Trollhätte canalfartens historia/9

←  Deputationen för Trollhätte-Canalen

Trollhätte canalfartens historia av Per Adolf Granberg Under Gustaf III

Trollhätte Canal och Slussverks Bolag  →

Alla regeringsärender fingo en ny drift vid Gustaf III:djes anträde till styrelsen; de påminnelser som redan blifvit anförde äro ett prof därpå, och slussverkets nya fond bevittnar det ännu mer. Utom de 100000 Dal. som Banken årligen betalte, stadgades nu att en lika summa skulle tillslås för 3:ne år^[1], och på fördubblade tillgångar hade man rätt att vänta fördubblad skyndsamhet. Att ännu mer befordra detta, utfärdades (1774) constitutorial för en under-Direction, hvars ledamöter, såsom boende i orten, kunde med mera lätthet hafva tillsyn vid arbetet. Landshöfdingen Törne blef ordförande vid denna Direction, och nästan ensam styrande. Imedlertid hade slussverkets lotterifond redan undergått tvänne revolutioner. Efter nya arrendet af 1772 skulle intressenterne betala 28500 Dal. årligen, och fjerdedelen inflöt verkeligen, men contractet uphörde därmed, och i det stället inrättades Nummer-Lotteriet, hvarutaf 28000 Dal. skulle hvarje år betalas till Trollhätte slussverk.

Länge hade man tvistat om slussarnes dimensioner, dessa blefvo ändteligen stadgade 1774, till 91 alnars längd, 18 alnars bredd, (17 alnar i portarne) och 412 alnars djup. På Öfver-Directör Thunbergs tillstyrkan blef denna storlek antagen, ehuru den bestriddes äfven af Directionens egna ledamöter, och det hade till ock med varit i fråga om man icke kunde utvidga slussarne ännu mer, på det Wenerskutorne beqvämligt kunde framkomma. Detta förslag var allt för äfventyrligt att komma till verkställighet, om det ock medfört någon nytta; nu hade det så kraftiga hinder, i sjelfva ställets belägenhet, att det icke kunde fullföljas.

Slussarbetet fortsattes imedlertid med ögonskenlig framgång; men förmodeligen trodde man icke att det allmänna skulle hämta någon betydelig nytta af Gustafs slussar innan de vid Trollhättan äfven blefvo färdige, emedan man, 1776, upref dammen i Carlsgraf, innan de klippor som hindrade Segelfarten voro aldeles undanröjde, och detta endast på det Bränneriet vid Brinkebergskulle måtte komma i gång några veckor förr. Det förbehåll Öfver-Directören Thunberg härvid gjorde, att bergens öfversta toppar åtminstone måtte borrtsprängas, tjenade till ingen ting, emedan en klippa under vattenbrynen är icke mindre farlig än en som ligger i dagen.

Som den årliga fond, hvilken blifvit beviljad ur Banken, uphörde med 1777, måste en lika summa lånas för följande årets arbete. Detta skedde emot intekningar i de hemman och sågar som, tid efter annan, blifvit inlöste för slussverkets räkning; lotterimedlen för 1781, 82, 83 och 84 skulle tjena till afbetalning så väl för Capitalet som för räntan. Större delen af penningarne uptogs likväl icke förr än 1779, då alla tre slussarne ändteligen hunno sin fullbordan. De två öfverste, som ligga i Carlsgraf, (Gustafs slussar) voro redan färdige 1777; men vid Åkerström, där arbetet flera gångor varit börjadt och afbrutet, dröjde ännu dessa tvänne åren innan genomfarten kunde öpnas.

