Vår vän Anne/Kapitel 22

←  Lilla fröken Lavendel

Vår vän Anne av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen Litet av varje

Fröken Lavendels historia  →

XXII.
Litet av varje.

— Jaså, ni drucko te i Ekostugan hos Lavendel Lewis? sade Marilla vid frukostbordet dagen därpå. — Hur ser hon ut nu för tiden? Det är mer än femton år se’n jag såg henne sist — det var en söndag i Graftons kyrka. Jag förmodar hon är åtskilligt förändrad. Davy lille, när du vill ha någonting, som du inte kan nå, så bed att någon räcker dig det och sträck dig inte över bordet på det där sättet. Har du nånsin sett Paul Irving göra så, när han har varit här och suttit med oss till bords och ätit?

— Jamen, Pauls armar ä’ längre än mina, puttrade Davy. — De ha haft elva år på sig att växa, och mina ha bara haft sju. För resten så bad jag, men du och Anne pratade så fasligt, att ni inte hörde mig. Och Paul har aldrig varit här till nå’nting annat än kvällsvard, och det är lättare att vara artig vid kvällsvarden än vid frukosten. Man ä’ inte hälften så hungrig … Det är rysligt långt mellan frukosten och kvällsvarden, fastän midda’n förstås kommer emellan … Du, Anne, den där skeden full ä’ inte ett dugg större än den var i fjor, men jag ä’ väldigt mycket större …

— Jag vet förstås inte, hur fröken Lavendel såg ut förr i världen, men jag har ändå för mig, att hon inte är så särdeles mycket förändrad, sade Anne, sedan hon lagt för Davy lönnsirap ur skålen och givit honom två skedar fulla för att ställa honom till freds. — Hennes hår är snövitt, men hennes ansikte är utan en rynka och fint och skärt nästan som en flickas, och hon har de raraste bruna ögon — en sådan vacker nyans kastanjebrunt med små gyllene glimtar uti — och hennes röst kommer en att tänka på sus i säven och porlande vatten och små klingande klocker, allting blandat om vartannat.

— Hon ansågs vara en stor skönhet, när hon ännu var ung flicka, sade Marilla. — Jag var aldrig vidare bekant med henne, men det lilla jag kände henne tyckte jag om henne. Somliga människor ansågo henne egendomlig redan då. Davy — kommer jag någonsin på dig med att du gör så där igen, ska du minsann få vänta på din mat ända tills alla andra ha ätit, ska du få se.

De flesta samtal mellan Anne och Marilla i tvillingarnas närvaro voro späckade med dylika »parenteser,» riktade till Davy. Den här gången hade Davy — det är tråkigt att nödgas tala om’et — ej lyckats fånga upp de sista sirapsdropparna med sin sked, men löst svårigheten genom att med bägge händerna lyfta upp sin tallrik och slicka omkring på den med sin lilla ljusröda tunga. Anne tittade på honom med sådana förfärade blickar, att den lille syndaren rodnade och sade, halvt skamset, halvt trotsigt:

— På det sättet behöver ingenting gå i diskbaljan …

— Människor, som äro olika andra, få alltid heta »egna», sade Anne. — Och fröken Lavendel är helt visst olika, fastän det är svårt att säga precis, var skillnaden ligger. Kanske det beror på det, att hon hör till de människor, som aldrig åldras.

— Varför skulle man inte åldras, när alla ens jämnåriga göra det? sade den nyktra Marilla. — Gör man inte det, så passar man snart inte in någonstans … Och så vitt jag förstår, hör Lavendel Lewis numera just ingenstans hän … Hon har levat därborta så undan från alla andra människor, tills varenda en har glömt bort henne. Det där lilla stenhuset är det äldsta på hela ön. Gamle herr Lewis byggde det, när han för åttio år sedan kom över från England. Davy, låt bli att nypa Dora i armbågen. Å, jag såg dig nog, må du tro! Det är inte värt du försöker se oskyldig ut. Vad är det, som har farit i dig nu på morgonen, pojke?

— Jag kanske har stigit ur sängen på vilse sida, tyckte Davy. — Milty Boulter säger, att om man gör det, så går allting galet för en se’n hela dagen. Det har hans farmor sagt. Men vilken ä’ den rätta sidan? Och hur ska man göra, när ens säng står intill väggen? Det vill jag veta.

