Hoppa till innehållet

Två års ferier/Kapitel 8

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel 7
Två års ferier
av Jules Verne
Kapitel 9  →


Kapitel 8. Mannen vid grottan

[redigera]

De fyra pojkarna kände sig beklämda vid åsynen av dessa kvarlevor. Vem hade den där mannen varit i livstiden? Var han en skeppsbruten sjöman, som liksom de själva kastats upp här? Hade han levat ensam, eller hade han haft kamrater, som dött och blivit begravna före honom? Eller var han kanske en brottsling, som hade flytt undan straffet och sedan levat här som eremit i ödemarken?

Ingen kunde ge ett svar på dessa frågor. Ingen kunde heller säga, om mannen dött av sjukdom, svält eller olyckshändelse, eller om han hade blivit mördad av vildar.

— Vi bör inte gå härifrån, förrän vi har försökt få reda på, vem den döde var, och hur han levde här, sa Briant.

— Och hur ska vi kunna få det? undrade Sullivan.

— Jo, genom att noga undersöka hans bostad, svarade Briant. Kanske vi kan göra något fynd, som sprider ljus i saken.

Alla gick in i grottan, och vid skenet av en fackla upptäckte Humbert ett litet paket under sängen. Det innehöll talgljus, som stöpts kring vekar av segelgarn. När de hade satt ett ljus i staken och tänt det, gick det bättre att undersöka bostaden.

Väggarna och ingången bestod av lös kalksten, och var lätt att bearbeta. I ett hörn fann pojkarna en lasso och ett underligt föremål, som de först inte kunde bli kloka på. Det var ett rep med en tung järnkula i vardera ändan.

— Det är kanske ett sånt redskap som indianerna kallar "bola", sa Sullivan. Jag har hört att de brukar använda ett rep med stenar i båda ändarna för att fånga hjortar och andra djur. Det kastas in i djurflocken, så att repet snärjer sej om benen på ett djur och rycker omkull det.

— Mannen tycks således ha levat precis som vildarna, och därför är det inte troligt, att det finns några andra civiliserade människor i trakten, sa Baxter.

— Se vad jag hittade, ropade Humbert, som närmare hade undersökt sängen.

— Ett fickur, en silverklocka, sa Sullivan. Se efter, om det finns något namn i den.

Men innanför boetten fanns inte någon annan inskrift än bokstäverna F B, desamma som var inristade i trädet.

På urtavlan fanns en stämpel med fabrikantens och tillverkningsortens namn. Klockan var gjord i Genève, men det sa ju inte mycket om ägarens nationalitet.

— Fickur från Geneve har man nästan över hela världen, framhöll Briant. Men vi söker vidare. Vi kanske finner en dagbok eller några anteckningar, som är mera upplysande.

— Det är just vad jag har gjort, sa Sullivan triumferande och visade kamraterna ett föremål.

— En anteckningsbok! utropade Briant.

På titelbladet stod skrivet med blyerts: Frans Bandin, och lite längre ner: Esperance, Marseille. De följande sidorna var till största delen fullskrivna, men skriften var på många ställen så utplånad och otydlig, att den inte kunde läsas.

Men Briant lyckades tyda några meningar här och där, och av dessa fick de veta en del om den man som hade levat i grottan. Blyertsanteckningarna var skrivna på franska, som var Briants modersmål.

De fick reda på att mannen hade hetat Frans Bandin och varit matros på skeppet Esperance ("Hoppet") från Marseille i Frankrike. Är 1807 hade det fartyg, som Bandin seglade med, lidit skeppsbrott vid denna kust. Hela besättningen hade drunknat utom han själv, som ensam lyckats komma i land. Av vrakspillror hade han tillverkat den lilla båten, som pojkarna hittat i floden, och de enkla möblerna, som fanns i grottan. Hur länge han levat här framgick inte av anteckningarna, men troligen hade han dukat under efter några år.

Briant bläddrade vidare i boken och fann på en av sidorna en ritning i blyerts och rödaktigt bläck, antagligen gjort av växtsafter. Ritningen föreställde en ö med uddar, vikar, floder och bäckar, sjöar, skogar, berg och mossar.

