Unga kvinnor/Kapitel 07

←  Betty finner palatset Prydelig

Unga kvinnor av Louisa May Alcott Översättare: Okänd Amys Förödmjukelsens dal

Hanna möter Apollyon  →

SJUNDE KAPITLET.
Amys Förödmjukelsens dal.

— Den där gossen är en riktig cyklop, eller hur? sade Amy en dag, då Laurie red förbi och smällde med piskan.

— Hur vågar du säga så, när han har sina båda ögon i behåll — och det till på köpet ett par vackra ögon? utbrast Hanna, som ej tålde att man tillät sig några ofördelaktiga omdömen om hennes vän.

— Jag sade ingenting om hans ögon, och jag kan inte finna varför du behöver fatta eld över att jag beundrar hans skicklighet att rida.

— Nå, min Gud, den lilla gåsen menar en centaur, och så kallar hon honom en cyklop! utropade Hanna och började gapskratta.

— Du behöver inte vara så oborstad för det; det var bara en lapsus »linga» som herr Davis säger, genmälde Amy, slående ned Hanna med sitt latin. Jag skulle gärna vilja ha litet av alla de pengar Laurie kastar bort på den där hästen, tillade hon liksom för sig själv, men likväl i avsikt att hennes systrar skulle höra det.

— Varför då? frågade Margret vänligt, ty Hanna hade fallit i en ny skrattparoxysm vid Amys andra misstag.

— Jag behöver det så väl, jag är skuldsatt över öronen.

— Skuldsatt, Amy! Vad menar du? frågade Margret och blev allvarsam.

— Jag är skyldig för åtminstone ett dussin karameller och kan, som ni veta, inte betala dem för jag inte har pengar, och mamma har förbjudit mig att taga något på räkning i boden.

— Berätta alltihop för mig. Ha karamellerna blivit moderna nu? Förr skulle det alltid vara pepparkakor, sade Margret och sökte hålla sig allvarsam, ty Amy hade tagit på sig en mäkta viktig och allvarsam min.

— Jo, ser du, flickorna köpa alltid karameller, och om man inte vill bli ansedd för att vara fattig, måste man göra så med. Nu duger ingenting annat än karameller, och var och en sitter och suger på sina vid pulpeten under lektionen, och så byter man åt sig dem för blyertspennor, ringar, pappersdockor eller någonting annat. Tycker en flicka om en annan, så bjuder hon henne en karamell; gör hon det inte, så äter hon upp den mitt för näsan på henne och låter henne inte ens smaka den. De bjuda varandra i tur; jag har fått många karameller men inte givit några igen, och det får jag lov att göra, ty det är ju hedersskulder.

— Hur mycket behöver du då för att hjälpa upp krediten? frågade Margret och tog fram sin börs.

— En fjärdedels dollar räcker mycket väl, och då får jag ändå några cents över att bjuda dig för. Tycker du inte om karameller?

— Inte just. Behåll min andel. Här har du pengar. Låt se att det räcker så länge som möjligt, ty min börs är just inte späckad, som du vet.

— Ack, tack skall du ha! Vad det måtte vara roligt att ha handpengar så där. Nu skall jag riktigt smörja mig, för jag har inte smakat en karamell på hela veckan. Jag har inte velat ta mot några, då jag inte kunde bjuda igen, och nu är jag riktigt sjuk efter dem.

Följande dag kom Amy något sent i skolan, men hon kunde icke motstå frestelsen att öppna en fuktig brun papperspåse, innan hon gömde den längst in i sin pulpet. Under de första fem minuterna hade ryktet att Amy March fått tjugufyra rara karameller och nu skulle bjuda spritt sig bland de närmast sittande kamraterna, vilkas vänskapsbetygelser nu blevo nästan överväldigande. Kate Brown bjöd henne genast på sitt första kalas hon skulle hålla; Mary Kingsley ville låna henne sin klocka och Jenny Snow, en satirisk flicka, som retat Amy därför att hon aldrig hade karameller, höll inne med sina sarkasmer och erbjöd sig att giva henne sitt facit till ett par mycket långa additionstal. Men Amy hade inte glömt den lilla mamsell Snows bitande anmärkningar om »vissa personer för vilkas platta näsa det var omöjligt att känna lukten av andras karameller» och om »framfusigt folk, som inte voro för stolta att tigga av andra», och hon korsade genast den lilla damens beräkningar med det förkrossande telegrammet: — Ni behöver inte göra er så rar i en hast, för ni får i alla fall ingenting!

