Två års ferier/Kapitel 22
| ← Kapitel 21 |
|
Kapitel 22. Hemfärden
[redigera]En ny och lyckligare tid började nu för de unga nybyggarna på Shermanön. De hade kämpat för sina liv, och samtidigt fått en möjlighet att komma bort ifrån ön.
Efter stridens slut bars Sullivan in i bostaden och bäddades ner. Han var fortfarande medvetslös, och hans sår var mycket farligt. Vid närmare undersökning visade det sig, att kulan inte hade trängt ut genom ryggen och alltså måste ha stannat kvar i bröstet.
— Får vi inte ut kulan, så kommer han att dö, sa Kitty bedrövad.
— Men den kanske inte har trängt djupare in, än att den kan tas ut, inföll Gordon.
Kitty, som inte var alldeles okunnig i sjukvård, gjorde av en ståltråd ett litet instrument, som hon försiktigt förde in i såret. Hon kände då ett hårt föremål, och med hjälp av instrumentets krökta ände lyckades hon dra ut bösskulan, som var av ganska grov kaliber.
Sullivan gav till ett rop av smärta och slog upp ögonen. En blodström sprutade fram ur det öppna såret. Kitty lät blodet rinna en liten stund för att rena såret. Sedan tvättade hon det omsorgsfullt och förband det.
Så snart kulan och det stockade blodet hade tagits bort fick Sullivan tillbaka medvetandet, men han var ännu för svag för att kunna tala. Han andades nu lättare och föll i en lugn slummer.
Det fanns alltså gott hopp om att Sullivan skulle få leva, men värre var det med Forbes. Också han blev inburen och omsorgsfullt vårdad, men det syntes tydligt, att hans stunder var räknade. Då han en gång slog upp ögonen och fick se Kitty stå lutad över sig, tryckte han hennes hand och viskade:
— Tack! Be — pojkarna — förlåta mej.
— Det gör vi så gärna, sa de som stod omkring med tårar i ögonen.
Ett glädjeskimmer lyste för ett ögonblick upp den döendes anletsdrag.
— Då ni räddade Jacob, sonade ni, vad ni brutit, sa Kitty.
Den stackars matrosen knäppte ihop händerna, höjde blicken och bad en tyst bön. En kort stund senare utandades han sin sista suck.
— Gud vare hans själ nådig! bad Kitty rörd.
Jacob föll på knä bredvid den döde och snyftade. Forbes hade ju offrat sitt liv för honom.
— Vi ska inte döma honom, sa Evans. Han var inte så fördärvad som jag trodde.
De begravde Forbes bredvid den franske sjömannen och satte ett kors på graven.
Sedan strövade Evans och nybyggarna igenom skogen för att försöka få tag på Cooper. Om han frivilligt ville överlämna sig och sina vapen, tänkte de skona hans liv.
På den plats där striden utkämpats föregående dag fann de blodspår, som de följde. Efter en stund påträffade de Cooper död i gräset. Han hade tydligen också träffats av en kula.
— Vi ska väl begrava honom, sade Briant.
— Ja, men först ska vi ta reda på Richards döda kropp, svarade Evans.
De gick till den plats där Evans dagen innan skjutit Richard. Hans och Coopers lik begravdes sedan i en av den franske sjömannens fallgropar.
Nu rådde fred och säkerhet på Shermanön, och man kunde därför sätta igång arbetet med Severns skeppsbåt för att få den i sjödugligt skick.
Ett stycke nedåt floden hittades jollen, som Walston och hans två kamrater försökt ta sig över floden med. Den hade fastnat i ett snår och var skadad av kanonskottet. Sedan den reparerats nödtorftigt, lastades den med verktyg, vapen och livsmedel. Och så begav sig Evans, Briant och Baxter över sjön och utför floden till kusten, där Severns båt skulle finnas.
Skeppsbåten låg kvar vid flodmynningen, men det behövdes plankor, stockar och bräder för att göra den sjöduglig. I skjulet vid Sjömansgrottan fanns ett stort förråd, och Evans föreslog därför, att de skulle bogsera båten dit. De tätade den, så att den flöt, och tog den på släp efter jollen. Färden uppför floden blev ganska ansträngande, men efter en dags rodd var båtarna framme vid Sjömansgrottan.
Pojkarna hemma blev mycket glada, när de fick se den stora båten, och lika glada blev de uttröttade roddarna över beskedet, att Sullivan var på bättringsvägen. Han kunde nu äta litet och även tala, men han måste ligga, tills såret hade läkts.
De tog genast itu med att göra båten i ordning. Den skulle förses med rigg, segel och nytt roder. Plankor måste sättas in i bordläggningen, som var skadad. Kort sagt, den behövde en grundlig reparation, innan man kunde våga sig ut på havet.
Evans, som var skicklig i sådana arbeten, ledde dem och hade duktiga medhjälpare i pojkarna, både de stora och de små. De släpade på plankor och bräder, högg, sågade och borrade av hjärtans lust. Arbetet gick fort undan, och efter en månad låg båten färdig på floden. Det var i mitten av januari, och styrmannen beräknade, att de skulle kunna ge sig i väg fjorton dagar senare.
