Trollhätte canalfartens historia/4

[ 3 ]Innan jag skrider til berättelsen om Trollhätte Canalverkets öden, torde de fleste af mina läsare fordra en beskrifning öfver sjelfva stället, likasom en nogare kännedom af Götha elf. Denna fordran är så mycket mera billig som elfven undergått flera förändringar, och kanske större delen af de främmande som besökt Trollhättan, fattat ett oriktigt begrepp om dess förbindelse med Wenern. De historiska märkvärdigheter som härvid förefalla röra endast dessa förändringar, och några sägner, [ 4 ]som genom flere åldrar bibehållit sig, lära förmodeligen icke vara utan all historisk grund.

Wenern, som genom Götha elf söker sitt utlopp, delar sig omkring Wenersborgs stad likasom i tvänne armar, hvaraf den ena, nordost om staden, flyter öfver ett stenigt grund, där man hitintills trott att intet fartyg kan framkomma ehuru sednare undersökningar bevisat motsatsen; efter några små fall och strömmar, vid den så kallade Källshagen, omgifver den Hufvudnäs Öen på båda sidor, störtar sig utföre ett större fall vid Rånnums brö, och rinner ändteligen, med et lugnare vatten, förbi Restad kungsladugård. Den andra armen, som på södra sidan om Wennersborg bildar en vik, har fått namn af Wassbotten, och slutar vid Knutsbol, ungefär en tredjedels mil från staden.^[1] Carls graf, som börjar [ 5 ]nästan en åttondels mil ifrån Wennersborg, rinner ifrån denna vik; den sträcker sig i längden något öfver en fjerdedels mil, går fram om Brinkebergs kulle, där man genom slussar förändrat de förut långsluttande fallen, hvilka svarade emot de nyssnämda vid Källshagen och Rånnum. Lugnvattnet i Carlsgraf, nedom slussarne, är 19 fot lägre än Wenern, och denna graf ledes sluteligen ut i sjelfva elfven något nedom Brinkebergs kulle. De strömdrag som funnos häremellan och Trollhättan, hafva genom updämningar blifvit förminskade, isynnerhet vid Stallbacka, ehuru strömmen på det stället ännu är besvärlig både för de up- och nedgående fartygen.

En half mil ifrån Carlsgraf börja Trollhätte fallen. De öfversta af dessa hafva [ 6 ]genom konsten blifvit ändrade, emedan strömmen, nu mera, endast löper på nordvästra sidan af Malgö och omfattar en liten skogbevuxen holme kallad Gullö. Härigenom upkomma tvänne fall: det på östra sidan, (Gullströmmen) och det på västra, (Nolströmmen) likväl är det sednare något lägre ned i elfven än det förra, ehuru deras höjd är lika, ungefär 26 fot. Genom en bro som nedföll 1736, och sedermera aldrig blifvit upbygd, har Gullö fordom varit förenad med Malgön. I midden af denna sednare öen är Gref Ekeblads sluss utsprängd, och på östra sidan åt fasta landet är nu en stor fördämning (Kafleströms dammen) hvarigenom icke allenast det vattenfall som här varit, försvunnit; utan åtskilliga andra mindre fall, emellan Malgön och de holmar som ligga ofvanföre, blifvit förvandlade til lugnvatten, så att fartygen nu passera där. Det största af dessa således updämda fallen kallades Prästskeds fallet^[2].

