Två års ferier/Kapitel 3

Kapitel 3. Varifrån kom pojkarna?

Skonaren Forward kom från Auckland, där också de femton pojkarna bodde. Deras äventyrliga färd över Stilla havet berodde på en egendomlig och oförklarlig händelse.

Det fanns många skolor i Auckland, både för de vitas och de infödda maoriernas barn. Bland de förnämsta var Shermanskolan, där pojkarna var elever. I den skolan gick söner till inflyttade européer, mest engelsmän, men även tyskar, fransmän och amerikaner. Pojkarna där hade som i många andra engelska skolor stor frihet. De uppfostrades att bli självständiga och vana att klara sig på egen hand.

Shermanskolan var avsedd för pojkar från åtta till femton år. Enligt engelsk sed fick de yngre passa upp de äldre, springa ärenden åt dem, städa deras rum och borsta deras kläder. I gengäld var de äldre kamraterna skyldiga att hjälpa och försvara de yngre.

På eftermiddagen den 15 februari 1860 strömmade eleverna och deras föräldrar ut ur skolan. Det hade varit terminsavslutning, och nu började två månaders ferier.

Fjorton av pojkarna hade av sina föräldrar fått löfte om att under lovet göra en sex veckors sjöresa runt hela Nya Zeeland. De skulle segla med skonaren Forward som ägdes av en gammal erfaren sjökapten vid namn Garnett. Han skulle själv föra befälet, och besättningen bestod för övrigt av en styrman, sex matroser, en kock och en tolvårig kajutvakt, negerpojken Moko.

Alla pojkarna som skulle följa med var av engelsk härkomst utom två fransmän och en amerikan.

Sullivan och Cross var kusiner och båda söner till plantageägare. De var tretton år gamla och gick i femte klass. Sullivan var den mest begåvade av de två och en av de flitigaste i skolan. Han kallades av alla "lord Sullivan", därför att han alltid verkade så väluppfostrad. Men han var stolt, härsklysten och envis och ville alltid bräcka sina kamrater. Därför var han avundsjuk på Briant, som var mera omtyckt.

Cross beundrade sin kusin omåttligt, och allt vad Sullivan sa eller gjorde, ansåg han vara höjden av visdom.

Baxter, som var son till en handlande i Auckland, var också tretton år och gick i femte klassen. Han var händig och uppfinningsrik.

Webb och Wilcox var båda tolv år och gick i fjärde klassen. De var ett par riktiga bråkstakar. De hängde jämt ihop, också när det gällde att vara kitsliga mot de yngre pojkarna. Deras fäder var högt uppsatta ämbetsmän i Auckland.

Garnett och Humbert gick båda i tredje klassen och skulle snart fylla tolv år. Den förre var son till fartygets befälhavare, den senare till en lantbrukare. De var goda vänner, men ganska olika varandra. Garnett var en pigg och glad pojke, som gärna spelade dragspel. Humbert var alltid späckad med roliga historier och hade huvudet fullt av äventyr och hjältedåd. Den bästa bok han visste var Robinson Kruse, och den hade han med sig överallt, fastän han läst den minst tjugu gånger.

Jenkins och Iverson var mellan nio och tio år gamla och mycket duktiga i skolan.

Dole var åtta och ett halvt år och Costar åtta. De hade nu flyttat till andra klassen och var mycket stolta över att kunna läsa och skriva. Dole var en riktig tjurskalle och Costar en liten läckergom.

Gordon var född i Boston och hade fyllt tretton år. Hans föräldrar var döda, och hans förmyndare, som var köpman, hade tagit honom med till Nya Zeeland. Han var en ovanligt tidigt utvecklad pojke och både klok och omtänksam. Han var kanske lite sträv ibland, men rättfram och pålitlig.

Briant, som var son till en fransk ingenjör på Nya Zeeland var fjorton år. Han hade gott huvud men var sällan flitig i skolan. Ibland var han sämst i sin klass. Men när Briant verkligen läste, då kunde han rycka upp sig till att på en gång bli bäst i klassen, något som retade hans medtävlare Sullivan. Briant hade många goda egenskaper: han var modig och företagsam, skicklig i idrott och mycket hjälpsam, särskilt mot de mindre kamraterna. Därför var han också den populäraste pojken i hela skolan.

Hans yngre bror Jacob var flitigare men en riktig upptågsmakare. Han tänkte mest på att göra bus som gick ut över både lärarna och kamraterna, och fick ofta stryk. Men det glömde han fort och kom snart med nya påhitt. Han tycktes ha kvicksilver i kroppen.

När skonaren väl börjat sin äventyrliga färd, blev Jacob med ens helt förändrad. Han verkade ledsen och grubblande, som om han gick omkring och bar på en dyster hemlighet. Kamraterna kunde inte förstå varför, men alla visste, att det inte berodde på rädsla.

Till sällskapet på skonaren hörde också jakthunden Pan, som aldrig lämnade sin herre, Gordon.

Skonaren låg förtöjd vid en lång hamnarm i Auckland, och tidigt på morgonen den 16 februari skulle den avsegla. Därför hade alla de unga passagerna gått ombord kvällen förut och lagt sig att sova.

Kaptenen, kocken och matroserna var inte på fartyget, då pojkarna kom ombord, de skulle komma först senare på kvällen. Det var bara styrmannen där och tog emot dem. Sedan gick han i land för att uträtta ett ärende.

Men innan besättningen hade hunnit gå ombord, inträffade en händelse, som ingen kunde förklara: fartyget drev till sjöss.

Ingen av de sovande pojkarna märkte olyckan, förrän det var för sent. När de vaknade på morgonen, var fartyget så långt ute till havs, att de inte kunde se land.

Moko var den förste, som upptäckte vad som hänt, och han kallade upp de andra på däck.

I Auckland visste man bara, att skonaren hade drivit till havs. I pojkarnas hem rådde därför stor oro och sorg. Hade skonaren förlist, och hur hade det gått för barnen?

Som en löpeld spred sig ryktet om olyckan över hela Nya Zeeland, och man gjorde allt för att komma de nödställda till hjälp. Ångare sändes ut i olika riktningar för att spana efter den försvunna skonaren, men de kom tillbaka utan att ha funnit något spår.

Efter en vecka inlöpte i Aucklands hamn ett fartyg, och det medförde något, som krossade alla förhoppningar om pojkarnas räddning. Det var ett stycke av skonarens namnbräde, och på detta kunde man tydligt läsa bokstäverna ...rward.

Nu var alla övertygade om, att skonaren hade gått under, och att pojkarna aldrig skulle komma tillbaka.

Två års ferier av Jules Verne