Två års ferier/Kapitel 6

Kapitel 6. Sköldpaddsfångst

När Briant berättade, att de hamnat på en ö blev pojkarna grymt besvikna. Alla såg bekymrade ut, och hoppet om räddning försvann. Det kunde dröja många år, innan något fartyg händelsevis kom till dessa farvatten. Och vad skulle de leva av, när skonarens förråd tog slut? Kanske skulle de dö av hunger.

Men Sullivan trodde inte på Briants uppgifter. Han var avundsjuk, för att han inte hade fått göra upptäcktsfärden själv och ville säga emot.

— Jag är säker på, att du har sett fel, envisades han. Den där blå strimman var nog bara himlen, som skiftade färg.

— Visst inte, försäkrade Briant.

— Men såg du inget land på andra sidan strimman? frågade Gordon.

— Nej, den flöt ihop med himlen.

— Äsch, ropade Sullivan föraktfullt. Du har sett i syne, som när du tog öarna för fartyg. Innan jag tror dej, vill jag allt se med egna ögon, att det är hav på andra sidan.

— Bråka inte! sa Gordon. Vi kan ta reda på, vem som har rätt, och jag föreslår, att vi gör en expedition inåt landet i morgon.

Alla var ivriga att få följa med, inte minst de yngsta.

— Nej, ropade Gordon skrattande, vi kan inte ge oss i väg allihop.

De beslöt, att Sullivan, Briant, Baxter och Humbert skulle ge sig ut på en rekognoscering.

Men följande morgon regnade det, så att färden måste uppskjutas. Pojkarna diskuterade hela dagen den viktiga frågan om landet var en ö eller ett fastland. Sullivan drog som vanligt Webb, Cross och Wilcox på sin sida, medan alla de andra höll med Briant.

— Jag vet, att det är en ö, jag har ju själv sett det, sa Briant.

— Och jag är säker på, att det är ett fastland, sade Sullivan.

Som vanligt var det den sansade Gordon, som fick lugna ner motståndarna.

— Ta det lugnt! sa han. Det lönar sej inte att gräla, och snart får ni ju med egna ögon se vem som har rätt.

Men det dröjde längre än man väntat. Det fortsatte att regna i fjorton dagar, och pojkarna måste för det mesta stanna ombord. De hade tillräckligt att göra allesamman med att laga de skador som väder och vind gjorde på fartyget. Dag efter dag fick däcket nya sprickor, som måste tätas för att inte kajutorna skulle fyllas med vatten.

Under de korta stunder, då det var uppehållsväder, gick några av pojkarna på fiske. I havet vimlade det av olika slags fiskar, särskilt torsk, som blev av stort värde i hushållet.

En av de sista dagarna i mars inträffade en händelse, som väckte stor uppståndelse. Det hade regnat hela morgonen, men på middagen klarnade det upp, och de yngsta begav sig då till stranden med sina fiskredskap.

De hade knappt varit borta en halvtimme, förrän höga tjut och skrik hördes, blandade med skrattsalvor och hurrarop.

Gordon, Briant, Humbert och Moko skyndade genast till stranden. Där fick de se en underlig syn. Costar och Jenkins satt på ryggen av ett stort och platt djur, som på sanden långsamt krälade ner mot havet. De andra försökte hålla fast djuret med en snara.

Det var en jättesköldpadda, som de träffat på ett stycke upp på stranden, där hon höll på att lägga ägg. Jenkins och Iverson hade genast kastat upp lille Costar på sköldpaddans rygg, och sedan hade Jenkins hoppat upp bakom honom. Sköldpaddan satte sig ögonblickligen i rörelse mot havet, och den vettskrämde Costar började skrika, allt vad han orkade, medan Jenkins hurrade och skrek:

— Hoppla häst! Hopp i galopp!

När Gordon och hans tre kamrater hann fram, var sköldpaddan inte långt ifrån vattnet. Garnett och Iverson drog med förtvivlade krafter i repet och satte hälarna djupt ner i sanden för att hejda den. Men sköldpaddan var så stark, att den släpade dem båda med sig.

