Upproret i Jönköping/09Okt1855
| ← Den 5 Oktober 1855 |
|
Den 12 Oktober 1855 → |
Den 9 Oktober 1855.
Närvarande:
| Borgmästaren, Herr Assessorn G. F. Asker; | ||
| Rådmannen | Herr | G. Kahnberg; |
| ” | ” | A. G. Rudling; |
| ” | ” | C. Seipel; och |
| ” | ” | A. Elfström. |
Företogs åter ransakningen, som den 5 dennes under N:o 3 i protokollet sednast förevarit, angående för delaktighet i de våldsamma oroligheterna här i staden den 25 och 26 nästl. September tilltalade häktade Arbetskarlen Carl Gustaf Abrahamsson m. fl. jemte på fri fot varande Arbetskarlen August Berg, Snickaregesällen Johan Magnus Nyström och Smedlärlingen Jonas Berg; hvarvid tillstädeskommo, i egenskap af Justitiæ-Canzlers-Embetets Ombud, på grund af förut intaget förordnande, Herr Advokat-Fiskalen i Kongl. Götha Hof Rätt A. Svalander samt såsom allmän åklagare Stadsfiskalen A. F. Strömberg, hvilken lät för Rätten inställa de häktade; hvaremot på fri fot varande svarander uteblefvo.
27:o Hamndrängen Timmermannen Daniel Andersson, hvilken, på sätt protokollet den 30 i förra månaden utvisar, för sjuklighet blifvit hemma i sin bostad afhörd, angående den delaktighet han egde uti ifrågavarande brottsliga uppträden, hade, på kallelse af Stadsfiskalen Strömberg, nu infunnit sig vid Rätten för att i målet svara, hördes ånyo och uppgaf: att han är född den 15 December 1808 af åboen Andreas Jonasson och dennes hustru Kjerstin Jonsdotter i Krafsmålen af Wernamo socken, hos hvilka han vistades, tills han vid 7 års ålder kom i lära hos en Sockne-skomakare, som han åtföljde på arbete i två års tid, hvarefter han antog tjenst i Åkers socken och har sedermera tjenat på åtskilliga ställen i sin hemort. Flyttade år 1834 hit till staden, der han, efter att hafva tjenat ett år hos Direktör Lundström och ett år hos Hof-Sekreteraren Åberg, gifte sig och blef arbetskarl; har förestått flere byggnadsarbeten i staden och under de sista 6 åren jemväl varit hamndräng; är nu första gången tilltalad för brott. Andersson vidhöll oförändradt sin i ofvannämnde protokoll intagna nu upplästa berättelse, med tillägg, att han under den 25 i förra månaden icke besökte arbetarne vid Postiljonen Blomqvists byggnad; att han icke haft annan anledning till sin förmodan att tilltalade Malmberg för Carl August Abrahamsson m. fl. omtalat de nämnde arbetarnes beslut att följande dagen besöka spanmålshandlarne i staden, än att Malmberg den dagen befunnits bland den församlade hopen, samt att Carl Gustaf Abrahamsson och Carl Svensson om morgonen den 26 utsågos af öfriga arbetarne att föra ordet hos Häradshöfdingen Rudling, utan att Andersson har sig bekant, i hvilken afsigt Carl Abrahamsson och Carl Svensson slutit sig till samlingen.