Genom Carlsgraf kunde man nu segla ifrån Wenern till Kafvelströmsdammen , vid öfversta Trollhätte-fallet; och genom Åkerströms (Gustaf Adolfs) sluss ifrån Västerhafvet till det nedersta. Större delen af de varor som ifrån Värmeland blifvit sände till Götheborg, eller ifrån Götheborg till Värmeland, hade förut blifvit uplagde på ett nederlagsställe, vid ändan af Vassbotten, kalladt Korsberg. Härifrån kördes de öfver land, den så kallade Edsvägen, till Åkerström, där de emottogos af båtar som förde dem, utföre Götha elf, till sitt bestämda ställe. Svårigheten af denna landtransport hade alltid varit ett af de största skäl hvarmed man påyrkat Trollhätte canalens fullbordande, och olägenheterne blefvo verkeligen minskade genom de förutnämde slussar; emedan de varor som aflastades vid Kafleströmmen, kördes sedan därifrån till Åkersvass, nedanför alla Trollhätte-fallen, på en trädbro, af 4000 alnars längd, som var byggd öfver berg och dalar.

Historien om denna trädbro är allt för märkvärdig att här förbigås. Det är sannt att de förluster Kronan en gång gjort, genom personer som nu icke mera äro till, ej kunna ersättas; men updagandet af borrtgömda sanningar tjenar, någon gång, att afskräcka dem som söka rikta sig på statens bekostnad. Om någon läsare, på detta så väl som flera ställen, skulle tycka att jag nog fritt berättat vissa händelser dem man alltid varit sorgfällig att dölja för allmänheten, bör jag i förväg underrätta honom, att hvad jag anför icke är hämtat af sägner eller rygten; hela min berättelse är tagen efter originalhandlingar, och emedan härvid icke kan gifvas något intresse som skulle hindra mitt omdöme att vara fördomsfritt, torde man finna att endast kärlek till sanningen styrt min penna.

Några personer begärde, 1773, att få anlägga en bro emellan Kafvelströmmen och Åkersvass. Förslaget tycktes vara gagneligt för det allmänna, emedan landtransporten blef korrtare och bättre; lika som Kronan, å andra sidan, endast igenom en sådan väg kunde draga någon fördel af sina slussar, hvilka med så mycken kostnad blifvit inrättade, och som då troddes blifva färdige påföljande år^[2].

Men för att fullborda denna byggnad begärde intressenterne ett förskott af 20000 Dal., och att få låna 2000 stycken master; emot vilkor att betala dem, tillika med de forutnämde penningar, på 15 år. Masterna, (eller, som de i contractet kallas, storvirket,) voro nyss förut, genom Borgmästare Ekman i Åmål, köpte af Lagman Antonsson för Trollhätte slussverks räkning, och kostade 130000 Dal.; de skulle lefvereras vid vattendraget i Fryken, och därifrån föras ned till Trollhättan.

Enligt de förklaringar slussverkets Mekanici ingåfvo kunde dessa spiror umbäras, emedan de varit ämnade att nyttjas, icke vid Carlsgraf, eller Åkerströms slussar, utan, vid Trollhättan, då arbetet där någon gång skulle företagas; och Directionen yttrade sitt bifall öfver förslaget. Intressenterne erbödo sig att till Kronan årligen erlägga 10000 Dal för slussarne, som till dem skulle öfverlämnas, göra alla reparationer, löna sin egen betjening, o. s. v. dessutom ville de afbetala 10000 Dal. på det lån de fått, hvilket således, utan vidare ränta, skulle om 15 år vara godtgjordt. Det är visst att Kronan, på detta sätt, skulle om 15 år hafva inbekommit tre tunnor guld, men huruvida dessa penningar, enligt flera i den saken ingifna memorialer, kunde anses såsom en ren vinst, torde vara svårt att begripa. Vi anmärka ännu, att ingen slags betalning skulle ske innan slussarne voro färdige, ehuru masterne genast emottogos.

