Upp med händerna/Kapitel 04
| ← Styrman Bill |
|
Flykten → |
IV. I rövarhänder.
»Är du vaken, Jim?»
Willy hade satt sig upp och såg på sin kamrat, som låg med ryggen vänd mot honom ett stycke därifrån.
Det var tidigt på morgonen efter de händelser, som blivit skildrade i föregående kapitel.
Den grå dimman från havet, som hela natten varit lägrad över bergstrakten, började nu skingras, och den fuktiga luften blev klarare.
Salandra hade i sporrsträck begivit sig i väg uppåt bergen, och det dröjde ej lång stund, förrän han hade Vuarico långt bakom sig.
Ej långt från staden hade han gjort halt.
»Bind för ögonen på fångarna», befallde han. »Det är inte nödvändigt att låta dem se, vart vi ta vägen.»
»Men…» började en av banditerna, »om…»
»Gör, som jag säger», avbröt honom Salandra. »Gendarmerna behöva vi inte vara rädda för. Jag skulle inte ha haft något emot ett nappatag med dem, om det inte varit för den där kartan. Den intresserar mig, och jag måste göra upp räkningen med styrman Bill. Han har lurat mig… och det gör ingen ostraffad.»
De båda fångarnas ögon blevo förbundna för resten av färden.
»Ni är en försiktig general, min bäste herr stråtrövare», sade Jim Blasco, när turen kom till honom. »Rätt så… det skulle inte vara klokt av er att låta oss få reda på era gömställen. Vi skulle kunna skvallra, när vi komma tillbaka till Vuarico.»
Salandra svarade ej. Han kastade om sin häst och fortsatte i spetsen för rövarbandet den avbrutna färden.
När bindlarna åter togos från fångarnas ögon, befunno de sig inne i ett trångt pass, som vidgade sig just på den plats, där rövarbandet gjort halt.
Det var lätt att inse, varför Salandra just valt detta ställe till lägerplats över natten. De fanns två smala utgångar — alltså var det lätt att komma undan, om de skulle bli upptäckta. Vidare var det en enkel sak för några få behjärtade män att hålla stånd mot en överlägsen truppstyrka i ett så trångt pass.
Runt omkring den öppna platsen inne i passet reste sig tvärbranta bergväggar, endast här och där genomskurna av väldiga sprickor, vilka längst ned bildade stora nischer eller grottor.
I en av dessa nischer placerades hästarna, och i en av de minsta föstes fångarna in. Eldar tändes, och vaktposter utplacerades åt passets bägge sidor.
De båda fångarna, som voro bundna till händer och fötter, ramlade huvudstupa in i den bergsremna, där de tydligen skulle få tillbringa natten, ingen tog någon notis om dem vidare.
»Försök att lägga dig så bekvämt som möjligt», sade Jim Blasco till sin unge kompanjon. »I kväll kunna vi ingenting uträtta. Jag känner inte till den här trakten, och det är ju mörkt som i en av Egyptens pyramider. Gm de ens kunna se varandra. Men var inte orolig… kommer tid, kommer råd. Salandra har nog någon särskild mening med att hålla oss fångna. Det få vi nog veta närmare om i morgon. Till dess är det bäst att vila ut, så att man kan ha tankarna klara. God natt med dig, min gosse.»
Därmed gjorde han det så bekvämt åt sig som möjligt, och det dröjde inte lång stund, förrän ljudliga snarkningar vittnade om, att Jim Blasco från Texas sov den rättfärdiges sömn.
Även hos Willy tog tröttheten till sist ut sin rätt. Den gångna dagen hade varit mera ansträngande, än en sexton års pojke i vanliga fall står ut med. Trots den hårda bädden och obekväma ställningen med händerna bundna bakom ryggen sov han tungt ända till morgonen.
Då han vaknade, fann han till sin förvåning, att han hade Jims rock över axlarna till skydd mot nattkylan. Men Jim var ju bunden liksom han! Hur kunde detta komma sig?
Han såg på sin kamrat, som låg med ryggen vänd emot honom och hade händerna fria!
