Upproret i Jönköping/05Okt1855
← Den 1 Oktober 1855 |
|
Den 9 Oktober 1855 → |
Den 5 Oktober 1855.
Närvarande:
Borgmästaren, Herr Hof-Rätts-Assessorn G. F. Asker; | ||
Rådmannen | Herr | G. Kahnberg; |
” | ” | A. G. Rudling; |
” | ” | C. Seipel; och |
” | ” | A. Elfström. |
Undertecknad förordnades att föra protokollet.
Enligt Rådhusrättens beslut den 29 sistlidne September, antecknadt under N:o 2 i då förda protokollet, företogs åter ransakningen med arbetskarlarne Carl Gustaf Abrahamsson och Carl Petersson, jemte flere häktade personer, mot hvilka Stadsfiskalen A. F. Strömberg anställt åtal för delaktighet i upproret här i staden den 25 och 26 i nämnde månad; och inställde sig Åklagaren samt Herr Advokatfiskalen i Kongl. Maj:ts och Rikets Götha Hofrätt C. A. Svalander, den sistnämnde i egenskap af ombud för Kongl. Justitie-Kanslers-Embetet, på grund af ett så lydande förordnande:
Till Herr Advokatfiskalen i Kongl. Maj:ts och Rikets Götha Hof-Rätt C. A. Svalander.
Som till Justitie-Kanslers-Embetets kunskap kommit, att, under sednare dagarne, en utaf stegrade priser på lefnadsförnödenheter föranledd orolig sinnesstämning visat sig inom de arbetande klasserna i Jönköping och att såväl derstädes som i stadens grannskap svåra våldsamheter blifvit af en församlad större mängd personer föröfvade, får Justitie-Kanslers-Embetet, som anser af behofvet högeligen påkalladt, att den undersökning som i anledning häraf kommer att äga rum, varder med noggrann uppmärksamhet följd, härmed anmoda Herr Advokatfiskalen att, i egenskap af Justitie-Kanslers-Embetets Ombud, öfvervara berörde undersökning och dervid tillse att, såvidt möjligt är, fullständig utredning i afseende på omförmälda tilldragelser och dermed sammanhang ägande omständigheter må vinnas, äfvensom att ifrågavarande oordningar och våldsamheter varda laglikmätigt beifrade; och förväntar Justitie-Kanslers-Embetet att tid efter annan ifrån Herr Advokatfiskalen erhålla underrättelse om fortgången af denna undersökning. Stockholm den 29 September 1855.
Efter Nådigste förordnande:
C. J. Thyselius.
De tilltalade inställdes för Rätten.
Enär anmäldt blifvit, att Hamndrängen Daniel Andersson, hvilken Åklagaren uppgifvit sig vilja tilltala för delaktighet uti ifrågavarande brott, af förtärdt skedvatten hastigt insjuknat den 29 sistl. September, hade Rådhusrätten följande dag anställt förhör med Daniel Andersson i dennes hemvist. Daniel Andersson, hvilken sedermera till helsan förbättrats, var nu vid Rätten personligen tillstädes, och det vid förhöret förda protokoll justerades.
Herr Kaptenen Lövenhjelm, som på kallelse infunnit sig, afgaf, rörande våldsamheter föröfvade emot honom, följande berättelse:
Den 26 sistl. September, omkring klockan tio förmiddagen, hade Löjtnanterne M. Löwenadler och A. Ribbing kommit till Kaptenen och berättat, att en mängd arbetskarlar och andra personer af den lägre folkklassen föregående afton och på morgonen nämnde dag samlat sig utanför Handlanden Lindmans gård och under yttringar af missnöje öfver de höga spanmålsprisen, visat mycken förbittring och utfarit i hotelser emot Lindman, som brukade uppköpa och till andra orter försända spanmål. Kaptenen, som äfven drifver spanmålshandel, kunde icke förmoda att en loflig handtering skulle föranleda så stort missnöje, att våldsamma uppträden deraf blefve en följd och ansåg sig derföre icke hafva något att frukta, väl vetande, att den handel, han dref, var lagligen tillåten. Då en person, som skulle leverera säd, en stund derefter ankom, begaf sig Kaptenen, i sällskap med bemälde Löjtnanter, på väg till Kronomagazinet, hvarest Kaptenen hyr bod. Vid hamnen var en stor folkhop församlad, hvilken, då Kaptenen nalkades, icke lät märka några fiendtliga afsigter; men innan Kaptenen hunnit förbi, framträdde en person, vändande sig till Löjtnant Löwenadler med fråga om han vore Weidenhjelm. Kaptenen, som förstod hvem folket ville hafva reda på, gaf sig då sjelf tillkänna, hvarpå samma person, med knuten hand och ilsken ton, frågade hvarför rågen är så dyr och om Kaptenen köper råg. Kaptenen besvarade den sista frågan jakande och tillade, att han äfven säljer råg samt yttrade, på fråga om priset: ”till inköpspris”. Härunder hade folkhopen allt tätare sammanskockat sig och genom åtbörder och yttranden låtit märka en uppretad sinnesstämning, som hvarje ögonblick tycktes hota att utbryta i våldsamheter. Kaptenen vände sig till en närstående borgare, med uppmaning till honom att söka lugna folket, men erhöll i detsamma en knuff i ryggen; och då Kaptenen försökte gå från stället, fattade en af folket uti hans rock och sönderfläckte den, hvarjemte en annan gaf Kaptenen ett hårdt slag i ansigtet, så att mössan föll af. Kaptenen tog sin tillflykt på ett nära intill liggande ångfartyg och erhöll der en båt, för att sjöledes komma utom staden till Vester-brunn. Under färden till sistnämnda ställe bemärktes på stranden en bättre klädd mansperson, som, sedan Kaptenen landstigit, vinkade med handen åt båtkarlen, hvarföre Kaptenen, i tanka att det möjligen vore någon som ville till staden återvända, bad roddaren lägga i land. Sedan Kaptenen vandrat fram till en åkerlycka, mötte honom der bemälde person, som anmanade Kaptenen att följa sig till staden; och då Kaptenen vägrade att efterkomma hans tillsägelse, började han vara otidig och uppmanade Kaptenen att flytta från orten och icke genom uppköp här göra dyr tid, beledsagande sina uppmaningar med hotelser. Förföljd af den okände gick Kaptenen till Vester-brunn, dit en af Kaptenens bekanta ställt hästar och åkdon, hvarigenom Kaptenen ändtligen blef i tillfälle befria sig från vidare förföljelser.
Till denna rättegångsdag hade Åklagaren dels låtit häkta Arbetskarlarne Carl Jansson och Peter Magnus Gran, dels ock inkallat förre Brandvaktskarlen August Berg, Snickaregesällen Johan Magnus Nyström, Smedslärlingen Jonas Berg och Skomakaren Johan Löfgren, med enahanda ansvarspåståenden, som emot de öfrige tilltalade blifvit framställde; och voro bemälde Svarander nu närvarande.