Imedlertid hade detta förslag icke kunnat genomdrifvas med så mycken tysthet att det blifvit okändt i Wennersborg, hvars handlande underhöllo factorierna vid Korsberg, och besörjde om transporten öfver Edsvägen. Desse trodde sig således mer berättigade till arrende af den nya vägen än några enskildta personer, och begärde af Kronan att få ingå i de vilkor förutnämde intressenter föreskrifvit sig; men med förbindelse att årligen betala 11000 Daler för slussarne. Då regeringen häröfver infordrade Trollhätte Directionens betänkande förklarade den, att Wennersborgs stad icke ägde nog vederhäftighet för upfyllandet af sin förbindelse; men att intressenterne voro säkre män, och hade egna skogar hvarmed de kunde fullborda byggnaden. På detta skäl blef nu contractet med dem afslutadt, ehuru säkerheten icke var större än att en af dem, straxt därefter, gaf upp staten, hvarpå Lagman Antonsson blef ensam löftesman och entreprenör för broen.

Läsaren torde erindra sig att Lagman Antonsson försåldt till Kronan de mastträn hvilka han nu, såsom bro-entreprenör, fick låna; men emedan det troddes att åtskilligt af detta virke kunde tjena till flottans behof, och tillförordnade utsyningsmän valde 491 stycken timmer såsom duglige därtill, var han nog ädelmodig att, emot contant betalning, för andra gången, sälja till Kronan dessa tråd för 35915 Daler. Man lämnar därhän huru många af de öfrige som funnos, eller icke funnos; det är åtminstone bevist att de aldrig kommo till Trollhättan, och att broen endast byggdes af hustimmer och blockar af omkring 6 alnars längd.

Kanske var det kännedomen af dessa omständigheter som gjorde Götheborgs handlande så ovillige att begagna sig af trädbroen, då slussarne ändteligen blefvo färdige. De utverkade sig Konungens inhibitorial i skyldigheten att föra sina varor till Kafvelströmsdammen, och forkarlarne på Edsvägen nedsatte legan för transporterne. I denna belägenhet gjorde Landshöfdinge Törne, på Antonssons anmodan, det förslaget, att de handlande skulle få nyttja hvilken väg de behagade, att entreprenörerne skulle, i stället för arrende, erlägga vissa slussafgifter^[3], och att förskottet icke på korrtare tid än 50 år skulle afbetalas. Ehuru detta varit att borrtskänka halfannan tunna guld emot 2 procents ränta på viss tid, hade Kronan likväl icke förlorat allt om förslaget blifvit fullföljdt; men följande året (1780) sålde Antonsson sin bro till vissa handlande i Götheborg, skaffade sig stadfästelse på köpecontractet, och fullkomlig eftergift på hela skulden. De nye bro intressenterne förbundo sig att till Kronan betala i slussafgifter, 1 skilling för hvarje skeppund järn, 9 r:st. för hvarje tolft plankor^[4], 9 r:st. för hvarje tunna gods; alla andra varor skulle betala efter slusstaxan vid Edet, dock icke mer här för alla tre slussarne än där för en. Till att undvika uppehåll skulle räkningarne afslutas hvarje månad; Kronan skulle underhålla slussarne och löna betjeningen därvid, o. s. v. Intressenterne afsade sig för öfrigt alla de förbindelser hvaruti Entreprenörerne kunde hafva ingått; men utlåfvade att hela transporten, emellan Carlsgraf och Åkerström, ej skulle blifva drygare än 6 skill. för hvarje skeppund järn, och 4 skill. för hvarje tunna gods; utom sådane omkostningar som vid Edsvägen blifvit erlagde öfver forlönen^[5].