Stadsfiskalen Strömberg begärde derefter vittnesförhör med närvarande och i nämnde afseende förut åberopade Hofrätts-Notarien Löwenadler, Herr Majoren och Riddaren Blidberg, Herr Kaptenen och Riddaren Weidenhjelm, Fabrikörerne Malmberg och Sahlström, Handlanderne Salander, Westman och Westring samt Mjölnaren Bengt Christensson, hvilka alla redan svurit vittnesed, äfvensom med Herr Löjtnanten Hellman, Herr Majoren och Riddaren H. Munthe och Bokhållaren Elfton Barkman, som jemväl voro tillstädes och ojäfvige lemnade fingo aflägga sanningsed samt varnades för mened; hvarefter vittnen hördes hvar för sig och berättade:
10:o Hellman: att sedan vittnet, som Onsdagen den 26 sistl. September på eftermiddagen erhållit ordres att, med anledning af de uppkomne oroligheterna, sammandraga det manskap af K. Jönköpings Regemente, som var förlagdt närmast staden och dermed tåga till Herr Häradshöfdingen Fricks gård, hvarest man befarade att våldsamheter skulle föröfvas, kl. vid pass 7 på aftonen med en Under-Officer och 8 Soldater dit ankommit, såg vittnet en stor folkhop med en fanbärare i spetsen nalkas gården, hvarvid vittnet, som icke ville visa sitt manskap förr än massans afsigt blifvit känd, gick in med manskapet i den närbelägna qvarnbyggnaden och tillstängde dörren. Vid framkomsten till gården började folkhopen kasta stenar emot qvarnhuset och öfrige byggnader, hvilket vittnet från fönstren till qvarnhuset åsåg en stund, tills en del af hopen drog sig undan, men de öfrige dels fortforo med stenkastningen och dels började sönderrifva gardinerna innanför de inslagna fönstren till boningsrummen, då vittnet med soldaterne ryckte ut och med bajonettanfall dref folksamlingen tillbaka först till drängstugan och sedan den der förnyat stenkastningen, till en åkerlycka på denna sidan bränneriet, hvarest hopen skingrade sig, och soldaterne tågade tillbaka till drängstugan; men sedermera återkom massan talrikare än förut och fortsatte stenkastningen, då den två särskilte gånger blef tillbakadrifven och slutligen spridde sig i två flockar, af hvilka den ena stannade på vägen och den andre i trägården ofvanföre boningshuset, samt började stenkastningen från två håll; hvarföre vittnet beslöt kringränna den sednare flocken, men då manskapet skingrade sig på de många gångarne i trädgården och vittnet märkte sig ingenting kunna uträtta, drog sig vittnet med några af sitt folk tillbaka till qvarnen. Öfriga soldaterne återkommo först sedan oväsendet upphört, af anledning som vittnet icke hade sig bekant. Fem af soldaterne blefvo sårade under anfallen neml. N:o 124 Rinaldo, 131 Waldo, 130 Bo, 132 Spjut och 136 Skön, hvilken skars af en knif; hvarjemte N:o 133 Hellstrand erhöll en svår kontusion, så att han måste bäras till Lazarettet. Soldaterne Blomqvist och Appel, samt Sergeanten Palmblad, som utgjorde återstående antalet, skadades icke. Tilläggande på fråga, att vittnet icke kan bland de häktade igenkänna någon af dem vittnet såg vid qvarnen.
11:o Löwenadler: att vittnet Onsdagen den 26 i förra månaden kl. emellan 10 och 11 på natten såg en folkhop tåga emot östra delen af staden, hvarvid vittnet gick ut till torget och sedan vittnet fått höra att fönster inslogos hos Handlanden Lindman, vidare i sällskap med Apothekaren Pauli m. fl. mot Lindmans gård, men möttes midtför Klockgjutaren Norlings hus, sedan fönsterinslagningen redan slutats, af en folkskara, som drog tillbaka åt vester, och bland hvilken vittnet, Häradshöfdingen Gagner och Notarien Printzensköld tillfångatogo tilltalade Almgren, som de förde till Rådstugan. Huruvida Almgren vid gripandet medhade något tillhygge iakttog ej vittnet.
12:o Blidberg: att vittnet på aftonen Tisdagen der 25 sistl. September såg utanför sin bostad, ej långt från Handlanden Lindmans gård, en folksamling och deribland en person, liten och tjock till vexten samt klädd i ljusgrå rock, hvilken vittnet hörde yttra till Häradshöfdingen Rudling, som var tillstädes och sökte uppmana folkhopen att skiljas: ”jag står här så länge jag vill; vi ha makten i händerna”. Sedan massan skingrat sig tog någon upp ett trädblock vid Handlanden Lindmans hus. Följande dagen så väl på förmiddagen som mot aftonen varseblef vittnet åter folkhopar i närheten af Lindmans gård, utan att iakttaga hvad de förehade, men sent på aftonen, hvarunder vittnet var hemma i sina rum, hörde vittnet hurrarop från öster och, då vittnet skulle gå till sängs, såg vittnet flere personer försedde med stakar, vandra utåt gatan emot samma håll samt hörde kort derefter under tio minuters tid stakar kastas och fönsterrutor klinga. En polisbetjent var bland hopen, men vittnet tyckte honom icke göra något allvarligt försök att afstyra oväsendet. Slutligen då en större styrka kom tågande från vester, skingrade sig den förra folkhopen åt särskilda håll. I detsamma ankom från öster en afdelning soldater, då några stenar kastades emot dem, men vittnet kunde ej iakttaga hvarifrån stenarne kommo.
