Under ljusa dagar/Tyska författarinnor

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Besöka eller inte besöka
Under ljusa dagar
av Camilla Collett

Tyska författarinnor
Pensionen i Paris  →


[ 52 ]

Tyska författarinnor.

Rachel! Bettina von Arnim! Rachel? huru ofta stöter man icke på dessa namn; men huru många ha i sjelfva verket läst något af dem? Rachel! hvem var då denna Rachel? frågar man helt förtretad. Ja, högst få i våra nordiska länder torde hafva någon idé om hvem hon var och hvad hon var för sin samtid — [ 53 ]och detta på ganska naturliga grunder. Rachel var egentligen icke författarinna. Det mesta hon efterlemnat är hennes bref, och dessa voro icke en gång bestämda att offentliggöras. Har man ändtligen lyckats komma öfver dem, så är det icke gjordt dermed. Det fordras en viss uthållighet till att arbeta sig igenom det blott lokala och tillfälliga i en brefvexling, för att finna de guldkorn hvilka gälla för alla och för alla tider. Mycket deraf blir svårt att förstå, emedan det knyter sig till personer och förhållanden som äro oss fullkomligt obekanta. Men guldkornen finner man, och de gälla för alla och för alla tider.

Rachel Levin föddes i Berlin 1770 af en gammal judisk familj. Hennes lif företer ett märkvärdigt exempel på huru en begåfvad själ, understödd och hyllad af tidsandan, äfven utan de sedvanliga häfstängerna: skönhet, ställning i samhället, rikedom, dock trängde igenom hindren och kom till sin fulla rätt.

Rachel ägde ingen af dessa fördelar och blef en af sin tids berömdaste och inflytelserikaste qvinnor. Den makt hon utöfvade öfver alla måste hafva legat i något högst egendomligt, som icke låter sig beskrifvas. Man kunde kanhända beteckna det närmast med att säga: hon var omedelbarheten sjelf, det djupaste, rent menskliga personifieradt; en förmåga hade hon att framdraga det doldaste i menniskosinnet och i tingens sammanhang och att oförfärad ställa det i ljuset. Hon experimenterade, så att säga, med sitt eget hjerta i handen — ett förfärligt slags uppriktighet, som mildrades genom en stor älskvärdhet och en varm, ständigt redo menniskokärlek. Ingen blef mera missförstådd, ingen mera plågad, men heller ingen mera älskad och beundrad än hon. Plågad blef hon isynnerhet af de skaror af hennes kön, hvilka trängde sig omkring henne för att hos denna sin tids »kloka gumma» söka bot emot de bedragna illusioner, den förtret verlden hade vållat dem; men blott det minsta antalet tålte att se i den spegel hon höll framför [ 54 ]dem, tålte att se tingen sådana de voro. Rachel låg i brefvexling med nästan alla sin tids framstående personligheter. I afseende på form och stil gäcka dessa hennes bref alla vanliga reglor; men de öfversvämma af vett, af djupsinniga tankar och reflexioner, hvilka dels knyta sig till menniskolifvet i allmänhet, dels till hennes tids stora, vexlande tilldragelser, hvilka hon med en märkvärdig siareblick genomskådade och bedömde.

År 1806 såg den sedermera som statsman och författare bekante Varnhagen von Ense henne för första gången. Han var då 24 år, hon 14 år äldre. alltså 38 år; och från detta ögonblick omfattade han henne, med den varma beundran och kärlek som först upphörde med hans lif. Deras brefvexling fortfor tills 1814; först då, efter frihetskriget, hvari Varnhagen deltog, blef hon gift med honom. Hon hade allaredan då i dopet antagit namnet Fredrika; men hennes man, som efter hennes år 1833 inträffade död utgaf nämnda bref, inledda med en kort affattad biografi, har dock gifvit denna samling det namn hvarunder hon var mest bekant: han har gifvit den titeln »Rachel». Varnhagen von Ense dog 1860 nära 80 år gammal, i Berlin.

Om Bettina von Arnim kan man blott säga: läs henne! Att vilja karakterisera eller till och med återgifva något af henne skulle vara nästan en omöjlighet. Man kunde likaså gerna försöka att uppstoppa en fjäril.

Fanny Lewald är en författarinna som likaledes är mycket litet känd hos oss, oaktadt hon har ett stort namn i Tyskland. Ett besök jag gjorde hos denna dam bestyrkte mig något i hvad jag ofvan yttrat om att söka dylika bekantskaper. Jag kan ej afhålla mig från att ställa denna lilla illustration framför den flyktiga karakteristik som jag vill försöka att gifva af den berömda författarinnan. Först ett par ord om anledningen dertill.