Förslaget att göra en segelbar canal förbi sjelfva Trollhätte fallen hade, under denna tiden, likväl icke blifvit alldeles förgätet. Öfver-Directör Thunberg ändrade den plan som härtill förut varit antagen, och upgaf (1776) den som sedermera af Bolaget blifvit följd; dock med olika antal af slussar, och rakare Canal. Regeringen förklarade väl att Statsmedlen icke då tillåto att fullföllja den öfriga byggnaden; men Thunberg blef imedlertid ålagd att inkomma med vidare förslag därom, isynnerhet efter den smalare dimensionen till 9 à 12 alnars bredd. Denna minskning i Canalens storlek tycktes vara nödig, äfven om man endast betraktar omkostnads förslagen, hvilka nu stego till 36 à 40 tunnor guld, och med den fond slussverket hade 1776 (128000 Dal.) trodde man icke att arbetet på mindre tid än 30 år kunde blifva färdigt; Directionen begärde därföre att årligen få 3 tunnor guld. Man föreslog sedan (1779) att åtminstone fullborda Canalen till Åkersjö, och beräknade omkostningarne därvid till 85396 R:d. 16 skill. spec.; men som Banken då redan indragit sitt understöd, följdes det beslut som redan var tagit, att göra Carlsgrafs och Åkerströms slussar färdiga, och låta det öfriga arbetet hvila. Både Öfver- och Under-Directionen uplöstes därefter (1780) och Landshöfdingen Törne fick ensam tillsynen öfver slussverket.

Det kan icke nekas att arbetet blifvit fortsatt med mera drift under den sista Directionen, än det förut varit sedan 1757. Om man ock invänder att penningetillgångarne varit flera, blir jämförelsen likväl till de sednare årens fördel. Äfven sparsamheten var större än förut. Utan att ingå i nogare beskrifning härom, vill man anföra ett exempel, som nogare utvisar huru hushållnings andan varit i aftagande eller tilltagande sedan Wimans tid.^[6]

I det entreprenadcontract som Wiman 1749 slöt med Kronan, och där hvarje arbets del var särskildt värderad, åtog han sig att bygga Kafvelströms dammen, och göra fördämningen vid prästskedsfallen, för en summa af 8000 Daler. Utom den misslyckade paraboliske bågen torde icke eller de verkelige omkostnaderna mycket öfverstigit entreprenad summan; men det blef i alla fall icke betydeligt. Fördämningen var endast provisionel, och uptogs således när dammen var färdig; men sjelfva dammen hade nu genom tiden, kanske äfven genom brist på tillsyn, fått några remnor, på hvilkas reparationen ouphörligt yrkades; man påstod att hela byggnaden var i fara, och att upskofvet icke fick räcka länge. Det dröjde likväl år ifrån år utan att något vidare företogs. — Men det är omkostnads förslagerna vi skola jämföra. Skulle man väl tro att reparationerne på denne damm blefvo 1772 uträknade till 174783 Dal. 16 st.? Detta är likväl summan i det förslag som då uppgjordes, och har man däruti tillika anmärkt att dammens nybyggnad skulle kosta 2 eller 3 gånger så mycket. Ett nytt förslag upsattes af Öfver-Directör Thunberg 1779, och ehuru penningarne imedlertid blifvit försämrade till hälften, och all ting dyrare i förhållande därefter, beräknade han likväl icke omkostnaden högre än till 12500 R:d. Spec. En omständighet som åtminstone bevisar mycket för de sednare åren. Det uptäcktes imedlertid att dammen hade så säker grund att ingen verkelig fara kunde hända, och ingen reparation företogs således förr än 1782.

