Under långa nätter/Trettonde natten
| ← Tolfte natten |
|
Fjortonde natten → |
Trettonde natten.
Henrik bebodde hemma ett rum, som hette grefvens kammar, så kalladt, emedan i en aflägsen forntid en halfförryckt adelsman, som hade kost i huset, hade bott der. Det var stort och dystert och hade rykte om sig att det spökade der. Dermed må nu vara hur det vill, men det är icke troligt att detta var tillfället, så länge Henrik hade uppslagit sin paulun derinne. Jag skulle just vilja veta hvad slags spöken som kunde haft mod att beträda detta rum, ännu mindre finna behag i det som en stadigvarande bostad. Henriks lidelsefulla kärlek till naturen och det naturliga hade här riktigt con amore utvecklat sig. Allt hvad som af produkter, hemtade från dess trenne riken, på något sätt kunde anbringas i ett menskligt boningsrum, det kunde man vänta att finna här, något till prydnad, annat som surrogater för de vanliga, brukliga sakerna. Århundradens uppfinningar och framsteg voro spillda på honom; han älskade tingen blott i råämne, och föredrog dem sålunda långt framför det fullkomnade eller beqväma. En barkstol stod framför hans bord, en tjäderfjäder tjenade honom till penna, om bläckhornet var naturligt — konstigt menar jag, och icke konstigt-naturligt, mins jag inte —; utanför fönstret en eolsharpa, i en vrå ett kranium öfverskuggadt af en blommande nyponbuske. Man visste icke antingen man kom in i ett naturaliekabinett, en eremits håla eller en hexmästares laboratorium. Väggar, murar, dörrposter buro också spår af hans likaså fantastiska konstsinne. På muren hade han i kroppsstorlek målat en dansande neger, hvilket hänsyftade till en sägen om att de Svarta tro, att när de sjungande och dansande störta sig i flammorna, komma de tillbaka till sitt fädernesland. Bönderne korsade sig när de kommo i dörren; de trodde naturligtvis att de sågo den Lede sjelf. Midt på väggen ett kolossalt exemplar af grundlagen, vaktad af två jätteskepnader i bonddrägt med bilor och yxor.[1] Djurriket var också på mångfaldigt sätt representeradt. Foglar flaxade lösa omkring, fiskar och lefvande ormar i glas. Bella på en kudde, med ett förgyldt halsband, hvarpå denna inskriften:
Är du lydig och klok och from
Så skall du heta Bella,
Men är du lömsk och arg och dum
Så skall du heta Nella —
(Öknamn som motståndare af »Den Constitutionelle» hade gifvit denna tidning), — för att inte glömma hans älskling, den gamla kaninen, som »enögd, trebent, violblå och fin» linkade förnöjd omkring bland mossa, stenar och friska löfbuskar. På bordet framsköt en ofantlig qvast af vilda växter och blommor ur ett gammalt dryckeshorn, och här satt han, säkerligen sjelf den sällsammaste naturprodukt — en skogens vilda, yppiga växt, fulländad i sin art, vandrarens glädje så länge den behåller sin plats, men som blott störes och verkar störande, när den bortryckt från denna sin sfer skall tjena realiteten och blifva ett, dock endast medelmåttigt, redskap i dess tjenst.
Ack! nu vet jag det, dessa år voro de lyckligaste för oss alla. I denna period af sitt lif tillhörde han oss ännu, och jag kan tillägga: också mig tillhörde han. Han höll af mig den tiden och han lade det i dagen på sitt vis, jag kan nu egentligen icke komma ihåg huru. Det föll så af sig sjelf, det kunde icke vara annorlunda, vi måste vara glada med hvarandra den tiden. Jag kommer ihåg att jag stod en gång vid fönstret och såg ut; han flög sjungande genom rummet och var redan i dörren; då kom han tillbaka, tog mig om halsen och kysste mig och ut flög han igen, utan ett ord. Men våra vägar skiljdes, måste skiljas, för att aldrig mer härnere mötas. Min broder! det är icke så, att jag trolöst öfvergaf dina fotspår, jag kunde blott icke följa dig i det vilda larmet! På den stilla väg jag måste gå, har jag stått och sett ut likasom den dagen genom fönstret och väntat och väntat med smärta, men du kom icke tillbaka. Min broder! Din kyss har jag dock, och den skall gälla under de långa skiljsmessans år, och ren skall den bevaras, och rent och trofast skall den besvaras der, hvarest cirkeln slutar och det åtskiljda mötes!