13:o Wejdenhjelm: att vittnet icke har något att upplysa om tilldragelserna under Tisdagen den 25, men på aftonen följande dagen var vittnet tillsammans med flere personer på patrullering i östra delen af staden, der en folkhop samlat sig. Vittnet samtalade under tiden med åtskilliga för vittnet okände personer, som tycktes anföra folkhopen och hvilka i början visade en temligen lugn sinnesstämning, ehuru de klagade öfver exporten af spanmål och de dryga utgifterna för anbringande af värmeapparat i stadens kyrka, för vallarnes planering m. m., men sedermera blefve de högljuddare och började slutligen, likasom öfrige folkhopen, att larma och föra oväsen. Borgmästaren, som var närvarande, uppmanade de församlade i Konungens namn att skingra sig, men de svarade endast med hurrarop. Ifrån öster drog sig folkskaran med häftighet mot vester, hvarunder den upptog hela gatan, motades af patrullen utanför Assessor Wikboms hus, men sprängde den våldsamt, så att flere personer trängdes åt sidorna. Sedan delade sig massan och en skara drog åt vester till Herr Häradshöfdingen Fricks gård, åtföljd på afstånd af vittnet och Herr Hofrätts-Rådet v. Sydow, med hvilken vittnet sammanträffade i vestra förstaden. Under förbigåendet varseblef vittnet att några rutor i Handlanden Borgs gård voro utslagne. Utanför tändsticksfabriken möttes två Bokhållare, som, under förmälan, att de äfven följt efter massan, men blifvit hotade, om de icke dermed upphörde, uppmanade vittnet och dess sällskap att återvända. Men oaktadt uppmaningen fortsatte vittnet och Herr Hofrätts-Rådet v. Sydow sin färd till Herr Häradshöfdingen Fricks gård, som de uppnådde, då stenkastningen der börjades. Vittnet såg derunder flere pojkar upptaga stenar från marken och stoppa i sina fickor, hvarvid Sadelmakaren Carlsson, som äfven kommit till stället, frågade en af pojkarne, hvad han stoppade i fickan, derpå han svarade: ingenting, men kastade ifrån sig en sten. Vittnet sprang framom flere af dem som kastade stenar och bad dem dermed upphöra, men då vittnet fann sig med sina uppmaningar icke kunna något uträtta och en sten i detsamma träffade Carlsson i sidan, gick vittnet och Herr Hofrätts-Rådet v. Sydow in i Herr Fricks qvarn, och träffade derinne Herr Löjtnanten Hellman och hans Soldater, hvilka qvarstadnade i qvarnen en stund, hvarunder stenkastningen fortfor och fönsterrutorna i Herr Fricks närbelägna boningslänga inslogos. Slutligen stillade sig oväsendet och vittnet gick upp i öfra delen af qvarnen, derifrån vittnet förmärkte, hurusom en del af hopen tågat bort, men en annan del var ännu qvar och deribland flere personer, som klättrade upp i boningslängans fönstergluggar. Soldaterne ryckte nu ut och fördref de qvarvarande; hvarefter vittnet begaf sig uppåt landsvägen mot staden, men mötte vid Talavid Herr Öfverste-Löjtnant Munck, Handlanden Westring m. fl., som efterföljdes af en stor folkskara, och med hvilka vittnet vände tillbaka till Herr Fricks gård. Under vägen förföljdes de med stenkastning, och vid ankomsten till gården möttes de af en folkhop, som framtågade under hurrarop och stenkastning, och hvaraf en del begaf sig uppåt trädgården, der den började kasta stenar mot Soldaterne, som försökte skingra flocken, hvarefter vittnet drog sig derifrån och gick hem; tilläggande, att, enligt hvad vittnet tyckte sig finna, folkhoparne icke utgjordes af arbetskarlar, utan till största delen af mindre personer, hvilka vittnet förmodade vara lärgossar.