Den förbindelse hvari lilla Edets slussverk står med den öfriga canalfarten, fordrar att jag lemnar mine läsare några underrättelser om detta slussverk, innan jag fortsätter min historia om det som egenteligen rörer Trollhättans. — Lilla Eds-slussen, byggd under Drottning Christinas minderårighet, och för Kronans räkning, blef, genom Kongl. Kammar-Collegii Resolution af d. 24 Mars 1651, med dess sågar och verk, öfverlemnad åt Götheborgs stad, under samma vilkor och arrende-summa som Inspectoren Hans Zinkler därföre ärlagt; nämligen: att få behålla hvar tredje penning af slussarne. Detta contract tyckes oafbrutit hafva fortfarit, oagtat alla de planer som växlade vid Trollhättan, men omkring 1776 då slussen behöfde några reparationer, hvari Kronan skulle deltaga för två tredjedelar och Götheborgs stad för en tredjedel, upkom den frågan om icke slussen borde utvidgas, efter den storlek som för den öfriga Canalen var stadgad; man fann väl genast att detta icke var nödvändigt innan segelleden förbi Trollhättan förretogs, och således beviljades ett upskof med utvidgningen, men 1778 skedde en ny besigtning, och därefter blef den andra meningen rådande. Som verkställigheten likväl icke följde med förslaget, blef slussen stående obrukbar, till ett ganska stort hinder för rörelsen. Götheborgs stad begärde att få afträda sin tredjedel til Kronan emot ersättning för de materialier den, på sin lott, redan betalt;. Handels societeten gjorde däremot ansökning att, tills vidare, få bibehålla slussen vid sin förra storlek, hvaremot den erböd sig att göra förskott för reparations summan. Ändteligen afgjordes 1781 att Staden skulle få reparera efter sitt eget godtfinnande, och på egen bekostnad, ehuru Kronan lämnade därtill sina två tredjedelar i de materialier som redan voro upköpte för slussverkets räkning. Till att efter hand ersätta det förskott staden gjorde, skulle den få upbära hela slussafgiften tills den förskutna summan, med ränta, var godtgjord, utom 200 R:d. som årligen skulle betalas til Kronan. Under det contractet afslutades föreföll en skuld af 2000 R:d. som blifvit lånte af några handlande, och hvilka man sade blifvit använde till upköpande af vissa materialier; denna skuld ville man gerna att Götheborgs stad skulle åtaga sig tillika med slussen; Staden nekade icke eller at ingå däruti; men åstundade först att få veta huru vida dessa byggnings ämnen verkeligen funnos. Vederbörande ålades således att gifva uplysning härom, då svaret blef; ”att Trollhättan tills vidare försträckt dem för att påskynda Edsbyggnaden, som troddes skola ske för Kronans räkning, att någon sten var redan nedförd, men att resten låg qvar vid Trollhättan.” Efter denna uplysning blef det ganska naturligt att skulden förföll, och att ägaren fick behålla sina varor, emedan Staden nekade betala dem; något Cement köptes likväl ifrån Åkerström, men det befanns vara odugligt till murningen.

Under byggnaden inkom det förslaget att utvidga slussen ifrån 9 till 11 alnar. Stadens äldste afslogo det; men emedan några handlande förbundo sig att betala hvad kostnaden, vid denna utvidgning, öfversteg 500 R:d. blef det anlaget. — Något arbete var gjordt 1778; det sednare begyntes 1782, och var så färdigt i September 1784 att slussen kunde öpnas. Omkostningarne härvid voro 20115 R:d. 11 r:st. För det närvarande är slussens längd 138 fot, bredden 22 fot, djupet 734 fot i porttröskeln, lägsta vattenhorizonten i slusscanalen 614 fot, differencen emellan öfra och nedra vattenhorizonten 10 fot.

Slutet af Gustaf den tredjes regering var allt för stormig att ett så betydande arbete som Trollhätte Canalen skulle kunna företagas. Sjelfva förslaget syntes nästan glömdt till 1793, då en patriotisk medborgare åter framställde det för allmänheten^[7], och kallade dess upmärksamhet till ett ämne som nyss förut blifvit betraktadt med köld, emedan utförandet varit räknadt ibland de drömlika företagande som endast på papperet kunna verkställas. En mängd af stridskrifter följde, hvilkas författare förmodeligen hade bättre afsigter än kunskaper, men hvarigenom flera uplysningar likväl vunnos, och en allmän önskan väktes för detta verks fullbordan. Trenne hinder borde i synnerhet undanrödjas: Kronans deltagande i arbetet; Canalens påstådda, onyttiga, bredd; och några städers uteslutande rättighet att idka segelfart på Wenern. Alla dessa voro af betydenhet, och förtjena att särskildt betracktas.