Briant lyfte genast ner den skrikande Costar från sköldpaddan, och när Garnett och Iverson släppte snaran, ramlade Jenkins av. Sköldpaddan ökade farten och skulle ha kommit undan, om inte Moko hittat på råd. Med förenade krafter lyckades de välta sköldpaddan på rygg, och där låg den sprattlande med benen i vädret utan att komma ur fläcken.

Briant hämtade en yxa och dödade djuret.

— Varför kunde inte den stackarn få leva? frågade Costar.

— Då hade vi gått miste om minst femtio kilo fint kött, svarade Briant.

— Men inte går det att äta?

— Jo visst, sköldpadda är bland det bästa som finns. Eller hur, Moko?

— Jo, det vill jag lova, svarade Moko och smackade med sina tjocka läppar. Matvraket Costar kan inte önska sej något bättre.

Sköldpaddan styckades och forslades till fartyget. En så rik fångst hade pojkarna inte gjort förut, och nu fanns det färskt kött för en tid framåt.

Regnet och ovädret höll i sig ända till slutet av mars månad. Men under de första dagarna i april började det klarna, och äntligen blev det solsken och lugnt väder. Pojkarna samlade nu ihop allt för expeditionen: bössor och revolvrar med ammunition, två yxor, kikare, kompass, filtar och dessutom matsäck och vatten.

Klockan sju på morgonen bröt Sullivan, Briant, Baxter och Humbert upp, åtföljda av Pan. De beslöt att följa samma väg som Briant hade valt under sin färd fjorton dagar tidigare. Sullivan försökte visserligen flera gånger klättra upp för den branta bergväggen men misslyckades och måste slutligen följa Briant.

— Det vore väl ändå märkvärdigt, muttrade Baxter, om det inte skulle finnas något annat sätt att komma upp på höglandet. Kanske Pan kan hjälpa oss.

Han pekade mot branten och visslade på hunden.

— Pan, vi ska dit upp på höjden! sa han och pekade mot branten. Dit upp! Sök!

Den kloka hunden begrep tydligen. Han satte i väg in i småskogen och försvann. Pojkarna stod kvar en stund och lyssnade och fortsatte sedan i samma riktning som hunden.

Efter en stund började Pan skälla ivrigt. Pojkarna skyndade på sina steg och fick syn på hunden vid mynningen till en hålväg, som gick snett uppför bergväggen.

— Bravo! ropade Sullivan glatt. Var det inte det jag trodde, att vi i alla fall skulle hitta ett pass i berget.

Med Pan i spetsen klättrade alla snabbt upp genom klyftan, som inte var lika tvärbrant som bergväggen. Efter en ansträngande vandring stod alla fyra högst uppe på berget.

Sullivan satte genast kikaren mot öster.

— Ser du havet? frågade Briant.

— Havet! Det finns bara i din fantasi, har jag ju redan sagt!

Briant tog själv kikaren och måste medge att något hav inte var synligt i öster.

— Jag vet, att havet ska finnas där, sa han. Men vi står lägre nu än när jag såg det. Vi måste fortsätta tills vi kommer så högt, att vi kan se det!

— Nej, stopp! ropade Sullivan. Det tjänar ingenting till att söka efter ett hav, som inte finns.

— Men vi bör väl i alla fall undersöka landet för att veta, vad som finns där.

— Jag går inte med längre, sade Sullivan.

— Nå, då går jag ensam.

— Vi följer med dej, Briant, förklarade Baxter och Humbert på en gång.

Sullivan mumlade något om "dumheter", men eftersom han inte ville vara sämre än de andra, gav han efter, och alla fyra började gå mot öster.

Till en början gick färden över en ganska kal högplatå, där det växte buskar, tistlar och ormbunkar. Men efter en stund kom de in i en skog, och där var det svårare att tränga fram. Kärr och snår omväxlade med täta dungar av större träd. Stora klippblock och kullfallna trädstammar hindrade dem ofta och tvingade dem att gå omvägar. Men med hjälp av kompassen fortsatte de mot öster.

