Två års ferier/Kapitel 21

Kapitel 21. Strid på liv och död

Hur ansträngande den gångna natten än hade varit för nybyggarna, vågade ingen av dem vila ens ett ögonblick nästa dag. De var övertygade om, att Walston skulle göra ett nytt försök.

Redan tidigt på morgonen gav sig Evans, Briant, Sullivan och Gordon ut för att spana.

Allt var tyst och stilla. Varken Pan eller de andra husdjuren visade någon oro. Walston och hans kamrater hade tydligen varit där och väntat på att dörren skulle öppnas.

Inga blodfläckar syntes någonstans — det bevisade, att Roch inte hade blivit sårad.

— Vi måste förhöra Forbes, sade Evans. Han har säkert reda på Walstons planer och vet, var han befinner sej.

De återvände hem, löste Forbes och förde honom ut ur grottan.

— Nu vill jag veta, vad Walston tänker göra, sa Evans till Forbes. Tala om det!

Forbes sänkte blicken och teg. Kitty gick fram till honom och lade sin hand på hans axel.

— Du bad för mitt liv vid myteriet och visade, att du har mänskligare känslor än dina kamrater, sa hon. Gör nu ännu en god gärning och rädda de här barnen från en grym död!

Matrosen suckade djupt men svarade inte.

— Forbes! fortsatte Kitty. Dessa människor har skänkt dej livet, fast du inte förtjänade det. Nu har du tillfälle att visa din tacksamhet.

— Vad kan jag göra? frågade han med dov röst.

— Tala om för oss, vad Walston tänker göra, svarade Evans. Tänkte hans band tränga in här i natt, när Roch öppnade dörren?

— Ja, medgav Forbes.

— Och skulle ni ha dödat de här barnen, som tog hand om dej och Roch?

Forbes sänkte huvudet och kunde inte svara.

— Var finns dina kamrater nu?

— Det vet jag inte.

— Tror du, att Walston kommer tillbaka hit?

— Ja, säkert.

— Och försöker döda oss?

— Ja.

Eftersom det inte gick att få flera upplysningar av Forbes, fördes han tillbaka till sitt fängelse. Moko bar in mat till honom, men han ville inte äta. Tydligen plågades han av samvetskval.

Efter frukosten föreslog Evans, att han och de större pojkarna skulle göra ett strövtåg i trakten för att ta reda på, var banditerna höll till. Gordon, Briant, Sullivan, Cross, Webb, Wilcox, Humbert och Garnett gav sig därför i väg tillsammans med styrmannen, beväpnade med var sin bössa eller revolver.

Det var ju mest barn, men de hade flera vapen och var dessutom bättre skyttar än de fem banditerna.

Expeditionen bröt upp omkring klockan två på eftermiddagen och sökte igenom trakten väster om sjön utan att upptäcka någon av matroserna. Men plötsligt började Pan morra och rusade in i småskogen.

— Det hörs på skallet, att det inte är något djur som Pan förföljer, sa Gordon.

De skyndade efter hunden och kom till en nyss utbrunnen lägereld. Då hördes ett skott, och en kula träffade ett träd alldeles bredvid dem.

Blixtsnabbt höjde Sullivan sin bössa, siktade och sköt mot den punkt, där krutrök syntes. Ett jämmerrop hördes, och tjugu steg längre bort fann de en av skurkarna liggande livlös på marken.

— Det är Richard, och han har fått vad han förtjänade, sa Evans. Nu finns bara fyra kvar.

— De andra kan inte vara långt borta, viskade Humbert.

— Ner med er! Omkull! skrek Evans.

Alla kastade sig på marken. Det var i sista ögonblicket, för ett skott snuddade vid Humbert, som inte hade kastat sig ner tillräckligt fort.

— Ar du sårad? frågade Gordon bekymrad.

— Det är ingenting, bara en skråma i pannan, svarade Humbert modigt.

— Men var är Briant? ropade Garnett plötsligt.

— Hjälp, hjälp! hördes i samma ögonblick en röst på något avstånd.

— Det är Briant! ropade Gordon. Fort framåt.

Då alla skyndade åt det håll varifrån nödropet hörts, smällde åter ett skott, och Evans kände en kula vina tätt intill sin kind. Han fick syn på Roch bland träden.

Evans gav blixtsnabbt eld, och Roch tumlade omkull och försvann i en klyfta.

Hundens skall höides nu på nära håll, och Sullivan ropade:

— Ge dej inte, Briant! Håll ut!

