Unga kvinnor/Kapitel 10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Margret kommer till fåfängans marknad
Unga kvinnor
av Louisa May Alcott
Översättare: Okänd

P. K. och P. S.
Experimentet  →


[ 132 ]

TIONDE KAPITLET.
P.K. och P.S.

Då det blev vår, kommo en mängd nya förströelser på modet, och de längre eftermiddagarna räckte väl till för både arbete och nöjen. Trädgården skulle nu göras i ordning, och var och en av systrarna hade fått sin del av den lilla tomten som de fingo använda efter tycke och smak. Elsa brukade säga: — Jag skulle kunna säga hur det ser ut i vars och ens trädgård, om jag också vore i Kina; och det kunde man även, ty det var lika stor skillnad mellan systrarnas smak som mellan deras karaktär. Margret hade i sin trädgård törnrosor, heliotroper och myrten, och där stod även ett litet orangeträd. På Hannas blomsterland såg man aldrig likadana blommor två somrar efter varandra, det var ett experimentalfält, och denna sommar planterade hon solrosor, med vilka vackra och uppåtsträvande växters frön hela hönsfamiljen skulle matas. Betty hade gammalmodiga, välluktande blommor i sin trädgård: doftande reseda och ärtblommor, riddarsporrar, nejlikor, penséer, åbrodd och nate åt fåglarna. Amy hade en berså i sin, där det visserligen var tämligen smått om utrymmet, men som dock tog sig mycket bra ut med sina graciösa kaprifoliefestoner; dessutom såg man där stora [ 133 ]vita liljor, yppiga ormbunkar och så många praktfulla och pittoreska blommor som kunde trivas där.

De vackra dagarna tillbragtes med trädgårdsarbeten, promenader, utflykter efter flodens stränder och med att plocka blommor, och när det regnade, roade man sig inomhus med gamla eller nya, mer eller mindre originella tidsfördriv. Bland dessa var P. K. ett, ty då de hemliga sällskapen voro på modet den tiden, ansåg man det oundgängligt att bilda ett sådant, och emedan alla systrarna beundrade Dickens, kallade de det Pickwickklubben. Med få avbrott hade de fortfarit därmed ett helt år och sammanträffat varje lördags afton på den stora vinden, vid vilka möten ceremonierna voro följande: Tre stolar uppställdes i rad framför ett bord, varpå stod en lampa jämte fyra vita brickor, med ett stort P. K. i olika färger på var och en samt veckotidningen, kallad Pickwickportföljen, vartill alla lämnade bidrag och vars redaktör var Hanna, vilken svärmade för bläck och pennor. Klockan sex gingo de fyra medlemmarna upp i klubblokalen, satte de i band hängande brickorna omkring halsen och intogo sina platser med stor högtidlighet. Margret var, såsom den äldsta, Samuel Pickwick; Hanna, såsom den där var mest bevandrad i litterära idrotter, Augustus Snodgrass; Betty, Tracy Tupman, emedan hon var fyllig till växten och rödlätt, och Amy, vilken jämt försökte allt vad som gick över hennes förmåga, Nathaniel Winkle. Pickwick, ordföranden, läste upp tidningen, vars innehåll utgjordes av små berättelser, poesi, lokalnyheter, roliga annonser och brevlåda, vari man på ett oskyldigt sätt påpekade varandras fel och misslyckade försök. Vid sista sammanträdet tog herr Pickwick på sig ett par glasögon utan glas i, slog talmansklubban i bordet, harklade sig, och efter att med bister uppsyn ha fäst ögonen på herr Snodgrass, som satt tillbakalutad i stolen, tills denne intog en tillbörlig ställning, började han läsa:

[ 134 ]

Pickwickportföljen.


Den 20 maj 18—


Festpoem.

I Pickwick Hall med pomp och ståt,
med tal och rimmeri
vår femtioandra högtidsdag
i afton fira vi.

Vi samlats mangrant, och envar
är vid förträffligt hull;
och blick och handslag vittna än
om vänskap, ren som gull.

Vår Pickwick vördnadsfullt och främst
vi hälsa, då han glad
tar brillor på och läser upp
vårt kvicka veckorblad.

Han har förkylt sig, stackars vän!
Och rösten är så skral,
men visdom flödar ur hans mun
och fröjdfullt är hans tal.

Se, gamle Snodgrass, sex fot hög,
med klumpigt majestät
ser med på oss, så strålande
utan belåtenhet.