Av människor syntes inte ett spår. De kullfallna träden hade inte fällts av människohand, och de små stigar som fanns var tydligen upptrampade av vilda djur, som ibland skymtade bland träden.

Klockan två stannade de för att äta middag på en öppen plats vid en bäck. Medan de funderade på, var det skulle vara lättast att komma över bäcken, upptäckte Baxter en rad flata stenar, som låg så att de bildade en liten spång över vattenfåran.

— Tänk en sådan tur, sa Sullivan, när han betraktade stenraden. Naturen har roat sej med att hjälpa oss stackars vandrare i ödemarken!

— Stenarna måste vara ditlagda av människor, svarade Briant fundersamt, eftersom de ligger i en sån jämn rad.

— Kom så fortsätter vi då tills vi hittar de där människorna, ropade de andra.

Med fördubblad iver började de åter vandringen mot öster. Timme efter timme gick, men skogen tycktes aldrig vilja ta slut. Snart började det skymma, och vid åttatiden på kvällen var det så mörkt, att de knappast kunde ta sig fram.

— Vad är det här för någonting? frågade Humbert och pekade på ett stort, svart föremål, som plötsligt stod i vägen för dem.

— Jag kan inte se vad det är, svarade Briant. Jo, vänta lite! Det måste vara ett av de där jätteträden med hängande grenar, som är sånt bra skydd mot oväder. Där kan vi ligga i natt.

Han böjde undan de risiga grenarna och kröp in. De andra följde efter och fann en utmärkt viloplats, där de genast somnade.

När de vaknade igen, hade solen redan hunnit ett stycke upp på himlen. Baxter ropade plötsligt till.

— Vad är det? undrade Sullivan.

— Titta, har ni sett på maken! skrek Baxter. Se er omkring!

Alla rusade upp och såg då, att det inte var ett träd utan en gammal förfallen koja, gjord av stänger, grenar och ris.

— Nu vet vi i alla fall, att landet är bebott, sa Sullivan.

— Det är inte så säkert, svarade Briant. Vi vet bara, att det har funnits människor här någon gång. Men därför är det inte så säkert att de finns kvar ännu. Den här riskojan är mycket gammal och har tydligen inte varit bebodd på många år.

— Men i alla fall är det människor som har byggt den, vidhöll Sullivan.

— Ja, men kanske är det bättre för oss, om de där människorna inte längre finns här, mumlade Briant.

— Varför det? undrade Baxter.

— Jo, kojan är troligen uppförd av vildar, som kanske är människoätare.

Baxter och Humbert ryste.

— Nå, än sen, invände Sullivan. Vi har ju våra vapen och ska försvara oss till sista blodsdroppen, om vi blir anfallna.

— Ja, det är klart, svarade Briant lugnt, och vi ska inte låta skrämma oss att vända om utan fortsätta, tills vi har nått vårt mål.

De fortsatte, men det gick långsamt, eftersom de måste bana sig väg genom skogen med yxorna. Fram på eftermiddagen kom de till en öppen plats och stannade som fastnaglade vid marken. Framför dem utbredde sig en stor grässlätt, sedan en sandstrand och där utanför en glänsande vattenspegel, som i fjärran begränsades av himlaranden. Det måste vara havet.

Inför denna nedslående syn, som gäckade deras förhoppningar, stod de alla tysta. Sullivan såg skamset på Briant, som inte visade någon skadeglädje över att ha fått rätt.

Trötta och nedslagna gick pojkarna och satte sig på en gräsklädd kulle närmare vattnet. När de hade ätit middag, tänkte de vända tillbaka hem. Men just när de skulle bryta upp, rusade Pan ner till vattnet och började ivrigt dricka.

— Nej, se på Pan, som dricker saltvatten! ropade Humbert förvånad.

Sullivan sprang ner till stranden, tog en handfull vatten och smakade.

— Det är sötvatten! ropade han överraskad.

Två års ferier av Jules Verne