Sedan samtlige tilltalade fått afträda ur Rättens sessionsrum, blefvo följande i nummerordning uppräknade ibland dem, hvar efter annan inkallade och förhörde, dervid nedan antecknade berättelser afgåfvos:
29:o Arbetskarlen Carl Jonsson, boende hos Slagtaren Lindgren här i staden, är född den 2 December 1823 på Tumbäck i Habo socken af föräldrarne, Mjölnaren Johan Nilsson och hans hustru Elin Zachariasdotter. Till femton års ålder hade Carl Jonsson varit hemma hos sina föräldrar, men derefter antagit tjenst såsom dräng först hos en broder och sedan på åtskilliga ställen, till dess han år 1852 flyttat hit till staden. Carl Jonsson, som med sin hustru Helena Andersdotter har ett barn, finner af sitt arbete en knapp bergning och har för första resan stöld undergått bestraffning af 7 dagars fängelse vid vatten och bröd samt uppenbar kyrkoplikt.
Onsdagen den 26 sistl. September omkring kl. 9 på morgonen gick Carl Jonsson händelsevis åt östra delen af staden och fick se en mängd arbetare församlade utanför Handlanden Lindmans gård. Af några personer i folkhopen, med hvilka Carl Jonsson samtalade, fick han veta, att Lindman brukade uppköpa stora partier spanmål och sålunda förorsaka dyr tid, samt att folket, som deraf komme att lida nöd, ville förmå Lindman att upphöra med spanmålsuppköpen; och hörde Carl Jonsson äfven berättas om den folksamling, som föregående dagen egt rum, om hvilken han förut icke haft sig något bekant. En för Carl Jonsson okänd person tillsade honom att vara med och lofvade honom stryk, om han vägrade. Carl Jonsson gick hem och träffade några af sina kamrater, till hvilka han, i anledning af nyssnämnda hotelse, yttrade, att den, som icke vore med folket emot spanmålshandlarne, finge stryk; och sedan Carl Jonsson ätit frukost, begaf han sig åter ut, men återvände snart hem, emedan Stadsfogden Moberger, med hvilken han samtalat på torget, uppmanade honom att icke deltaga i några oroligheter. Carl Jonsson nekade enständigt att han deltagit i uppträdet på Tisdagen, och att han haft någon befattning med yxan och kubben, som då tillvaratogos, men erkände sig hafva yttrat på Onsdagsqvällen, att han burit fram stupstocken, hvilket yttrande Carl Jonsson nu påstod hafva varit ett obetänksamt och sanningslöst prat. På hvad sätt och af hvem Carl Jonsson fått kännedom om tillställningen med yxan och kubben, kunde han icke uppgifva. Vid Häradshöfdingen Fricks bostad hade Carl Jonsson icke varit på Onsdagsqvällen.
30:o Arbetskarlen Peter Magnus Gran, från gården N:o 9 vid Fortunagatan, är född den 25 December 1808 i Ålaryd i Åkers socken af föräldrarne Torparen Anders Abrahamsson och dennes hustru Sara Lisa Isaksdotter, och vistades i hemmet till 12 års ålder, då han kom i tjenst. Sedermera blef Gran soldat vid Jönköpings Regemente, men tog afsked efter femton och ett halft års tjenstgöring och flyttade hit till staden 1847. Gran är gift, men har icke några barn och har med sitt arbete icke kunnat förtjena mera, än som åtgått till uppfyllande af de nödvändigaste lefnadsbehofven. I sex år har Gran varit brandvaktssoldat, från hvilken befattning han blifvit endtledigad för fylleri. Gran har förut varit tilltalad för slagsmål och derför pliktat Tre R:dr 16 sk., men ej för annat brott.
Gran hade icke egt kännedom om folksamlingen på Tisdagen, förr än han följande morgon kom till Handlanden Lindman, hos hvilken han brukat arbeta, då Lindman sjelf berättade derom. Det dröjde dock icke länge, innan Gran fick vara vittne till oväsendet. Omkring kl. 9 på Onsdagsmorgonen samlades utanför gården en folkhop, som ropade efter Lindman. Gran gick ut på gatan, men deltog icke på något sätt i folkhopens fridstörande förehafvanden, utan talade endast med några herrar. Sednare på förmiddagen gick Gran åt vester och fann på Vedtorget flere arbetare församlade, med hvilka han samtalade, men varnad af Häradshöfdingen Lindqvist, skiljde sig Gran från folkhopen och gick hem, utan att hafva ofredat någon och utan att vidare inlåta sig med de upproriske.
31:o Förre Brandvaktskarlen August Berg, boende i Fru Lundqvists gård på Svenska maden, är född den 11 November 1827 på Löneberg i Rogberga socken af föräldrarne, Bonden Johannes Månsson och hans hustru Lisa Mattesdotter, af hvilka endast modren nu lefver. Berg vistades hemma till dess han var sexton år gammal, hvarefter han tjenat såsom dräng på åtskilliga ställen på landet till sistlidne år, då han på våren flyttade hit till staden. Berg, som är gift, men utan barn, har såsom arbetskarl härstädes haft tillräcklig arbetsförtjenst för sin bergning och ett år varit brandvaktskarl, men blifvit afskedad, emedan han, vid en marknad, då han biträdde att upprätthålla ordning, tilltvingade sig penningar på grund af sitt föregifvande, att klockbyte vore i staden förbjudet. För brott har Berg förut icke varit tilltalad.
Tisdagen den 25 sistl. September hade Berg på aftonen gått åt östra delen af staden och påträffat den folkhop, som var samlad utanför Handlanden Lindmans gård. Berg hade igenkänt några personer af folkhopen, men kunde nu icke påminna sig hvilka de voro. De tillsade honom att vara med dem, men han vägrade och aflägsnade sig. Om tilldragelserna på Onsdagsförmiddagen egde Berg kännedom endast genom andra personers berättelser; men på aftonen sistnämnde dag, då Berg återvände från Drösphults gästgifvaregård, dit han skjutsat Skomakaren Åsander, fick han vid Dunkahalla höra ett förfärligt buller och skrik och såg en ofantlig menniskomassa i Häradshöfdingen Fricks trädgård, kastande stenar på lusthuset. Utan att tala vid någon, red Berg förbi och kom till skjutsstallet omkring kl. 11 i sällskap med en dräng derstädes vid namn Andersson, hvilken Berg på vägen upphunnit. Klockan 7 hade Berg farit från staden, och såsom förklaring deröfver att fyra timmar åtgingo för resan, ehuru Drösphult ligger endast tre fjerdedels mil från staden, uppgaf Berg, att Åsander hade lass. På fråga vidgick Berg, att han var en bland dem, som på Tisdagsaftonen hindrade Stenroddaren Carlssons häktande.
