Hoppa till innehållet

Två års ferier/Kapitel 17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel 16
Två års ferier
av Jules Verne
Kapitel 18  →


Kapitel 17. En oväntad uppenbarelse

[redigera]

Briant kände sig dyster till mods över de fyra kamraternas handlingssätt. Dessutom var han orolig för framtiden. Det såg ju ut, som om nybyggarna aldrig skulle bli upptäckta och räddade av något fartyg.

— Vet du vad, sa Briant till den praktiske Baxter, vi måste försöka göra någon signal, som syns på större avstånd från ön än flaggstången.

— Hur då?

— Jo, jag har tänkt på, att man kunde ha en drake och släppa upp den i luften. Vi har ju segelduk och annat som behövs. Vad säjer du om det?

— Det kanske inte är så dumt, svarade Baxter. Om vi släpper upp den på några hundra meters höjd, så kan den nog synas ganska långt utåt havet.

— Och på natten kan vi sätta en lanterna på den, så syns den i mörkret.

Alla gillade Briants förslag. De yngsta blev ytterst förtjusta vid tanken på att få en drake, som var större än alla andra.

— Den ska ha en väldig svans, föreslog Costar.

— Och ett par stora öron, tillade Jenkins.

— Vi ska måla en hemskt ful gubbe på den, pep Iverson.

Det ena förslaget överträffade det andra och väckte skrattsalvor.

Briant och Baxter tillverkade samma dag draken av rotting och segelduk, och den fick en lång svans. Vid draken, som Humbert döpte till "Luftjätten", fästes en logglina som var flera hundra meter lång.

En morgon samlades alla utanför Sjömansgrottan för att släppa upp draken. Logglinan var upprullad på ett vindspel från skonaren, och detta var stadigt fastgjort vid marken. Några av de större pojkarna höll i draken.

— Pass på, ropade Briant, som förde befälet. Jag räknar till tre, och då ska ni släppa Luftjätten.

Men "tre" blev aldrig uttalat, för Pan rusade in i skogen och började skälla.

— Vad är det med Pan? frågade Briant.

— Han har väl spårat upp något djur, svarade Gordon.

— Nej, då skulle han skälla på annat sätt.

— Vi går och ser efter! ropade Humbert.

— Men inte obeväpnade, tillade Briant. Ingen vet, vad vi kan råka ut för.

Humbert och Jacob sprang efter ett par laddade bössor, och alla försvann snabbt in i skogen.

De hade knappt gått femtio steg, när de upptäckte hunden bredvid ett träd. Pan gnällde och nosade på ett mörkt föremål. Pojkarna stannade plötsligt, stumma av häpnad.

Stel, orörlig, blek som om hon hade varit död, låg en kvinna utsträckt på mossan. Hon såg ut att vara omkring fyrtio år. Briant gick fram och böjde sig över henne. Hon andades svagt men var medvetslös.

Jacob skyndade genast hem efter en flaska vin, och Briant hällde några droppar i hennes mun. Hon vaknade och slog upp ögonen. Ivrigt tog hon sedan emot en skeppsskorpa och åt upp den. Efter en liten stund reste hon sig på ena armbågen och såg förvånat på pojkarna.

— Var är jag? frågade hon på engelska.

— Hos vänner, som vill hjälpa er, svarade Briant.

— Tack, kära barn! sa hon matt. Tack!

Briant och tre av de större kamraterna bar henne till Sjömansgrottan och lade henne på en säng. Sedan hon fått litet mer att äta och dricka och hade vilat ett par timmar, berättade hon vem hon var och hur hon kommit till ön.

Hon hette Katarina Ready och var född i Nordamerika. Där hade hon under de senaste tjugu åren varit i tjänst hos en köpman Penfield i staden Albany. För en månad sedan hade hon gått ombord på ett skepp i San Francisco tillsammans med herr och fru Penfield, som skulle resa till Chile.

