Tony växer upp/Kapitel 35
| ← Kapitel 34 |
|
Kapitel 36 → |
XXXV.
Denna tid, då jag ännu så mycket i själ och hjärta var barn, började jag i alla fall att förstå att min kropp höll på att utvecklas till en ung kvinnas kropp. Den upptäckt jag gjort av de synliga tecknen på att denna förvandling skett inom mig, föreföll mig som en upptäckt av något hemskt och onaturligt. Den skrämde mig, därför att min okunnighet var så stor och därför att jag ej visste att alla kroppsliga funktioner ha ett bestämt mål. Den första tiden tyckte jag att allt vad jag såg hade ett skimmer av utgjutet blods och blossande blygsels färg. Ett purpurskimmer, som på en gång kom mig att känna det, som om något dödats och som om en ny och obekant tids morgon långsamt och rodnande gått upp.
I oktober började jag gå och läsa för kyrkoherden.
Vi voro endast tolv flickor som ett par gånger i veckan samlades i kyrkoherdens sal. Rummet var stort och skumt med mörka, stoppade möbler. Vi sutto i en ring kring bordet, där kyrkoherden själv placerat sig i en hög stol som en domare i en rådsal.
Han var en liten bredaxlad man, redan över sextio år, med mörkt, kort skägg, mittbenat grånat hår och ett par glänsande, djupt liggande ögon. Hans ansikte var strängt och allvarligt, men munnens uttryck doldes av skägget.
Något liknande ångest intog mig, när jag första gången satt i denna dystra sal. Ljuset som föll in genom rutan var grått och gav flickornas ansikten en skärpa, som jag aldrig märkt hos dem i skolan. Alla hade sina biblar med sig och även anteckningsböcker. Efter en kort bön slogos biblarna upp. Vi läste ett av evangelierna, en vers i tur och ordning, till dess kapitlet var slut. Varje gång min tur nalkades klappade mitt hjärta, som om jag hölle på att kvävas, och jag läste fort och entonigt utan att fatta ordens mening.
Förut hade min beröring med religionen utmynnat i känslostämningar, där skräcken blandats med den förtroendefulla glädjen; nu började kyrkans lära uppdelas i dogmer för mig. Den allvarlige mannen vid övre bordsändan liksom benade mina känslor ordentligt och systematiskt. Över allt vad han sade vilade ett imperatoriskt: Du skall tro! Inte något fusk! Inga undanflykter! Hans lysande ögon, hela hans personlighet hade en rent suggestiv makt över ens själ. Jag kände det redan första gången jag var hos honom som ett tryck, ett band, som jag icke kunde göra mig fri ifrån, men allteftersom tiden gick blev denna förnimmelse mindre stark. Man trodde sig ha fått egna och nya tankar, då man i själva verket var fylld av hans tankar och hans vilja.
Den Heliga Treenigheten, som så förvirrat mig, reste sig åter för mina ögon: Gud, Jesus och Den Helige Ande! Du skall tro på dem alla, inte bara på en, utan på var och en särskilt för sig, och ändå skall du fatta dem som en förenad, samfälld makt.
Himlens salighet strålade emot mina bländade ögon. Helvetets lågor svepte förbi, och de osaligas klagoskrik nådde mina öron. Den härliga jorden sjönk undan. Den osynliga världen intog alla platser. Vi äro endast pilgrimer! Stanna inte för att plocka en blomma vid vägkanten eller för att låta dina ögon njuta av skönheten omkring dig! I dag blomstra, i morgon kastas i elden! Blicka framåt och uppåt mot det eviga målet! Den kristne stridsmannens lön är så härlig! En så kort tid av jordiskt lidande! En evighet i salighetens riken! På Guds ord skapades jorden och människorna av intet. Guds ord skall än en gång flyga ut över världen likt en flammande eldstråle, och jorden skall försvinna. Gud är allvetande, rättfärdig, allestädes närvarande. Han sände sin ende son till världen för att denne skulle dö för människornas synder. Gud har bestämt varje livsöde. Intet kan rubbas! Intet omvälvas, ej en sten röjas ur vägen, utan hans vilja.
Nu sysslade mina tankar oupphörligt med religionen. Jag tvivlade icke! Jag grubblade icke! Under tysta nätter föreföll det mig, som om hela mitt väsen vore en enda brinnande låga. Långa stunder tillbringade jag försjunken i ett slags extas, då jag tyckte mig röra vid Jesu mantel. Himlavalvet drogs undan som ett draperi, och jag såg rätt in i himlen. Mina känslor voro starka dessa ögonblick; men den sunda sidan av min natur log ut reaktionen medan solen lyste.
Jag blev nyckfull, osäker på mig själv, kastades ur den ena stämningen i den andra. En längtan steg så småningom upp inom mig, en längtan efter att breda ut armarna och sluta dem igen om något varmt och levande mänskligt. Jag bredde ut armarna, men min famn förblev tom!
Ibland var jag mycket trött, och då jag skulle läsa läxorna, dansade bokstäverna för mina ögon. Helst försjönk jag i vaga drömmerier med boken framför mig. Jag tänkte även på kärleken, men obestämt irrande, lik en som går in i ett mörkt rum, trevar och stöter emot. Jag kunde också ibland fyllas av en önskan att bli mycket god, som de heliga kvinnor jag hört talas om; men samma känsla av maktlöshet, som jag känt som yngre, intog mig även nu. Så balanserade jag mellan verklighet och dröm, kände livet sjuda inom mig och såg hägrande drömsyner i fjärran.
Under denna tid var det, som jag blev rädd för att någon skulle komma hem och få se min mor. Fastän jag ofta var hos Maud, hände det sällan, att jag bad henne till mig. En gång hade jag märkt, att hon ville tala om min mor, men jag hade hejdat henne. Att låta Maud få se min mor, det vore som om jag för någon annan skulle uppenbara den skräck som fanns i mitt inre, den ångest jag ibland glömde, men som ständigt ruvade inom mig.
Min mors rum utövade en mystisk dragningskraft på mig: jag kunde inte låta bli att gå in dit, liksom man ibland inte kan låta bli att se på en skrämmande bild. Det min far berättat föreföll mig inte längre som någon saga. Rädslan för skuggan hade blivit en verklighet för mig När jag gick ute under den blå himlen, kunde denna rädsla plötsligt gripa mig; och då frös jag, fastän solen lyste.
En annan känsla växte sig även så småningom stark inom mig: den, att jag hade så kort tid på mig. Jag måste hinna ett gott stycke på väg i livet, innan skuggan föll. Det fanns stunder, då jag kände mig som jagad, och stunder, då alla pulsar tycktes brinna i feber.
Men vad det var, som jag ville ha ut av livet, innan skuggan föll, visste jag inte heller.