En framstående person råkade händelsevis göra ett besök i skolan samma morgon och berömde därvid Amys väl ritade kartor, vilken utmärkelse uppretade hennes fiende, mamsell Snow, och förledde Amy March att anta minen av en självbelåten påfågelsunge. Men högmod går dock före fall, och den hämndgiriga mamsell Snow spelade sina kort med olycksbringande framgång. Den främmande hade ej väl hunnit avlägsna sig, efter att ha yttrat några vanliga utnötta artigheter, förrän Jenny, under förevändning att fråga om någonting, underrättade läraren, herr Davis, att Amy March hade karameller i sin pulpet.

Nu förhöll det sig så, att herr Davis förklarat karameller vara kontraband och högtidligen lovat att i allas närvaro straffa den första som överträdde lagens bud. Efter ett långt och stormigt krig hade denne ihärdige man lyckats ur skolan förvisa kådan, hade gjort en eldbrasa av konfiskerade noveller och tidningar, undertryckt ett hemligt postkontor, förbjudit alla slags grimaser, öknamn och karikatyrer samt gjort allt vad en man kan göra för att hålla ett halvt hundrade okynniga flickor i styr. Gossar kunna, det må Gud veta, tillräckligt nog pröva en människas tålamod, men flickor äro oändligt mycket värre, isynnerhet för nervsvaga magistrar med despotiskt lynne och icke större uppfostringsförmåga än den herr Davis ägde. Han kunde något latin, grekiska och algebra samt alla slags — ologier, varför han ansågs vara en ypperlig lärare; men på hans sätt, moral och föredömen fästes intet synnerligt avseende. Ögonblicket var det mest gynnsamma för att skvallra på Amy, och detta visste Jenny. Herr Davis hade synbarligen druckit för starkt kaffe på morgonen; det blåste ostlig vind, vilket alltid inverkade menligt på hans nerver, och hans lärjungar hade icke visat honom det förtroende han ansåg sig förtjäna; därför var han också — för att begagna skolflickornas uttrycksfulla, om icke just så städade språk — nervös som en trollpacka och ohyfsad som en björn. Att låta hans öra uppfånga ordet »karameller» var liksom att sätta eld på krut; hans ansikte övergöts av rodnad och han slog handen i katedern med en styrka, som kom Jenny att återvända till sin plats med ovanlig hastighet.

— Var så goda och hör vad jag har att säga, mina unga damer.

Vid den stränga befallningen upphörde viskningarna, och femtio par blå, svarta, grå och bruna ögon fästes lydigt på lärarens skräckinjagande anlete.

— Fröken March, kom fram till pulpeten.

Till det yttre lugn, steg Amy upp för att efterkomma befallningen, men en inre fruktan hoppressade hennes hjärta, ty karamellerna tyngde på hennes samvete.

— Tag med karamellerna ni har i er pulpet, ljöd den oväntade befallningen, som hejdade henne innan hon lämnat sin plats.

— Tag inte alla! viskade hennes granne, en ung flicka, begåvad med stor själsnärvaro.

Amy skakade hastigt ut ett halvt dussin och lade de övriga framför herr Davis, övertygad att varje man som ägde ett mänskligt hjärta skulle blidkas, då han kände den utsökta lukten kittla i sin näsa. Olyckligtvis avskydde herr Davis isynnerhet de nu moderna karamellerna, och hans avsmak ökade hans raseri.

— Är detta allt?

— Inte alldeles, sade Amy stammande.

— Gå genast efter de andra.

Amy lydde och kastade en förtvivlad blick på karamellerna.

— Är ni säker på att det inte finns några fler där?

— Jag talar aldrig osanning.

— Jaså. Tag nu dessa vedervärdigheter och kasta dem, två i sänder, ut genom fönstret.

Då den sista skymten av hopp om karamellernas räddning försvann och den makalösa trakteringen undanrycktes de femtio flickornas smäktande läppar, suckade de på en gång så djupt, att därigenom nästan åstadkoms en liten vindpust. Purpurröd av blygsel och harm, gick Amy med förtvivlan i hjärtat tolv gånger från pulpeten och till fönstret, och för varje förbrutet karamellpar, som Amy motsträvigt kastade ut genom fönstret, hördes från gatan fröjderop, vilket ökade flickornas kval, ty dessa rop sade dem, att det var de små irländska ungarna, deras avsvurna fiender, som nu jublande kastade sig över karamellerna. Detta — detta var för mycket: alla slungade förbittrade bch vädjande blickar på den obeveklige Davis, och en av de passionerade karamellfrosserskorna brast i tårar.