32:o Snickaregesällen Johan Magnus Nyström är född den 16 Augusti 1820 här i staden af föräldrarne Johan Nyström och dennes hustru Brita Christina. Fadren, som nu är död, hade varit arbetare på en kortfabrik. Vid tolf års ålder hade Nyström, som dittills varit hemma, blifvit betjent hos då varande Kaptenen, nu mera Öfversten v. Sydow och derefter haft sådan tjenst hos Häradshöfdingen Rydbeck. År 1838 kom Nyström i Snickarelära och blef gesäll 1842 samt lefver nu ogift hemma hos modren, om hvilkens uppehälle han drager försorg. Nyström, som för sina lefnadsbehof haft tillräcklig inkomst af sitt arbete, har förut icke varit tilltalad för brott.
Uti oroligheterna den 25 och 26 i förra månaden hade Nyström icke tagit del och hade sig icke något bekant rörande tilldragelserna på Tisdagen. Onsdags förmiddagen stod Nyström i porten till Assessorn Wikboms gård, då Häradshöfdingen Frick derutanför omringades af det församlade folket och hörde åtskilliga yttranden om de höga spanmålsprisen och svårigheten för de fattige att lefva, äfvensom Häradshöfdingens löfte att icke mera uppköpa potäter. Klockan emellan fem och sex på eftermiddagen gick Nyström ut, nyfiken att erfara hvad som kunde hända och följde efter folkhopen till Handlanden Lindmans gård, der han af Sadelmakaren Carlsson, Herr Hofrätts-Rådet Darin och andra herrar uppmanades att gå hem, hvilka uppmaningar Nyström äfven åtlydde, sedan herrarne, med hvilka han talat om den dyra tiden, lofvat att, så vidt lagligen kunde ske, afhjelpa folkets klagomål. Efter att hafva varit hemma två timmar, gick Nyström åter ut kl. 10, för att söka Svarfvaren Andersson, till hvilken han hade ärende. Andersson var icke hemma, men Nyström inväntade honom och återvände derefter hem kl. 12. Vid ankomsten till sin bostad, fann Nyström porten läst, hvarföre han åtföljde Svarfvaren Vigands hustru, som kom gående förbi, till hennes hem, och då Nyström uppehållit sig der ungefär en half timma, kom underrättelse, att fönster blifvit inslagna hos Lindman. För att taga närmare reda på förhållandet, gick Nyström ut, men då var allt lugnt och stilla och inga folksamlingar syntes till. Han återvände derföre först till Vigands och sedan hem samt insläpptes af modren, sedan han, genom bultningar på porten, gifvit sig tillkänna. Vigand, som var ute, då Nyström kom till hans hemvist, hemkom innan Nyström begaf sig derifrån.
I anledning af Nyströms uppgift, att han med dem, som uppmanade honom gå hem, inlåtit sig i samtal om den dyra tiden och funnit sig tillfredsställd af deras löften till folket, gjordes Nyström uppmärksam på det osannolika uti hans förebärande, att han endast af nyfikenhet åtföljt folkhopen, men han vidhöll hvad han sagt.
33:o Smedlärlingen Jonas Berg är född den 29 Januari 1839 af föräldrarne, Stenhuggaren Johannes Berg och hans hustru Anna Christina Andersdotter, boende på ett torp under Kettilstorp. För tre år sedan kom Berg hemifrån hit till staden och upptogs på arbetshuset, samt blef sedermera genom Fattigvårds-Direktionens försorg satt i lära hos Smeden Ekman, hos hvilken han sedan fortfarande varit. Berg har förut icke varit tilltalad för brott.
Onsdagen den 26 i förra månaden hade Smeden Ekman på sin verkstad berättat, att en mängd arbetare dels Tisdags aftonen samlat sig utanför Handlanden Lindmans bostad och dels samma dag på gatan antastat Häradshöfdingen Frick, för det han köper upp potäter, äfvensom att oväsende på aftonen skulle komma att ega rum vid Häradshöfdingen Fricks egendom, i anledning hvaraf Gesällen Landén på verkstaden yttrade: ”Då skola vi väl gå dit och se på”, hvilket yttrande af Ekman ej besvarades. Ekman uppmanade icke sina arbetare att deltaga i oroligheterna, men han förbjöd eller varnade dem icke heller. Omkring kl. half 9 på aftonen gingo Berg och en af hans kamrater, Gustaf Sandberg samt Gesällen Landén till Dunkahalla och åsågo på afstånd de våldsamma uppträdena, i hvilka de icke togo någon del. Efter en half timmas förlopp återvände Berg, Sandberg och Landén till staden och hemkommo kl. half 10, då de öfrige kamraterna gått till sängs. Landén, som i sällskap hade en flicka, gick något efter, så väl till som från Dunkahalla, men hemkom straxt efter Berg och Sandberg. Bland den upproriska folkhopen hade Berg icke varseblifvit någon bekant. På Tisdagen hade Berg icke varit ute.
34:o Skomakaren Johan Löfgren, så kallad sjelfförsörjare, är född den 26 Februari 1824 på Mostugan under Ulfstorp i Sandseryd socken. Föräldrarne voro Torparen Bengt Löfgren och hans hustru Maria Petersdotter, hos hvilka Johan Löfgren vistades till 16 års ålder, då han kom i lära hos Sockenskomakaren i Sandseryd. Fyra år derefter arrenderade Löfgren en lägenhet, den han innehade till sistl. vår, då han flyttade hit till staden. Löfgren, som är ogift, har af sitt yrke haft riklig bergning och har icke förut varit tilltalad för brott.
På Onsdagsaftonen, då Löfgrens broder Gustaf, som går i arbete hos Häradshöfdingen Frick, af denne blifvit anmodad att gå vakt vid qvarnen, ämnade Löfgren besöka brodren och gick derföre åt vester utom staden kl. 9. Innan Löfgren hann fram, mötte honom en folkmassa, som kom springande, förföljd af soldater. Löfgren blef kullskuffad baklänges; och innan han kunde undkomma hade soldaterna hunnit in på honom och gifvit honom tre bajonettstyng. Utan att hafva varit framme vid qvarnen och utan att hafva ofredat någon, återvände Löfgren genast hem. Han hade icke heller deltagit uti eller varit närvarande vid något af de öfrige fridsstörande uppträdena, och hade icke igenkänt någon person uti den folkmassa han mötte vester om staden.
Åklagaren företedde ett Läkarebevis af följande innehåll:
Att Skomakare-näringsidkaren Johan Löfgren har trenne smärre trekantiga genom huden gående sår, fullkomligt liknande sådane som uppkomma af bajonetter, neml. ett i maggropen, ett på högra sidan af bröstkrogen och ett på högra höften; det varder icke allenast på aflagd embetsed intygadt, utan äfven med denna min edeliga förpligtelse: ”Så sannt mig Gud hjelpe till lif och själ”, bekräftadt. Jönköping d. 3/10 1855. H. O. Caspersson.