Under dessa dagar utrustades båten med förråd för färden, och snart var inlastningen avslutad. En liten kanon ställdes också upp i båten. Avresan bestämdes till den 5 februari, och dagen innan släpptes alla husdjuren ut. De minsta pojkarna, som matat och skött om djuren, hade väntat, att dessa skulle vara ledsna att skiljas från sina husbönder, men de bedrog sig. Fåren, lamadjuren, hönsen och alla de andra djuren satte av inåt skogen och försvann åt alla håll.
— Så skamligt! ropade Garnett.
— Ja, otack är världens lön, inföll Humbert med så allvarsam min, att alla kamraterna började skratta.
Så kom äntligen den dag, då nybyggarna skulle ta avsked av Shermanön. De blev allvarliga till mods, då de tänkte på allt de hade upplevat här under dessa två år. I avskedets stund kände de mer än någonsin, hur mycket de kommit att hålla av ön, som skänkt dem en fristad under deras ofrivilliga landsflykt. Hur många prövningar, faror, mödor och försakelser hade de inte fått gå igenom här! Men på samma gång hade de haft mycket roligt tillsammans och upplevt många spännande äventyr.
När de resfärdiga unga nybyggarna tänkte på allt det där, fick de tårar i ögonen. Tysta och allvarliga gick de omkring och tog farväl av alla välbekanta platser, blottade huvudena vid de båda korsen, och samlades sedan i Sjömansgrottan. Här förrättade Gordon en liten gudstjänst och tackade Gud för att han hade beskyddat dem.
Sedan de hade kastat en sista tacksam blick på grottan, som varit en varm och trivsam bostad för dem, skyndade alla ner till båten, som låg segelklar med jollen på släp. Evans tog rodret, och bredvid honom satte sig Sullivan, som nu kände sig fullkomligt frisk. Så kastades förtöjningarna loss, Briant och Moko skötte seglen, och de övriga pojkarna grep årorna. Med god fart sköt båten fram nedför floden, som nu flöt i ett lugnt lopp, och sent på kvällen kom de ner till mynningen.
I soluppgången nästa morgon blåste en frisk landvind, men havet närmast kusten låg blankt som en spegel. Seglen hissades, ett kanonskott avfyrades, och den engelska flaggan flög upp i masttoppen. Sedan styrde Evans med säker hand båten förbi grunden ut på öppna havet.
Efter åtta timmars segling hade de hunnit genom sundet vid ön Cambridge fram till Drottning Adelaides ögrupp.
Om seglatsen genom den sydamerikanska arkipelagen förbi Kung Wilhelms land är inte mycket att säga, eftersom vädret hela tiden var vackert. Evans hade hoppats att möta något fartyg här, men inte ett enda syntes till.
Den 11 februari styrde båten in i Magellans sund. Då fortfarande inget fartyg kom i sikte, beslöt Evans att fortsätta färden genom detta sund mot någon hamn på Sydamerikas västra kust, som hade sjöförbindelse med Australien.
Så långt skulle man emellertid inte behöva fara i skeppsbåten, för på morgonen den 13 februari ropade Humbert, som höll utkik från förstäven:
— Rök i sikte om styrbord!
Alla skyndade för över.
— Det är kanske röken från en eld, som några vildar eller fiskare har tänt, menade Gordon.
— Nej, svarade Evans, det ser ut som stenkolsrök.
Briant äntrade vigt upp i masten och riktade kikaren mot röken.
— Ett fartyg! ropade han jublande.
Meddelandet väckte stor uppståndelse. Man satte kurs mot fartyget och avlossade ett kanonskott för att väcka uppmärksamhet. Befälhavaren upptäckte den lilla båten, som hade fyrat av skottet, och ändrade kurs.
Efter en halvtimme lade båten till vid fartyget, som var en ångare på åttahundra ton. Den bar namnet Grafton och fördes av kapten Long på resa till Australien.
Kaptenen hörde med häpnad berättelsen om de femton pojkarnas äventyrliga färd från Nya Zeeland och deras tvååriga vistelse på en obebodd ö. Han gick förtjust med på att ta dem alla med sig.
Överresan gick raskt, och den 25 februari kastade Grafton ankar på redden utanför Auckland. Då hade det gått nära två år, sedan skonaren Forward med sin unga och oerfarna besättning drev ut på oceanen och försvann.
Den fantastiska glädje som grep föräldrar och hela befolkningen i Auckland, när pojkarnas oväntade räddning blev känd, kan inte beskrivas. Som en löpeld gick nyheten från mun till mun. Man hissade flaggorna överallt i staden, man hurrade och sjöng, man skrattade och grät om vartannat. Jublet ville aldrig ta slut.
Det var självklart, att också Kitty och styrman Evans blev hjärtligt mottagna och hyllade i Auckland. Särskilt barnens föräldrar tävlade om att visa dem sin tacksamhet. Kitty fick bo i Sullivans hem.
För styrman Evans gjorde Aucklands borgare en insamling och köpte ett fartyg att bli befälhavare över. Det döptes till Sherman för att hedra den skola där pojkarna varit elever, och till minnet av den ö som varit deras tillflykt under två långa år.