[ 7 ]Elfven, som nedom Gullö förenat sina armar, delas å nyo, först af en klippa och [ 8 ]straxt derpå af en liten holme kallad Toppö, på hvars båda sidor upkomma tvänne fall: Tjuffallet^[3] och Toppöfallet, hvilka åter gå tilsammans och bilda Stampeströmsfallet. Ett annat fall, som omgaf en liten holme kallad Tröskeln, har genom fördämningar försvunnit, och Polhems sluss är sprängd genom berget som här stiger fram [ 9 ]i Elfven^[4]. De trenne sistnämde fallen utgöra i det närmsta en höjd af 53 fot tilsammans. Nedanför stampströmmen vidgar Elfven sig; detta ställe har fått namn af Hojoma varp, och är lugnt flera hundrade alnar, hvarefter Elfven hastigt drager sig tilsammans, och trenne fall, kallade Helfvetes fallen, efter hvarannan upkomma. Genom Olide håla, som nu utvidgar Elfven, blir åter lugnvatten ända til flottbergs strömmen, hvars fall tillika med de trenne [ 10 ]Helfvetes fallen gifva en höjd af 32 fot, och är således hela höjden ifrån Wenern til nedom Flottberget 130 fot, då man nästan endast beräknar fallen, ehuru sjelfva strömmens sänkning torde öka denna höjden til omkring 132 fot. I Flottberget synes utsprängningen af den tilämnade Elvii sluss, som skulle blifvit den nedersta, emedan farten är obehindrad därifrån till Åkerström, där et fall om 3+1⁄2 fots höjd undvikes genom Gustaf Adolfs sluss som vid Nordöstra stranden är anlagd^[5]. Detta ställe är beläget [ 11 ]nästan en tredjedels mil nedom Trollhättan, och en och tre fjerdedels mil ofvanföre Lilla Edet hvarest en sluss^[6], på västra sidan, [ 12 ]med 10 fots vattensänkning, tjenar fartygen att komma förbi fallen, som äro af lika höjd. Utom några mindre betydeliga strömdrag, hvaraf det starkaste är vid Hanström, en fjerdedels mil ifrån lilla Edet, har Elfven sedermera lugnvatten ända til sitt utlopp i hafvet^[7].

[ 13 ]Få ställen i Sverige kunna framvisa en så förvånande utsigt som Trollhättan. Det är onekeligt att vi äga vida högre vattenfall; men det är icke endast höjden som utgör skönheten: det är de omgifvande föremålen, det är isynnerhet vattenmassans storlek. Detta enda utlopp af Sveriges betydeligaste insjö störtar här utföre en mängd af branter, hvarigenom de fall som på en gång visa sig för ögat utgöra tillsammans en höjd af mer än hundrade fot. Än delar strömmen sig och omfattar skogbevuxne öar, eller nakna klippor; än vidgar den sig och bildar hvirflande vikar; än sammantränges dess vatten och beständiga dimmor upstiga ur fallen, hvilkas brusning bevittnar [ 14 ]deras våldsamhet. En kedja af branta berg, ur hvilkas klyftor tallar och löfträn resa sig, betäcker Elfvens västra sida; på den östra framskymta en mängd af vattenverk; aflägsna höjder utgöra fonden af taflan; tvänne små laxfisken med sina fraggiga ränlar, och Olidehåla, upfyld af timmer som kringdrifver i dess starka hvirfvel, äro i förgrunden. Sjelfva dånet ökar den vilda högtidlighet som upträdet äger, och lugnvattnet, som åtskiljer fallen och gör några korrta brytningar emellan deras skummande vågor, visar dem ännu mer framstigande genom den skugga det förordsakar ofvanföre. Denna stora majestätiska utsigt, där Naturen samlat nästan allt hvad ögat på en gång kan fatta af det vilda sköna, väcker åskådarens beundran till en höjd som gör honom mindre upmärksam på enkla föremål. Äfven de slussar som nu, utan nytta, lämna strömmen ett obehindradt genomlopp, tjena att skapa nya skönheter. Så ser man huru vattnet lodrätt nedstörtar i Polhems sluss från en höjd af mer än 50 fot; åskådaren står öfver fallet, och slussens [ 15 ]mörker gör att dess djup synes ännu mera afgrundslikt, under det den västliga solen bildar en skiftande rägnbåge i de ångor som ouphörligt upstiga ifrån fallet^[8].

Det är icke längesedan en Utlänning kunde betrakta dessa pittoreska ställen med mera nöje än en Svensk; den förre såg endast Naturens majestät, den sednare kände harmen af en felslagen väntan som [ 16 ]förödmjukade hans national-stolthet och nekade honom en låfvad utsigt för det allmännas väl; nu är synpunkten förändrad: en svensk njuter då främlingen beundrar, han kastar ögat på de berg dem hans styrka genombrutit, och skördar redan i hoppet hvad han nyss trott sig önska förgäfves.