På pannan äregirighet,
i blicken snille bor,
men ack, på näsan har han fått
en plump så svart och stor.

Så fromsint sitter Tupman där
och inte alls förnäm.
Han skrattar sig till döds bestämt
åt detta festpoem.

Och lilla Winkle synes ock,
så putsad, fin och rar,
ett mönster utav snygghet just,
om ej han snorig var.

Så samlas vi, fast året flytt,
ännu med skämt och glam,
och på författarbanan gå
vi emot äran fram.

Ja, må vår tidning frodas väl
och bliva rik på skämt;
och måtte åren lycka ge
åt Pickwickklubben jämt.

A. Snodgrass.

Maskeradgiftermålet.

Venetiansk berättelse.

Gondol efter gondol gled upp till marmortrappan och avlämnade sin förtjusande last att öka den lysande samling som trängdes i greve Adelons praktfulla gemak. Riddare och damer, älvor och pager, munkar och blomsterflickor — alla blandade sig glättigt med varandra i dansen. Ljuva röster och härliga melodier fyllde luften, och så fortgick maskeraden under glädje och musik.

— Har ers höghet sett fru Viola i kväll? frågade en ridderlig trubadur fedrottningen, som, stödd på hans arm, svävade nedåt salen.

— Ja, är hon inte älsklig, fastän hon ser så olycklig ut. Hennes dräkt är också väl vald, ty om en vecka gifter hon sig med greve Antonio, som älskar henne passionerat.

— Så sant jag lever, jag avundas honom denna sällhet! Därborta kommer han, utstyrd såsom en brudgum, med undantag endast av den svarta masken. Om den vore borta, skulle vi kunna se hur han betraktar den vackra flickan, vars hjärta han icke kan vinna, ehuru den stränge fadern lovat honom hennes hand, genmälde trubaduren.

— Hon anförtrodde mig viskande att hon älskar den unge engelske artisten, som trampar hennes fjät överallt och föraktas av den gamle greven, sade damen, då de åter närmade sig de dansande.

Just då festen nått sin höjdpunkt syntes en munk, vilken drog det unga paret med sig in i en alkov med purpursammetförhängen och uppmanade dem att knäfalla där. Ett ögonblicks tystnad inträdde i den glada församlingen och ej ett enda ljud med undantag av vattnets sorl i fontänerna och suset från de i månskenet slumrande organgelundarna bröt den [ 135 ]stillhet som uppstod, då greve Adelon höll föliande tal:

— Mina herrar och damer, förlåten mig den list varigenom jag samlat er här för att övervara min dotters giftermål. Vördige fader, gör er tjänst.

Allas ögon vändes mot brudparet, och ett svagt sorl av bestörtning gick genom sällskapet, ty varken brud eller brudgum avtog masken. Nvfikenhet och undran uppfyllde allas sinnen, men stundens högtidlighet fänglade allas tungor tills den heliga ceremonien var fullbordad. Därefter samlades de nyfikna åskådarna omkring greven och bådo honom giva dem en förklaring.

— Gärna skulle jag göra det, om jag kunde: men jag vet inte mer än att det var ett infall av min Viola och att jag givit efter därför. Mina barn, låten nu pjäsen vara slut. Lösen av masken och mottagen min välsignelse.

Men ingendera av dem höjde sig till att knäfalla, ty den unge brudgummen svarade med en röst vilken kom alla de närvarande att spritta till. när han avtog masken, som blottade den engelske artisten Ferdinand Devereux' ädla ansikte, medan mot hans bröst, varpå nu gnistrade en engelsk earls ordensstjärna, lutade sig den älskliga Viola, strålande av glädje och skönhet:

— Herr greve, i vredesmod uppmanade ni mig att först då göra anspråk på er dotters hand, när jag kunde berömma mig av ett lika stolt namn och en lika ofantlig förmögenhet som greve Antonio. Jag kan göra mer, ty så ärelysten ni än är, kan ni icke tillbakavisa earlen av Devereux och De Vere, när han giver sitt gamla namn och sin omätliga förmögenhet i utbyte mot den sköna dams, nu min hustrus, älskade hand.

Greven stod där liksom han blivit förstenad, och vändande sig till den häpna samlingen, fortfor Ferdinand med ett glädjens triumferande leende:

— Er, mina ädla vänner, kan jag endast önska att ert giftermål måtte bliva lika lyckligt som mitt och att ni alla måtte vinna en lika skön brud som jag giort genom detta maskeradgiftermål.

