Under långa nätter/Fjerde natten

[ 15 ]

Fjerde natten.

De informatorer vi hade blefvo alltid omsorgsfullt utvalda bland de minst odugliga och minst outhärdliga subjekter, som denna klass på den tiden var istånd att erbjuda. Det var för det mesta äldre personer, som på ett eller annat sätt lidit skeppsbrott i verlden, som offrade sig åt detta kall. Om allt annat slog fel, återstod dem dock alltid den utvägen att blifva ungdomens lärare och uppfostrare. De mest pedantiska ibland dem gällde för att vara de bästa och pålitligaste, och onekligen låg ju ett slags garanti deri, att de ej hade andra ännu värre egenskaper. Att de alla voro originaler faller af sig sjelf, och jag kan icke säga annat, än att de exemplar, vi erhöllo, i sådant afseende kunde kallas utsökta. Om jag skulle berätta alla de scener våra informatorer gåfvo anledning till, blefve det vidlyftigt nog; men i dylika enskildheter vågar jag icke inlåta mig, af fruktan för att det blott föga skulle kunna underhålla så allvarliga åhörare som mina sömnlösa vänner. Lyckligtvis höll vår far noggrann uppsigt öfver undervisningen, och i synnerhet sedan vi blifvit äldre öfvertog han till och med sjelf vissa ämnen. I skolan läste vi de allmänna saker som hvar och en måste lära, men vi pluggade också med diverse andra böcker, hvilka egentligen lågo för högt för vår späda uppfattningsförmåga. Sålunda läste vi en bok med titel »Förstånds- och tankeläran», som jag kan försäkra blef alldeles förspilld åtminstone på mig; hvad den kan hafva efterlemnat i mina bröders [ 16 ]starkare hjernor vet jag ej. Vidare studerade vi ett verk, kalladt »Dolz’ reglor för sättet att skicka sig», hvaraf man skulle lära den höflighet, den försynthet, som man är skyldig sina medmenniskor i det dagliga umgänget, såsom huru man skulle komma in genom en dörr, gå, helsa, sitta till bords, bjuda och mottaga en pris snus o. s. v., reglor hvilka icke allenast måste inpluggas, utan äfven under hvarje ögonblick af dagen strängt efterlefvas. Knigges berömda föreskrifter angående umgänget med menniskor voro mot denna bildningens skrufmaskin blott att anse som vanliga trånga stöflar till de så kallade spanska. Det var en olycklig bok, och har den ej gjort annat ondt, så har man åtminstone lärt af den, att många af de menniskor man sedan stöter på, alls icke hafva läst Dolz’ höflighetsreglor. Hade man nu icke sjelf en gång pluggat den i sig, så saknade man det måhända mindre. Härtill kom att vi läste den för en informator som var en lefvande illustration till verket, för så vidt en stel, i högsta grad ceremoniös gammal pedant kunde vara det. Herr Skatman, så hette denna skatt, var ursprungligen från Laaland eller någon annan sådan ö, och kallade sig philosophiæ studiosus, men hade tillbragt omkring tjugo år i Norge såsom informator, i hvilken egenskap han hade lysande rekommendationer då vi fingo honom. Om jag skulle likna herr Skatman vid någonting, så skulle det vara en messingseldtång, som vet med sig att den är af messing men som af ålder och förargelser erhållit en grönaktig anstrykning. I hela hans atmosfer var det något ergigt, metallartadt, som inverkade särdeles obehagligt. Ingen hade någonsin sett honom skratta eller le. Herr Skatman var en kolerisk man och försummade icke att på ett rätt handgripligt sätt inprägla höflighetsreglorna, när de ej ville in i hufvudet på oss. Bland annat ville han införa den seden, att sedan skolan var slut för dagen, skulle mina bröder göra en grundlig skrapning med [ 17 ]foten och jag en likadan nigning, då vi, gående baklänges, uppnått en viss punkt på golfvet. En gång då jag var färdig att gå satt läraren just med ryggen vänd mot dörren: i förlitan på denna omständighet och i min glädje öfver att vara befriad från både honom och skolan och Dolz, gör jag min nigning väl djup och en smula uppsluppen, så att de andra måste göra grimacer för att kunna hålla sig allvarsamma; men o ve! han hade hållit utkik på mig i spegeln, och jag hann knappt se honom resa sig i fullt vredesmod förrän jag satt af i den vildaste flykt, ut genom flera långa gångar, ned för två trappor, alltjemt förföljd af den uppbragte informatorn, tills jag slutligen med ett anskri störtade in i rummet. Min mor hörde till dem som alls icke tåla vid öfverraskningar; hon stod just med en blomkruka som skulle flyttas, och släppte den tvärt i golfvet. Jag behöfver väl icke säga, att jag fick betala både blomkrukan och min alltför djupa nigning. O Dolz, Dolz, hvad har det icke kostat mig att blifva så höflig som jag nu är!

