Två års ferier/Kapitel 19

Kapitel 19. Evans berättelse

Briant, Gordon och Sullivan riktade sina gevär mot den inträdande, men Kitty lugnade dem.

— Han vill ingen något illa, förklarade hon.

Styrman Evans var en man i trettioårsåldern. Han var kraftig och bredaxlad, hade ett vackert ansikte med skarpa, ljusa ögon och ett buskigt skägg. Sedan han reglat dörren bakom sig, hälsade han vänligt och kastade en nyfiken blick på den underliga bostaden och de församlade pojkarna.

— Barn allesammans! mumlade han förvånad.

Men i nästa ögonblick upptäckte han Kitty, som stod bakom några av de större pojkarna.

— Nej, men Kitty! ropade han överraskad.

Han skyndade fram och grep hennes händer.

— Lever ni ännu? Hur har ni kommit hit?

— Ja, Evans, jag lever, svarade Kitty. Gud har räddat mej och fört mej hit, och jag tror det är Han, som sänt er till vår räddning.

Styrmannen räknade pojkarna, som stod kring bordet.

— Femton stycken, sa han, och knappt fyra eller fem, som kan försvara sej.

— Är vi hotade av något angrepp, Evans? frågade Kitty.

— Inte i natt, hoppas jag, men det kommer nog sedan. Skurkarna finns här i närheten.

— Har de upptäckt oss?

— Ja. Har ni några torra kläder och lite mat att ge mej? Jag har simmat över en flod för att komma undan banditerna, och på tolv timmar har jag inte ätit en bit.

Gordon hämtade genast fram en omgång varma sjömanskläder, och Kitty satte fram mat. När styrmannen hade bytt kläder och börjat äta, sa Briant:

— Ni vill väl veta, vilka vi är och hur vi har kommit till den här ön.

Styrmannen nickade, och Briant berättade i korthet om deras äventyrliga resa från Auckland och hur de drygt ett och ett halvt åt levat som nybyggare på ön. Han talade också om, att några av kamraterna upptäckt den strandade båten från Severn, och hur Kitty hade kommit till dem.

När styrmannen ätit färdigt, satte han sig i kretsen av de nyfiket lyssnande pojkarna och berättade sina upplevelser efter Severns undergång.

— Då båten slungades mot land, kastades besättningen över bord. Jag och fyra matroser lyckades trots den svåra sjögången ta oss upp på stranden. De två andra och Kitty såg jag inte till och därför trodde jag, att de hade drunknat. Vi sökte skydd mot stormen inne i skogen. Nästa morgon upptäckte Walston och två av hans kamrater de saknade matroserna som låg sanslösa på stranden bredvid båten.

— Vi såg dem där på natten, men på morgonen var de försvunna, förklarade Sullivan.

— Ja, Walston ruskade liv i dem, och tog dem med sej inåt skogen. Ammunition och vapen, som låg instuvade i ett rum i båten, hade inte tagit den ringaste skada. Men Kitty sågs inte till, och vi trodde alla, att hon var död. Var fanns ni egentligen, Kitty?

— Jag låg gömd under den kulstjälpta båten och hörde allt vad skurkarna sa. När de hade gått sin väg, smög jag mej in skogen. Efter ett par dagar hittade pojkarna mej halvdöd och bar mej till Sjömansgrottan.

— Sjömansgrottan? undrade styrmannen.

— Vi kallar vår bostad så, upplyste Gordon.

— Och vi har hittat på många andra namn för ställena här på ön, tillade Humbert stolt. Väldigt fina namn ...

— Dem får du lära mej senare, sa Evans leende och klappade Humbert på huvudet. Men hör nu vidare! Vi slog läger i skogen och var där en tid framåt. Jag blev strängt bevakad. Gång på gång försökte vi göra båten sjöduglig, men vi hade inga andra verktyg än en yxa, och dessutom var platsen där den låg olämplig för arbetet. Därför sökte vi längs kusten efter en bättre plats. Då hittade vi en liten flod, vars mynning var lämplig både som hamn och för en båtslip.

— Östfloden, inföll Humbert.

— Jaså, heter den så. Dit släpade vi båten, och det var ett tungt arbete, men det gick i alla fall.

— Kunde ni inte laga den sedan? frågade Briant.

— Nej, vi hade ju inga ordentliga verktyg, som jag nyss sa.

— Men det har vi, skrek lille Costar ivrigt. Yxor, knivar, stämjärn, borrar, sågar, hyvlar ...