14:o Malmberg: att vittnet Tisdagen den 25:te i förra månaden sent på aftonen, sedan vittnet redan gått till hvila, fick besök af Häradshöfding Rudling, som anmodade vittnet att medfölja till Handlanden Lidmans gård, för att vara behjelplig att stilla en folkhop, som samlat sig derutanföre; hvarpå vittnet steg upp och begaf sig till stället, der vittnet träffade en samling af 50 till 60 personer, deribland tilltalade Carl Gustaf Abrahamsson eller Carlsson, Carl Svensson, Carl Petersson och Malmberg, hvilka tycktes föra ordet för de öfrige. Vittnet bad dem gå hem, men de svarade att de först skulle hafva ut Lindman och förbjuda honom uppköpa spanmål, äfvensom vittnet hörde det yttrandet fällas i hopen: ”det blir ej slut med detta.” Några på stället varande polisbetjenter sökte föra Carlsson från hopen, men denne kastade sig då på gatan och började skrika. Slutligen skingrade sig folkmassan, dervid vittnet varseblef de förut omnämnde verktygen ligga vid gården, men vittnet vet ej hvem som ditfört dem. På morgonen följande dagen såg vittnet åter de fyra nyssnämnde personerne bland en stor folkmassa, så väl hos Häradshöfdingen Rudling, som utanför Lindmans gård, der en bland hopen, tilltalade Sven Israelsson, var särdeles högljudd. På eftermiddagen, under det vittnet var inne i en rakstuga midtför Fabrikören Sahlströms tomt, der några arbetare voro sysselsatte att välta sten, iakttog vittnet, huru några andre personer, deribland svaranden Jonsson, kommo till de förre och försökte hindra dem från att arbeta samt fråntog dem en jernstång, som de begagnade vid arbetet. På aftonen deltog vittnet uti patrulleringen i staden, der vittnet bemärkte en stor mängd personer föra stoj och oväsen, men igenkände bland desse endast svaranderne Johan Andersson och Lundberg. Sedermera på väg till Herr Häradshöfdingen Fricks gård bemärkte vittnet Zetterberg ibland en folksamling, som kastade stenar efter vittnet. Vid återkomsten träffade vittnet på torget tilltalade Guldsmedlärlingen Carl Abrahamsson och såsom vittnet tyckte sig finna, äfven Öberg, hvilka hotade att med våld uttaga de svarander, som då redan voro gripna och insatte i Rådhuset.
15:o Sahlström: att vittnet Lördagen eller Måndagen före oroligheterna träffade vid hamnen tilltalade Daniel Andersson, Carlsson och Carl Petersson, som under samtal med hvarandra beklagade sig öfver de större uppköp som skedde af spanmål för utskeppning, och denna varas derigenom förorsakade dyrhet, hvarvid vittnet sökte trösta dem dermed, att sådana svårigheter afhulpo sig sjelfve, att spanmålens utskeppning och deraf härledd penningetillgång i landet åstadkom stegring af arbetslönerna o. s. v. samt uppmanade dem att icke begå några våldsamheter, hvilket de lofvade. Sedermera om morgonen den 26 Sept. fick vittnet veta, att oroligheter föregående dagen egt rum, hvarefter vittnet på förmiddagen gick ut i staden och såg en folkskara stanna utanför Handlanden Borgs salubod samt flere bland hopen, såsom tilltalade Carl Svensson och Timmerkarlen Anders Petersson, gå in i boden, efter tillsägelse af de öfrige, för att kalla ut Borg. Svaranden Carlsson var vid tillfället jemväl tillstädes bland folkhopen, hvilken han icke kunde förmås lemna, ehuru vittnet föreställde honom att han derigenom kunde blifva olycklig; äfvensom vittnet bad Carlssons hustru, som stod i närheten, underrätta honom, att om han ginge hem, skulle han af vittnet erhålla 2 Rdr b:ko, men oaktadt Carlsson af hustrun fick veta vittnets anbud, förblef han hos hopen, som, sedan Borg kommit ut, flere gånger fordrade att han skulle medfölja till Krono-magazinet och visa huru mycket spanmål han der hade förvarad, ehuru vittnet gjorde dem föreställning, att sådant vore våld emot person. Ifrån Handlanden Borg drog sig massan till Handlanderne Sjöbergs och Aléns salubod, hvarefter vittnet gick hem och tillsade sina fabriksarbetare att icke gå ut i staden, hvilket de lofvade, äfvensom vittnet besökte några personer, som arbeta å en vittnet tillhörig, ännu obebygd tomt, samt uppmanade dem att förhålla sig fredligt, hvarvid de yttrade, att folk varit hos dem tre särskilda gånger och velat tvinga dem att upphöra med sitt arbete, men nämnde icke namnet å någon person. På aftonen, under det vittnet och Rådmannen Elfström stodo på torget och samtalade, kommo två smeder från Husqvarna, Johan Lönnegren och Sven Ahlin, hvilka, på Rådmannen Elfströms uppmaning att förfoga sig hem, svarade att de ännu icke uträttat hvad de skulle. Senare på aftonen gick vittnet ner till Handlanden Lindmans gård, utanför hvilken vittnet