»Är du vaken, Jim?» frågade han ännu en gång med låg röst.
Jim satte sig upp och enuggade sömnen ur ögonen.
»Jaså, är du vaken nu?» sade han. »Hur känns det i händerna? Jag skulle ha befriat dig också, men du sov så gott, att jag tyckte, att det kunde vara lika bra att låta dig ligga, som du låg.»
»Men…» utbrast Willy häpen, »hur…»
»Åh, det var ingen konst för en gammal sjöman», svarade Jim Blasco leende. »Jag ville ge den där Salandra en läxa. Annars ha vi ingen nytta av det här, snarare tvärtom. Han kommer att bli dubbelt försiktig efteråt. Men det gör ingenting… lita på mig, min gosse, jag skall nog klara skivan. Öm jag bara visste, varför han så nödvändigt ville ha oss med sig…»
Willy hann inte svara, ty nu hördes steg utanför, och ögonblicket därpå visade sig Salandra i egen hög person i öppningen till bergsremnan.
»Vad nu», utbrast han, så fort han fick syn på Jim, »är ni inte bunden? Hur…»
»Jag är inte van att ligga med armband», inföll Jim Blasco och reste sig upp. »God morgon, herr general, hur står det till?» frågade han artigt och bugade sig med gäckande min.
Salandra hade nu tagit av sig masken. Han var typen för en äkta mexikan, eller snarare spanjor, med skarpt skurna anletsdrag och solbränt ansikte med ett par stora, svarta mustascher.
Han dröjde några ögonblick, innan han svarade.
»Det gläder mig att äntligen få se ert ädla ansikte», fortfor Jim Blasco. »Jag skall aldrig glömma det. Jag förstår också mycket väl, varför vi förunnas den äran… det är er mening att behålla oss kvar för tid och evighet.»
»Det stämmer», svarade banditanföraren kort.
»Levande släpper jag er inte ifrån mig. Ni kan själv få bestämma, om ni vill leva eller dö.»
»Det valet faller sig inte alls svårt», försäkrade Jim Blasco. »Om jag bara…»
»Jag har inte tid att skämta», avbröt honom Salandra. »Men jag tar inte illa upp. Som jag sade i går, så tycker jag riktigt bra om er, mr Jim Blasco från Texas. Sådana karlar som ni skulle jag behöva flera. Ni har visserligen kallat mig för en simpel stråtrövare, men jag tror nog, att ni ändrar mening. Här i landet är den herre, som vill vara det och kan sätta makt bakom orden. Jag tror inte, att det finns någon mer än jag, som kan det i de här trakterna, och därför…»
»Är det ni, som har övertaget tills vidare», ifyllde Jim. »Men märk väl… endast tills vidare!»
»Vi få väl se. Nu vill jag göra er ett förslag. Ni behöver inte svara på det genast. Jag har gott om tid… tills vidare! Jag skulle vilja, att ni sluter er till mig. I så fall skall ni få bli min närmaste man, och ni kommer inte att ångra er. Mr Fosters guldgruva är ett intet, mot vad jag kan erbjuda er, när jag väl blivit färdig.»
»Blivit färdig med vad?» frågade Jim.
»Jag tänker göra den här trakten så osäker, att det slutligen inte blir någon annan råd för regeringen än att ta skeden i vacker hand och överlämna styrelsen av det här distriktet åt mig», svarade Salandra. »Sådant har hänt förr, och när jag väl har kommit till makten…»
»Jag begriper det där», inföll Jim. »Då sitter ni vid köttgrytorna, och alla de skurkar och små uslingar, som ni har samlat omkring er, komma att begära sin släng av sleven. Jag känner till det där.»
»Kan jag klara det ena, kan jag klara det andra», svarade Salandra. »Men ni har rätt… jag behöver duktigt folk, och därför har jag skonat er. Tänk på, vad jag sagt. Nu måste jag vända tillbaka till Vuarico för att leta reda på styrman Bill. Den där kartan intresserar mig, och jag skall ha tillbaka den.»