S. Pickwick.

Varför är P. K. likt Babels torn? Därför att det är fullt av oregerliga medlemmar.


Historien om en gurka.

En lantman nedmyllade en gång ett litet frö i sin trädgård, och efter någon tid sköt det upp, överflödade på rankor och bar många gurkor. När dessa en dag i oktober blevo mogna, tog lantmannen av en och förde den till torgs. En frukthandlare köpte och hängde den i sin bod. Samma morgon kom i boden in en liten flicka i brun hatt och blå klänning, med runt ansikte och trubbnäsa och köpte den åt sin moder. Hon bar den hem, skar sönder den, tillagade något därav med salt och smör till middagen; till resten tog hon ett kvarter mjölk, två ägg, fyra skedar socker, muskot och några skorpor, lade alltsammans i en stor panna och gräddade det tills det fick en vacker brun färg, och dagen därpå åts det hos en familj som hette March.

T. Tupman.

Herr Pickwick!

Jag ber att få fästa er uppmärksamhet på ett brott den syndare jag menar är en man som heter Winkle som åstadkommer oreda i sin klubb genom att skratta och ibland inte vill skriva sin pjäs på detta fina papper jag hoppas ni förlåter hans fel och låter honom skicka en fransk saga emedan han inte kan skriva ur huvudet då han har så många läxor att läsa och inga anlag någon gång vill jag försöka taga tiden i kaluven och göra i ordning ett opus som skall bli riktigt comm la fo det vill nu säga detsamma som riktigt bra jag har mycket bråttom för det är inte långt kvar till jag skall börja och läsa igen.

Er ödmjukaste tiänare.

N. Winkle.

[ 136 ](Ovanstående är ett manligt och vackert erkännande av begångna felsteg. Det skulle icke skada, om vår unge vän studerade interpunktionskonsten litet bättre.)


Offentlig förlust.

Det är vår sorgliga plikt att omnämna att en av våra älskade vänner, fru Snöboll Klåfinger, försvunnit på ett plötsligt och hemlighetsfullt sätt. Denna älskvärda och älskade katt var allas förklarade gunstling inom en stor krets av henne varmt tillgivna och beundrade vänner, ty hennes skönhet fängslade allas ögon, hennes behag och dygder tillvunno henne allas hjärtan, och förlusten av henne kännes djupt av hela kommunen.

Sista gången man såg henne, satt hon i porten, väntande på slaktarkärran, och man fruktar att någon av hennes behag dårad usling, bortrövat henne. Veckor ha förflutit, men intet spår har upptäckts av henne; och vi uppgiva allt hopp, binda ett svart band omkring hennes korg, sätta undan hennes tallrik och begråta henne såsom för oss förlorad för alltid.


Olyckshändelse.

Sistlidne fredag förskräcktes vi genom en våldsam stöt som hördes från källaren, åtföljd av ångestrop. Sedan vi samtligen rusat ditned, upptäckte vi vår älskade ordförande liggande framstupa på golvet, där han snavat omkull, under det han försåg sig med ved till husbehov. En fullständig förstörelsescen mötte våra ögon, ty i sitt fall hade herr Pickwick doppat huvudet och ena axeln i en vattså, fått en burk såpa på sig och sina kläder sönderslitna. Sedan han blivit räddad ur detta farliga läge befanns det att han ej giort sig något illa utan endast fått några skråmor, och det är oss en glädje att kunna tillägga att han nu befinner sig väl.

Ed.

Tillkännagivanden.

Mamsell Oranthy Blugagge, den fulländade, minnesgoda föreläserskan, ämnar hålla sin ryktbara föreläsning om “Kvinnan och hennes ställning” i Pickwick Hall nästa lördags afton, sedan de vanliga förhandlingarna ägt rum.


Ett veckomöte kommer att hållas på Kökstorget i ändamål att undervisa unga damer hur de skola laga mat. Elsa Brown för ordet och alla äro inbjudna till mötet.


Sopskyffelsällskapet har sitt sammanträde nästa onsdag och firar sin stora högtidsdag i övre våningen i klubbhuset. Alla medlemmarna infinna sig i uniform och skola kl. 9 på slaget ha sina kvastar på axeln.


Fru Betty Pouncer ämnar i nästa vecka etablera sitt nya assortiment av dockartiklar. De sista Parismoderna ha anlänt, och anhålles ödmjukligen om beställningar.