Jag minnes ännu hvad som gaf anledning till att herr Skatmand blef afskedad. Vi hade en mycket skrattlysten husmamsell, med hvilken han lefde i tyst ovänskap, emedan han alltid trodde att det var åt honom hon skrattade, Vid måltiderna råkade hon också ofta illa ut, enär det stränga bordsskicket ej tillät henne att gifva vika för den frestelse i hvilken herr Skatmand alltid försatte henne. En gång hade hon utan att tänka derpå format en profil af ett stycke bröd. Herr Skatmand tog det åt sig och ingaf klagomål deröfver, men nu var min fader trött både vid honom och hans klagomål och afskedade honom med ens.

En annan medlem af huset, ehuru af långt behagligare slag än informatorn, egde vi i vår papegoja, ett i sitt slag ganska märkvärdigt individ, ehuru jag [ 18 ]just ej kan säga att hon »hörde till mitt folk». Kärlek till djuren var för öfrigt ett hufvuddrag i familjen; på gården hvimlade det af allehanda fjäderfä och fyrbeningar, och alla hade vi våra favoriter, rätt betecknande för hvars och ens egen individualitet. Skulle någon gång en tam killing eller ett lam slagtas, så gräto min mor och jag långt förut våra modiga tårar deröfver. Min mor matade hvarje dag Henriks »Brunte» från sitt fönster. Kattor tyckte jag bäst om; jag hade alltid en favoritkatt som följde mig öfverallt, till och med ute på mina promenader. Om här vore stället derför, kunde jag ha mycket att förtälja om djuren; drag, som blott röja sig för dem, hvilka med kärlek umgås med och aktgifva på dessa våra stumma medskapade. Blott i förbigående ett par af dessa drag. Katten är ett misskändt djur. Den har klor, det är sannt, med hvilka den understundom kan rifvas, men detta sker oftast ofrivilligt, likasom det ibland händer godmodiga menniskor att såra med sin tunga. Det individuela är utomordentligt starkt utprägladt hos dem, ja mer än hos något annat djurslag; jag har påträffat kattor af alla temperamenter, med alla karakterer. Märkvärdig var en halfvuxen katt som vi här anskaffade oss — det var ett vackert djur, och så liflig, så öfverdådigt munter, att den bokstafligen icke visste på hvilket ben den skulle stå och derföre en gång hoppade upp på den heta kakelugnskransen och brände sina tassar. En dag sprang kisse bort, vi annonserade efter honom och fingo honom verkligen tillbaka; hvad han på denna sin första utflykt i verlden upplefvat är ej godt att säga, men från detta ögonblick var han tvär och olustig och helt och hållet förändrad. En katta som vi hade hemma, var af ett så fromt och välvilligt sinnelag, att hon tillät främmande ungar, till och med af andra djurslag, att dia henne. Kaninhanarne hafva den grymma naturdriften att stympa och uppäta sina egna ungar. Vi försökte att rädda en sådan liten stackare, hvars [ 19 ]syskon redan voro illa tilltygade, lade den till vår katta, och se! hon antog sig med moderlig ömhet den öfvergifna. Min älsklingskatt blef en gång af en hund biten i svansen, så att den måste huggas af. Jag vet ej hvilket oöfvervinnerligt intryck af förskräckelse och skam, som vid denna operation kom öfver det arma djuret, men det försvann från den stunden, och jag sörjde min katt som död. Flera månader derefter, då jag en sommardag spatserade i en temligen ovägad och enslig dal, sprang kisse plötsligt fram ur en buske och strök sig emot mig med alla tecken till den lifligaste glädje. Det hände sedan ofta, att han följde mig långa stycken, ända till gårdens grannskap, men aldrig inom grinden; härifrån vände han alltid tillbaka till sitt eremitlif i skogen. Fram på hösten försvann han dock alldeles; måhända har räfven tagit honom. Men det var egentligen om papegojan jag ämnade tala. Denna var min fars