Genom en olycklig erfarenhet har det blifvit ådagalagt, att omkostnaden vid de arbeten som företagas för Kronans räkning, nästan alltid, vida öfverstiger den som behöfves under enskildtas tillsyn, om ock dessa arbeten icke fullbordas med den långsamhet som ej sällan utmärker dem. Man behöfver icke hämta bevisen längre än ifrån sjelfva Canalfarten. Kanske gifves det få människor som kunna öfvervinna tillfällets retelser, då den egna fördelen är så tydelig, och förlusten, delad emellan de fläste i staten, blir så omärkelig på hvarje enskildt; och så vida detta upförande kunde tåla någon ursägt, skulle det säkert hämta den ur allmänna lefvernet, där den oegennyttige sällan blifvit ihågkommen, eller, kan hända, delat ära och belöning med personer af motsatt caractär. All ensidighet försvinner däremot då endast enskildta, för egen räkning, utföra ett arbete; en jämvigt af egennytta, från de styrandes och verkställandes sida, måste nödvändigt förordsaka mera billiga öfverenskommelser; och så snart deltagandet är öpet för alla, så snart stadgarne hindra de rikare att monopolisera inkomsterne till sine öfrige medborgares förfång, måste fördelningen af vinsten vara gjord på det mest rättvisa sätt. Kronans fördel härvid skall visst icke blifva så betydlig på papperet; men den skall blifva säker, och den möjliga förlusten mångfalldigt finnas ersatt om det verk som företages kan bidraga till det allmännas väl, till upmuntran för idogheten, till nya utrymmen för slögder och konster.

Allt ifrån 1756 hade man haft den öfvertygelsen att genomfarten vid Trollhättan tjenade till ingen ting, om icke de oformeliga Wenerskutorna kunde passera Canalen, ehuru egenteliga ordsaken till dess föreslagna bredd, af 18 alnar, skulle vara att smärre Krigsfartyg måtte, genom Götha elf, komma till Wenern, Ännu påstå många i Landsorterne, att Götheborgs handlande, genom sitt inflytande, utverkat att förslaget till en smalare canal beviljades; man påstår att Götheborgrarne härigenom velat hindra de städer som ligga omkring Wenern att, med sina egna fartyg, segla till andra svenska hamnar, och kanske, i fall stapelrättighetens gamla tvång framdeles skulle uphäfvas, äfven utrikes. För de som känna Götha elf, med dess strömdrag, idor, och grund, som sett skildnaden emellan segelfarten i Wenern och salltsjön, och som veta att stapelstadsrätt och läge icke äro nog för att idka en vidsträckt utrikes handel, för dessa lärer man icke behöfva att framställa motskäl. Hvad de förra angår önskar man häldre att uplysa dem än förlöjliga deras påstående; men det har alltid varit en erkänd sanning att okunnigheten icke tål öfverbevisningar, och det torde blifva svårt att finna antagliga skäl emot den, som vill försvara att Trollhätte slussarne icke äro nog djupa, ehuru man, med sänklod, kan öfvertyga honom att Götha elf, på vissa ställen, är grundare. Inrättningen af segelfarten på Wenern är ömkelig, och var det ännu mer då Trollhätte-Canalens sista plan upkom, skeppsbyggnaden där har ännu icke hunnit utvickla sig långt ur sin första råhet^[8], och dess sjömän, oförfarne, oduglige, öfvergifva icke sällan fartyget då en oförmodad storm skrämer dem, och de se sig utväg att, utan fara, komma i land. Det är sannt att i Wenern finnes en mängd af skär, isynnerhet i Lurö skärgård, emellan Kållands Ö och Wärmelands Nås, men äfven där finnas flere segelleder; genomfarten är dessutom så korrt, och både östra och västra delen af sjön så rymlig, att med goda fartyg och skickelige sjöman borde skeppsbrott ganska sällan kunna förefalla där. Jag vet att Wenerns beseglare, och kanske större delen af deras redare, skola finna detta påstående orimligt; de skola fåfängt tillåta mig att vädja till erfarne sjöman, som öfverfarit verldshafven under stormar hvarom de icke kunna göra sig något begrepp, och emellan störtsjöar emot hvilka, oagtat deotró, man kan försäkra dem att Wenerns böljor icke tåla någon jämförelse.

