med gemensamma krafter och på gemensam bekostnad skydda handeln i Östersjön^[20].

Om det tyska samhället, såsom antages, helt nyss förenats med det gotländska såsom ett lika ställdt samhälle och fått rätt att insätta i rådet ett visst antal egna medlemmar, förefaller det då icke mer än besynnerligt, att detta tyska samhälle och dess myndigheter så strax efter föreningen uppträda på egen hand och göra politik i en angelägenhet, som ej kan anses beröra blott tyska intressen? För visso förefaller det så. Har däremot det tyska stadssamhället ursprungligen varit det enda och den gotländska stadsbefolkningen visserligen börjat få intressen gemensamma med tyskarna, men ännu ej rättsligt skilt sig från landsbygden, så att den fått egna myndighetspersoner, då ligger intet besynnerligt i det nämnda förbundet med Lübeck.

Men jag skall ej längre stanna vid denna fråga. De angifna urkunderna synas mig allesamman afgifva det vittnesbördet, att Visby stadssamhälle var i sin begynnelse tyskt. Jag skall nu försöka att med de få källor, som finnas, gifva en bild af dess uppkomst och utveckling.

---

____________________________

1. Koppmann, H. R., I, s. XXVIII; Höhlbaum, H. Gbl. 1872, S. 47; Bulmerincq, a. a., s. 18; Schäfer, Die Hansestädte, s. 40—42; Grandinson, Studier, I. s. 7; Paludan- Müller, Gullands forhold, s. 9, 10; Odhner, Svenska städernas och borgareståndets historia, s. 13 f., m. fl.
2. Så exempelvis Odhner, a. a., s. 13; G. Lindström, Anteckningar, I, s. 80.
3. G. Lindström har i en uppsats “Die Rathslinie von Wisby“, intagen i “Die Zeitschrift des Vereins für Lübeckische Geschichte und Alterthumskunde, Lübeck 1894“ (oriktigt citerad af L. själf i hans Anteckningar, II, s. 456!), samt i Anteckningar, II, s. 456 uppgjort en rådslängd i hvilken förekomma några personer af gotländskt ursprung, hvilka före sagda tid skulle ha varit rådmän i Visby. Se rådslängden i Anteckningar, II, n:o 8, 10 och 12! Lindström gör dem till rådmän, emedan de i urkunderna nämnas som sändebud till främmande länder. Men att märka är, att dessa personer tydligen äro sändebud, som åtminstone officiellt representera landsbygden (se ofvan s. 12 n. 1). Dessa konstruerade ämbetsmän i Visby måste således utmönstras ur historien.
4. DS, I, n:o 231.
5. I förbigående kan anmärkas, att benämningen borgare här torde förekomma första gången inom Sverige. Jfr E. Hildebrand, Sv. statsförf. hist., s. 157.
6. Livl. UB., I, n:o 94.
7. Heinrici Chron. Lyv., XXX, 1.
8. Grandinsons framställning af partigrupperingen i här afhandlade intressekamp (a. a. I, s. 10—14) är, så vidt mig synes, ej i enlighet med urkunderna. Det är ej mot de tyska köpmännen, som de påfliga bullorna utfärdades (se i synnerhet S. T., I, n:o 76 och 79). Tyskarna fingo tvärt om beröm för sitt nit om kristendomens utbredande, se t. ex. den citerade bullan af 1227 (Livl UB., I, n:o 94), där det säges om dem, att de voro “in fide stabiles et in opere ... efficaces“. Nej, det är förnämligast mot de gamla gotländska köpmännen och deras handelskamrater, som påfven ingrep. Det är de, som åsyftas, när det talas om, att “animos quorundam de Gudlandie partibus ceca cupiditas occupavit“. (S. T., I. n:o 76).
9. Se t. ex. DS., I, n:o 232: “civibus Thevtonicis in Wisby“; S. T., I, n:o 77: “borgare på den Gotländska kusten“ (såväl namnen, Reginbod, Dethard och Adam, som innehållet i urkunden tyda på, att med dessa borgare här menas de tyska); Livl. UB., I, n:o 126: “civibus in Wisebu“ (Äfven dessa cives måste af samma skäl förklaras som tyskar). Jag påpekar i förbigående det oriktiga i Grandinsons uppgift (a. a., I, s. 82), att en urkund af Wilhelm af Modena från december 1225 först omnämner de tyska borgarna i Visby. Den åsyftade urkunden (Livl. UB., I, n:o 75) nämner ej de tyska borgarna och för öfrigt är det sannolikt, att biskop Bengts bref, som nämner dem, är tidigare (se ofvan s. 27, n. 3).
10. Exempelvis H. Hildebrand, Sv. Med., I, s. 636; Grandinson, a, a. I, s. 20, 36 och 83.
11. Grandinson kan t. o. m. precisera detta så, att tyskarna fått rätt att “besätta halfva antalet af rådsherreplatserna“ (!) (a. a. I, s. 83).
12. S. T., I, n:o 126.
13. Se Lagerbring, Sv. R. Hist., II, s. 542, n. 6. Reuterdahl, Sv. K. Hist., II, 2, s. 47.
14. I brefvet säges, att stadfästelsen lämnades på gotländingarnas böner (precibus).
15. Konung Valdemar var ännu en farlig rival och han gjorde ännu 1277 så starkt anspråk på Gotland, att han utan vidare ansåg sig kunna lofva bort det åt markgrefvarna af Brandenburg, S. T., I, n:o 130.
16. Ty såsom bekräftelse på gamla privilegier bör brefvet anses. Noga taget gifves däri intet nytt privilegium, om ock de gamla utförligare specificeras.
17. Så i biskop Nils’ bref 20⁄7 1360: “Seniores ville et terre“ (Brefvet finns anfördt i Wallin, Gothl. Saml., II, s. 121). “Ville“ har här tydligen kommit med, emedan en af de tre prostarna var “prost af Visby“. Detta innebar ej alltid, att han var bosatt där. Ofta hade en kyrkoherde på landsbygden denna titel.
18. Så i en urkund om ett rigiskt skepp, som undandragit sig sjöförklaring, hvaremot protestera “Seniores terræ Gotlandiæ cum tota contmunitate nec non consules ceterique cives tam Gotensium quam Thevtonicorum in Wisbu“ 1286 (Livl. UB., I, n:o 505).
19. Så i DS., V, n:o 3805, där “Seniores totaque communitas Terre gutlandie“ 1344 i “rumis“ (= Roma, den gamla tingsplatsen på Gotland) utfärdade sin förpliktelse att betala 1,000 kölniska mark till Magnus Eriksson. Jfr äfven DS., III, n:o 2255 och 2256.
20. S. T., I, n:o 135.