Åklagaren yrkade, att Löfgren måtte förklaras skyldig träda i häkte.
Sedan de tilltalade åter fått inträda begärde åklagaren vittnesförhör med Herrar Hofrätts-Råden S. A. Darin och L. von Sydow, Herr Assessoren A. von Feilitzen, v. Häradshöfdingarne A. Drake och C. Lindqvist, Notarien J. Löwenadler, Herr Majoren Blidberg, Herr Kaptenen Weidenhielm, Fabrikörerne Sahlström och Malmberg, Handlanderne Salander, Westman och Westring, Boktryckaren Björk samt Mjölnaren Bengt Christersson; och på begäran af tilltalade Wållgren hade åklagaren inkallat Snickaren Nils Johan Sunesson, dennes hustru Sophia och dotter Hilda Albertina samt Smeden Carl Andersson, för att såsom vittnen höras i målet.
De till vittnen åberopade voro närvarande.
I fråga om jäf anförde Stenroddaren Carlsson, att Häradshöfdingen Drake vore hans uppenbare ovän och att Majoren Blidberg någon tid lärer varit svagsint, hvarföre Läkarebevis om hans sinnesbeskaffenhet borde företes, innan han finge vittna.
Rådhusrätten ogillade jäfsanmärkningarne, och som annat jäf ej förekom, fingo vittnena aflägga ed, varnades för dess missbruk, hördes serskildt och berättade:
1:o Herr Hofrätts-Rådet S. A. Darin, att han på morgonen den 26 sistl. September sett flockar af arbetare tåga af och an i staden än åt öster, än åt vester, hvaraf vittnet befarade, att några oordningar voro å bane. Vid middagstiden begaf sig vittnet, som emedlertid fått veta anledningen till oroligheterna, ut i staden och då vittnet på torget gick förbi några utanför Handlanden Molinies bod stående personer, enligt hvad deras klädsel utvisade, hörde till arbetsklassen, yttrade en af dem orden: ”gå till Frickens och tända på.” Vittnet, som icke hört mer af deras samtal, kunde icke säga, om dessa ord utgjorde fortsättning af en berättelse eller om resultatet af en öfverläggning bemälde personer emellan dermed uttrycktes; men inseende vidden af den fara, för hvilken Häradshöfdingen Frick möjligen kunde blifva utsatt, emedan en uppretad folkmassa, som börjat gå våldsamt tillväga saknar all besinning, lät vittnet berörda yttrande genom Herr Kaptenen Weidenhielm komma till Fricks kännedom. På eftermiddagen hölls sammanträde på Rådhuset med stadens innevånare, för öfverläggning om lämpliga åtgärder till lugnets återställande, hvilket sammanträde äfven vittnet bevistade. Under det vittnet jemte flere andre personer, efter sammanträdets slut, uppehöll sig på torget, kom en folkhop, till antalet omkring 20 eller 30 personer, från vester tågande förbi. De på torget församlade borgarne och andra ståndspersoner bildade en patrull och följde genast efter åt öster, der folkhopen stannat nedanför Handlanden Lindmans gård. Genom vänliga uppmaningar och föreställningar sökte man förmå folket att skiljas åt och taga sig till vara för sådane emot allmänna ordningen stridande företag, hvartill de redan gjort sig skyldige och som de tycktes än vidare hafva i sinnet. Några läto inverka på sig och lofvade att gå hem; andre deremot, bland hvilka vittnet igenkände Stenroddaren Carlsson och Snickaregesällen Nyström, af hvilka Carlsson lofvade att gå hem, men Nyström ville icke lyssna till de föreställningar, som gjordes honom. Oförmodadt höjdes hurrarop, enligt vittnets förmodan en helsning till några smeder från Husqvarna gevärsfaktori, som ankommo till staden och slöto sig till de upproriske arbetarne. Dessa smeder voro mera trotsiga och omedgörliga än stadens arbetare. Nära vittnet stod en lång, för vittnet okänd karl, med slokig mössa på hufvudet, grå rock och med svart, tvärklippt hår, hvilken hurrade gång på gång. På vittnets fråga hvarföre han hurrade, svarade han: ”jag hurrar, när det roar mig.” Samtidigt med Husqvarnaboernes ankomst tillstötte äfven en mängd halfvuxna pojkar, till utseendet handtverkslärlingar, och derefter tycktes oroligheterna blifva af betänkligare art. Det föreföll vittnet som om arbetarne i början endast velat injaga fruktan hos åtskillige personer och sålunda skrämma sig till vissa fördelar, men efter Husqvarnaboernars och handtverkslärlingarnes tillkomst visade folket mera hämdlystnad och skadebegär. Hurraropen förnyades oftare och folkmassan började blifva allt mer och mer orolig. Sedan förstnämnde bemödanden att skingra folket visat sig fruktlösa, äskade stadens Borgmästare, Herr Assessor Asker, ljud, för att tala till folket; och då det slutligen, efter flera upprepade hurrningar, blef tyst, uppmanade han folket högtidligen i Konungens och lagens namn att skingra sig och gå hvar till sitt hem. En del af patrullen hade gått före, men den del af patrullen, till hvilken vittnet hörde, lemnade ej tullen förr än folkmassan mera allmänt satt sig i rörelse åt vester, då vittnet och hans sällskap gick fram och slöt sig till den öfriga patrullen, som stannat vid Assessoren Wickboms gård, för att mota den påträngande folkmassan. Fåfänga försök att i godo förmå den skingra sig gjordes äfven här. Bland de mest högljudda och ifriga visade sig en bonde från Rogberga socken och en annan person, som sade sig bo vid Lillsjön under Strömsberg, men af Handlanden Ekeroth igenkändes under annat namn och uppgafs vara boende på Båtsmansbacken, erinrande sig vittnet af det namn Ekeroth uppgaf endast förnamnet Carl. Flere till större delen yngre personer af den lägre folkklassen hade förenat sig, hållande tillsamman i en lång kedja, genombröt folkhopen flera gånger med mycken häftighet och satte den i en orolig rörelse. Småningom började folket truppvis draga åt vester. Några af patrullen följde efter, andra, bland hvilka vittnet, begåfvo sig till Rådhuset. Vid pass en och en half timma derefter kommo folkhopar tågande från vester till öster, af hvilka en var beväpnad med stakar. Emedlertid hade en och annan af de patrullerande återkommit och berättat om de våldsamma uppträdena vid Häradshöfdingen Fricks egendom, och för att, så vidt möjligt vore, förekomma de våldsamheter, man än vidare befarade, begåfvo sig flere af de på Rådhuset församlade personer åt östra delen af staden och möttes under vägen af andra patrullerande personer, med begäran om skyndsam hjelp. Vid patrullens ankomst voro fönstren i Lindmans hus redan