Ett nytt skådespel kommer att uppföras på Barnvilleteatern under loppet av några få veckor; det kommer att överträffa allt som hittills varit sett på den amerikanska scenen. Den grekiske slaven, eller Konstantin Hämnaren, är namnet på detta spännande drama!!!


Brevlåda.

Om S. P. icke begagnade så mycket tvål till sina händer, skulle han icke beständigt komma för sent till frukosten. — A. S. bedes att icke vissla på gatan. T. T. torde vara god och ej glömma bort Amys servett. N. W. får icke taga så illa vid sig över att hon icke har nio volanger på sin klänning.


Veckorapport.

Margret Bra.
Hanna Illa.
Betty Mycket bra.
Amy Så där.

[ 137 ]Då ordföranden läst upp tidningen — vilken, jag ber läsaren vara övertygad därom, är en bona fidekopia av en som skrivits av bona fideflickor på en timme — följde en storm av applåder, och därefter uppsteg herr Snodgrass för att framställa ett förslag.

— Herr ordförande, mina herrar, började han, antagande en parlamentarisk hållning och ton, jag ber att få föreslå inväljandet av en ny medlem; en som högeligen förtjänar denna ära, skulle bliva ytterst tacksam därför, ofantligt öka klubbens fond av kvickhet och tidningens litterära värde; det skulle ej bli någon ända på trevligheten och skämtet. Jag föreslår herr Teodor Laurence såsom en värdig medlem av P. K. Låtom oss därför upptaga honom i vårt sällskap.

Hannas plötsliga ombyte av ton vid dessa ord kom flickorna att brista ut i skratt, men de sågo alla litet ängsliga ut och sade icke ett enda ord, då herr Snodgrass satte sig.

— Låtom oss votera, sade ordföranden. Alla som bifalla förslaget behagade giva det till känna genom att rösta »ja».

Ett ljudligt »ja» från Snodgrass åtföljdes till allas förvåning av ett blygt dito från Betty.

— De som äro av motsatt åsikt rösta »nej».

Så var förhållandet med Margret och Amy, och herr Winkle uppsteg och sade med mycken elegans:

— Vi böra ej ha gossar bland oss här; de bara göra narr av oss och hålla väsen. Vårt sällskap är en fruntimmersklubb, och vi önska att få vara för oss själva och att ett passande uppförande iakttages.

— Jag är rädd för att han kommer att skratta åt vår tidning och sedan håna oss, anmärkte Pickwick, jämkande på den lilla hårlocken, såsom han alltid brukade då han var tveksam om någonting.

Nu for Snodgrass upp från sin stol och utbrast i ytterst allvarsam ton:

[ 138 ]— Min herre, jag ger er mitt hedersord på att Laurie inte skall göra någönting sådant Han tycker om att skriva, och han skall sätta stil på våra bidrag och hindra oss från att bli sentimentala. Inser ni inte det? Vi kunna göra så litet för honom, och han gör så mycket för oss, och därför tycker jag att vi åtminstone böra erbjuda honom en stol här och hälsa honom välkommen, om han hörsammar kallelsen.

Denna fintliga anspelning på bevisade tjänster kom Tupman att sluta sig till hans åsikt, och den förre sade därför:

— Ja, vi måste göra det, även om vi äro rädda. Jag säger att han måste inbjudas och hans farfar också, om det roar honom.

Detta kvicka infall av Betty elektricerade klubben, och Hanna reste sig upp från sin stol för att, såsom ett uttryck av gillande, skaka hand med henne.

— Ny votering! Var och en komme ihåg att det gäller vår Laurie och rösta ja! utropade Snodgrass häftigt.

— Ja, ja, ja! svarade tre röster på en gång.

— Gott, jag tackar er! Och nu, då det är ingenting som hindrar att fatta tiden i kaluven — såsom Winkle karakteristiskt skriver — tillåten mig att införa den nya medlemmen. Och till de övriga klubbledamöternas förtrytelse slog Hanna på vid gavel upp dörren till ett skåp, där Laurie sågs sitta på ett trasbylte, röd i ansiktet och blinkande med ögonen under sina bemödanden att kväva sin skrattlust.

— Din lurifax! Din förrädare! Hanna, hur har du kunnat våga detta? utropade de tre flickorna, då Snodgrass triumferande ledde fram sin vän och, framdragande både en stol och en bricka, installerade honom i en handvändning.