Hur älskvärd han kunde vara, hur älskvärd han var! Sjelf skrattade han nästan aldrig, han »gottede» sig, han likasom smågnolade löjet ut, men i hans närvaro framvällde det eviga fontainer af skratt, lif och glädtighet. Man kunde icke bli riktigt ond på honom, hvad han än sade och tog sig till. Henrik hade anlag till alla husliga dygder, till allt det som gör familjelifvet lätt och dock högre besjäladt. Alla hans egenskaper hade något af barnets. Han var snäll, förnöjsam, alltid glad, tacksam för det minsta, en älskvärd son, och allt detta gjorde att man under ett längre samlif med honom invaggades sött i den tron, att detta skulle oafbrutet fortfara. Det är detta slags säkerhet innevånarne på Torre del grecco känna: de hänga som berusade fast vid sin sköna jord, och glömma till sist den farliga grannen, till dess en vacker dag grunden vacklar under dem, och påminner dem om, att nästa minut kan det hela vara förvandladt till en askhop.
Och så har hans närmastes lif varit vid sidan af honom: en osäkerhet som icke tillät oss att dröja vid någon glädje, en bäfvan vid randen af en krater. Vi visste aldrig hvad ögonblick utbrottet skulle komma, eller hvarifrån, huruledes, det skulle komma. Iakttogo vi med ängslan en, öppnade sig kanhända två från en annan sida. Som oftast var det de ädlaste anlagen hos honom som gaf anledningen. Huru skulle de icke kunnat verka välsignelserikt, hade klokhet och besinning ledt dem! Hans ifver för mensklighetens sak var så brinnande, och han for fram så blindt, att han icke kunde skilja det sanna från det osanna. Häraf hans flesta felgrepp. Åt hvarje verklig eller falsk nöd var hans hjelp sjelfskrifven, och min mor måste se efter att han icke gaf bort sitt sängtäcke. Hvarje klagan som stödde sig vid ett sken af liden orätt, af en mäktigares förtryck, kunde vara säker på att finna ett öra och en genast beredd vilja att gå i elden. Han undersökte icke; ringheten, vanmakten var den klagandes rätt, en luggsliten rock det obestridligaste argumentet. Man kan förstå hvilka kollisioner detta förde honom in uti; hans improvisatornatur», säger en af hans biografier, »bröt då lätt lös i det slags »lyrik» som man besvarar med stämning och dom … Det är något högst karakteristiskt för hans sångarlif, dessa oupphörliga käromål, hvarmed den torra verkligheten tog hans hyperboler och lade dem på Justitias vigtskål, och ingen demon kunde försett hans lif med mera träffande tragi-komiska drag, än verkligheten har gjort det, när vi se, huruledes denna verldens prosa följer honom i hälarna hela lifvet igenom, i sin handgripligaste, mest obevekliga skepnad som ett par stämningsmän.
Likasom Henriks menniskokärlek, som icke leddes af menniskokännedom, ådrog honom sorger och processer, så gick det honom naturligtvis ännu mera med hans politik. Jag skulle icke nämnt detta ord; hvad jag, mina vänner! här förtäljer er om Henrik, var icke bestämdt till att upptaga något deraf. Det är uppfattadt från familjelifvets nära håll, och skulle blott tjena till att gifva hans nästan mythiskt framträdande offentliga skepnad, ett vekare, menskligare skimmer. Och dock gör vexelverkningen sig här gällande. Jag känner svårigheten af att framställa något slags åskådlig bild af denna broder, utan att tillika beröra hans offentliga lif. Och så kan denna »minnets bleka silkesöm» hvari systern har försökt att fästa en bild af honom — trogen och noggrann i sin ofullkomlighet emedan kärlek förer nålen,[2] icke heller undvara denna skuggning.