[ 55 ]En bok, som jag skrifvit, hade, samma år den utkom, utan att jag visste derom, blifvit i Kristiania öfversatt på tyska. Det kan här vara likgiltigt genom hvilka omständigheter jag kom i besittning af manuskriptet. Det förblef emellertid liggande i flera år utan att saken kom till stånd. Då jag dock nu sjelf var i Berlin ville jag göra ett försök att få en förläggare till det; kanhända att jag åtminstone kunde få min förlust ersatt. Fullkomligt ovan vid detta slags negociation och på förhand viss om att den skulle utfalla ogunstigt[1], kände jag nödvändigheten af att rådföra mig med någon som var bekant med de berlinska bokhandelsförhållandena; jag hade just läst en mycket rörande bok af Fanny Lewald, och — jag tyckte plötsligt att hon var den enda jag borde uppsöka och begära råd af.

Det var Fanny Lewalds lefnadshistorier, sex band, jag hade läst — en af dessa böcker, hvilka locka en till att vilja se och känna personerna. Man har känt så djupt med dem, man ser dem ännu i det varma återskenet af dessa tilldragelser, dessa lidanden; för vårt inre öga stå de der med knappt torkade tårar, färdiga att tumla i armarna på oss, som komma delade emellan beundran och den ömmaste medkänsla.

Så tänker man i det man slår igen boken. Men innan man hunnit att verkställa sin föresats fruktar man allaredan att den ömma medkänslan är osäker att lita på, att det fordras ett annat anmälningskort, och man är glad öfver att hafva funnit ett sådant i någon liten, af godt lefnadsvett påbjuden förevändning.

Förevändning! när man kommer med beundran och ömt deltagande? och detta skulle icke vara det bästa anmälningskortet — och på köpet till en författarinna? O, hon skall slå alla dörrar och hjertat [ 56 ]med på vid gafvel! Ack, der komma vi till det igen! Om blott icke de också — författarinnorna, vore blifna så kloka, om det blott icke gåfves så fasligt mycket oäkta här i verlden, som hade gjort dem kloka! Och just för att det oäkta aldrig saknar dristighet att träda upp, fattas det den sanna känslan destomera en sådan; den får oftast linka efter, osäker och tafatt. Det är den alltför stora diamanten som man icke törs gå med, af fruktan för att den skall tagas för bergkristall.

Fanny Lewald och hennes man, professor Adolf Stahr, också en bekant författare, bodde i ett af dessa tysta, nya qvarter utanför Postdamerthor. Jag tyckte att vägen aldrig tog slut. Hvilka ändlösa rader af hus och gator i den tråkigaste enformighet och karakterslösaste regelbundenhet! Hvarje egendomlig individ måste, tyckes mig, likasom bäfvern och musslan oundgängligt, naturnödvändigt hafva sin egendomliga boning. Huru kunna väl skalder, stora konstnärer, tänkare, kort sagdt hvar och en som har något att förkunna den öfriga menskligheten, bo i en sådan murlabyrint? huru kunna de finna sig i en af dessa långa, kasernliknande gator, med dessa många hus, dessa många våningar? En klocka i en närbelägen kyrka började i detsamma att ringa; den ljöd öfver hela denna stenöken, och säkerligen trängde dess röst in i alla hus och i hvarje vrå af dessa.

Jag hade sändt mitt kort i förväg; då jag kom blef jag mottagen och införd i en stor, rikt möblerad salong, upplyst af flera lampor. En temligen liten, något korpulent dam, hvars ännu ungdomliga drag och lifliga färg på ett besynnerligt sätt afstack emot det helt och hållet hvita håret, hvilket föll i rika lockar ned omkring kinderna, mottog mig här. Det var Fanny Lewald.

Det var första gången i mitt lif jag aflade besök hos en främmande, utan någon sådan tillskyndelse som gör detta hvad man i sällskapslifvet kallar [ 57 ]»berättigadt», för att icke säga en pligt. Skriftliga rekommendationer har jag aldrig behöft; ty jag hatar sådana. Kan ens personlighet icke tala för sig sjelf, kan den icke förklara det inre berättigandet man har att komma, kan den, med andra ord, icke dokumentera sitt »ridderskap», så kan det ej hjelpa stort, om man bringar med detta betyg från tredje man. I de flesta fall äro dessa vexlar dragna på främmande intressen, främmande gästfrihet, dock helt visst ovälkomna. Presenterar man sig deremot sjelf, så sker det åtminstone utan anspråk. Behagar man då icke hvarandra, och detta kommer det första intrycket att så der temligen säkert afgöra, så kan man gå hvar och en sin väg igen, och då — skall man icke beklaga det. Var viss på att instinkten här har visat rätt: här har grundtonen till den rätta sympatien felat.