↑ Wassbotten har genom Wenerns stigande blifvit ansenligt bredare än den förut varit. Isynnerhet skedde en betydlig öfversvämning natten emellan den 31 December 1772 och d. 1 Januarii 1773, hvarvid slussarbetet i Carlsgraf led mycken skada. En stor mark, som låg midt emot Wennersborgs stad, blef vid samma tilfälle satt under vatten, och Wenern har sedermera alltid på denna trackten bibehållit samma höjd, med den skildnad likväl som dess periodiska af- och tiltagande kan förordsaka.
↑ Tätt utmed Nolströmmen, på Elfvens västra strand, ligger ett berg kalladt Skräddare-klinten, hvaraf en del, till en betydelig höjd, likasom hängde utöfver sjelfva fallet. Historien hvarföre denna klinten fått sitt namn berättas på följande sätt. I fordna dagar skall hafva varit en skräddare som för någon missgärning blifvit dömd til döden; men fått frihet att lösa sitt lif därigenom att han skulle sitta ytterst på samma klint, med benen hängande öfver fallet, och där sömma en klädning färdig. Han säges äfven hafva gjort så, och hunnit klädningen så nära färdig att icke mera varit öfrigt än att han endast skulle draga ut tråden som han sömslagit med. Efter sina vänners råd och varning troddes han kunnat sitta där utan fara om han endast afhållit sig att se ned i strömmen, men nu vid det han begynte draga ut tråden, har han kastat ögonen ned på vattnet som med en gruflig häftighet framstörtade under honom, hvaraf man förmodade att han blifvit yr i hufvudet och förskräckt, emedan han genast tumlat ned i fallet och omkommit. Andre säga at det varit en skräddare som skulle göra sitt mästerstycke. (Se Professor Kalms Wästgötha och Bohuslänska resa pag. 264). Sjelfva klippan föll år 1755 den 1 Aprill ned i strömmen hvarest hon icke mera syntes; straxt derefter upkom såsom en dimma eller rök ur Elfven, och hördes ett långsamt dön. (Wettenskaps Academiens handlingar för år 1765. 2:dra quartalet).
↑ Tjuffallet är på västra sidan om Elfven, emellan Toppö och ett berg vid stranden hvaruti varit den så kallade tjufboden eller tjufhålan. Af denna håla finnes nu ingen ting mera öfrigt; den har varit belägen, icke, som några vilja påstå, på ett sådant ställe at vattnet flutit och strömmat däröfver, utan på sidan af berget något öfver vattnet. Wägen dit skall hafva gått på en ganska smal kant af berget där man hade fallet under fötterna. Det berättas att tjufvar uppehållit sig i samma håla i sju års tid; men omsidor blifvit röjde af en piga den de haft hos sig. Pigan skall en julafton hafva begärt att få gå hem efter en kärfva halm, hvilket de tillåtit henne, ehuru med hotelser att om hon sade hvar de bodde skulle de taga lifvet af henne. Hon skall ock hafva hållit ord så vida att hon icke sagt hvar deras kula var, men i det stället tagit en halmkärfva, gått förut til hålan, och strött halm efter sig hela vägen. (Jämför Professor Kalms resa pag. 263).
↑ I det höga berget vid Polhems sluss är den så kallade Grottan, hvarest Konung Adolf Fredrik och Drottning Lovisa Ulrica, 1754, Konung Gustaf III och Hertig Fredrik Adolf 1772, Hertig Carl, 1779, och vår nu regerande Konung 1793 teknat sina namn. Sjelfva Grottan är ingen ting annat än en håla i bergstoppen, och tyckes vara lämningen af en förvittrad, och på ena sidan nedfallen, jättgryta. Af dessa grytor, som, i synnerhet i Bohus Län och strandsidan af Wästergöthland, äro nog allmänt kände, finnas dessutom flera i det stora Berget hvarigenom de öfversta slussarna blifvit sprängde; huruvida de äro bildade i en aflägsen forntid, eller Naturen genom lika ordsaker ännu fortfar att dana dem, torde säkrare kunna afgöras af en Naturforskare än en Antiquarius.
