Tony växer upp/Kapitel 41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 40
Tony växer upp
av Agnes von Krusenstjerna

Kapitel 41
Kapitel 42  →


[ 227 ]

XLI.

Min mor kom sig.

Men intrycket från den där natten gick inte över på länge för mig.

[ 228 ]Vårt mörka, tigande hus föreföll mig dessa dagar mörkare och tystare än vanligt; i trädgården stodo träden med svarta avlövade grenar, och gångarna slingrade sig emellan dem som tjocka smulsiga ormar. Det regnade! Det regnade! Över slätten låg regndimman gulaktig och tung, och vägen var uppblött och gropig.

En morgon mötte jag Pa, när jag skulle gå till skolan. Han såg trött och allvarsam ut.

— Hon har rest, sade han lågt och försvann in i sitt rum.

Jag tänkte därpå, då jag gick på gatan, medan regnet droppade från alla kanter på min paraply. Jaså! Den vackra fru Linden hade rest bort! Jag var henne tacksam därför. Nu behövde jag inte ta långa omvägar för att slippa gå förbi hennes hus, och jag behövde inte heller riskera att möta henne på gatan. Men i den lättnad jag kände blandade sig mot min vilja en känsla som liknade saknad.

Skolan skymtade i diset. Småflickorna kommo springande i sina regnkappor med de stora kapuschongerna uppslagna över huvudena. En av tanterna gick framför mig. Hon lyfte kjolarna så högt, att jag över hennes kängskaft skymtade en tjock grå yllestrumpa.

Klass efter klass samlades inne i bönsalen. [ 229 ]För varje gång man blev uppflyttad i en klass kom man längre och längre bort från den höga katedern. De största flickorna sutto längst borta i bönsalen, och jag mindes den tid, då jag satt på första bänken och stirrade på lärarinnans ansikte, som på något sätt tycktes mig vara fastskruvat uppe på katederlocket. Framför mig hade jag flickornas flätor: blonda, kastanjebruna och svarta, vilka hängde utefter mer eller mindre krokiga ryggar. En av mina klasskamrater hade en brunrandig blus, och jag brukade räkna dessa ränder och kom till olika resultat varje gång. Ibland adderade jag ihop summorna, medan lärarinnan utlade det kapitel i bibeln, som lästs upp, och jag hann till förvirrande och svindlande summor, innan hon börjat med Herrens Välsignelse. De flesta flickorna hade något utrivet blad ur läxboken inlagt i bibeln, och deras nedböjda ansikten sågo så allvarliga ut, medan de, i stället för att följa med i dagens evangelietext, som lärarinnorna trodde att de gjorde, upprepade namnen på Förenta staterna, konjugerade oregelbundna franska verb eller sökte inpränta några historiska årtal.

Nu kom skolföreståndarinnan in. Hon måtte redan ha varit ute och gått, ty hennes grå klänning var uppfästad runt omkring höfterna med [ 230 ]säkerhetsnålar, och då hon steg upp till katedern, såg jag, att kjolen bak på grund av säkerhetsnålarna stod ut som en liten inbjudande sittplats. Hennes grå, skarpa ögon foro över salen. Jag är säker på att hon uppfattade i en blick vartenda flickansikte och kände igen det. Så slog hon upp sin stora bibel. Det rådde alltid en viss spänning innan man visste, vilken olycklig flicka som skulle bli tillsagd att läsa det utsedda bibelkapitlet högt. Skolföreståndarinnan sade nu »Klara». Klara var en lång, blek flicka i översta klassen, och hon reste sig hastigt då hon hörde sitt namn. Hon läspade litet, och rädslan kom henne att läspa ännu mer. Ingen av oss hörde på henne, och jag såg att Maud bredvid mig var fördjupad i Blicher-Clausens »Violin». Maud lade plötsligt igen boken. Hon var blek, och ögonen voro matta.

— Mår du inte bra? viskade jag.

Hon stoppade hastig! undan boken och grep min hand. Hennes egen hand var iskall. Plötsligt föll hon bakåt med en liten suck. Det blev rörelse omkring oss. Klara slutade att läsa, och en lärarinna kom fram med ett glas vatten. Maud vaknade ur svimningen. Hon mumlade något och tog sig för pannan. Hon ville inte gå, utan satt resten av morgonbönen lutad mot [ 231 ]mig. Jag såg ned på hennes ansikte. Hon hade slutit ögonen, men under ögonfransarna hade hon svagt blå skuggor.