Då Amy för sista gången återvände från fönstret, lät herr Davis höra en olycksbådande harkling och sade med tonvikt på varje ord:

— Mina unga damer, ni torde erinra er vad jag sade för en vecka sedan. Jag är ledsen över vad som hänt, men jag tillåter aldrig att mina befallningar överträdas och jag bryter aldrig mitt ord. — Fröken March, räck fram er hand.

Amy ryggade tillbaka och satte båda händerna bakom ryggen, i det hon på läraren kastade en bönfallande blick, vilken talade bättre för henne än hennes ord kunnat göra. Hon var nästan en gunstling hos »gamle Davis», såsom han gemenligen kallades, och jag för min del tror, att han skulle ha brutit sitt ord, om icke en av flickorna oemotståndligt givit luft åt sin förtrytelse genom en vissling. Så svag denna vissling än var, försatte den likväl den lättretlige herr Davis i raseri och beseglade brottslingens öde.

— Er hand, fröken March! var det enda svaret på Amys stumma bön, och för stolt att gråta eller bönfalla, bet vår stackars Amy ihop sina tänder, kastade trotsigt huvudet tillbaka och fördrog utan att blinka några smällande slag i sin lilla hand. De voro varken många eller hårda, men det gjorde ingenting till saken i hennes ögon. Det var första gången i sitt liv hon blev handgripligen tillrättavisad, och den förödmjukelse hon led tyckte hon var lika stor som om man slagit henne, så att hon fallit till golvet.

— Nu kan ni ställa er därborta vid stora tavlan tills lektionen är slut, sade herr Davis, som satt sig i sinnet på att göra saken riktigt grundligt, när han väl en gång börjat.

Detta syntes Amy förfärligt; det skulle ha varit svårt nog att återvända till sin plats och se medlidandet avspeglat i sina väninnors ansikten eller belåtenhet i deras, som ej tyckte om henne, men att stå och skyldra inför hela skolan, efter att nyss ha lidit denna förödmjukelse, föreföll henne omöjligt, och för ett ögonblick tyckte hon sig vilja sjunka till golvet och lätta sitt hjärta med en flod av tårar. En bitter känsla av att hon led orättvist samt tanken på Jenny Snow höllo modet uppe hos henne, och intagande den förhatliga platsen, fäste hon sina ögon på kaminröret, bortom vilket nu syntes ett hav av ansikten, och stod där likblek i ansiktet och så orörlig, att kamraterna hade mycket svårt att sköta sina böcker med den sorgliga lilla gestalten för ögonen.

Under de femton följande minuterna var den stolta och känsliga lilla flickan ett rov för en blygsel och ett lidande som sedan aldrig gingo ur hennes minne. De andra flickorna betraktade kanhända denna bestraffning såsom någonting högst vardagligt och löjligt, men för henne var det en hård prövning, ty under de tolv år hon levat hade hon styrts endast av kärleken, och en handgriplig tillrättavisning hade hon aldrig haft någon erfarenhet om. Hon glömde svedan i sin hand och smärtan i sitt hjärta för denna plågande tanke:

Jag måste tala om det för mamma och syskonen när jag kommer hem, och de skola bli så ledsna på mig.

De femton minuterna tycktes vara henne en timme, men slutligen voro de till ända, och aldrig hade orden »slutad lektion» synts henne så välkomna som nu.

— Ni kan gå, fröken March, sade herr Davis, och såg därvid ut som om han hade känt sig illa till mods, vilket han även gjorde.

Han glömde ej så snart den förebrående blick Amy gav honom, när hon, utan att säga ett ord åt någon, gick rakt fram till tamburen, ryckte åt sig sina kläder och lämnade detta ställe »för alltid», såsom hon häftigt förklarade inom sig själv. Hon var illa till mods då hon kom hem, och när de äldre systrarna infunno sig något senare, hölls genast ett möte, vars alla deltagare djupt grämde sig över den behandling som vederfarits Amy. Fru March sade icke mycket men såg nedslagen ut och tröstade sin bedrövade Amy på sitt hjärtligaste sätt. Margret badade den misshandlade handen med glycerin och tårar, Betty kände att till och med hennes älskade kattungar inte skulle kunna lindra en sådan sorg som denna, och Hanna föreslog förbittrad att herr Davis genast skulle arresteras, under det Elsa knöt handen över »den gemena karlen» och bearbetade potatisen, som skulle vara till middagen, lika obarmhärtigt som om hon haft magistern under mortelstöten.