Dessa åsigter äro ju helt riktiga, icke sannt? De äro fullkomligt tillfredsställande, märk väl, när man sitter säker och väl förtöjd, i medvetandet af sitt borgerliga anseende och hedervärdighet, hemma. Men de hålla icke streck när man kommer ut. Der skall man märka att de icke äro hållbara, att de, med ett ord, äro opraktiska. Man löper nu en dubbel fara: att förlora en vacker bild som man har närt i sin själ, och — att känna sig i sin egen värdighet sårad. Få, mycket få, till och med bland de mest öfverlägsna andarna, äro de som besitta denna nästan siarelika förmåga att läsa i själarna, och hvilkas menniskokännedom ännu öfverträffas af deras kärlek till menniskan. Det är hjertat som här gissar till en annans. Rachel och åter Rachel har haft denna förmåga, och Aurore Dudevant, detta stora, varma, misskända hjerta, har den säkert; henne skulle jag våga att söka upp. Men opraktisk, outförbar blir principen i allmänhet; och att den var opraktisk kände jag först med hela dess tyngd, då jag satt der framför den främmande damen, denna kloka menniskokännare, då [ 58 ]jag satt der likasom snöad ner från en främmande planet, i färd med den uppgiften att legitimera mig både som menniska ock författarinna. Det sista var det värsta; och sedan denna ominösa förklaring en gång blifvit aflagd, var med detsamma bron borttagen som förde från min sympati öfver till hennes, och jag förstod att det var en ren omöjlighet att sedan nämna hennes bok.

Hon satt helt tyst; men jag kände hennes svarta ögon hvila på mig med samma blick hvarmed de etruriska presterne fordom af offerdjurens inre sökte att utforska mörka gerningar och framtidens dolda hemligheter.

Ja, hon var så förskräckligt tyst och stilla och stirrande; hennes tanke borrade sig så in i mig, att den, så att säga, borrade mig sjelf ut, och jag kom till att intaga en ståndpunkt som Fichte måste ansett för fullkomligt riktig: ståndpunkten utanför det egna »Ich», och nu började också jag att mönstra och med en rätt obarmhertig skarpsinnighet utlägga hvarje enskildhet, hvaraf detta mitt olycksaliga »jag» var sammansatt. Jag såg på mina handskar: de voro nya; men den ena hade fått en remna när jag tog den på — och, läsare! hvilka slutsatser man kan draga af spruckna handskar, när man saknar all förkunskap om en menniska, det gifver jag eder sjelfva att afgöra. Jag såg på min hatt; ännu större bekymmer vållade den mig. Veten ni ej hvilken betydelse en hatt kan uppnå när man är ute bland främmande, så hafven ni aldrig varit det. All den ära, allt det anseende hufvudet eljest ensamt kräfver för sig, blir nu noga tillmätt det genom hatten; det hjelper icke huru djupt detsamma än känner denna orättvisa. Jag har tre hattar, och de inbringa mig alla, när jag är ute i staden, ett efter deras karakter olika nyanseradt tilltal och titulering. En ny, ungdomlig: ett »mein Freulein», eller »liebe Dame.» I en annan sjönk jag ned till »liebe Madame»; den blef straxt kasserad. Så tog [ 59 ]jag på en fin, modern hatt, och se, då steg jag straxt till »gnädige Frau!» Gnädige Frau! det lät höra sig! Det kanhända är en tillfällighet, tänkte jag, men nej! i handskbutiken, hos skomakaren, hos fotografen och frukthandlaren — öfverallt hade jag blifvit »gnädige Frau», och har, sedan hatten blifvit lagd i asken igen, icke alls uppnått den vackra titeln. Men ingen af dessa hattindividualiteter hade kunnat hjelpa mig i nämnda situation inför dessa granskande, etruriska ögon. Jag såg tydligt hurudan den borde varit: icke för något pris rund, så missklädande som möjligt, med band i grått eller ett resigneradt lilas, en af dessa i sin negativitet anspråksfulla hattar, hvilken ingjuter en tillitsfull förvissning om att det hufvud den representerar intager en säker och respekterad ställning i samhället. Jag önskade — ack jag önskade att hon rent af hade förbisett hatten — sett genom mina ögon hvem jag var och huru godt jag förstod hvad hon hade skrifvit! Det var liksom i dessa brunnar, hvilka ingen botten tyckas hafva: först ser man intet, så en mörk punkt, så ett ansigte, och se! det är ju vår egen smärta som stirrar på oss upp ifrån djupet.

Hon gaf mig ingen uppmuntran, intet råd; hon bad mig artigt om att komma igen och besöka dem; men det var ingen hjerteklang i hennes stämma, och jag går aldrig mera dit.



  1. Denna aning bedrog mig icke heller: en annan och, jag måste tillstå det, lyckligare öfversättning kom mig i förväg, och den förra måste spatsera i elden.