Tony växer upp/Kapitel 58

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 57
Tony växer upp
av Agnes von Krusenstjerna

Kapitel 58


[ 364 ]

LVIII.

Det var, när vi alla skulle bege oss tillbaka till de svarta, blanka kupéerna, som jag kom bort. Jag gick själv bort.

Jag var inte rädd. Ingen såg mig gå. Det var så mycket folk, och om Pa saknade mig, skulle han tro, att jag ville gå hem ensam. [ 365 ]Men jag gick inte hem. På andra sidan kapellet låg fattigkyrkogården, och därborta visste jag, att det fanns en utgång till Stadsparken. Jag gick in till de fattiga. I den slocknande dagern hade de vita träkorsen på deras gravar blivit slitet och tröstlöst grå, som deras liv väl mest hade varit, som multnade under dem, och de små betryckta kullarnas få blommor hade vissnat efter nattfrosten. Det susade fruset i gräset.

Jag följde de smala slingrande gångarna och läste i tankarna här och var ett namn eller en inskription. Det slog mig som en egendomlighet, att dessa inskrifter, antingen de voro bibelspråk eller egenhändigt författade av de avlidnas släktingar, alla lovsjöngo den Gud, som sänt Döden till deras kära. Välsignat vare Hans namn. Underbara äro Herrans vägar. Pris vare Honom. Tacka och Lova — — — Det var som om ett jubel stigit upp från trötta, utarbetade änkor, från äkta män, som blivit lämnade ensamma, från fader- och moderlösa, ja till och med från föräldrar, som mistat sin enda älskling. »Tacka och Lova.» Var då livet ett ont som det var en hugnad att bli befriad från? Eller voro människorna så ödmjuka inför Guden, vars anlete var dolt i en molnsky, att de icke bara [ 366 ]böjde huvudena inför det oundvikliga, utan hyllande måste lyfta dem igen för att tacka Världstyrannen?

Jag hejdade mig plötsligt. Vad hade jag kallat Honom för? All min barndoms extatiska skräck för den Väldige, vilkens skarpa ögon spanande överforo jorden, alla dessa trevande tidiga års fruktlösa försök att älska Honom i stället för att rädas för Honom, där Han sittande på sin höghets tron undanskymde Jesus för mina ångestfulla blickar. vände nu tillbaka. Strax därpå mindes jag konfirmationsdagens glädje och frid, men det minnet kunde icke längre värna mitt hjärta Den Heliga Treenigheten, som jag en gång haft så svårt att saminanfoga i mina tankar, föll åter i stycken. Den Heliga Anden for som en grå imma över den kalla marken. Jesus blev till ett banalt oljetryck, som placerats som en löjlig prydnad på en grift. Den ende jag såg för min inre syn var den hårde Guden, som sprang upp som ett vulkanberg ur is, en jättegestalt, vars blickar voro onda och hatfulla och som trampade hela världen under sina tunga och vreda fötter. Och änkan och de föräldralösa, modern med det döda barnet i sina armar och de åldrande, som levat så länge att deras steg blivit släpande [ 367 ]och trötta, alla sjöngo de Dennes pris. Miljoners och miljoners lovsånger fladdrade upp mot Honom som myriader dansande gnistor, som voro sälla att få drunkna och uppslukas i det stora flammande eldhavet. Men Eldguden fordrade ständigt mer och mer. Eldguden krävde ständigt att matas med mer och mer bränsle. Han hade skapat människorna svaga och fulla av fel, och han straffade med blixtens snabbhet eller giftets svek de drifter han själv fött i deras kroppar. Allt liv som brann var pyrande kol eller dansande gnista, små ynkliga dödsdömda lågor, som blott växte upp för att insugas i Gudens brinnande eldgap. Tonys uppväxt var nu förbi; Tony skulle nu förbrinna.