inslagne och en del af folket hade redan aflägsnat sig. De qvarvarande kastade ifrån sig stakarne och drogo sig undan. Två af dem sprungo alldeles emot patrullen, grepos och uppfördes på Rådhuset samt igenkändes vara Smedgesällen Carl Johan Almgren och Lärgossen Johan Fägersten. En annan, som var nära att fasttagas, gjorde sig lös, men tappade dervid sin mössa, hvilken tillvaratogs af Stadsfogden Moberger. Då patrullen återkom till torget samlade sig utanför Rådhuset en folkmassa, i hvilken en karl, klädd i grå rock och förskinn, framträdde såsom ledare, uppeggande folket med förevitelser för feghet och uppmanande detsamma att uttaga de häktade. Något allvarsamt försök dertill gjordes likväl icke, utan folket aflägsnade sig slutligen. Följande dagen begaf sig vittnet till Häradshöfdingen Fricks egendom och såg hvilken förödelse densamma undergått. Fönsterrutorna voro inslagna i boningshusen, lusthuset och qvarnen, flere fönsterbågar krossade, åtskillige möbler förstörde, en ljuskrona skadad, trädgårdssoffor sönderslagna och spiran på lusthuset böjd. Då vittnet på hemvägen hunnit ett stycke in i staden, kom förre Skjutsaren Jonsson fram till vittnet, och sade: ”laga att militären kommer härifrån så skall det blifva godt och väl igen och allt skall vara glömdt.” På vittnets fråga hvad som skulle glömmas, svarade Jonsson: ”Herrarne få ej styra.” Stenroddaren Johannes Petersson och Skomakaren Åkerblad från Kroneken i Rogberga socken lade sig äfven i samtalet, och en af dem yttrade: ”kommer ej knektarne bort, skola vi i afton gå ut allesamman och taga våra yxor med oss; det kostar icke mer än 6: 32 att slå ihjäl en knekt.” Vittnet kunde icke med säkerhet påminna sig hvars och ens yttranden, men både Jonsson, Petersson och Åkerblad voro så ense i sitt uppförande och deras meningar voro så öfverensstämmande, att den enes yttrande till alla delar gällde för de öfrige, som deruti med åtbörder instämde; dock erinrade sig vittnet bestämdt, att Jonsson slog ihop händerna och tillade: ”Sedan kommer ordningen till Herrarne.” Vittnet lemnade dem och fortsatte sin väg hem. (Uppläst och vidkändt.)
2:o Herr Hofrätts-Rådet L. von Sydow: Den 26 sistl. September, klockan 9 förmiddagen, såg vittnet en mängd arbetsfolk gå åt östra delen af staden. Vittnet följde efter till Handl. Lindmans gård, der folket samlat sig och igenkände bland hopen Stenroddaren Carlsson, Carl Petersson, Malmberg, Svarfvaren Anders Andersson, Nils Jonsson och Johannes Pettersson. Allmänt yttrades missnöje med spanmålshandlanderne, som ansågos förorsaka dyr tid. Jonsson aflägsnade sig, efter erhållen tillsägelse derom, men på de fleste gjorde uppmaningarne och varningarne icke någon verkan. Andersson hötte åt fönsterna, och beledsagade sina åtbörder med hotelser. Innan folket skiljdes åt begaf sig vittnet från stället. Vittnet var med i patrullen, som på aftonen samma dag sökte upprätthålla ordning, och afgaf rörande uppträdena utanför Lindmans och Wikboms gårdar, samt försöken att lugna och skingra folket, enahanda berättelse i allmänhet, som Herr Hofrätts-Rådet Darin, tilläggande särskildt att vittnet äfven då såg stenroddaren Carlsson och Malmberg i folkhopen; att den sistnämnde, uppmanad att gå hem, icke vidare syntes till, samt att en karl med långt, ljust hår, hvilken vittnet förmodade vara från Husqvarna, på Borgmästarens uppmaning till folket att skiljas åt, svarade ”Vi hafva ännu mycket att uträtta. Herrarne kunna gå hem.” Då folkmassan drog sig åt vester följde vittnet efter och träffade på förstaden Kaptenen Weidenhielm och Fabrikören Carlsson, i sällskap med hvilka vittnet fortsatte vägen till Häradshöfdingen Fricks egendom, dit folket sades hafva begifvit sig. Bokhållaren Haj, hvilken träffades midt för Tändsticksfabriken, skickades till staden, för att påkalla hjelp af den frivilliga patrullen. Folket upphanns vid Mjölnaren Peterssons nära intill Fricks egendom belägna ladugård; och då det nalkades gården uppgafs af de främste ett hurrarop och ett klingande hördes, såsom af en sönderslagen fönsterruta, hvarefter någon ropade halt och hela folkmassan stannade framför boningshuset. Vittnet och de personer som voro i dess sällskap gingo fram och uppmanade folket, att icke begå några våldsamheter, utan aflägsna sig, men förgäfves. Vittnet gick in i boningshuset, troende att Frick och hans familj voro derinne, men erfor, att de rest bort till ett grannställe. Derefter gick vittnet till qvarnen, hvarest Löjtnanten Hellman med åtta soldater voro, för att, enligt befallning, afbida flere kamrater, innan de företogo något mot folket. Knappt hade vittnet kommit in i qvarnen, förr än en förfärlig stenkastning började, hvilken oafbrutet varade en fjerdedels timma. En mindre folkhop af omkring 20 personer tycktes till och med vilja intränga i huset, då Löjtnant Hellman, på vittnets och Kaptenen Weidenhielms uppmaning, utryckte med soldaterna och bortdref folkhoparne. Alla fönstren voro nu utslagna, möbler förstörde och ett par trädgårdssoffor sönderbrutne. Efter en stunds förlopp, kom folkmassan åter och började kasta stenar, men förjagades ånyo. Den begaf sig dock icke från stället; och vittnet, som insåg, att motstånd, i händelse af ett förnyadt angrepp, vore fruktlöst, emedan några af soldaterna voro svårt sårade, ämnade återvända till staden. Då vittnet gått ett stycke, kom tilltalade Johan Larsson efter och kastade sten. Vittnet eftersatte honom och lyckades, med tillhjelp af ett par andra personer, att gripa honom. Snart återkom folket för tredje gången, från landsvägen öfver en lycka emot trädgården och plantaget, bröto ned staketet och började stenkastning emot lusthuset. Vittnet gick då till staden och derefter dröjde det icke länge, innan folkskarorna äfven kommo tågande. Den första skaran, som var beväpnad med stakar, gick förbi torget åt öster. Af de öfrige stannade somlige på torget och samlade sig slutligen framför Rådhuset, enligt deras yttranden, i afsigt att se efter om några voro häktade. Under tiden ankom underrättelse om hvad som tilldragit sig vid Lindmans gård. Derefter aftog oväsendet och upphörde slutligen något efter midnatt. (Uppläst och vidkändt.)
