Tony växer upp/Kapitel 40

XL.

— Hur mycket är klockan nu, Tony?

— Halv ett, Pa!

— Skall du inte gå och lägga dig?

— Jag kan inte!

Ungefär samma ord ha nu växlats mellan oss ett par gånger i timmen sedan Pa kommit med medicinen. Det är sant, att jag inte kan gå och [ 223 ]lägga mig. Jag vet, att jag väl inne i mitt eget rum ändå ej skulle kunna somna.

Mor ligger som förut. Hennes ögon äro vidöppna, men de ha inte längre det uttryck av ångest, som jag inbillade mig att de hade tidigare på aftonen. De äro åter döda, de se ingen av oss som vaka vid hennes säng. Plötsligt märker jag, att Pa betraktar mig. Vi sitta på var sin sida av mors säng, och våra blickar mötas över hennes livlösa ansikte.

— Tony! säger Pa. Vad skola vi nu göra?

Det är inte på mor han tänker nu, och jag vet det. »Vad skola vi göra?» Så likt honom att så där vädja till mig, som om vi båda tillsammans skulle kunna reda upp den härva, som förorsakats av aftonens händelser.

— Du är så ung! säger han åter bekymrad. Så ung! Och även om jag talade, skulle du inte förstå.

Jag ser på Pa och undrar inom mig, om jag är så ung som han tror. I kväll känner jag mig inte mycket yngre än han. Men jag säger det inte. Jag vet, att han då skulle le åt mig, hur sorgsen han än är just nu.

— Kanske jag ändå skulle kunna förstå litet, säger jag tvekande.

Åter mötas våra ögon, och långt innan han [ 224 ]sagt något alls, känner jag inom mig, att jag för detta som hänt ej håller av honom mindre ån förut.

— Om du vore litet äldre, Tony, skulle du förstå mig bättre. Du vet inte, hur det kan kännas för en man att i åratal gå ensam. Jag hade en kvinna vid min sida… Han smeker sakta mors hand. Men så… ja du vet ju alltsammans.

Ingen av oss tänker på det egendomliga i att han sitter vid min mors säng och talar om detta. Vi äro så vana vid den tanken, att mor varken ser oss eller hör oss. De döda ögonen få icke någon glans, och den hand han smeker ger icke en smekning tillbaka.

— Ibland har jag hört talas om hur sjömannen på sina långa resor som vara i veckor och månader är nära att förgås av längtan efter sin kvinna därhemma. Under långa tider har han bara himmel och hav för sina ögon, och han börjar tvivla på att han någonsin skall få se land. Kamraternas röster förefalla honom så grova, då han tänker på sin älskades klara röst, deras skratt så råa, då han minns den späda lilla kvinnans höga, silverklingande skratt. Å Tony! Förstår du inte nu, att jag själv har varit en av de där olyckliga sjö[ 225 ]männen! Men min långtur har inte varat i veckor och månader endast, den har varat i år. År efter år har jag gått och längtat efter att få höra en älskad kvinnas röst, år efter år har jag törstat efter att få känna hennes kyssar, efter att få bli smekt av hennes svala mjuka händer!

Han tystnar plötsligt, och tårarna stiga upp i mina ögon.

Det är något i hans ord jag tycker mig känna igen, som om jag hört dem för längesedan eller drömt dem. Är icke denna hunger, vilken tolkas av hans röst, på något sätt lik den ödsliga längtan som kommit mig själv att ibland breda ut armarna och sluta dem igen… om intet?

— Och sedan, Pa? säger jag sakta.

— Sedan? Han ser frånvarande på mor. Sedan möttte jag henne som du såg i afton, och då tyckte jag, att hon var den älskade kvinnan, som jag längtat efter. Jag är icke sådan, att jag kan frysa i skuggan för evigt, när solskenet år så nära!

Frågorna tumla i mitt huvud, men jag finner icke ord för dem. Jag skulle vilja ropa:

— Men mor då!

Men jag kan inte få fram något. Det enda jag är säker på är att ingenting kunnat förändra [ 226 ]min kärlek till Pa. Han ser ut som en pojke just nu med sitt rufsiga hår och sin sorgsna mun! En pojke, som en mor helt säkert skulle smeka och trösta!

Men jag är blott hans dotter. Och jag är bara sexton år!

En lång stund sitta vi tysta. Bilder komma och gå för min inre syn.

Jag ser mor sitta vid fönstret med händerna i knäet. Jag leker på golvet vid hennes fötter. Av bygglapparna bygger jag ett slott åt henne. Ett marmorslott! Men då slottet är färdigt, gråter jag. Jag gråter för att bygglapparna äro bruna och fula — — Jag gråter för att mor aldrig skall få sitt marmorslott!

Och åter ser jag en annan bild. Jag står framför mor, och på golvet ligger en hög blå och röda trasor. Det är de vackra ballongerna, som jag så förtjust bar in i mors rum för att jag skulle få se henne le mot mig.

Kanske voro Pas första bemödanden lika barnsliga som mina. Vi ha misslyckats vi båda, Pa och jag. Vi fingo aldrig se mor le mot oss. Och har inte jag i själva verket också övergivit henne — liksom Pa? Numera har hon för mig smultit samman med skuggan, som jag fruktar. Det förefaller mig ibland, som om [ 227 ]jag såge den fasansfulla skuggan slå en ring omkring henne och från henne breda ut sig i rummet som den svaga antydningen till skuggan av en vinge, och i sådana stunder flyr jag den tysta kvinnan vid fönstret och söker glömma hennes ögon och trötta, vita händer.

Jag stiger upp.

— Jag går väl och lägger mig då. Pa.

Han tar min hand.

— Du får inte vara ledsen!

Nej, jag får inte vara ledsen, upprepar jag för mig själv, medan jag klär av mig.

I detsamma, som jag tänker dra av mig strumpan, hejdar jag mig, och på nytt hör jag de framviskade orden, som nått mig i mörkret. Och jag blir länge sittande framför spegeln, och bakom min egen bild, som återges i det blanka glaset, tycker jag nig igen skymta fru Linden med oordnat hår och den ena chiffonärmen skjuten nästan ända upp till den runda axeln.