Evans och de andra sprang fram och såg Briant brottas med Cooper på marken. Uslingen skulle just stöta kniven i pojken, då Sullivan ingrep i striden.

Cooper rusade upp och vände sig mot Sullivan, höjde bössan och fyrade av. Kulan träffade i bröstet och pojken sjönk utan ett ljud till marken.

När Cooper såg Evans, Garnett och Wilcox komma framrusande, flydde han för övermakten. Flera skott sköts efter honom, men inget träffade.

Briant föll på knä bredvid Sullivan, som låg orörlig med slutna ögon. De gjorde hastigt en bår av grenar och kvistar, och bar den sårade pojken mot grottan.

Då de kommit sju- eller åttahundra steg från bostaden hördes skrik. Pan reste borst och rusade i väg.

— Herregud! ropade Gordon förskräckt. Banditerna har trängt in i grottan.

Medan Richard, Roch och Cooper var invecklade i striden med pojkarna i skogen, hade Walston och Brandt, de farligaste skurkarna, angripit Sjömansgrottan. Med ett par stockar hade de sprängt dörren, som Baxter inte bommat till ordentligt med tanke på att kamraterna skulle komma tillbaka.

När de hörde nödropen sprang Evans, Briant, Gordon och Wilcox mot bostaden, medan Humbert, Cross, Webb och Garnett stannade hos Sullivan. Vad de såg, kom deras hjärtan att bulta i bröstet. Walston höll den sparkande och skrikande Jacob i famnen och rusade ner mot floden.

Strax därpå dök Brandt fram med Costar, som också gjorde våldsamt motstånd. Baxter hade försökt hindra Brandt men fått ett så våldsamt slag, att han fallit omkull och inte kunnat resa sig på en lång stund.

De övriga barnen syntes inte till.

Walston och Brandt sprang hastigt mot floden. Skulle de hinna över den? Ja, det såg så ut, för vid stranden väntade Roch med jollen.

Lyckades skurkarna komma över floden, fanns det ingen chans att hinna upp dem. De skulle då säkert använda pojkarna som gisslan för att senare få vad de ville ha, eller också...

Evans, Briant och Gordon vågade inte skjuta av rädsla att träffa Jacob och Costar. Men i nödens stund kom en god hjälpare. Det var Pan.

Med ett kraftigt språng flög hunden på Brandt och högg honom i strupen. Brandt var då tvungen att släppa Costar för att försvara sig. Pojken rusade hastigt sin väg. Walston fortsatte med Jacob mot båten.

Men ur grottan störtade nu Forbes, som hade slitit sig lös och sprängt dörren till sitt fängelse. Vad tänkte han göra? Walston gav till ett glädjerop.

— Hit, Forbes! ropade han.

Evans kunde inte tänka sig annat, än att Forbes skulle förena sig med banditerna och riktade därför bössan mot honom. Men innan han hunnit trycka av, inträffade något oväntat, som kom honom att sänka sitt vapen. Forbes kastade sig nämligen över Walston och ryckte Jacob från honom.

— Besynnerligt, mumlade styrmannen häpen. Forbes måtte ha blivit en annan människa.

Men denna handling kostade Forbes livet. Ursinnig stötte Walston kniven i hans bröst. Med en hes rossling föll Forbes blödande till marken. Evans och hans följeslagare var då femtio steg längre bort.

Walston försökte få tag i Jacob igen, men Jacob, som hade lyckats få armarna fria, drog sin revolver och sköt på honom. Walston hade dock krafter nog att släpa sig ner till båten, där Roch och Brandt väntade på honom.

Med glädjerop sprang Jacob och Costar mot sina kamrater.

De tre skurkarna hade stött ut båten från land och var nu ute på floden.

— Skjut! ropade Evans. Sikta noga, de får inte und-komma.

Alla höjde bössorna, men innan de hade hunnit skjuta, hände något, som slog dem med häpnad.

Från Sjömansgrottan hördes ett kraftigt dunder, och en kanonkula, eller rättare en kartesch, slog ner mitt i båten och dödade de tre matroserna. Det var Moko som hade fyrat av skeppskanonen genom skottgluggen.

Fyra av Severns matroser var sålunda dödade. Två var fortfarande vid liv, nämligen Cooper och Forbes. Den sistnämnde låg döende på flodstranden. Skulle Cooper, som antagligen irrade omkring i skogen, ge sig på nåd och onåd till nybyggarna, som nu var herrar över ön?

Två års ferier av Jules Verne