träffade en folkhop, som af Herr Borgmästaren Asker förgäfves uppmanades att åtskiljas. Två bland hopen, tilltalade Johan Andersson och Johan Larsson, uppmanades af vittnet att skilja sig från den öfriga hopen, hvilken uppmaning vittnet uttalade till många andra, men såsom det tycktes utan ändamål. I sällskap med Herrar Hofrätts-Råden Darin och v. Sydow vände vittnet tillbaka åt vester uppåt Storgatan, åtföljde ett stycke på vägen af ofvanbemälte Lönnegren, som slutligen gick framom vittnet, alltjemt hotande Hofrätts-Rådet von Sydow med de orden: ”dig skola vi nypa.” Utanför Herr Doktorn Sköldbergs och Assessorn Wikboms midt emot hvarandra belägna hus stadnade vittnet och dess sällskap, hvarvid vittnet af en framtågande flock trängdes uppåt huset. Sedan vittnet vid framkomsten till torget fått höra att flere folkhopar tågat till Herr Häradshöfdingen Fricks gård, begaf sig vittnet dit i sällskap med Herr Majoren Munthe, v. Häradshöfdingen Löwenborg och vittnet Malmberg. Under vägen upphunno de och gingo förbi en folkhop, som hurrade och förde oväsen, samt mötte längre fram en annan folkhop, som jemväl framtågade under hurrarop samt kastade stenar, deraf en träffade Malmberg. Dessa hopar förenade sig vid sammanträffandet med hvarandra, hvarvid den förstnämnda vände tillbaka till Herr Fricks gård, der vittnet vid boningshuset råkade tilltalade Johan Larsson, som var blodig i ansigtet och gret. Under det vittnet betraktade honom kom en person och gaf honom ett slag i ansigtet, så att han föll baklänges, hvarefter han af vittnet och en soldat inbars i statbyggnaden. Som flere stenar nedföllo kring vittnet fram vid gården, begaf sig vittnet derifrån till det öfra lusthuset vid vattenfallet, åtföljd af en lärling hos Smeden Winblad, som sade sig känna flere bland dem som voro på stället och deltagit i oroligheterna, såsom en lärgosse hos Smeden Lindström, en hos Guldsmeden Edborg och en hos Bleckslagaren Brandt. Under det de vid lusthuset samtalade härom, varseblefvo de svaranden Carl Abrahamsson, som med förnöjd uppsyn gick förbi dem, dervid lärgossen yttrade: ”det var Guldsmed Edborgs pojke och en bland de värste.” Som vittnet befarade, att Carl Abrahamsson skulle rapportera för hopen att vittnet var i trädgården, begaf sig vittnet derifrån, i sällskap med lärgossen, öfver åkrar och gärdesgårdar åt bymarken, men stadnade under vägen på en bergshäll ofvanför trädgården, hvarifrån vittnet hörde skrän och stenkastning, samt fortsatte sin väg förbi bränneriet, i närheten hvaraf vittnet lade sig uttröttad i en grop, för att icke bemärkas. Efter en stunds hvila fortsatte vittnet färden förbi Enkefru Höckerts stugubyggnad vid Sandliden tillbaka till staden. Tilläggande, att vittnet så väl i närheten af bränneriet som på vägen derifrån vid en lada anhölls af folkhopar, som dock endast frågade hvem vittnet vore, äfvensom att vittnet vid bränneriet hörde ett gällt rop, utan att vittnet kan uppgifva, hvem som ropade.
16:o Salander: att vittnet Onsdagen den 26 på förmiddagen träffade i östra delen af staden en folkhop, som stojade och förde oljud, samt deribland tilltalade Gran, hvilken vittnet hörde samtala med Herr Häradshöfdingen Frick om de höga spanmålspriserna. Sedermera på eftermiddagen råkade vittnet flere arbetskarlar, som uttalade sin förbittring öfver spanmålens dyrhet, men uppmanades af vittnet att icke genom våldsamheter och oordningar skada sig sjelfve. Under aftonen var vittnet på åtskilliga ställen i staden, der folkhopar tågade af och an under stoj och hurrarop. Följande dagen på morgonen, under det vittnet och Herr Hofrätts-Rådet Darin voro på återväg ifrån Dunkahalla, dit de tillsammans giort en utfärd, mötte de utanför vittnet Sahlströms gård svaranderne Åkerblad, Johan Petersson och Nils Jonsson, af hvilka den sistnämnde yttrade till Herr Hofrätts-Rådet Darin: ”Nu kan det vara slut med oväsendet och Herr Hofrätts-Rådet kan styra till att det blir lugnt”, hvarpå Herr Hofrätts-Rådet Darin svarade: ”Nu kommer er tid.” Alla tre svaranderne inföllo då, att ”herrarne” ville styra, men att så ej skulle ske, äfvensom en af de trenne, utan att vittnet kan uppgifva hvilken, fällde detta yttrande: ”herrarne ska’ kalla bort militären, ty de ställa till oväsen, men vi gå ut med yxan i qväll, och det kostar ej mer än 6 R:dr 32 sk. att slå ihjäl en knekt”, i hvilket yttrande de två öfrige med sina åtbörder tycktes i allo instämma; tilläggande vittnet, att Åkerblad och Jonsson vid tillfället ej syntes alldeles nyktra, men att Johannes Petersson var vid fullt redig sinnesförfattning.
