Hoppa till innehållet

Två års ferier/Kapitel 12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel 11
Två års ferier
av Jules Verne
Kapitel 13  →


Kapitel 12. Upptäcktsfärd med jaktäventyr

[redigera]

Det dröjde ännu en hel månad, innan våren kom på fullt allvar. Först i början av oktober stod träden och buskarna gröna.

Pojkarna kunde lägga av vinterkläderna, och de kände sig upplivade och lyckliga av solvärmen och grönskan.

En dag kom Sullivan hem från jakten lastad med villebråd men ändå smått förargad. Han hade sett en flock strutsar men inte lyckats skjuta en enda. De hade varit alltför skygga och snabbfotade.

— Dem ska man inte skjuta, sa Humbert.

— Vad ska de då vara till? frågade Sullivan.

— Man ska rida på dem, förklarade Humbert tvärsäkert. Alla de andra började skratta.

— Ja, skratta ni, sade Humbert allvarsamt. Tror ni inte jag vågar? Vänta bara, ska ni få se!

Han hämtade en liten sadel och ett betsel, som han under vintern hade tillverkat av remmar och segelduk.

— Hjälp mej bara upp på min häst, sa han, så ska ni få se hur man tyglar en struts.

— Du skojar bara, invände Gordon skrattande. Du vet ju, att vi inte på hela vintern har lyckats tämja strutsen. Han är ju nästan lika vild nu, som när vi fångade honom.

— Asch prat! blev Humberts svar. Kommer jag bara upp på ryggen, så ska det gå som en dans, för rida kan jag och rida ska jag, om det också bär av i galopp.

Gordon, som motvilligt gav efter för den envise pojken, gick och löste strutsen. Briant och Sullivan lade på sadeln och betslet och hjälpte sedan Humbert upp på fågelns rygg.

— Släpp nu! ropade den orädde ryttaren.

Gordon släppte strutsen. När den väl började känna sig fri, tog den ett språng och satte av i rasande fart inåt skogen. Hejsan! Den stackars ryttaren flög hit och dit, åkte ner på strutshalsen, ramlade av, gjorde en våldsam kullerbytta och blev liggande i en vattenpöl. Strutsen försvann som en blixt inåt skogen.

Alla rusade fram och var övertygade om, att Humbert brutit armar och ben. Men han reste sig obehindrat och hade tydligen inte alls fått några skador.

En av de första dagarna i november månad gjorde sju av pojkarna en längre upptäcktsfärd. De tänkte undersöka trakterna kring Föräldrasjön lite närmare.

I daggryningen bröt de upp, beväpnade med revolvrar, bössor, jaktknivar och ett par yxor. Expeditionen utgjordes av Gordon, Sullivan, Baxter, Webb, Wilcox, Humbert och Cross.

Efter ett par timmars vandring utmed sjöstranden kom pojkarna till en öppen plats, beväxt med högt fjolårsgräs. Marken var full med håligheter, och den ene efter den andre snavade plötsligt och drogs omkull av att en fot fastnat i någon av de förrädiska groparna.

— Jag slår vad om, att det bor något slags djur i de här hålorna, sa Gordon.

Sullivan satte bössmynningen till en av öppningarna.

— Nej, spara på krutet, sa Wilcox. Det finns ett bättre sätt att få veta, vad det är för någonting i hålorna.

Han la små högar av torrt gräs vid några av groparna och tände sedan eld på gräset. Röken drevs av vinden ner i gropen. Genast stack en liten nos upp ur hålet och vädrade efter frisk luft. Det var en kanin.

Pan högg tänderna i djurets nacke och kastade det på marken. Med en påk slog Webb och Humbert ihjäl fyra kaniner, medan de övriga försvann ner i sina hålor igen.

Vid middagstiden tog pojkarna rast vid en liten bäck, som flöt ut i sjön. Humbert var kock och stekte kaninerna, som smakade utmärkt.

Efter måltiden bröt de upp och följde skogsbrynet ända till sent på kvällen, då de kom till ett vattendrag. Det var inte en liten bäck, utan en flod, minst femton meter bred. Gordon såg på kartan, att den måste vara insjöns utlopp till havet.

— Här slår vi läger för natten, sa han, och så kan vi kalla floden Lägerfloden, eller hur?

De andra gillade förslaget. En eld gjordes upp, och sedan de uttröttade vandrarna hade ätit, lade de sig till vila under träden. Två i taget vakade för att underhålla elden, som skulle skydda dem mot vilda djur.

När de följande morgon skulle gå över floden, kom den lilla gummibåten väl till pass.

De vandrade i ett sträck hela dagen, och på kvällen nådde de insjöns nordligaste punkt. Här måste de slå läger, fastän man knappast kunnat finna ett olämpligare ställe. Det var en riktig öken utan träd och gräs.

Så snart det dagades, skyndade pojkarna upp på en höjd alldeles i närheten. Därifrån kunde man se, att sandöknen i norr sträckte sig ända till havet. Nu var det onödigt att fortsätta längre. Men för att få se nya trakter bestämde de att inte ta samma väg tillbaka.

Under denna dag hände ingenting märkvärdigt förrän sent på kvällen. De hade just slagit läger och gjort i ordning för natten, då Baxter sprang upp och slungade sin bola in bland träden. Han hade sett skymten av några djur, som såg ut som får eller getter.

Kastvapnet flög in bland djuren och snodde sig om benen på ett av dem, så att det föll omkull. Gordon och Baxter sprang genast fram och band det vid ett träd. På samma gång fångade de även två små ungar, som följde modern.