↑ Vid gräfningen af Gustaf Adolfs sluss funnos lämningar af hus som vid det stora Jordfallet 1648 blefvo förstörde. Detta Jordfall har varit så märkvärdigt hos ortens innevånare att gammalt folk derifrån räknat sin ålder; det skedde ganska hastigt, utan at något dån eller brakande föregick. Stället är straxt nedom den nuvarande slussen. Jorden som föll var några hundrade famnar i längden och 27 alnar djup; fallet gick 800 alnar upp ifrån elfven, som härigenom dämdes, flödade tillbaka, uttog hemmanet Åkersström med hus, järnbodar, och allt hvad deri var, samt dränkte 85 personer. Den bäck eller å som tillförne gjorde skildnad emellan Vassända församling och Bohus län, eller den tiden emellan Sverige och Norrige, hvilken kommer ifrån Öresjö och sammanstötte med en annan Å vid Åkersström, blef vid samma tilfälle igenkastad och tog en annan väg. Strömmen som stadnade emot Jordfallet var 100 alnar bred och öfver 20 alnar djup. Det nedra vattnet aflopp, det öfra steg vida öfver sin vanliga höjd; härigenom dämdes de nederste Trollhätte fallen, och bakfloden blef så häftig att en del af stångjärnet fördes högt upp på landet. På östra sidan, där elfven förut gick, igenfylldes aldeles; men tvänne dagar efter jordfallet tog strömmen sit lopp i den nya öpningen närmare åt väster. (De som åstunda en utförligare beskrifning om detta Jordfall finna den i en prädikan, hållen af Herr Comminister Vassenius i Vassända kyrka den 7 October 1748, eller på samma dag ett hundrade år efter; ett utdrag af samma prädikan finnes ock i Lœnboms Historiska Märkvärdigheter til uplysning af svenska häfder. 1 Del. Ibland andra betracktelser har Comminister Vassenius äfven gjort den, att Jordfallet betydde Bohusläns afträdande genom Roskildska freden, emedan fallet skedde ifrån danska till svenska sidan.)
↑ I alla äldre handlingar finner man Eds-slussar, och våra egne författare hafva förökat antalet ända till tre, ehuru där aldrig gifvits mer än en. Anledningen dertill torde hafva kommit däraf, att denna ena sluss vid sin första inrättning haft trenne par portar, oagtadt djupet öfver allt är lika.
↑ Enligt de afvägningar som framvistes vid Comittéen i Stockholm 1793 skulle Venerns horizont vara 146 fot öfver saltsjön, härvid beräknades de redan färdiggjorde slussar till 33 fot och Trollhättans fall till 113. I relationen år 1794 beräknas sänkningen i Carls graf till 18 och vid Trollhättan till 111 fot. Venerns höjd uptages där till 144 fot. Slussarnes sänkning vid Trollhättan upgifves sedan till 112 fot där de löpa i elfven, hvilket likväl är långt nedom flottberget. Om ock afvägningen af fallen, oagtadt dessa stridigheter, var gjord med den yttersta noggranhet; skulle likväl det försöket att efter denna mätning döma Venerns horizontala höjd, stöta hvarje uplyst läsare. Det är en aldrig bestridd sanning att ett strömmande vatten alltid måste äga någon sluttning, och efter de bästa anmärkningar häröfver beräknar man merendels denna sluttning til 1 a 2 fot på hvarje mil, Oberäknadt fallen äro strömdragen i Götha elf, på några ställen, så starka att ögat kan märka vattnets lutning, och det är nog obegripeligt att man härpå icke gjort något afseende. — Det har icke varit författarens yrke, ej eller har han haft tilfälle dertill, att sjelf granska upgifterne; men man skulle, med skäl, förebrå honom att icke hafva väntat sig annat än okunnige läsare om han undvikit att anmärka denna förseelse.
↑ Det förefaller otroligt, då man beskådar Trollhätte fallen, att en samling af is kunnat tilbakahålla den vattenmassa som här framstörtar; detta hände likväl i December 1720; då det öfra och största fallet blef så tillstoppadt af kraf-is eller grundsvall, att icke mera vatten slapp fram än såsom genom en tillsluten, men någon otät qvarndam. Updämningen varade i 9 dygn; under hvilken tid man kunde på bottnen gå tvärs öfver Elfven under Gullö bro, som då låg öfver starkaste strömmen. En sågare berättas ock verkeligen hafva gått deröfver. Ofvanför fallet steg vattnet så högt att de som bodde på Öen och utmed stranden måste flytta ur sina hus, och hade det förmodeligen stigit högre om icke Elfven, på lika sätt, varit tilldämd ofvanföre vid Rånnum. (Vettensk. Acad. handl. för 1765, 2 qv.)