Jag vill icke trötta läsaren med upräknandet af alla de invänningar som i detta ämne blifvit gjorda: de äro alla af lika värde; de lägga den närvarande segelfarten, på Wenern, till grund för den som i alla tider skall nyttjas där; de förutsatta att alla de fartyg som kunna flyta i lugnvattnet nedanför Trollhättan, med lika lätthet skola passera elfven: de antaga sluteligen för en möjlighet att man kan idka utrikes handel med skutor, som endast kunna segla för de vind, och med sjöfolk som hvarken känna compass eller sjökort: — Uplyste läsare måga dömma om de förtjena att vederläggas.

De privilegier som vissa stader ägde, att ensamme befragta vissa varor öfver Wenern, voro äfven ett betydeligt hinder. Wåra skrå ordningar, oagtat alla missbruk, alla olägenheter de förorsaka, hafva genom sin ålder vunnit en sådan helgd att de visaste regeringar icke vågat krossa dem, oth Trollhätte Canalen var af ingen nytta för riket om en allmän frihet att begagna den icke följde dess öpnande. Dessa privilegiers uphäfvande blef således yrkadt, och bestridt med samma skäl som alla gamla missräkningar blifvit försvarade: afgörandet berodde likväl på Regeringen, och näringstvånget hade alla skäl att frugta.

Men om Kronan skulle lämna allt deltagande i slussverket, fordrades äfven att de som intresserade i arbetet blefvo disponenter af de ägendomar som för Kronans räkning, tid efter annan, blifvit köpte vid Trollhättan, och bestodo af några hemman och vattenverk, tillika med de redan färdiggjorde slussar i Carls graf och vid Åkerström. Förmodeligen har alldrig Kronans rätt blifvit mera envist försvarad än vid detta tillfälle; alla fordna förslag att göra Canalfarten till ett Regale blefvo nu omstöpte och förnyade, och en oväldig granskare af de motsägelse skrifter som utkommit i detta ämne, skall tydeligen finna att man hälldre ville alldeles hindra segelfarten förbi Trollhättan, än tillåta att Kronan afträdde ofvannämde ägendomar till ett Bolag, som icke bestod af några få personer, utan lämnade öpet deltagande åt hvarje svensk undersåte. Det blir en evig ära för Hertigen Regenten att hafva befordrat ett företagande emot hvilket fördomarne och egennyttan upreste så många hinder. Få Furstar lära haft tillfälle att upmuntra ett verk som med mera rätt invigt deras namn åt odödligheten, och ibland dessa få, huru ofta hafva icke blodiga bragder tagit företrädet framför de nyttiga; huru ofta har icke glansen af ett segertåg beröfvat Monarker det rygte de sökt att vinna, och utplånat deras storhet hos en mera uplyst efterverld, hvars enda offer åt deras minne varit medlidande^[9].