För dem, som emedlertid kunde önska att lära känna Henrik Wergelands offentliga uppträdande i sin helhet, skola de bidrag jag här meddelar vara högst otillräckliga. Här kan jag bäst hänvisa till Hartwig Lassens afhandling: »Henrik Wergeland og hans Ungdomsliv.» Med lika stor opartiskhet som kärlek till sitt ämne, har herr Lassen här löst den uppgift som han ställt för sig: »att framhålla hufvuddragen i Henrik Wergelands personliga karaktär och förhållande, för så vidt som det var nödvändigt för att ställa hans lif och hans sång i ömsesidig belysning.» När han säger att man icke kan skildra H. W:s deltagande i det offentliga lifvet, utan att skildra tiden sjelf, så är detta mycket träffande. Låt mig derföre framkalla för eder — allt under det jag stöder mig till nämnde författare — några af de vigtigaste momenterna i denna märkliga tidrymd i vår utvecklingshistoria som jag väl sjelf genomlefvade med hela min själ, men som nu först rätt klart och åskådligt har uppgått för mig, och detta förnämligast genom herr Lassens skrift.
Vårt hela politiskt sociala lif hade tills omkring år 1830 legat i ett slags dvala. Det var som om nationen, efter den stora handlingen 1814, för en lång tid hade uttömt sina krafter. Men vid denna tidpunkt förändras scenen. »En underlig, famlande oro griper folket: en känsla af att den grundlag man firade med så mycken stolthet, blott var ett löfte, som det tillkom nationen att fordra uppfylldt.» Med ett ord, behofvet af en politisk nationel pånyttfödelse började att röra sig öfverallt.
Vi kunna icke följa författaren genom hans skildringar af denna första gäsning i dess många karakteristiska, till en del komiska drag. »Det går icke an,» säger han, »att rätt och slätt stämpla den med predikatet råhet, ty i denna råhet var det lifskraft och rörelse. Det var begynnelsen till den nödvändiga brytningen emellan den ursprungliga norskheten och den mera cosmopolitiskt nyanserade intelligensen, som ännu, om ock på ett annat sätt, fortfar och skall fortfara, tills begge dessa elementer i vårt samfundslif hafva sammansmält … denna gäsning var en historiskt berättigad stämning hos folket; ett ungdomligt folks känsla af att hafva sluppit ledbandet och hafva trädt ut i det verkliga lifvet, för att der tillkämpa sig en plats.»
Denna nationella rörelse inföll just samtidigt med Henriks första författareår; och med de idealer han hade uppställt för sig af ett samfund, måste han med hela sin själ störta sig in i den … »Henrik Wergelands sångarlif blef åter här det sanna adéqvata uttrycket för folkets sinnesstämning. Det är der, der allena, vi hafva denna aftryckt i oförgänglig kraft och friskhet. Sjelf på mångfaldigt sätt påskyndande och äggande folkets stämning, och påverkad af den tillbaka, stod han i det lyckliga förstånd med folket, som är en skalds säkraste fotfäste. Han genomgick hela skalan af den tidens politiska stämningar, ända ifrån det kosmopolitiska frihetsruset som hade öst sin styrka utaf Julirevolutionen, ned till dagens obetydligaste händelser. Kärnpunkten i hans lif vid denna tidpunkt betecknas bäst utaf den mängd skrifter för allmogen som han då utgaf; han hänvisade här den vaknande sjelfständigheten till det som låg dem närmast, till folkbildningen, som det nödvändiga grundlaget för all politisk myndighet. De klaraste vittnesbörd om, med hvilken kraft och entusiasm han här grep in i tidens händelser, har man i de vältaliga upprop till folket han utgaf år 1830 (»för Almogen 1:sta och 2:dra häftet»); han understödde dem på många sätt med personlig påtryckning, dels på resor omkring i landet, hvarvid allmogen från alla trakter skyndade till för att få se och tala med honom, och lade under dessa år genom stiftelsen af sockensällskaper, den första grunden till vårt folks sjelfuppfostran … Grundstämningen i alla hans sånger från den tiden var densamma som genomgick den stora allmänheten: en entusiastisk tro på frihetens undergörande kraft, och en oanfäktad, mot framtida herrlighet spejande hänförelse öfver fäderneslandets pånyttfödda sjelfständighet. Och det polemiska elementet felades heller icke; likasom den uppvaknande norskhetens första yttring var idel patriotiskt jubel och glädje, så var det nästa stridbarhet och trots, hvilka begge elementer i fullaste mått funnos i Wergelands begynnande diktarelif.»