[a-1] Wassbotten har genom Wenerns stigande blifvit ansenligt bredare än den förut varit. Isynnerhet skedde en betydlig öfversvämning natten emellan den 31 December 1772 och d. 1 Januarii 1773, hvarvid slussarbetet i Carlsgraf led mycken skada. En stor mark, som låg midt emot Wennersborgs stad, blef vid samma tilfälle satt under vatten, och Wenern har sedermera alltid på denna trackten bibehållit samma höjd, med den skildnad likväl som dess periodiska af- och tiltagande kan förordsaka.

[b-2] Tätt utmed Nolströmmen, på Elfvens västra strand, ligger ett berg kalladt Skräddare-klinten, hvaraf en del, till en betydelig höjd, likasom hängde utöfver sjelfva fallet. Historien hvarföre denna klinten fått sitt namn berättas på följande sätt. I fordna dagar skall hafva varit en skräddare som för någon missgärning blifvit dömd til döden; men fått frihet att lösa sitt lif därigenom att han skulle sitta ytterst på samma klint, med benen hängande öfver fallet, och där sömma en klädning färdig. Han säges äfven hafva gjort så, och hunnit klädningen så nära färdig att icke mera varit öfrigt än att han endast skulle draga ut tråden som han sömslagit med. Efter sina vänners råd och varning troddes han kunnat sitta där utan fara om han endast afhållit sig att se ned i strömmen, men nu vid det han begynte draga ut tråden, har han kastat ögonen ned på vattnet som med en gruflig häftighet framstörtade under honom, hvaraf man förmodade att han blifvit yr i hufvudet och förskräckt, emedan han genast tumlat ned i fallet och omkommit. Andre säga at det varit en skräddare som skulle göra sitt mästerstycke. (Se Professor Kalms Wästgötha och Bohuslänska resa pag. 264). Sjelfva klippan föll år 1755 den 1 Aprill ned i strömmen hvarest hon icke mera syntes; straxt derefter upkom såsom en dimma eller rök ur Elfven, och hördes ett långsamt dön. (Wettenskaps Academiens handlingar för år 1765. 2:dra quartalet).

[c-3] Tjuffallet är på västra sidan om Elfven, emellan Toppö och ett berg vid stranden hvaruti varit den så kallade tjufboden eller tjufhålan. Af denna håla finnes nu ingen ting mera öfrigt; den har varit belägen, icke, som några vilja påstå, på ett sådant ställe at vattnet flutit och strömmat däröfver, utan på sidan af berget något öfver vattnet. Wägen dit skall hafva gått på en ganska smal kant af berget där man hade fallet under fötterna. Det berättas att tjufvar uppehållit sig i samma håla i sju års tid; men omsidor blifvit röjde af en piga den de haft hos sig. Pigan skall en julafton hafva begärt att få gå hem efter en kärfva halm, hvilket de tillåtit henne, ehuru med hotelser att om hon sade hvar de bodde skulle de taga lifvet af henne. Hon skall ock hafva hållit ord så vida att hon icke sagt hvar deras kula var, men i det stället tagit en halmkärfva, gått förut til hålan, och strött halm efter sig hela vägen. (Jämför Professor Kalms resa pag. 263).

[d-4] I det höga berget vid Polhems sluss är den så kallade Grottan, hvarest Konung Adolf Fredrik och Drottning Lovisa Ulrica, 1754, Konung Gustaf III och Hertig Fredrik Adolf 1772, Hertig Carl, 1779, och vår nu regerande Konung 1793 teknat sina namn. Sjelfva Grottan är ingen ting annat än en håla i bergstoppen, och tyckes vara lämningen af en förvittrad, och på ena sidan nedfallen, jättgryta. Af dessa grytor, som, i synnerhet i Bohus Län och strandsidan af Wästergöthland, äro nog allmänt kände, finnas dessutom flera i det stora Berget hvarigenom de öfversta slussarna blifvit sprängde; huruvida de äro bildade i en aflägsen forntid, eller Naturen genom lika ordsaker ännu fortfar att dana dem, torde säkrare kunna afgöras af en Naturforskare än en Antiquarius.