älskling, och såsom sådan betraktades den med all tillbörlig respekt, men egentligen omtyckt var den ej af oss andra. Det är märkvärdigt huru väl dessa egoistiska ondsinta djur förstå hvem som hyllar sig om dem eller ej, och huru hämdgiriga de äro. Blott för min far och hushållerskan, den snälla älskvärda Martha, hvilken särskildt tog sig an hennes uppfostran, visade hon all den tillgifvenhet hennes lilla papegojsjäl kunde rymma. Hon gick fritt omkring i huset och var i allmänhet tyst, men understundom hände, att hon föll in med de få meningar hon till en hög grad af tydlighet lärt sig uttala, och det så oväntadt och träffande, att det ej var underligt om enfaldigt folk, som aldrig sett eller hört omtalas någon af hennes slägte, korsade sig när de kommo in och hörde henne pladdra och frågade sig sjelfva, om det kunde hänga rätt ihop dermed. Martha hade alltid märkvärdiga drag att förtälja om henne. Väl är det sant, att papegojans infall emellanåt föllo sig rätt lyckligt och gåfvo anledning till munterhet, men jag [ 20 ]tror likväl, att hon liksom Talleyrand fick äran för många qvickheter som hon aldrig sagt, och derföre vågar jag blott anföra tvänne drag, för hvilka jag kan ansvara. Att hon en gång på en bondes förvånade utrop: “Nej, herre Je’, hva’ ä’ de’ för en fuggel?“ svarade: papegoja, är ej så särdeles lustigt. Men en gång kom en tysk musikant vandrande med sin fiol och en apa, som dansade efter fiolen. Min far, förtjust som ett barn i alla slags konstproduktioner, bjöd in karlen med sin apa. Vi hade en stund åhört musiken, min far med en min och ett allvar, som hade han haft Paganini framför sig, då med ens papegojan flaxade ned från sin pinne och satte sig på bordet. Kan du snakke? frågade hon med sin gälla röst. En ny kullerbytta af apan blef svaret. Aa Skit! sade gojan och flög upp igen. Denna sista kraftyttring var så mycket mer öfverraskande, som ingen hade lärt henne den, den var rent af ett sjelfstudium. En vacker dag satt hon bland blommorna i det öppna fönstret, der vi ofta sett henne utan fruktan för att hon skulle flyga bort, Solen brände het på hennes gröna fjädrar, och jag vet nu icke i hvilka brasilianska drömmar hon invaggat sig, eller hvilken ljuflig illusion som föresväfvat henne, men plötsligt utbreder papegojan i solskenet sina rubinspetsade vingar, flaxar tungt upp och försvinner bakom taken, sedan den beskrifvit en låg båge öfver gården. I tre dagar var papegojan borta; vi ansågo henne såsom förlorad, måhända tagen af en roffogel, då det föll Martha in att söka i en annan riktning. Nu först ett ord om Martha. Att säga att hon var en ovanligt trogen, tillgifven, sedlig och hurtig menniska, uttrycker på långt när ej tillfyllest hvad denna förträffliga tjenarinna i tjugufem års tid var för vårt hus. Hon tillslöt begge mina föräldrars ögon och var den sista som var qvar i gården. Hvad Lisbeth, Sag-Saras (Se “Berättelser“) dotter var i poetisk mening — jag kan ej hitta på något [ 21 ]bättre eller mera betecknande ord härför — det var Martha i det praktiska; man skulle nästan kunna kalla henne genialisk. Hon lärde allt, hon kunde allt, hon hade tid till allt, och förenade dermed en sådan blick öfver det hela, en sådan lugn, stilla duglighet, att hon i egentlig mening blef husets styrande ande. Och dertill så klok, med den sällsporda förmågan att göra sig lika afhållen af tjenstfolket som af sitt herrskap. Mina föräldrar visste icke huru de skulle värdera henne högt nog, och det med rätta. Af hennes talanger vill jag blott nämna, att hon väfde allt som på den stora gården förbrukades af linne, fint duktyg, ja tillochmed golfmattor, att hon lagade förträfflig mat och — sjöng mycket