Det märkligaste fenomenet i denna stora rörelse, hvaraf jag med herr Lassens hjelp har gifvit en möjligast kort öfversigt, var den bekanta »samfunds- eller Dæmringsstrid.»[3] Här fick Henrik först riktig anledning till att utveckla sina polemiska egenskaper. Den nämnda gäsningen hade hittills blott gifvit sig luft i till dels opåaktade folkdemonstrationer; den skulle nu på en högre intelligensens skådeplats komma till fullständigt utbrott. Denna strid, som började i studenternas veckoprotokoll, men till slut, då den öfverfyllde våra dagblad, måste söka plats i broschyrer och böcker på flera band, är lika märklig, antingen man betraktar de krafter den utvecklade, eller de genomgripande följder den efterlemnade för hela vårt samhällslif. Den konsumerade mera snille, vett och galla än hvad som eljest förbrukas under ett halft århundrade; den delade, kan man utan öfverdrift säga, hela det tänkande Norge i två förbittrade läger, och sträckte sina verkningar in i mer än en familjs innersta. För att begripa den betydelse, den utsträckning som den nådde, måste man tänka sig de två hufvudfigurerna, kring hvilka rörelsen grupperade sig. Henrik, i den första berusningen af sitt dubbla kall som skald, som folkhöfding, segerviss i medvetandet af att han stod ensam, nästan oangriplig, stöter plötsligen på — Welhaven, och han fann sin man. Samma, gåfvor, samma anspråk, samma makt att vinna och herrska, att ägga och uppehålla striden, förenade i de största kontraster af karaktärer och lifsåskådning som någonsin kunde uppställas: det var som en sammandrabbning af tvänne vädurskepp. Hvad Welhaven har velat, fick åter igen sin klyftigaste lösning genom en brytning med en motståndare sådan som Henrik.
»Nu gjælder det, at vinde selv en Krands,
At stille roligt for den indre Sands,
Hvad der maa vækkes, skabes og forbedres.»
Och slaget stod, det stora slaget, och det ljungade från begge sidor, och Henrik-Merrimac kastade sitt granatregn af »Sifuliner», och Monitor-Welhaven svarade med refflade »Komplimenter»[4] och 80-pundingar af polemiska stanzer, och Dæmringen föll öfver striden, och det var en präktig och rolig strid, och alla sågo på, men blodet som flöt och de sårade aktade man icke om.
Den sägen att Henrik skulle dött alldeles öfvergifven och utan vänner[5] fordrar en närmare belysning. H. dog icke öfvergifven och utan vänner. Tvärtom, då han låg på dödssängen, har nationens hjerta talat högljudt för honom, likt en moders som glömmer att just denne son vållat henne mest bekymmer; när han ligger der, känner hon endast hvad hon förlorar i honom, och ack! — huru innerligt var icke denne son fästad vid henne! Vid hans långa sjukläger täflade hög och låg, kända och okända om att visa honom deltagande, och aldrig har den offentliga sorgen yttrat sig på ett mera storartadt festligt sätt, än då man bar honom till grafven.