»Hm, det begriper jag nog. En smula guld skadar inte, när man skall häva sig upp till diktator. För ni tänker väl inte ge pojken här, vad som med rätta är hans?»
»Det blir en senare fråga. Jag behåller honom tills vidare, för den händelse jag skulle behöva några närmare förklaringar, när jag får kartan.»
»Aha, nu gick det upp en talgdank!» utbrast Jim Blasco.
»Och ni kan fundera på mitt förslag, tills jag kommer igen. Då står er valet fritt: liv eller död!»
»Tackar så mycket!»
Jim Blasco bugade sig ännu en gång.
»Hallå?» ropade Salandra och vände sig om. Ett par karlar kommo genast springande.
»Bind den där karlen, men gör det ordentligt den här gången. Inte för att det är nödvändigt, men vad jag en gång har sagt, det har jag sagt.»
Jim lät sig bindas utan motstånd.
»Se till, att ingången till passet blir bevakad», fortfor Salandra. »Fångarna skola ha mat och dryck som alla andra, som stanna kvar. Om de göra minsta försök att fly, så får ni skjuta ned dem. Men skjut inte i onödan… åtminstone pojken bör vara vid liv, när jag kommer igen.»
»Tackar så mycket», sade Jim ännu en gång och bugade sig ännu djupare än förut.
Salandra såg honom emellertid inte. Han hade helt tvärt svängt om på klacken och lämnat dem.
Få minuter därefter hörde de båda fångarna ljudet av galopperande hästhovar. Det var Salandra och några av hans män, som hastigt redo tillbaka samma väg, de kommit.
»Säga vad man vill», sade Jim Blasco, när han åter blivit lämnad ensam med Willy, »den där Salandra är inte så oäven. Jag trodde, att jag skulle kunna förarga honom och få honom att försäga sig, men den gubben gick inte. Där ser man… en stråtrövare kan också vara en karl, när allt kommer omkring.»
»Men hur ska!l du göra, när han kommer tillbaka?» frågade Willy oroligt. »Det bästa är väl att ge vika… man kan väl åtminstone låtsas…»
»Nej, min gosse, det gör inte Jim Blasco från Texas. Vad jag har sagt, det har jag sagt. För resten har Salandra på sätt och viss betett sig ganska gentilt… åtminstone för att vara en bandit. Jag skall vara lika hygglig tillbaka. Lura honom vill jag inte, och det har han nog räknat ut. Dum är han inte heller…»
»Men han kommer säkert att hålla ord, när…»
»När han kommer tillbaka? menar du. Ja, det tvivlar inte heller jag på. Därför tänker jag inte stanna kvar så länge.»
»Men hur…»
»Ja, det är just knuten. Det har jag inte funderat ut ännu. Låt oss tänka…»
Jim satte sig ned och såg framför sig med grubblande min.
Han hade inte suttit länge, förrän några karlar kommo in med mat och dryck. De löste fångarnas händer och bevakade dem med höjda gevär, medan de åto.
Jim åt med god aptit, och Willy följde hans exempel.
När de stillat sin hunger, blevo de åter bundna som förut, och karlarna avlägsnade sig.
»Säga, vad man vill, han är inte dum den där Salandra», sade Jim för andra gången och satte sig åter att fundera. »Man kunde nästan frestas att sluta sig till honom. Vi fingo de bästa bitarna av steken, märkte du det. Jim Blasco från Texas bjuder man inte på vad som helst. Nåja, var inte orolig… jag sviker dig inte, Willy. Låt mig bara fundera…»
Han hade knappt sagt de sista orden, förrän någonting helt plötsligt föll ned med en duns mitt framför fötterna på honom.
Det var en lång kniv. Den vassa eggen blänkte, när kniven studsade vid fallet mot klippgrunden.
När de båda fångarna sågo upp, märkte de ett ansikte, som stacks fram över en utskjutande klippa högt över deras huvuden. Strax därpå drogs det tillbaka.
»Styrman Bill, så sant jag lever», utbrast Jim Blasco och böjde sig framåt för att gripa kniven med tänderna.