vackert. Vid kyrkofesterna var det alltid hon som tog upp sången. När ett nytt stycke blef speladt inne i rummen, skulle det mycket ha förvånat oss, om ej Martha dagen derpå, tidigt på morgonen, sjungit det vid sin väf, och det så rent och klart, som om hon inöfvat det under en mästares ledning. Till sitt sätt var hon fåordig—lakonisk, stilla, anspråkslös och alltid vid godt lynne, och dertill visade hon en takt, en grannlagenhet under alla förhållanden, som man skall ha svårt att finna äfven utom hennes klass. Denna sällsynta skatt till tjenarinna skulle jag hafva ärft; det var en tyst öfverenskommelse mellan henne och mig, att när det gamla hemmet upplöstes, skulle hon flytta till oss; men denna för mig så mycken lycka lofvande utsigt förstördes tyvärr genom en högst oläglig friare. Martha, som afslagit så många anbud, som motstått så många frestelser, medan hon ännu stod qvar på sin post, kunde ej motstå en hederlig och ansedd hemmansegare, som just i det kritiska ögonblicket anmälde sig.

Samma Martha hade en förmåga att återfinna förlorade saker, som nästan kunde kallas öfvernaturlig, åtminstone obegriplig. Den hade något gemensamt med flickans som uppdagade metallerna i [ 22 ]jordens sköte. Om något kom bort, och jag kan icke neka till att sådant understundom hände i vår familj, så misströstade vi aldrig, ty der fanns ju Martha. En ung dam hade på en labyrintisk promenad genom dalarna, längs med elfven, förlorat sin ring, en förlofningsring, — denna sista omständighet gjorde henne isynnerhet olycklig, emedan hon tog det för ett dåligt omen. Martha går ut och hittar ringen midt på ängen. En dag, då min fader kom hem från en resa till Kristiania, en hel dagsresa, hade han tappat en mycket dyrbar diamantkråsnål — hvar hade han ej ringaste aning om. Han saknade den först då han kom hem. Martha utbad sig tillåtelse att resa dit för att söka, och Martha reste med sin sällsamt naiva, jag kunde nästan säga inspirerade tro på sin lycka, under det vi med vårt öfverlägsna tvifvel sågo henne afresa. Hon hade sökt på ett par ställen och det var redan mörkt då hon kom till skjutshållet Trögstad, omkring två norska mil från hemmet. Här fick hon en lykta och gaf sig till att söka på gården och i smutsen ibland böndernas skrindor och hästar fann hon nålen. En annan gång saknade min far, också efter en stadsresa, en snusdosa af förgylldt silfver; denna gång nekade han henne rentaf att företaga någon upptäcktsresa, han hade saknat dosan redan i närheten af Kristiania och sjelf låtit anställa efterspaningar, helt visst hade den blifvit honom frånstulen. Men denna gång var Martha olydig, tog häst och släde och begaf sig åstad. Då hon hade åkt ett litet stycke, ville hon draga fällen tillrätta, dervid föll något ned i hennes knä, och se! det var dosan, som gömt sig mellan fällen och fodret och som Marthas magnetiska närhet nu drog fram. Denna samma Martha var det, som blef utskickad efter papegojan. Hon hade nästan sjelf uppgifvit allt hopp, då det föll henne in att söka i en helt annan, föga sannolik riktning, nere i en djup dal. Nu kommer det andra snilledraget af papegojan, som jag skulle [ 23 ]berätta. Käre vänner! I fån ej förgäta, att mycket af detta är skrifvet för mina barn, så låtom oss då vara barn och glädja oss öfver papegojan! Martha hade, som sagdt är, nästan uppgifvit allt hopp, då hon plötsligen rakt öfver sitt hufvud hörde en gäll, välbekant röst: »Kom hit, Martha! Martha, kom hit!» I toppen på en af våra stora hängbjörkar såg hon sin kära gamla vän sitta. Denna hade ej förr blifvit henne varse, förr än hon med tillhjelp af näbb och klor äntrade ned till henne, och belåten promenerade upp på hennes axel.