Derför kan det visst icke nekas att ett eget slags kränkningar ha förbittrat Henriks sista lefnadsår, om de än icke, såsom man påstått, blefvo källan till hans död.[6] »Han blef stungen i sitt eget läger» har någon sagt, och säkert är att det affall han skulle vidkännas af sina egna anhängare och de angrepp som från detta håll riktades emot honom, djupare ha sårat honom än någonsin hans fienders raseri förenade. Det är den gamla historien om Misteltein som fällde kämpen.
Han skulle blifvit en affälling, han svika sin sak? Enhvar hvilken blott af ofvanstående antydningar har fått den minsta blick in i hans natur och genom den i hans offentliga bana, skall fatta att något mera ogrundadt icke kan sägas om honom. Henriks politik var alltid mera ett vehikel för hans poetiska utströmning, än ett på verkligheten byggdt konseqvent utförbart system. Det var icke politiken som gjorde honom till skald, men omvändt, hans skaldebehof gjorde honom till politiker; i tidens stormande rörelser sökte och förföljde han de idealer som föresväfvade honom, obekymrad hvart de förde honom och huru de inbördes förhöllo sig till hvarandra. Henriks politiska trosbekännelse kan man lätt hänföra till tre utgångspunkter: Norge är det herrligaste land, friheten den största skatt, och — Carl Johan både som menniska och furste en af de största som någonsin har lefvat. Dessa begrepp fädernesland, frihet och konung hade i denna tids famlande, oklara medvetande ännu icke nått den försoning vi nu kunna skatta oss lyckliga öfver att se betryggad. Man höll dem misstänksamt afskiljda från hvarandra, de hade sina serskilda högtidsdagar, och man vågade icke att hysa dem under ett tak. Hvad bekymrade detta Henrik! I hans sångarbarm var det plats nog, der fingo de sansas bäst de kunde, och det gick då också som bäst det kunde, det vill säga till en viss tid. Man skall nu hafva svårt att fatta, att hela detta allarm närmast föranledts utaf ett årligt understöd, som Carl Johan få år före Henriks död beviljade denne, att befrämja »hans sträfvan för allmogens upplysning». Han hade offrat betydligt af sin egen förmögenhet åt denna sak, författarearfvoden voro den tiden jämmerliga; skaldepensioner beviljades icke, och hans ansökan om pastorat hade af lätt begripliga skäl blifvit afslaget; men hade Henrik vållat den höga styrelsen oro och mödor, hvilket tyvärr är säkert nog, så skonade han sannerligen icke Carl Johan för samma olägenheter,[7] och sålänge de andades i samma verld skulle han svårligen undgått att förvålla honom dem. Carl Johan förstod denna natur; menskligare, ädelmodigare visade derföre han sig: ja det gör denna monarchs hjerta heder, att han faderligen förlät honom, och förstod skatta hvad den andra egde stort. Henrik, som genom sitt hela lif hade besjungit denna sin konung, blef från det ögonblick, då han emottog en gåfva af honom, en smickrare, en renegat, en förrädare m. m. Utanförstående skola svårligen begripa sammanhangen häruti. De skola fråga, hvaruti förräderiet bestod. De skola påminna sig, att vår nation den tiden ännu befann sig i sitt politiska omyndighetstillstånd, då den hade barnfebrar och terroristiska anfall att genomgå; den såg syner och spöken öfverallt, och isynnerhet hörde allt, som hade sken af protection, af konungslig ynnest, till de värsta hallucinationerna. Nu, gudilof, är krisen slut, våra kära landsmän hysa ingen öfverdrifven skygghet för att emottaga tecken på denna sorts ynnest, och ingen tänker på att stämpla en sålunda utmärkt såsom mistänkt eller dålig patriot. Stackars Henrik! Du kom för tidigt fram på vår scen, du skulle afpassat dig en tid, då det var tillåtet för furstarne att vara menniskor och för hvarje individ att för dem känna menskligt.