1. Konunga brefvet af d. 20 Jun. 1772. Egenteliga summan var 100000 Dal. för 1772, och 76000 Dal. för hvarje af de tvänne följande åren, utom Lotterimedlen som ersatte bristen. Penningarne samlades genom lån, emot Statscontorets obligationer, hvilka om sex år skulle inlösas, med 6 procents årlig ränta.
2. Anläggningen af denna bro var likväl, i sig sjelf, en förseelse, ehuru kanske med flit begången. Werkets Mekanici tillstyrkte att i det ställe anlägga en väg, hvilken hvar och en kunde nyttja emot en viss afgift; detta förslag understöddes af flera Ledamöter i Under-Directionen, isynnerhet af Hof-Intendenten Tham. Men man gjorde den tiden omöjligheter af mycket som var helt lätt, och Bolaget har bevist att en beqvämlig väg kunnat göras öfver dessa backar. Om samma plan då blifvit följd hade man sparat skog, och en landsväg af 4000 alnars längd hade ej bordt kosta så mycket i underhåll som en bro, hvars reparationer uppgifvas till omkring 1000 R:d. Specie om året.
3. Nemligen 9 r:st. för hvarje skeppund järn , 3 r:st. för hvarje tunna gods, 3 r:st. för hvarje tolft plankor o. s. v. — Uplysningsvis bör här nämnas, att nästan alla handelsvaror som fördes upföre Götha elf, till städerne omkring Wenern, blefvo inpackade i tunnor, emedan landtransporten gjorde det omöjeligt att på annat sätt föra dem; denna olägenheten var icke en af de ringaste, den ökade priset på vissa nödvändighets varor, och förorsakade att flera af Wästgötha städerne, ehuru belägne vid Wenern, förde all sin handel landvägen.
4. För de som sågades vid Trollhättan, och således endast passerade Gustaf Adolphs sluss, skulle endast erläggas tredjedelen.
5. Emedan de personer som köpte broen af Antonsson sjelfva ägde, eller voro commissionärer för, de största varutransporter som fördes till och ifrån Wärmeland, blef nu Edsvägen alldeles öfvergifven, ehuru de handlande förut afgjort, att hälldre nyttja den än trädbroen, under förevändning att de starka strömdragen, emellan Carlsgraf och Trollhättan, voro farlige for segelfarten. Vinsten af denna transport var ock ganska betydlig, och lärer den, de första åren, stigit till omkring 6000 R:d. Broen var likväl, ifrån början, byggd på de vilkor att den skulle borrttagas när Trollhätte Canalen en gång blef färdig, hvilket man då trodde skulle aldrig hända, och när Bolaget sedermera blef ägande af de hemman som där fordom tillhörde Kronan, fann det fördelagtigt att, af Bro intressenterne, tillhandla sig så väl sjelfva broen, som de ägendomar de under tiden köpt. Intressenterne emottogo likväl broen under arrende, af Bolaget, för de åren canal-arbetet räckte, och blef den sedan borrttagen då genomfarten var öpnad.
6. Det är långt ifrån att författaren, genom denna anmärkning, vill kasta skugga på någon af dem som varit styrande vid Trollhätte arbetet. Flera missräkningar hafva förmodeligen skett af okunnighet än egennytta. Och denna okunnighet, i ett arbete af sådant slag, kan den på intet sätt ursäktas? Hvem har upteknat alla de misstag främmande nationer begått, innan de hunnit förfärdiga de verk vi sedermera sökt att likna? Då man således utifrån måste hämta de uplysningar man behöfde angående slussbyggnader, var det en naturlig följd att climatets olikhet skulle förordsaka hinder, hvilka på andra ställen icke funnos, och hvilka icke altid kunde förutses. Att i Directionerne varit både kunnige och patriotiske män behöfver icke uprepas; namnen af en Ollonberg, en Wargentin, en Jennings, en Tham, äro tillräcklige för att bevisa det; men det vore emot erfarenheten att tro något samfund kunna gifvas hvars alla ledamöter skulle äga lika grad af uplysning, likasom man icke eller, utan motsägelse af sjelfva saken, kan påstå att allt hvad som företogs vid Trollhättan, under denna perioden, var fritt för egennytta, och endast syftade på Kronans och det allmännas fördel. Smärre anecdoter härom hafva med flit blifvit förbigångne, emedan deras anförande icke till någon ting skulle gagna, och få af mine läsare lära hafva nog liten erfarenhet för att icke känna exempel af samma slag.
7. Det var författadt af Herr Brukspatronen Petter Bagge, och infördes anonymt i Götheborgs allehanda 1793.
8. Att några fartyg af bättre construction blifvit byggde de sednare åren, likasom på försök, gör intet undantag i denna anmärkning, emedan förhållandet i det hela är nästan det samma.
9. Ibland sine befordrare får Trollhätte Canal verk äfven räkna Herr Stats Secreteraren Rosenblad, af hvars inflytande dess framgång isynnerhet understöddes.