— Filurer, som ni äro båda två, er kallblodiga djärvhet är häpnadsväckande, började herr Pickwick, i det han försökte att åstadkomma en skräckinjagande rynkning av ögon[ 139 ]brynen, men endast lyckades framkalla ett älskvärt småleende. Den nye medlemmen var dock situationen vuxen, och resande sig med en tacksam hälsning åt ordförandens stol, sade han på ett högst förbindligt sätt:

— Herr ordförande och mina damer — jag ber om förlåtelse — mina herrar, tillåten mig att få introducera mig själv i er krets såsom Sam Weller, klubbens ödmjukaste tjänare.

— Bra, bra! skrek Hanna, svängande en sängvärmare, mot vars handtag hon under tiden stött sig.

— Min trogne vän och ädle beskyddare, fortfor Laurie och gjorde en gest med handen för att bedja om tystnad, av vilken jag presenteras i er krets på ett för mig så smickrande sätt, bör ej tadlas för den krigslist varav vi begagnat oss. Det är jag som uppgjort planen därtill, och det var först efter många invändningar han gick in därpå.

— Se så, kasta inte hela skulden på er själv; ni vet att jag föreslog skåpet, avbröt honom Snodgrass, som tyckte att skämtet var utomordentligt lyckat.

— Bry er inte om vad hon säger. Jag är den usling som gjorde det, min herre, sade den nye medlemmen med en Wellersk nick åt herr Pickwick. Men, på min ära, jag skall aldrig göra så mer, utan hädanefter med liv och själ ägna mig åt den odödliga klubbens intressen.

— Hör, hör! skrek Hanna och slog med handen på sängvärmaren såsom om den varit en symbol.

— Vidare, vidare! uppmanade Winkle och Tupman, under det ordföranden gjorde en välvillig böjning på huvudet.

— Jag önskar blott få säga att jag — såsom ett ringa bevis på min tacksamhet för den ära mig vederfarits och såsom ett medel att inleda vänskapliga förbindelser mellan närboende nationer — har i det bortersta hörnet av trädgården uppsatt ett postkontor i häcken, en vacker och rymlig byggnad med hänglås för dörrarna och [ 140 ]alla slags bekvämligheter för expeditörerna — eller expeditriserna, om jag så får uttrycka mig. Det är det gamla kaninhuset, men jag har spikat igen dörren och gjort en öppning i taket, så att det kan inrymma allt möjligt och spara vår dyrbara tid. Brev, manuskripter, böcker och paketer kunna läggas in där, och då varje nation har sin nyckel, skall det bli ofantligt trevligt, föreställer jag mig. Jag beder klubben att åt densamma få överlämna nyckeln samt att, livligt tacksam för den ära mig bevisats, intaga min stol.

Stark applåd, då herr Weller lade den lilla nyckeln på bordet och satte sig, sängvärmaren slogs och svängdes i vild fart och det dröjde en stund innan ordningen kunde återställas. Därpå följde en lång diskussion, vilken var ytterst intressant, då var och en gjorde sitt bästa. Sammanträdet var därför ovanligt livligt och upplöstes icke förrän sent, varvid tre gälla leverop höjdes för den nye medlemmen.

Ingen ångrade någonsin att man invalt Sam Weller, ty en så ivrig, belevad och glad medlem kunde ingen klubb uppvisa. Han inlade ovedersägligen kvickhet i sammankomsterna och satte stil i tidningen, ty hans tal bragte åhörarna nästan i konvulsioner och hans bidrag voro utmärkta, såsom varande patriotiska, klassiska och dramatiska men aldrig sentimentala. Hanna ansåg dem värdiga en Bacon, Milton eller Shakespeare och omarbetade efter dem sina egna opus med god verkan, såsom hon själv tyckte.

P. S. den lilla poststationen var i sanning en liten förträfflig inrättning och blomstrade underbart, ty nästan lika många besynnerliga saker passerade därigenom som genom det riktiga postverket — tragedier och halsdukar, poemer och pickles, trädgårdsfrön och långa brev, bjudningskort, bannor och annat smått och gott. Den gamle herrn i det stora huset tyckte om att skämta och roade sig med att skicka besynnerliga paket, hemlighetsfulla häls[ 141 ]ningar och löjliga telegram; och hans trädgårdsmästare, som låtit sig bedåras av Hannas behag, skickade ett kärleksbrev till henne. Vad de skrattade när hemligheten blev uppdagad, aldrig drömmande om hur många kärleksbrev det lilla postkontoret skulle mottaga under kommande år.