— Nå, då ska det gå som en dans att få båten i ordning, när vi har sluppit ifrån bovarna. Men hör nu vidare ... Vi trodde först att ön var obebodd, tills vi hittade ett underligt föremål i skogen. Det kunde vara ett verk av människohänder. Ett stort stycke segelduk, spänt på en ram av rotting.

— Det var vår drake! skrek alla småpojkarna på en gång.

— En drake! Vi kunde inte alls förstå vad det var för ett åbäke. Vad skulle ni ha den till?

Gordon berättade om Briants luftfärd, och att de på så sätt hade fått reda på, att matroserna var kvar på ön.

— Det var duktigt gjort, sade Evans.

— Men hur kom skurkarna underfund med, var vi bor? frågade Gordon.

— Jo, då de begrep, att det måste finnas människor på ön, började Walston och hans kamrater ströva omkring överallt för att få tag i dem. De ville komma över mat och verktyg. Jag släpades med hela tiden, försökte flera gånger rymma men var för strängt bevakad. En natt upptäckte Walston den här grottan genom ljusskenet från en av gluggarna. Han la sej i gräset och spanade.

— Det var alltså då han tappade pipan, som vi hittade, utbrast Sullivan.

— Ja, han blev mycket förargad över att han hade tappat den. På morgonen såg han er komma och gå och blev förtjust över att ni nästan var barnungar allihop. "Det är en flock tuppkycklingar, och dem ska vi snart vrida halsen av", sa han.

— Låt den uslingen bara försöka! ropade Sullivan.

— Så snart jag fick veta, att det fanns en koloni pojkar, gav jag mej ingen ro. Jag lyckades fly i går, då Forbes och Rock hade vakten. Jag sprang min väg. De tog upp jakten på mej, och den ena kulan efter den andra visslade kring öronen på mej. Men de är dåliga skyttar och träffade inte. Det gick undan över stock och sten genom skogen. Hela dagen hade jag slynglarna i hälarna på mej. Hade de inte varit beväpnade, skulle jag ha slagits med dem i stället för att springa som en hare. Jag var i alla fall hastigare i vändningarna, och till slut tappade de mina spår i skogen. När ovädret rasade som värst, kom jag fram till flodstranden, där jag satte mej att vila. Men då hann förföljarna upp mej, och Forbes sköt ett skott, som snuddade vid mitt vänstra öra.

— Det var nog det skottet vi hörde, inföll Humbert.

— Ja, säkert. Nå, jag störtade i floden som om jag hade blivit träffad, simmade under vattnet en bit och dök upp vid andra flodstranden. Därifrån hörde jag hur Forbes skröt med, att han hade knäppt mej för alltid, och sen gick de sin väg. När jag hörde hunden skälla, gick jag hit. Nu tror skurkarna att jag är död, och så lever jag hos er i bästa välmåga. Tack ska ni ha, för att ni har tagit emot mej!

— Tack själv för att ni kom hit till oss! ropade pojkarna i munnen på varandra.

— Och nu, återtog Evans, måste vi vara beredda att försvara oss till det yttersta. Har ni tillräckligt med krut och kulor.

— Ja, för ett helt fälttåg, svarade Gordon.

— Det är bra. Skurkarna har lyckligtvis mycket lite ammunition kvar.

— Kan vi inte försöka komma överens med dem? frågade Gordon. Om vi lånade dem våra verktyg, så att de kunde laga båten, så skulle vi kanske allihop komma härifrån.

— Det kan vi inte hoppas på, svarade Evans. Walston är en verklig bandit, man kan inte lita på honom. Får han och hans kamrater båten i ordning, seglar de sin väg och lämnar oss kvar, om de ens låter oss behålla livet. Nej, jag ska säja er en sak, pojkar: vi lägger vantarna på båten för egen räkning.

— Härligt, härligt! ropade de minsta. Då far vi hem till Nya Zeeland.

— Tror ni, att man kan segla över havet i en sådan båt? frågade Briant.

— Nej, inte hela vägen, svarade Evans, men till närmaste land kan vi alltid komma, och sedan blir det ingen konst att fara till Auckland.

— Hur långt är det till närmaste land? frågade Gordon. Vi vet inte, var vår ö ligger.

— Jo, den ligger vid chilenska kusten nordväst om Magellans sund. Vad har ni kallat er ö?

— Shermanön efter Shermanskolan i Auckland, där vi var elever.

— Ja, då har den två namn nu då, sa Evans och skrattade. På kartan heter den Nya Hannoverön. Har ni någon karta här?

— Ja, svarade Gordon.

— Utmärkt, i morron ska vi titta på den. Det är väl bäst. att vi kryper till kojs nu.

Två års ferier av Jules Verne