17:o Westman: att vittnet Tisdagen den 25 sent på aftonen besöktes af Herr Häradshöfdingen Rudling, som berättade, att folk samlat sig utanför Handlanden Lindmans gård, i afsigt att förbjuda Lindman uppköpa spanmål, samt anmodade vittnet att medfölja till stället och biträda att lugna sinnena, hvarefter vittnet gick dit och uppmanade flere bland den utanför gården församlade folkhopen, deribland svaranderne Malmberg och Carl Svensson, att gå hem, men åtlyddes icke. Tilltalade Carlsson, som äfven var vid stället, sökte några polisbetjenter föra derifrån, men folkmassan trängde på och hindrade dem från försöket, dervid Carlsson yttrade: ”häkta mig kunnen J icke, men jag kan gå sjelf”, och flere af de församlade sade: ”försök icke att häkta honom.” Slutligen lyckades det Herr Häradshöfdingen Rudling att med uppmaningar skingra folkhopen, då vittnet gick sin väg, men upphanns kort derefter af någon utaf vittnets bekanta, som berättade, att vid Lindmans gård påträffats en bila och en stupstock, hvilket föranledde vittnet att vända tillbaka till stället, der vittnet äfven såg nämnde redskap, hvilka tillvaratogos af Herr Häradshöfdingen Rudling. Nästföljde dag på aftonen var vittnet på patrullering i östra delen af staden, hvarest då var församlad en minst dubbelt större folkmassa än den förut omnämnda; och sökte vittnet, fast förgäfves, att genom samtal med flere bland hopen, hvilken förde oljud, men då icke föröfvade någon våldsamheter, förmå dem att gå hem. Flere svarade vittnet, att de skulle gå hem, när de fått sitt ärende uträttadt. Sedan vittnet trängt sig genom hela skaran, bland hvilken vittnet icke kunde igenkänna någon af de tilltalade, bemärkte vittnet vid öster tull Herr Borgmästaren Asker, som talade vid hopen, hvilken svarade endast med hurrarop. I detsamma ankom en flock från öster och förenade sig med den förra massan, hvarvid oväsendet tilltog. Som vittnet nu fann sig ingenting kunna uträtta till skingrande af folksamlingen, återvände vittnet uppåt Storgatan till Rådstugan, der vittnet qvarblef till följande dagen kl. 8 på morgonen, då vittnet gick hem.
18:o Westring: att vittnet Onsdagen den 26 på morgonen träffade utanför Landskanslisten Ståhlbergs gård vid torget en folkhop, som tågade åt öster med tilltalade Carlsson i spetsen. Vittnet yttrade dervid till Carlsson: ”Akta sig Carlsson”, men han svarade: ”Ingen fara för Patron”, och fortsatte färden. Sedermera fram på förmiddagen sammanträffade vittnet i östra delen af staden ånyo med folkskaran, hvaribland vittnet då bemärkte svaranden Nils Jonsson; och uppmanade vittnet vid detta tillfälle förgäfves flere bland hopen att återvända till sitt arbete. Några af dem svarade på vittnets uppmaningar: att de intet ondt gjorde. Under det vittnet gick tillbaka mot vester, mötte vittnet svaranden Daniel Andersson, som jemväl åtvarnades att ej deltaga i några oordningar, men han svarade endast de orden: ”det är rätt.” På aftonen, medan vittnet var ute på patrullering, träffade vittnet Smederne Lundgren, Lundström och Lönnegren från Husqvarna, hvilka, på vittnets tillsägelse, lofvade förfoga sig hem samt vid tillfället icke förde något oväsen. Sedan vittnet fått höra, att flere folkhopar tågat till Herr Fricks gård, begaf sig äfven vittnet dit i sällskap med vittnet Malmberg, hvilken på backen nära Bäckalyckan träffats af en sten från en flock, som de der gingo förbi. Vid framkomsten till gården möttes de af stenkastning från en folkskara, hvarföre vittnet skyndade in i qvarnen och förblef derinne tills stenkastningen upphört, samt hörde under tiden en Smeden Winblads lärgosse, som stod i qvarnen vid ett fönster, yttra, att han igenkände en och annan bland dem, som kastade sten, utan att vittnet nu kunde påminna sig namnen. Från qvarnen gick vittnet tillsammans med Herr Öfverstelöjtnenten Munck m. fl. personer hem till staden. Påföljde morgon råkade vittnet Jonsson, som visade ledsnad öfver hvad som inträffat, äfvensom Åkerblad, hvilken af vittnet tillfrågades hvad han dagen förut gjort här i staden; derpå han svarade, att han fört hit en oxe, samt, då han af vittnet tillsades att gå hem, förklarade sig dertill villig, men tillade: ”Sexton Riksdaler för rågen, Herr Patron!”