Skeppet hette Severn och var ett utmärkt fartyg, men manskapet var det värsta slödder man kunde tänka sig. En vecka efter avresan gjorde sjömännen myteri. Deras ledare, en matros vid namn Walston, dödade både makarna Penfield och kaptenen och förste styrmannen. Katarina eller Kitty, som hon vanligen kallades, skulle ha råkat lika illa ut, om inte Forbes, en av matroserna, hade bett för henne. Andre styrman, en trettio års man vid namn Evans fick också behålla livet. Honom kunde skurkarna inte klara sig utan, eftersom ingen av dem förstod sig på navigering. De tvingade honom att sätta kurs söderut. De ville nämligen till Afrika för att slå sig på slavhandel där.

Men en dag utbröt eld ombord på Severn och lågorna härjade så vilt att man måste överge fartyget. Manskapet gick i en skeppsbåt och tog med sig matvaror och skjutvapen.

Men sedan de hade sluppit undan elden, råkade de ut för en annan fara. En hård storm blåste upp, och några dagar senare kastades båten en mörk natt upp på kusten av Shermanön. Fem man spolades över bord när båten stötte mot land. Bara Kitty och två matroser kom upp på stranden.

Där blev hon liggande medvetslös, till hälften under den kullstjälpta båten. Då hon kom till sans i daggryningen, hörde hon röster och såg till sin fasa, att tre av matroserna som hon trodde hade drunknat, kom gående mot båten. Det var Walston, Brandt och Roch. De hade upptäckt sina kamrater Forbes och Richard, som låg sanslösa vid båten och lyckades få liv i dem. Kitty hörde deras samtal från sitt gömställe.

— Var är vi? frågade Richard.

— Det vet jag inte, svarade Walston.

— Är alla räddade?

— Ja, Cooper ligger ett stycke in i skogen och bevakar styrman Evans, som vi inte kan lita på.

— Och Kitty då?

— Hon har drunknat.

— Det var då för väl. Hon visste lite för mycket om oss, och vi hade i alla fall blivit tvungna att slå ihjäl henne. Hur är det med våra vapen?

— Fem bössor är räddade och några paket med patroner.

— Det var inte mycket. Jag skulle tro, att vi snart kommer i strid med vildar.

Kitty greps av fasa, när hon hörde dem. Som tur var upptäckte de henne inte utan gav sig in i skogen efter en stund och förenade sig med Cooper och styrmannen.

Så snart karlarna hade gått sin väg, kröp den vettskrämda kvinnan fram ur sitt gömställe och sprang inåt skogen i annan riktning. Hela dagen och nästa dag vandrade hon hela tiden framåt utan att veta, vart hon skulle komma, tills hon slutligen utmattad sjönk ihop i närheten av Sjömansgrottan, där Pan fann henne.

Man kan förstå, vad pojkarna kände när de fick höra den stackars kvinnans berättelse. De insåg, att det utan tvekan skulle kosta dem livet, ifall banditerna fann deras grotta. Om de upptäckte, att det fanns verktyg, som de kunde använda för att göra sin båt sjöduglig, samt vapen och livsmedel, skulle de säkert göra vad som helst för att komma över dem. Om nybyggarna gjorde motstånd, riskerade de att bli skjutna.

Det var dystra utsikter. Men för Sullivan och hans tre kamrater var ställningen ännu värre. De var ju i närheten av matroserna och kunde lätt falla i skurkarnas händer.

Briant insåg genast, vad som borde göras.

— Vi måste genast få tag i Sullivan och de andra, sa han.

— Ja, och nu mer än någonsin måste vi hålla samman ...

— Jag ska ge mej i väg med detsamma, återtog Briant. När Sullivan får veta, att det gäller livet för oss alla, ger han nog med sej.

— Hur tänker du ta dej dit? frågade Baxter.

— Med jollen över sjön och utför Östfloden. Där någonstans tror jag de är. Jag tar Moko med mej.

De hade nu inte längre någon tanke på att släppa upp draken. Den kunde ju lätt visa banditerna vägen till Sjömansgrottan.