3:o Herr Assessorn A. von Feilitzen: I skymningen Tisdagsaftonen den 25 nästl. September, då vittnet, kommande från ett besök i stadens vestra del, nalkades sin bostad, som är belägen i närheten af Handlanden Lindmans gård, förmärkte vittnet en större folksamling på gatan utanför den sistnämnde och näst angränsande gårdar. Till en början hörde vittnet blott ett doft sorl derifrån; men detta tilltog i styrka, då afståndet minskades; och hunnen till stället öfvertygades vittnet snart att han hade framför sig en uppretad folkmassa, som syntes färdig till våldsamheter. Hotande åtbörder och yttranden från alla håll, skrik och trotsande oljud samt ofta upprepade rop: ”ut med Lindman”, vittnade nemligen om en sådan sinnesstämning. Samlingen bestod, så vidt vittnet kunde märka, blott af personer hörande till arbetande klassen. Emedlertid upptäckte vittnet hurusom en och annan ståndsperson och några af borgerskapet hade blandat sig i massan och bemödade sig att lugna sinnena. Några tycktes deremot endast vara åskådare, och bland dessa igenkände vittnet en i grannskapet boende bagare, vid namn Svensson, till hvilken vittnet vände sig med frågan: hvad anledningen kunde vara till den af folket tydligt uttalade bitterheten emot Lindman? Derpå svarades, efter hvad vittnet i hast kunde fatta, att Lindman vore spanmålshandlande och att folket, missnöjdt deröfver att spanmålshandlanderne ej allenast fördyrat spanmålen, utan ock köpte allt som kom till staden, medan den fattigare befolkningen ville antingen hindra sådant eller hämnas (huru orden föllo mindes icke vittnet bestämdt). Af de vildsinta ropen på Lindman, i förening med den upplysning någon af de närstående lemnade, att nemligen folket vid ankomsten medfört och utanför Lindmans port nedlagt en stupstock med bila, slutade emedlertid vittnet, att hämndkänslan vid tillfället var den öfvervägande, destoheldre som, oansedt en af Lindmans Bokhållare utkom och ljudeligen förkunnade, att Lindman påföljande dag ville åt arbetsklassen afyttra spanmål för ett måttligt pris, ropen ”ut med Lindman” ej upphörde, eller den synbara vreden minskades. Tvertom tycktes förbittringen bland massan, gifvande sig luft i åtbörder, skrik och vilda hurrarop, tilltaga. Af de samlade arbetarne kände vittnet ingen; men en person fästade isynnerhet vittnets uppmärksamhet. Denne uppträdde neml. vid tillfället mest högljudt och trotsande; flere försök, som i vittnets närvaro gjordes, för att bringa honom till stillhet voro fåfänga; och i allt utmärkte han sig såsom en hufvudperson i händelsen. Denne person, hvars namn ofta nämndes, var stenroddaren Carlsson. Vittnet begaf sig slutligen, dock innan folkmassan var skingrad, upp i sin bostad, derutanför ett häftigt buller inom kort förmärktes. Då vittnet nu skyndade till fönstret, blef han varse hurusom folkmassan skingrat sig i flere grupper och dragit sig något åt öster; men emedlertid fanns en tät menniskomassa på gatan midt framför vittnets boning, och det syntes tydligt att någon våldsamhet var i fråga. Vittnet öppnade då fönstret och underrättades, på fråga, af en på gata stående bättre klädd person, att folket sökte hindra polisen från att häkta stenroddaren Carlsson. Derpå tillslöt vittnet fönstret och gaf icke vidare akt uppå hvad som ifrågavarande afton föreföll. Ej eller märkte vittnet något oväsende under natten; men följande morgon blef vittnet åter stördt af buller på gatan. Då vittnet nu såg ut, fann han en stor folkmassa på gatan utanför Lindmans och angränsande gårdar. Den syntes större, än den som var samlad föregående afton; och sinnesstämningen hos massan, som äfven nu tycktes bestå af personer hörande till arbetsklassen, förekom jemväl vittnet såsom mera vild och uppbrusande. Hurraropen och skrålet uppenbrarade en högre grad af trots; och vid den öfverblick på massan, som vittnet hade från sina i andra våningen belägna rum, kunde vittnet af åtbörder och beteende i öfrigt nogsamt förnimma det uppretade och vildsinta tillstånd, hvari massan sig befann. Derom vanns ock bekräftelse, då vittnet straxt derefter nedkom till stället. Vittnet erfor då hurusom såväl välsinnade personer som polisens tjenstemän och betjente förgäfves bemödade sig att lugna massan och förmå den att skingras. Så vidt vittnet kunde märka, möttes deras bemödanden blott med hån och en trotsighet, som bebådade våldsamhet, derest polisen ville begagna någon allvarligare makt. Vittnet yttrade då till någon af hans tillstädesvarande bekanta, att denna fortsatta olaglighet och våldsamhet numera antagit en så svår karakter, att de medel upprorslagen lemnade för ordningens återställande borde begagnas och att man således kunde använda vapenmakt eller militär, som, om ej annat hjelpte, finge skjuta på de upproriske. Detta yttrande hördes af någon, hörande till den uppretade massan. Det lärer ock i ögonblicket blifvit meddeladt andra; ty med raseri framrusade flere och med knutna näfvar, under svordomar och skällsord, hotade vittnet, som emedlertid hade gått upp på trappan till ett derinvid beläget hus. Af dessa igenkände vittnet nu bland de anklagade, utom stenroddaren Carlsson, äfven skjutsaren Jonsson och Carl Svensson, hvilka alla vid detta tillfälle synbarligen uppeggade och retade folket. Hvad det denna gång ville eller önskade, kunde vittnet ej förnimma. Hela rörelsen förekom vittnet endast såsom ett trots emot den lagliga ordningen. Tiden hade emedlertid skridit framåt, så att vittnet måste begifva sig upp på Hofrätten, hvadan vittnet ej kände vidare om denna morgons tilldragelser. På aftonen deremot var vittnet bland dem, hvilka, efter förut på dagen å Rådhuset träffad öfverenskommelse, verkställde patrullering i staden till ordningens bibehållande. Då denna patrull, hvari Borgmästaren, Herr Assessor Asker, som under dagens lopp anländt till staden, äfven deltog, ankommit i närheten af Handlanden Lindmans gård, fann vittnet åter en större folksamling derstädes. Den utgjordes af enahanda personer, som vid föregående tillfällen; men oljudet och yttringarne af en uppretad sinnesstämning hade, om möjligt, tilltagit. Vittnet kände dock ingen bland fridsstörarne, utom stenroddaren Carlsson, hvilken äfven denna gång framställde sig såsom en uppviglare. Emedlertid sökte de patrullerande förmå de församlade att hålla sig fredligt och skiljas åt; men dessa försök voro denna gång