19:o Bengt Christensson: att en folkskara på aftonen den 26 sistl. September ankom till Hr Häradshöfdingen Fricks gård, der Herr Löjtnanten Hellman och vittnet gingo emot hopen, för att tala med den, men blefvo emottagna med stenkastning, hvarföre Herr Löjtnanten drog sig tillbaka in i qvarnen, medan vittnet, som stannade utanför, frågade folkskaran, hvartill stenkastningen skulle tjena, dervid en ur hopen, utan att vittnet kan uppgifva hvilken, yttrade: ”Här skall vi förstöra allt hvad här finns.” Som stenkastningen fortsattes, vände äfven vittnet tillbaka in i qvarnen och förblef derinne, tills efter ungefär fem minuter oväsendet upphörde och folkmassan tågade ner mot brygghusbyggnaden, medan en annan del stannade qvar, deribland vittnet igenkände tilltalade Sven Petersson eller hans broder Gustaf Petersson, vittnet kunde ej säga bestämdt hvilkendera, men en af dem började sönderrifva gardinerna innanför fönstren till boningshuset. Den bland hopen som sist lemnade gårdsplatsen var tilltalade Sjö, som bar en fana, hvilken han vid bortvikandet kastade emot boningsrummets fönster under yttrande: ”der ha ni den med.” Vid brygghuset möttes folkhopen af en annan flock, med hvilken den återvände till gården, hvarvid vittnet hemtade en bössa och aflossade ett skott med löst krut, för att injaga skrämsel hos de antågande, men måste taga flykten in i qvarnen, derifrån vittnet likväl straxt utkom och förenade sig med Herr Löjtnanten Hellman och några Soldater, hvilka drefvo folksamlingen uppåt lyckorna ofvanför gården samt tillfångatogo svaranden Johan Larsson. Sedermera gick vittnet tillsammans med Herr Hofrätts-Rådet von Sydow till trädgården, der de påträffade Sven Petersson, hvilken vittnet fasttog, och hvarvid han befanns hafva en sten i handen. En stund derefter, vid det vittnet utkom från drängkammaren, hörde vittnet, som var iklädd en ljus rock, flere personer skrika: ”slå den der hvite mjölnaren, som sköt på oss”, samt såg stenar kastas emot vittnet, som då skyndade upp till höjderna ofvanföre lusthuset och vidare en bakväg in i qvarnen. Hvad sedermera tilldrog sig, känner icke vittnet, emedan vittnet ej gick ut förr än allt var åter lugnt.
20:o Munthe: att han på morgonen den 26 i förra månaden såg en folksamling utanför Handlanden Lindmans gård, äfvensom vittnet och Herr Löjtnanten Elfström vid middagstiden träffade å Lilla Torget tilltalade Sjö, som tillsade dem att icke uppköpa spanmål, hvarpå de svarade: att de ingen spanmål uppköpt, men Sjö förnyade likväl tillsägelsen. På aftonen samtalade vittnet på Stora Torget dels med svaranden Lundberg, som yttrade: ”att de skulle till Lindmans och Frickens och ge dem så mycket de behöfde”, dels ock med svaranderne Carlsson och Gran, hvilka vittnet uppmanade att gå hem, då Carlsson icke svarade något, men Gran lät förstå, att det skulle bli annat af. Sedermera gick vittnet till Herr Fricks gård i sällskap med Herr Öfverste-Löjtnanten Munck, vittnena Sahlström och Malmberg m. fl. och tågade på samma gång så väl före som efter vittnet folkhopar till stället, der vittnet vid framkomsten icke märkte något oväsen, men en stund derefter börjades en förfärlig stenkastning, för hvilken vittnet drog sig undan till lusthuset vid vattenfallet, tillsammans med Sahlström och v. Häradshöfdingen Löwenborg, samt dröjde der en stund, hvarunder vittnet hörde en lärgosse hos Smeden Winblad, som kom till dem, yttra, att Guldsmeden Edborgs pojke deltagit i oväsendet. Ifrån qvarnen återvände vittnet, Sahlström och Löwenborg till staden samt tog vägen förbi Herr Fricks bränneri, der de anropades af en folkhop, men fingo, sedan de svarat att de voro stadsboer, fritt passera. Efter ankomsten till staden träffade vittnet utanför Skrifvaren Nymans gård en annan folkhop, som hurrade. Tillläggande, att vittnet vid qvarnen flere gånger bland folkhopen hörde uppmaningar af en stark och grof stämma till fortsättning af tumultet.