— Nej, vad är det för en liten kamel ni har fått tag i? frågade Sullivan, som kom springande.

— Ja, det kan du gärna fråga, svarade Gordon. Djuret ser faktiskt ut som en kamelunge utan puckel. Men det är för litet för att vara en lama och för högbent för att vara en vanlig get. Jag tror, att det är en art som står på gränsen mellan båda. Titta vilken mjuk, vacker ull den har!

Gordon hade rätt. Det fångade djuret var nämligen en alpacka, ett slags lama, som finns i vissa delar av Sydamerika.

Sullivan ville nödvändgt skjuta djuret, men Gordon och de andra kamraterna ville ha det levande med sig hem för att föda upp de båda ungarna och kanske också få mjölk, en dryck, som de nu hade fått vara utan i sex månader.

Natten gick inte alldeles utan äventyr. Ungefär klockan tre på morgonen väcktes pojkarna av ett dovt rytande. Yrvakna flög de upp och lyssnade. Rytandet, som kom från ett busksnår i närheten, hördes tre eller fyra gånger till. Pan skällde ursinnigt men vågade sig inte in i snåret.

— Vad kan det vara för djur? frågade Humbert ängsligt.

— Det är nog en jaguar, svarade Gordon lågt.

Gordon, Sullivan och Baxter riktade bössorna mot snåret.

— Skjut inte förrän vi får syn på djuret, viskade Gordon. Ett misslyckat skott kan vara farligt.

Då visade sig plötsligt två små lysande punkter i kanten av snåret. Det var två ögon, som sänkte sig långsamt mot marken och tycktes närma sig. Antagligen kröp djuret ihop och beredde sig till språng.

Då smällde på en gång tre skott. Ett skräckinjagande vrål hördes, och några ögonblick senare syntes flera par rovdjurs-ögon i snåret.

Pojkarna befann sig tydligen i livsfara. Var det jaguarer, så blev de säkert inte skrämda av några skott. Det gällde att hitta på något bättre och handla raskt. Baxter, som alltid var mest snabbtänkt, grep hastigt en brand från elden och slungade den rakt mot de lysande punkterna.

Det hjälpte. Djuren försvann med ett ursinnigt tjut, som så småningom dog bort i fjärran.

— Lycklig resa! ropade Cross efter dem.

— Bara de inte kommer tillbaka, sa Humbert.

— Då har vi flera eldbränder att värma dem med, svarade Gordon. Förresten tror jag de aktar sej för att komma tillbaka. Men vi måste underhålla elden ordentligt.

Ingen hade en tanke på att sova mer under den återstående delen av natten, fastän rovdjuren inte hördes av mera. Klockan sex bröt sällskapet upp för att hinna hem samma kväll. Webb och Humbert bar de små ungarna, och Baxter ledde modern. Sullivan, som fortfarande var sur för att han inte hade fått skjuta något under hela utflykten, gick ensam före alla de andra.

Plötsligt small ett skott.

— Akta er! hördes Sullivans röst.

Ett stort djur rusade fram ur småskogen. Det var en lama.

Snabb som blixten slungade Baxter sin lasso mot djuret. Den snärjde sig om halsen på laman och hejdade den.

— Bravo, Baxter! ropade Gordon. Släpp inte taget.

Nu kom Sullivan springande, ryckte bössan från Cross och höjde den mot det fångade djuret.

— Den besten slapp ifrån mej, sa han, men nu ska ni se, vad ett rejält skott duger till.

— Skjut inte! ropade Gordon.

— Varför inte? skrek Sullivan uppretad.

— Jo, därför att den här laman inte ska dödas, svarade Gordon bestämt. Vi har fångat henne, och vi ska behålla och använda henne levande. Till dragare och lastdjur, det vore väl inte så dumt!

Sullivan muttrade något men sänkte bössan.

— Kan man rida på en sådan här lama? frågade Humbert.

— Ja, kanske, men de är svåra att tämja, svarade Gordon.

— Men låt mej försöka rida på den!

— Nej, du, det får du allt vänta med.

— Jag tycker för resten, att du borde ha fått nog av strutsen, sa Sullivan retsamt.

— Nu får vi skynda oss, om vi ska hinna hem till kvällen, ropade Gordon.

De skyndade sig i väg hemåt med de fångade djuren, och klockan sex på kvällen befann sig alla välbehållna utanför Sjömansgrottan.

Två års ferier av Jules Verne
Kapitel 1. På havet i storm | Kapitel 2. I kamp mot bränningarna | Kapitel 3. Varifrån kom pojkarna? | Kapitel 4. Det okända landet | Kapitel 5. Ö eller fastland? | Kapitel 6. Sköldpaddsfångst | Kapitel 7. Grottan och benranglet | Kapitel 8. Mannen och grottan | Kapitel 9. Timmerflotten | Kapitel 10. I sjömansgrottan | Kapitel 11. Vintern på Shermanöarna | Kapitel 12. Upptäcksfärd med jaktäventyr | Kapitel 13. Julen på Shermanöarna | Kapitel 14. Pojkarna väljer en ny ledare | Kapitel 15. Vilse i dimman | Kapitel 16. Söndring bland nybyggarna | Kapitel 17. En oväntad uppenbarelse | Kapitel 18. Styrmannen från Severn | Kapitel 19. Evans berättelse | Kapitel 20. Ulvar i fårakläder | Kapitel 21. Strid på liv och död | Kapitel 22. Hemfärden