alldeles utan verkan; och då Herr Borgmästaren, sedan han flera gånger genom hurrarop blifvit afbruten, slutligen högt i Konungens och lagens namn uppmanade folkmassan att skingras och bad hvar och en att i stillhet begifva sig hem, med förklaring att han och de, som voro i hans sällskap, ämnade gå hem, framkom en person och med trotsigt hån yttrade: ”det är väl för den, som kan gå hem; men vi ha ännu mycket att uträtta”; hvarpå ett starkt hurra! ljöd från massan. Hvem denne person var kände ej vittnet, som dock gaf noga akt på hans utseende. Bland de nu anklagade kunde vittnet icke upptäcka honom. Efter omförmälte uppmaning af Borgmästaren drogo sig de patrullerande tillbaka åt vester; men de hade icke hunnit långt förrän folkmassan började röra sig i samma riktning. Då stannade vittnet med flere på stora gatan, der den skäres af en tvärgränd nära Assessorn Wikboms gård. De tillstädesvarande af patrullen slöto sig nu tätt tillsammans, i förmodan att folkmassan derigenom kunde hindras; men förgäfves. Större delen rusade med häftighet fram, så att påtryckningen ej kunde motstås. Då folkmassan nu utbredde sig, märkte vittnet hurusom en stor del utgjordes af mindre personer, troligen lärpojkar, hvilka skriade och hurrade då de drogo fram. Då de skyndade förbi nedhukade de i allmänhet sina hufvuden i uppenbar afsigt att ej igenkännas. Nu begaf sig vittnet, jemte några andra bekanta, upp på trappan till Bergsfogden Bratts närbelägna hus, och der förnam vittnet hurusom folkskockar rörde sig våldsamt i alla riktningar af gatan. En del hade stannat på det ställe vittnet nyss förut lemnat och derifrån rullade snart ett par stenar häftigt fram emot gatan. I detsamma framkom ock Herr Hofjägmästaren Nieroth samt omtalade, att han blifvit träffad af en sten i bröstet, hvilken studsat emot och skadat hans ena hand, på hvilken ett märke efter våld jemväl syntes. Under tiden tilltog allt mer och mer oväsendet, och den fredsstörande folkmassan tycktes alltjemt blifva förstärkt. Slutligen drog sig hela massan, under ett oupphörligt hurrande och oljud, emot vestra delen af staden, hvarefter vittnet begaf sig upp på Rådhuset, der han jemte flere qvarstannade tills soldater hade anländt till staden. Flere timmar förflöto emedlertid, derunder oordningar, efter alltjemt ingångna underrättelser, egde rum vid Häradsh. Fricks utom staden belägna egendom. Omkring kl. 11 på aftonen märkte ock vittnet från Rådhuset hurusom en flock med stakar beväpnade personer häftigt störtade fram öfver torget från vester åt öster: och det dröjde ej länge förrän rapport ankom, att denna flock stannat utanför Lindmans hus samt med stenar utslagit fönstren. Snart uppfördes ock till Rådhuset samt insattes i häkte två personer, hvilka sades vara gripne såsom deltagare i berörde fönsterutslagning. Icke långt derefter samlades en mängd personer utanför Rådhuset, som, under hurrarop, tillkännagåfvo sin afsigt att taga de gripna ur häktet; men försöket strandade emot polisbetjeningens och andra personers motstånd. Derefter skingrades småningom folket och, sedan militär ankommit, blef allt stilla. (Uppläst och vidkändt.)
4:o Nils Johan Sunesson: Tilltalade Wållgren, som från sitt rum i Smeden Anderssons gård icke har annan utgång, än genom det rum vittnet bebor, hemkom i skymningen på Tisdagen den 25 i förra månaden och gick derefter icke ut förr än följande dagen. Sistnämnde dag hemkom han från sitt arbete å Tändsticksfabriken kl. ½ 8 på aftonen; men utgick efter aftonmåltiden i sällskap med vittnet, som följde honom oafbrutet till dess båda återvände hem omkring kl. ½ 9, hvarefter Wållgren var hemma hela natten. Under den tid Wållgren var ute hade han icke deltagit uti de fredsstörande uppträdena. (Uppläst och vidkändt.)
5:o Ulrika Sophia Sunesson: Lika med Nils Johan Sunesson, endast med den förändring, att vittnet, som varit ute i staden längre på Onsdagsqvällen, än till kl. ½ 9, endast af sin dotters berättelse visste att Wållgren vid vittnets hemkomst var inne, hvarjemte vittnet intygade, att han derefter icke gick ut. (Uppläst och vidkändt.)
6:o Hilda Albertina Sunesson: Lika med Nils Johan Sunesson.
7:o Smeden Carl Andersson: Så väl tilltalade Wållgren som Nils Johan Sunesson bo uti vittnets gård, och till Wållgrens rum finns ingen annan ingång, än genom Sunessons rum. När Wållgren gick ut eller kom hem ifrågavarande dagar, hade vittnet sig icke bekant. På Onsdagsqvällen gick vittnet åt vester utom staden och träffade vid Talavid Bryggaren Carlsson, med hvilken vittnet talade om oroligheterna. Sedan Garfvaren Kjellberg och Smederna Wallin tillkommit begåfvo sig samtlige på väg till Häradshöfdingen Fricks egendom, för att afstyra våldsamheter, som de befarade skola utöfvas af folkskaror, som förut strömmat till nämnde egendom. Under vägen mötte vittnet och dess sällskap en gosse, som afrådde dem från att gå fram, sägande att man vore utsatt för lifsfara. Bemälde personer gingo derföre ofvanför byggningarne på den högre liggande vägen, men kunde, i anseende till afståndet, icke iakttaga hvad som tilldrog sig eller igenkänna någon af de upproriske. Vittnet gick snart hem och träffade på återvägen först Bleckslagaren Wadner och sedan Snickaren Sunesson och Tunnbindaren Balack samt upphanns af Smederna Wallin. Sunesson, som träffades kl. 10, hade då icke någon annan än Balack i sällskap. En stund efter vittnets hemkomst, hördes skrik och buller på gatan af en förbitågande folkhop. Vittnet gick åter ut, men följde icke folkhopen och kände icke hvart den begaf sig. (Uppläst och vidkändt.)
Sunesson å nyo hörd, i anledning af hvad vittnet Andersson om honom berättat, sade, att han kl. ½ 9 på Onsdagsqvällen väl följde Wållgren hem men icke gick in, utan skiljdes vid Wållgren i portgången, hvarefter Sunesson på gatan träffade Balack och i hans sällskap ännn en stund uppehöll sig ute, derunder Sunesson likväl icke deltog uti eller var närvarande vid några oroligheter.
Äfven Hilda Albertina Sunesson hördes ånyo, sedan hennes föräldrar fått afträda, och ändrade sitt förut aflagda vittnesmål sålunda, att hon nu sade sig icke hafva sett fadren i sällskap med Wållgren, när denne hemkom kl. ½ 9 på Onsdagsqvällen, utan att fadren följande dagen sådant uppgifvit; och ansåg sig vittnet, oaktadt hon sofvit under natten, kunna intyga, att Wållgren förblef hemma efter sagde tid.