Men misskännelsen och dess bitterhet har icke följt honom till grafven. Derom vittna de sånger han skref på sitt sista, de vackraste som någonsin flutit ur hans penna; derom vittna — och behöfves det mera! — hans egna ord, också bland de sista han nedskref: »Den hårdaste dom som menniskor kunna fälla öfver en menniska, den att han har sålt sin själ, har man tagit tillbaka. Man har uppdagat den blodiga panna jag har fått vid att följa principen rakt fram och man har svalkat den med lager och blommor. Man tål nu, att min kung och min drottning öfverösa mig med nådebevis; vännerna till och med, som icke velat se, förstå nu den blodiga skriften.»
Det har ofta blifvit yttradt en beklagan öfver Henriks förtidiga bortgång. Jag vågar hvarken att motsäga eller instämma i denna klagan. Den må finna sitt svar deri, att det är skedt, att det skulle så vara. Henrik har sagt ett sannt ord om sig sjelf på dödslägret: Jag har blott varit skald och intet annat. Hade han lagt till: måtte jag aldrig försökt att vara något annat, så hade det varit ännu mera betecknande. Ack, han var blott skapad för sin skaldeverld, att från dess regnbågsbro se ned på den öfriga verldens gång; likasom barnet hvilket sticker sin hand in i ett maskineri, måste han med smärta umgälla hvarje försök att styrande gripa in i den.
För kort tid skulle han ha lefvat? Kan ett sångarlif mätas efter längden? Silkesmaskens längsta tillvaro är några månader; då blir den fjäril och dör. Men under denna tid har den spunnit tusende miglier silke och födt tusende frön till ett nytt lif. Som skald har Henrik lefvat fullt, rikt och länge. Lifvet från denna dag skulle blott bringat honom förlorade idealer, och ånger öfver felgrepp, som han dock aldrig skulle lärt att undgå. Klok, verldsklok kunde han aldrig blifvit.
Så slöt Gud mildt hans ögon, förr än de för smärtsamt upplätos. Måtte hans själ finna den hvila, den här aldrig skulle funnit!
- ↑ De vaktande jättarna synas ännu och kunna svårligen skrapas bort.
- ↑ Se Eleonora Christina Uhlfeldt som i fängelset broderade sin faders och broders porträtt.
- ↑ Så kalladt efter Welhavens politiska dikt "Norges Dæmring."
- ↑ Titlar på några af de Satirer och Epigrammer hvarmed de begge motståndarne undfägnade hvarandra.
- ↑ På nytt upptaget och med sällsynt eftertryck framhållet af herr O. Lehmann i hans nyss utkomna skrift "Norge og Normændene."
- ↑ Oförsigtighet, ett förlitande till en hälsa, en kroppsstyrka, sådan som högst sällan förunnas någon, var här den enkla orsaken. Han glömde att han var menniska och att naturen har satt sina gränsor t. o. m, för sina mest gudalika starkhetsexemplar. Han badade sig ofta när vattnet i våra elfvar ”kravede”, det vill säga, när det en gång upptöadt, i kalla vårnätter afsätter igen likasom en slöja af is. Hans kära 17 Maj skulle blifva en ominös dag i hans lif. En sådan Majdag 1843 förkylde han sig häftigt och blef allt sjukare under årets lopp. Nästa 17 Maj, en isande kall dag, skulle han hållit sig inne, men gick ut, och — döden märkte sitt offer. Den 12 Juli 1845 hade han upphört att lefva.
- ↑ Man påminner sig endast oroligheterne i Christiania den 17 maj 1829, deruti H. spelade en mycket framstående rol. Carl Johan invan vid sin egen lätt exploderande nation, och vid allt, hvad ett plötsligt frihetständstoff kan åstadkomma i en sådan, såg med oro på denna dagen, och lade en betydelse i vårt något trotsigt-juveniliska firande af densamma, som tiden har visat vara ogrundad. Hvad skulle också kunna fruktas? När ett folk har emottagit det bästa som kan gifvas — hvad skulle det sedan vilja ytterligare?