— Det är kanske en karta över det här landet, sa Briant. Vi ska se, om vi känner igen formen på någon del av kusten.

Alla granskade kartan uppmärksamt, och det fanns inte något tvivel om, vad den föreställde. De kände igen den bukt där Forward strandat, och bergväggen, varifrån de hade fått syn på sjön. Den flod som flöt ut i havet nära Forwards strandningsplats stämde också med kartan.

— Och där ligger sjön, sa Baxter. Den tycks ligga mitt på ön.

— Ja, och här bredvid den skogiga bergshöjden finns ett tecken, som nog utmärker grottans läge, sa Briant. Den ligger ju vid en flod ett stycke från sjön.

— Och floden rinner ut i Forwardbukten, tillade Sullivan.

— Då skulle vi ju kunna komma tillbaka till fartyget med båt, om vi hade någon här, sa Humbert.

— Vi har alltså strandat på en ö, medgav Sullivan snopet.

— Ja, det tycks vara säkert, svarade Briant. Men var ligger den, och vad heter den?

— Bandin kan nog inte ha vetat det, inföll Baxter, för då hade han väl antecknat namnet och läget.

Kartan utvisade, att ön var åttio kilometer lång från norr till söder och ungefär hälften så bred från öster till väster. Insjön upptog en ganska stor del av ön och hade två utflöden. Dessutom fanns flera floder och bäckar. Förutom bukten där Forward hade strandat fanns det två djupa inskärningar i kusten. Landet var bergigt med mossar här och var och till större delen beväxt med skog.

Det var nu långt lidet på dagen, och pojkarna måste skynda sig, om de skulle hinna hem, innan det blev alldeles mörkt. De hade bestämt sig för att flytta hit med alla sina tillhörigheter och ta grottan till bostad. Någon lämpligare plats kunde de inte gärna få tag i på ön, och flyttningen borde inte bli besvärlig, eftersom den kunde ske på floden.

Innan de gav sig i väg hemåt, ville de göra den döde sjömannen den enda tjänst de kunde: att begrava hans kvarlevor. Under det träd där han skurit in begynnelsebokstäverna till sitt namn, blev han begraven. Briant läste en kort bön, och sedan sjöng de en psalmvers. Därpå fyllde de igen graven och satte dit ett litet träkors, som Baxter hade gjort.

De begav sig sedan hemåt längs floden. Till en början gick färden genom en gles skog, där det var lätt att komma fram. Men sedan kom de till en sumptrakt, och pojkarna måste ta en omväg.

Efter några timmars vandring kunde de följa floden igen. Men det var längre till havet än de hade beräknat, och mörkret överraskade dem, innan de hann fram till det ställe där floden bröt igenom bergväggen, som skilde dem från kusten.

De måste nog tillbringa ännu en natt i skogen, men det värsta var, att de inte hade någon mat kvar. De kämpade sig fram så mycket de orkade, men skogen tycktes aldrig ta slut. Mörkret gjorde det också svårt att komma fram. Till sist sjönk Humbert utmattad ner på en tuva.

— Nu orkar jag inte ett steg längre, sa han.

— Ja, då blir det väl bäst, att vi övernattar här, sa Briant. Sömnen och vilan ger oss nog krafter, fast vi inte får någon mat.

Under ett stort träd med nedhängande grenar började de göra i ordning sitt nattläger. Då syntes plötsligt rätt framför dem en ljusglimt mellan träden. Den såg ut som en eldkvast, som sköt rakt upp mot himlen. Sedan slocknade den hastigt.

— Vad var det? frågade Humbert. Kanske ett stjärnskott.

— Det kan det inte ha varit, svarade Sullivan.

När efter en stund ännu en eldkvast syntes på himlen, utropade Briant:

— Nu vet jag, det är raketer, som Gordon skjuter av för att visa oss vägen.

Så var det också. Gordon hade varit rädd, att de under mörkret skulle ha gått vilse i skogen. Därför sände han upp dessa signaler, så snart det började mörkna.

Briant sköt ett skott i luften med sin bössa för att Gordon skulle förstå, att de var i närheten och hade uppfattat signalerna. Med nya krafter satte de igång sin vandring, och efter en halv timme stod de välbehållna men uttröttade på Forwards däck.