21:o Barkman: att då vittnet, som är Bokhållare hos Handlanden Sjöberg, morgonen den 26 sistl. September stod inne i dennes bod, kom tilltalade Johan Andersson in i boden och frågade efter Sjöberg, som då icke var hemma, hvarföre Johan Andersson aflägsnade sig, men återkom en stund derefter med en folkskara, deribland vittnet igenkände svaranderne Carl Svensson, Johannes Petersson och Sven Israelsson, hvilka jemte Johan Andersson och flera andre personer gingo in i boden, samt förde oväsen likasom folket derutanför. En bonde som från gården i handelsärender gick in i boden, blef der ryckt i kragen af Johan Andersson och en annan för vittnet okänd person, hvilka likväl af vittnet hindrades från vidare ofredande. Bonden tog härvid upp sin plånbok och bjöd Tre R:dr R:gs, för att undgå öfvervåld, men vittnet sade till honom, att han icke behöfde gifva så mycket, utan endast En R:dr R:gs, som vittnet då mottog af bonden och lemnade Johan Andersson. Förut hade den okände frågat vittnet, huru snart bonden uträttat sitt ärende samt yttrat, att de önskade tala med honom. På aftonen mötte vittnet utanför Sadelmakaren Carlssons gård en folkhop, bestående, såsom vittnet tyckte sig finna, till största delen af lärgossar, hvilka med störar i händerna, tågade till Handlanden Lindmans gård, der de ropade: ”ut med Lindman!” samt började kasta stenar emot fönstren till gården. Då Stadsfogden Moberger och en polisbetjent ankom till stället, stillade sig oväsendet och folkhopen kastade störarne ifrån sig, men återtog dem kort derefter samt slungade så väl störarne som stenar mot fönstren, tills en annan styrka, som framskyndade från vester, fördref våldsverkarne.
Berättelserna upplästes och vidkändes af vittnena.
Hörd öfver Bokhållaren Barkmans vittnesmål, vidgick Johan Andersson, att han, i Handlanden Sjöbergs bod emottagit omvittnade penningarne, men uppgaf, att han genast lemnat dem till en okänd person inne i boden.
Protokollen för den 28 och 29 September upplästes och lemnades utan anmärkning, men tilltalade Fredrik Jacobsson gjorde dervid det tillägg till sin afgifna berättelse, att brandvaktskarlen Friberg fällt det omnämnda yttrandet, att alla brandvaktskarlarne skulle taga afsked, samt att polisbetjenten Wadell Onsdagen den 26, kl. ungefär 9 f. m. kommit till Fredrik Jakobsson och de andre arbetarne å Distillatorn Unboms tomt, samt, med förmälan, hurusom en stor folkmassa var församlad vid Handlanden Lindmans gård, frågat dem, om icke äfven de skulle begifva sig dit, då en af arbetarne svarade: ”vi skola vänta tills i qväll”; hvarefter Wadell yttrat: ”det har varit ett så godt år i år och det är oförsvarligt att säden är så dyr; brännerierna böra förstöras.” Bland de vid tillfället närvarande arbetarne påminner sig Fredrik Jakobsson Muraren Strömbeck och Brandvaktskarlen Moberg.
Sedan Stadsfiskalen Strömberg yrkat att Daniel Andersson måtte förklaras skyldig träda i häkte, förekom icke något vidare, hvarföre
Resolverades:
Ransakningen utställes att åter förekomma nästa Fredag den 12 dennes, kl. 10 f. m., hvartill Åklagaren Stadsfiskalen Strömberg skall med tjenliga medel hemta till Rätten tilltalade arbetskarlen August Berg, Snickaregesällen Johan Magnus Nyström och Smedlärlingen Jonas Berg, äfvensom instämma Smedarbetarne Johan Lönnegren och Sven Ahlin i Husqvarna samt Smedlärlingen Gustaf Petersson här i staden, för att svaromål i saken afgifva; Börande Åklagaren då äfven vara försedd med vidare tillgänglig bevisning, och förklarar Rådstufvu-Rätten, med bifall till Åklagarens derom gjorda yrkande, Daniel Andersson skyldig att genast träda i häkte.
Såväl Daniel Andersson som öfrige närvarande tilltalade affördes till Länsfängelset.
Ut Supra.
In fidem
S. Borgström.