Briant väntade till skymningen, för att jollen inte skulle upptäckas. Under tiden berättade pojkarna för Kitty vad de hade upplevat och hon erbjöd sig att hjälpa dem på alla sätt.

Klockan åtta på kvällen seglade Briant och Moko i väg. De tog med sig litet mat, två revolvrar och ett par jaktknivar. Vinden var god, och färden över sjön tog bara två timmar. Vid tiotiden på kvällen kom de in i Östfloden. Vid elvatiden upptäckte Briant ett ljussken inne bland träden. Nu gällde det att få reda på om det var deras kamrater eller de grymma sjömännen som hade slagit läger där.

— Jag går i land här, Moko, viskade Briant.

— Ska jag inte följa med? frågade Moko.

— Nej, stanna kvar tills jag kommer tillbaka.

Sedan Briant klättrat uppför flodstranden, smög han in bland träden med jaktkniv i hand och revolvern vid bältet.

Plötsligt stannade han och stirrade framför sig. En eld var uppgjord på en liten höjd mellan träden, och i det svaga ljuset såg han någonting mörkt komma smygande.

I nästa ögonblick hörde han ett fruktansvärt rytande, och en ångestfull stämma ropade:

— Hjälp, hjälp!

Briant kände igen Sullivans röst och rusade fram. En stor jaguar hade slagit honom till marken. Cross, Webb och Wilcox låg vid elden ett stycke därifrån men sprang upp vid ropet på hjälp. Wilcox riktade sin bössa mot jaguaren.

— Skjut inte! ropade Briant.

Så gick han till angrepp mot det rasande vilddjuret med sin jaktkniv. Jaguaren släppte Sullivan och vände sig mot angriparen. Blixtsnabbt stötte Briant kniven i jaguarens bröst. Den träffade i hjärtat och djuret sjönk samman.

Segern hade så när kostat Briant livet. Innan jaguaren stupade, hade den huggit sina klor i hans skuldra som blödde starkt. Sullivan däremot var oskadd.

— Nu måste vi skynda oss hem, ropade Briant. Vi har värre fiender än jaguaren här. Fort härifrån!

— Först måste jag tacka dej! sade Sullivan med värme. Du har räddat mitt liv, det ska jag aldrig glömma.

— Tala inte om det! sa Briant hjärtligt. Du skulle ha gjort detsamma för en kamrat som var i nöd.

— Men att du har räddat just mej ... det är ädelmodigt. Kan du förlåta mej?

— Tala inte mer om det! Hädanefter ska vi vara goda vänner, inte sant?

— Ja, i liv och död, svarade Sullivan, fattade Briants båda händer och tryckte dem.

Briants sår var visserligen inte farligt, men det måste i alla fall skötas om så fort som möjligt. Wilcox förband det med sin näsduk, så att blodflödet stannade.

Under tiden berättade Briant vad som hänt, sedan Sullivan och hans följeslagare lämnade Sjömansgrottan. Han talade om den fara som hotade dem alla. Det var för att de inte skulle bli upptäckta av skurkarna, som han hade hindrat Wilcox från att skjuta. Skottet skulle ha hörts på långt håll och möjligen kunnat förråda dem.

— Då var de alltså inte döda, de där två männen, som vi såg vid båten, utbrast Sullivan häpen.

— Nej, svarade Briant, och de har fått förstärkning av fyra andra skurkar. Jag har kommit hit för att varna er. Nu måste alla hålla ihop. Vill ni följa med hem?

— Ja, ja, ropade Sullivan ivrigt. Och nu vill jag säga dej, Briant, att hädanefter kommer jag alltid att lyda dina order, för du är klokast och modigast av oss alla.

Så snart det börjat ljusna, begav sig alla sex i jollen uppför floden. Det var nätt och jämnt, att den lilla farkosten kunde bära dem alla, men det gick lyckligt, och framemot kvällen var de hemma. Det blev stor glädje i Sjömansgrottan, när de nu alla var återförenade.