Jag snubblade vidare och hade blivit helt förvirrad. Nu hade jag kommit in i Stadsparken, där träden vredo och jämrade sig i den tilltagande blåsten. Jag trampade bland de skrumpna löven, jag tyckte att de viskade till mig. Ett tag höll jag på att falla framstupa över en svart gren, som slungats tvärs över stigen. Den grå himlen ovanför mitt huvud sänkte sig allt längre ned, som om den ville kväva jorden och förgifta den sista droppen av alla vårars och alla somrars liv. Den enda mänskliga varelse jag såg var en liten krokig gumma, [ 368 ]som samlade upp kvistar i sitt förkläde. Hon gjorde det med hastiga, skygga rörelser som om hon trott, att en polis skulle dyka fram och förbjuda henne det. Var det gumman Walter, eller var det någon som liknade henne? Jag kved:

— Gumman Walter, gumman Walter!

Jag hade kommit till slutet på Stadsparken, och därborta låg tallskogen. Mellan de höga stammarna kilade redan eftermiddagens skuggor som kvicka råttor, och ett par tomma buteljer klirrade och skramlade mot varandra, medan ett lösslitet tidningspapper långsamt flaxade över mossan. Jag sprang med dunkande hjärta, och tallarna skreko i mina öron. Slutligen saktade jag farten. Medan jag sprungit, hade jag tyckt, att jag sökt fly undan något utan att veta vad. Nu när jag åter gick långsammare, förstod jag med ens, vad jag hade velat fly för, och visste i detsamma också, hur lönlöst det var. Det var så klart, att jag måste skratta, fastän skräcken sammansnörde min strupe. Skuggan! Skuggan! Skuggan! Mina läppar rörde sig tre gånger för att uttala ordet, ehuru intet ljud kunde tränga fram från dem.

Skuggan hade redan rört sig; den hade icke stannat kring graven därborta. Utom mig av [ 369 ]ångest och ändå skrattande, såg jag den närma sig. Ännu var ringen vid och skuggan som ett darrande töcken, som jag skymtade bortom trädstammarna; men den skulle sluta sig fastare en dag. Aningen om kommande kvalfulla år steg upp inom mig, och känslan av min egen maktlöshet skar in som fångrep i mitt kött.

Men då var det, som om hösten med ens hade förjagats och det på nytt hade blivit vår. Det var skumt fortfarande, men det var en vårkvälls blida skymning. Jag kände att det åter grodde och växte i marken. Och så lättade också dunklet, och allt blev så ljust och genomskinligt. Det tunga grå blev lätt silvergrått och sedan blått som månstrålar, och träden stodo fina och unga i ett ljuvligt flor av dröm. Och där emellan dem, därborta vid själva skogens bryn, mötte mig nu min mors ögon, frånvarande, döda, men åter skimrande som underbara smycken genom denna vårskymnings blåhet.

Jag uppfattade ej alls, att jag slog mig mot trädstammarna och rev mina händer mot en taggig buske, då jag skyndade mig hän emot dem. Men när jag kom fram till skogskanten, såg jag dem skimra längre bort.

Då sprang jag ut på den stora vägen, som ledde över slätten. I den böljande dimman [ 370 ]tycktes mig slätten som ett oändligt hav, men det skrämde mig ej; jag kände att förlossningen och frigörelsen väntade mig bland dess vågor, ty min mors ögon vinkade mig där! Jag glömde, att jag sett dem brista den natt, då Döden intagit min plats vid hennes säng. Jag glömde den uppskottade graven på kyrkogården och det svarta kistlocket, tyngt av höstens blommor.

Med en makt som aldrig någonsin vällde nu åter upp i mig den längtan, som hade behärskat hela mitt korta liv. Jag måste få dessa ögon att le! Å, jag kan inte ha misslyckats! Mor, mor, dina ögon le! Mor, mor! Jag har lyckats! Dina ögon äro där framför mig, och de le! Där! Nej, där!

Jag grät av lycka. Genom töcknet betraktade mig äntligen dessa ögon med den blick, varmed en mor igenkänner sitt barn och ler mot sin dotter.

Och jag gick vidare in i det tätnande mörkret.