8:o V. Häradshöfdingen A. Drake: Vittnet som bor i närheten af Handlanden Lindmans gård och på aftonen den 25 sistl. September förmärkt, att en mängd arbetsfolk samlade sig utanför nämnde gård, samt genast förskaffat sig kännedom om anledningen dertill, hade såväl vid detta tillfälle som följande dagen biträdt dem, som sökte återställa ordningen. Vittnets berättelse om folkhoparnes beteende och försöken att lugna och skingra dem var af enahanda innehåll, som Assessorn von Feilitzens, intygande jemväl vittnet, att stenroddaren Carlsson och skjutsaren Jonsson, jemte en karl, som vittnet förmodade var Carl Svensson, framstodo såsom ledare för folkmassan; att Carlsson på Tisdagsaftonen var drucken, och emot vittnet utöste de gröfsta otidigheter; att polisen fasttog Carlsson, som med folkets tillhjelp åter gjorde sig lös, dervid han likväl lofvade att gå hem; att den yxa, som fanns på stället och som folket sades hafva medfört, genom vittnets försorg undanskaffades; att den tillvaratagna kubben vid tillfället låg på gatan utanför Lindmans hus; att stenroddaren Carlsson och skjutsaren Jonsson Onsdagsmorgonen, efter det Assessorn von Feilitzen yttrat, att vapenmakt borde användas emot de upproriske, framrusade emot Assessorn under vilda svordomar och hotelser, samt att folket, då det på Onsdagsförmiddagen omringade Häradshöfdingen Frick, i närheten af Assessorn Wikboms gård, af t. f. Borgmästaren gjordes uppmärksamt på det svåra straff, hvartill en hvar gjorde sig skyldig, som icke åtlydde offentlig myndighets befallning uti sådant fall som ifrågavarande, derpå en af folket svarade, att det vore bättre sitta på fästning än gå här och svälta. Bland folkhopen utanför Lindmans gård igenkände vittnet, utom förutnämnde deltagare, äfven Carl Petersson. På Onsdagsqvällen begaf sig vittnet, jemte Hofjägmästaren Nieroth, v. Häradshöfdingen Asplund och Fabrikören Malmberg till Häradshöfdingen Fricks egendom, och då de hunnit till Mjölnaren Peterssons ladugård, var vittnet nära att träffas af en sten, kastad såsom det tycktes af en person, hvilken i detsamma sprang undan, men eftersattes och greps, samt befanns vara en af de tilltalade Sven Petersson eller Johan Larsson. Vittnet kunde icke med säkerhet påminna sig hvilkendera. Derpå kom en folkhop springande, förföljd af soldater. Folket samlade sig snart åter ofvanför byggningarne och kastade sten. Vittnet och ofvannämnde honom åtföljande personer gingo till plantaget, för att falla folkmassan i ryggen, men kunde ingenting uträtta, i anseende till folkets öfverlägsna antal, vidare än att de befriade en soldat, som var omringad. Vid förut omförmälde ladugård såg vittnet derefter tre manspersoner och en mängd qvinfolk, och oviss till hvilket parti denna samling hörde, yttrade vittnet sitt ogillande öfver folkets beteende. En af manspersonerne, tilltalade Hansson, svarade, att Häradshöfdingen Frick förtjent ett sådant bemötande; och då vittnet invände, att Frick, genom god behandling af sitt folk och frikostig välgörenhet emot behöfvande medmenniskor, tvertom gjort sig förtjent af den arbetande folkklassens tillgifvenhet och tacksamhet, svarade Hansson, att Frick genom förtjensten på sitt bränneri fått igen hvad han uppoffrat, samt tillade ”nu är det slut med resonnemangerna; vill herrn vara med och rifva ned bränneriet?” hvarpå Hansson med hög röst utropade ”ned med bränneriet!” På detta fältrop samlade sig hela folkmassan och störtade, under ett förfärligt skrål, emot bränneriet. Vittnet som insåg att det vore fåfängt göra motstånd, återvände till staden. Rörande de på natten till staden återkommande folkhoparne och den frivilliga patrullens företag i anledning deraf, berättade vittnet lika med Herr Hofrätts-Rådet Darin, men vittnet kände icke hvilka de två personer voro, som häktades vid Lindmans gård. (Uppläst och vidkändt.)
9:o V. Häradshöfdingen C. Lindqvist: På morgonen den 26 sistl. September, sedan vittnet hört berättas om den folksamling, som dagen förut ägt rum och om anledningen dertill, gick vittnet ut i staden och fann vid hamnen en större folkmängd församlad. Vittnet talade med flere af folket, bland andra tilltalade Gran, och föreställde dem det olagliga i deras förehafvande. Vittnet gick snart derifrån inåt staden, der tilltalade Nils Jonsson, öfverlastad af starka drycker, kom raglande emot vittnet, sägandes ”se här är en gammal vän, som kan råda oss huru vi skola göra”. Då vittnet begärde få veta hvarom fråga vore och i hvilken sak råd äskades, svarade Jonsson, att han var N:o 1 och hade reda på sina gossar, hvarjemte Jonsson talade om oroligheterna och bad vittnet följa honom. Vittnet gick med Jonsson till Garfvaren Kjellbergs gård, der Jonsson förestod ett byggnads-arbete, hvarpå 8 eller 9 timmerkarlar vid vittnets ankomst voro sysselsatte. Till dessa karlar sade Jonsson: ”här ha vi en karl, som man kan tala vid; han ger oss drickspenningar”, tilläggande med lägre röst: ”annars tar vi Er med”. Vittnet föreställde arbetarne, att om de hade några klagomål att föra, borde det ske på annat sätt; hvarefter vittnet aflägsnade sig. Aftonen samma dag var vittnet bland de patrullerande. Förut vid pass kl. sex hade vittnet, i sällskap med Handlanden Hyltén, träffat Hamndrängen Daniel Andersson och uppmanat honom att hjelpa till att afstyra oväsendet, hvarpå han invände att han skulle gå och tända fyren. (Uppläst och vidkändt.)
Dagen hade nu så långt framskridit, att ransakningen måste till annan dag uppskjutas.
Efter enskildt öfverläggning afkunnade Rådhus-Rätten följande
Beslut.
Rådhus-Rätten, som finner skäligt medgifva, att tilltalade Johan Wållgren må tills vidare vistas på fri fot, förklarar med bifall till Åklagarens yrkande, Skomakaren Johan Löfgren skyldig att genast träda i häkte, samt uppskjutes ransakningen till den 9 i denna månad, då åklagaren bör inställa de häktade inför rätten klockan nio förmiddagen; åliggande det förre Brandvaktskarlen August Berg, Snickaregesällen Johan Magnus Nyström och Smedlärlingen Jonas Berg att å sagde dag vid rätten sig inställa, vid äfventyr att eljest varda hemtade.
Ut Supra.
In fidem,
Carl Ekman.