[e-5] Vid gräfningen af Gustaf Adolfs sluss funnos lämningar af hus som vid det stora Jordfallet 1648 blefvo förstörde. Detta Jordfall har varit så märkvärdigt hos ortens innevånare att gammalt folk derifrån räknat sin ålder; det skedde ganska hastigt, utan at något dån eller brakande föregick. Stället är straxt nedom den nuvarande slussen. Jorden som föll var några hundrade famnar i längden och 27 alnar djup; fallet gick 800 alnar upp ifrån elfven, som härigenom dämdes, flödade tillbaka, uttog hemmanet Åkersström med hus, järnbodar, och allt hvad deri var, samt dränkte 85 personer. Den bäck eller å som tillförne gjorde skildnad emellan Vassända församling och Bohus län, eller den tiden emellan Sverige och Norrige, hvilken kommer ifrån Öresjö och sammanstötte med en annan Å vid Åkersström, blef vid samma tilfälle igenkastad och tog en annan väg. Strömmen som stadnade emot Jordfallet var 100 alnar bred och öfver 20 alnar djup. Det nedra vattnet aflopp, det öfra steg vida öfver sin vanliga höjd; härigenom dämdes de nederste Trollhätte fallen, och bakfloden blef så häftig att en del af stångjärnet fördes högt upp på landet. På östra sidan, där elfven förut gick, igenfylldes aldeles; men tvänne dagar efter jordfallet tog strömmen sit lopp i den nya öpningen närmare åt väster. (De som åstunda en utförligare beskrifning om detta Jordfall finna den i en prädikan, hållen af Herr Comminister Vassenius i Vassända kyrka den 7 October 1748, eller på samma dag ett hundrade år efter; ett utdrag af samma prädikan finnes ock i Lœnboms Historiska Märkvärdigheter til uplysning af svenska häfder. 1 Del. Ibland andra betracktelser har Comminister Vassenius äfven gjort den, att Jordfallet betydde Bohusläns afträdande genom Roskildska freden, emedan fallet skedde ifrån danska till svenska sidan.)

[f-6] I alla äldre handlingar finner man Eds-slussar, och våra egne författare hafva förökat antalet ända till tre, ehuru där aldrig gifvits mer än en. Anledningen dertill torde hafva kommit däraf, att denna ena sluss vid sin första inrättning haft trenne par portar, oagtadt djupet öfver allt är lika.

[g-7] Enligt de afvägningar som framvistes vid Comittéen i Stockholm 1793 skulle Venerns horizont vara 146 fot öfver saltsjön, härvid beräknades de redan färdiggjorde slussar till 33 fot och Trollhättans fall till 113. I relationen år 1794 beräknas sänkningen i Carls graf till 18 och vid Trollhättan till 111 fot. Venerns höjd uptages där till 144 fot. Slussarnes sänkning vid Trollhättan upgifves sedan till 112 fot där de löpa i elfven, hvilket likväl är långt nedom flottberget. Om ock afvägningen af fallen, oagtadt dessa stridigheter, var gjord med den yttersta noggranhet; skulle likväl det försöket att efter denna mätning döma Venerns horizontala höjd, stöta hvarje uplyst läsare. Det är en aldrig bestridd sanning att ett strömmande vatten alltid måste äga någon sluttning, och efter de bästa anmärkningar häröfver beräknar man merendels denna sluttning til 1 a 2 fot på hvarje mil, Oberäknadt fallen äro strömdragen i Götha elf, på några ställen, så starka att ögat kan märka vattnets lutning, och det är nog obegripeligt att man härpå icke gjort något afseende. — Det har icke varit författarens yrke, ej eller har han haft tilfälle dertill, att sjelf granska upgifterne; men man skulle, med skäl, förebrå honom att icke hafva väntat sig annat än okunnige läsare om han undvikit att anmärka denna förseelse.

[h-8] Det förefaller otroligt, då man beskådar Trollhätte fallen, att en samling af is kunnat tilbakahålla den vattenmassa som här framstörtar; detta hände likväl i December 1720; då det öfra och största fallet blef så tillstoppadt af kraf-is eller grundsvall, att icke mera vatten slapp fram än såsom genom en tillsluten, men någon otät qvarndam. Updämningen varade i 9 dygn; under hvilken tid man kunde på bottnen gå tvärs öfver Elfven under Gullö bro, som då låg öfver starkaste strömmen. En sågare berättas ock verkeligen hafva gått deröfver. Ofvanför fallet steg vattnet så högt att de som bodde på Öen och utmed stranden måste flytta ur sina hus, och hade det förmodeligen stigit högre om icke Elfven, på lika sätt, varit tilldämd ofvanföre vid Rånnum. (Vettensk. Acad. handl. för 1765, 2 qv.)

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]