Vad tänker du på? undrade jag tyst inom mig.

Jag hade inte följt med skolföreståndarinnans utläggning av bibelkapitlet, men nu reste sig alla upp, ett tecken på att man skulle börja läsa »Välsignelsen».

— Sade hon: »Amen»? hörde jag en flicka bakom mig viska, och därpå slogos alla biblarna ihop, och det blev ett skrap av fötter, då vi gingo ut ur salen.

Lektionen tog sin början. Karl XII grävdes upp ur sin grav och sattes i gång mot Fredrikshald; men innan kulan kom, stack Maud en lapp i min hand. På lappen hade hon skrivit en lång vers. Jag hade funnit, att Maud skrev vers vid alla tillfällen. För övrigt kallade hon det ej för vers utan för dikter. Denna dikt handlade om hur svag hon kände sig, det klassiska rimmet »hjärta—smärta» förekom naturligtvis ymnigt, och det hela slutade med en vädjan till mig, för den händelse hon åter skulle svimma:

»Viska då blott ett namn i mitt öra,
som stelnade lemmar till liv ock kan föra!»

[ 232 ]Jag visste nog, vilket namn det var, som hade en sådan makt över henne. Den svartögde pastorn hade redan efterträtts av Bo, den långe Bo med de ljusblå ögonen! Hon ansåg själv att denna hennes kärlek borde hänföras till »den olyckliga kärlekens» kategori, och eftersom jag märkte att hon vida föredrog den kvalfulla »olyckliga kärleken» framför den mera banala lyckliga, ville jag ej söka övertyga henne om möjligheten av motsatsen.

Maud fyllde sin dagbok med utgjutelser över Bo. Hon läste gärna upp vad hon skrivit för mig.

»Jag mötte Honom i dag» stod det med två understrykningar och tre utropstecken. »Hans blå ögon kom mig att känna som om solen lyste och jag hörde ej att regnet droppade i takrännorna». Vidare: »Är jag icke ovärdig att älska denne man? Borde jag icke fly den kärlek, som söndertrasar min själ!»

Ingen av oss visste riktigt, varför hon skulle vara ovärdig att älska honom, men vi tyckte båda att det lät så vackert.

Medan jag satt där med papperslappen i knäet, nöp Maud tag i min arm.

— Viska! hörde jag hennes röst, tätt bredvid mig.

[ 233 ]Och jag viskade, och hon svarade! En svag rodnad hade efterträtt hennes blekhet nyss, och jag tyckte inom mig att det var underligt att lärarinnan kunde motstå denna förtjusande flicka och talade till henne med samma torra röst som till oss andra.

När Maud och jag den dagen voro på väg hem från skolan, var hon åter nära att svimma. Hennes plötsliga blekhet skrämde mig. Jag följde henne upp i det lilla dammiga rummet. Där fick jag henne att lägga sig på soffan, och jag strök henne sakta över pannan.

— O, så skönt! sade hon lättad.

Med en av sina snabba, mjuka rörelser, böjde hon sig fram, och i det hon slog armen om mitt knä, tryckte hon kinden mot min sträva skolklänning och brast i våldsam gråt. Jag visste inte vad jag skulle göra.

— Du är så kall mot mig! hörde jag henne viska. Du kysser mig aldrig! Och jag längtar så efter dig!

— Men jag är ju här! sade jag, förvirrad av denna häftighet.

— Du är här! upprepade hon. Javisst! Jag känner ju dig så nära!

Sakta trevade hennes hand runt min midja.

— Så rund du är redan! sade hon. Vet du, [ 234 ]du är bestämt lik en liten statyett jag har därhemma av en naken flicka. Du måste se den en gång! Hennes midja är så rund och fin och hennes barm också, och brösten höja sig litet, som om de ville blomma, fasta och fyllda av kraft!

Hennes hand hade redan hunnit upp till mitt bröst, och jag mötte hennes glänsande blick. Jag böjde mig åt sidan, och armen sjönk åter ned i mitt knä.

— Du mår inte bra! sade jag oroligt.

Hon skrattade.

— Du lilla nyckelpiga! sade hon. Hur är det visan låter:

»Flyg åt öster,
flyg åt väster!»

Jag har glömt det.

När jag gick, kysste jag henne helt varsamt på hennes heta kind. Hon låg alldeles stilla och såg leende på mig.

— Du är söt i alla fall! sade hon.