I skolan brydde sig ingen om Amys flykt utom kamraterna, men de skarpsynta flickorna upptäckte att herr Davis blivit ytterst vänlig på eftermiddagen, ehuru han därjämte var ovanligt nervös. Just då lektionen skulle slutas inträdde Hanna, vars uppsyn var mäkta förgrymmad, när hon marscherade fram till katedern och lämnade läraren ett brev från sin moder. Därefter hopsamlade hon Amys saker och avlägsnade sig, omsorgsfullt avtorkande sina kängor på dörrmattan, liksom skuddade hon stoftet i skolan av sina fötter.

— Nåja, du kan gärna få slippa gå i skolan på någon tid, men jag vill att du var dag skall läsa litet för Betty, sade fru March samma dags afton. Jag kan inte gilla kroppslig bestraffning, isynnerhet då det är fråga om flickor. Jag tycker inte om herr Davis’ sätt att undervisa och jag tror inte att umgänget med flickorna där i skolan är nyttigt för dig, och därför vill jag höra pappas mening innan jag skickar dig i någon annan.

— Det kan låta höra sig! Det vore inte mer än rätt att alla flickorna gingo sin väg och på det viset gjorde slut på den otäcka skolan. Jag kan verkligen bli tokig när jag tänker på de härliga karamellerna! sade Amy suckande och såg ut som en martyr.

— Jag säger ingenting om att du inte fick behålla dem, ty du överträdde din lärares befallning och förtjänade straff för din olydnad, blev moderns stränga svar, vilket kom något oväntat för Amy, som föreställt sig att hon hemma skulle mötas av det djupaste deltagande.

— Gläder det då mamma att jag blivit skymfad inför hela skolan? utbrast Amy gråtande.

— Jag skulle inte ha valt det sättet att tillrättavisa ett barn för ett begånget fel, svarade hennes moder, men jag är inte säker om att det kanske kunde verka bättre än ett mildare. Du är på väg att bli alldeles för inbilsk och viktig, mitt barn, och det är tid på att du börjar ändra dig. Du har nog många små goda gåvor och egenskaper, men det är intet skäl alls att skryta med dem, ty inbilskheten kan fördärva de bästa karaktärer. Man behöver aldrig frukta att den verkliga talangen eller förtjänsten i längden skall förbises, men även om så skulle vara, bör medvetandet om att vi äga någon förmåga och använda den väl, tillfredsställa oss, och blygsamheten är vad som ger varje förtjänst dess största värde.

— Så är det! utropade Laurie som satt och spelade schack med Hanna i ett hörn av rummet. Jag kände en gång en flicka, som hade stor fallenhet för musik, men hon visste inte själv av det och hade ingen aning om vilka små vackra bitar hon komponerade, när hon satt vid pianot för sig själv, och skulle inte ha trott det, om någon sagt henne det.

— Jag ville bra gärna känna den flickan; kanhända hon skulle kunna hjälpa mig, som är så dum, sade Betty, som stod bakom Lauries stol och uppmärksamt lyssnade på vad han sade.

— Ni känner henne, och hon hjälper er kanhända bättre än någon annan skulle kunna, svarade Laurie och såg på Betty med så skälmaktiga blickar ur sina livliga, svarta ögon, att hon plötsligt rodnade och gömde ansiktet i kudden, helt och hållet överväldigad av denna oväntade upptäckt.

Hanna lät Laurie vinna spelet såsom en belöning för det beröm han givit hennes Betty, vilken ej kunde förmås att spela för dem efter den artighet Laurie sagt henne. Laurie gjorde därför sitt bästa och sjöng mycket vackert, ty han var vid särskilt gott humör för tillfället och visade sällan sin karaktärs dåliga sidor inom Marchska familjen. När han gått, sade Amy, som varit tankfull hela aftonen, hastigt liksom om någon ny tanke sysselsatt henne:

— Är Laurie en fin gosse?

— Ja, han har fått en förträfflig uppfostran och har stor begåvning. Han blir nog en riktig gentleman, om ingen skämmer bort honom, svarade modern.

— Och han vet inte själv av det? frågade Amy.

— Inte det minsta. Det är därför han är så intagande och alla tycka så mycket om honom.

— Ja, jag märker att det är bra att ha talanger och vara fin och städad i sitt sätt, men inte att vara egenkär och se dryg ut, sade Amy tankfullt.

— De goda egenskaperna uppenbara sig alltid i en persons uppförande och sätt att yttra sig, och de uppskattas efter förtjänst, när man uppträder med blygsamhet; men det är inte nödvändigt att skylta med dem, sade fru March.

— Nej, lika litet som det passar att på en gång taga på sig alla sina hattar, klänningar och band, så att folk får se man inte är utan kläder, tillade Hanna, varefter föreläsningen slutade med att alla brusto ut i skratt.