— Jag har alltid undrat, vad det var, som kom emellan Stephen Irving och Lavendel Lewis, fortfor Marilla utan att fästa sig vid Davy. — De voro alldeles säkert förlovade för tjugofem år sedan, och så, rätt som det var, blev det uppslaget. Inte vet jag, vad som hade hänt, men någonting förskräckligt var det bestämt, för han for i väg till Förenta staterna och kom aldrig hem mera.

— Det kanske inte alls behöver ha varit någonting förskräckligt. Jag tror, att småsakerna i livet ofta ställa till mer ledsamhet än de stora tingen, sade Anne med en klarsynthet, som hon knappast hunnit förvärva sig genom erfarenhet. — Snälla Marilla, säg ingenting åt fru Lynde om att jag varit hos fröken Lewis. Hon skulle säkert göra mig ett par hundra frågor, och hur det nu är, jag skulle inte tycka om det — och inte fröken Lewis heller, om hon finge veta det, det är jag säker på.

— Rachel skulle nog vara nyfiken, medgav Marilla, fastän hon numera inte hinner ägna så mycken tid som förr åt andra människors angelägenheter. Hon är nu mycket bunden vid hemmet för Thomas’ skull, och hon är rätt nedslagen, för jag tror, att hon börjar förlora hoppet om att han någonsin ska bli bättre. Rachel blir allt bra ensam, om någonting händer honom; alla barnen äro ju bosatta långt västerut, utom Eliza i stan, och den mågen kan hon inte med.

Marilla försåg sig med en ny portion gröt och fortsatte:

— Rachel säger, att om han bara ville morska upp sig och använda sin viljekraft, skulle han bli bättre. Lika gärna kunde man be ett blötdjur morska upp sig. Och när har Thomas Lynde någonsin fått öva upp sin viljekraft? Hans mor regerade över honom, tills han gifte sig, och sedan tog Rachel vid. Det är ett under, att han vågat bli sjuk utan att be henne om lov. Ånej, så där ska jag väl inte säga … Rachel har varit honom en god hustru. Utan henne skulle den stackaren alldeles ha gått under, så mycket är säkert … Han var född att stå under toffeln, och det var hans lycka, att han föll i händerna på en duktig och rättskaffens kvinna som Rachel. Davy, jag säger då det — låt bli att slingra dig som en ål!

— Jag har ingenting annat att göra, gnällde Davy. — Jag orkar inte äta mera, och det är inget roligt att sitta och titta på hur du och Anne äter.

— Då kan ju du och Dora gå ut och ge hönsen deras gryn, sade Marilla. — Men understå dig inte att försöka dra några fler fjädrar ur stjärten på den vita tuppen!

— Jag behövde annars några fjädrar att sätta i huvet på mig, när jag ska vara indian, sade Davy vresigt. — Milty Boulter har en stilig indianhårklädsel, gjord av fjädrar, som hans mamma gav honom, när hon slaktade deras gamla vita kalkontupp. Du kunde väl låta mig få några. Tuppen har bra många fler än han behöver.

— Du kan få den gamla dammvippan, som hänger på vindskontoret, sade Anne, så ska jag färga fjädrarna röda och gröna och gula åt dig.

— Det är förskräckligt, vad du skämmer bort den pojken, sade Marilla, när Davy med strålande ansikte hade gått ut med den sedesamma Dora.

Marillas uppfostran hade gått framåt med jättesteg under de sista sex åren, men ännu hade hon ej förmått frigöra sig från den föreställningen, att det var mycket skadligt för ett barn att få för många av sina önskningar uppfyllda.

— Alla pojkarna i hans klass ha indianska hårklädslar, och Davy vill förstås också ha en, sade Anne. — Jag vet, hur det känns … Jag glömmer aldrig, hur jag längtade efter puffärmar, när alla de andra flickorna hade sådana. Och Davy är inte bortskämd. Han blir tvärtom snällare för varenda dag som går. Tänk så’n skillnad det är på honom mot när han kom hit för ett år sedan!

— Det är sant, att han inte gör så mycket odygd, sedan han började gå i skolan, erkände Marilla. — Det är nog hälsosamt för honom att få vara litet med andra pojkar. Men det förundrar mig, att vi ännu ingenting hört från barnens farbror. Inte en rad ha vi fått se’n i maj månad.

— Jag blir ängslig, när jag tänker på, vad han kommer att skriva, suckade Anne, i det hon började plocka ihop tallrikar och glas. — Om ett brev skulle komma, skulle jag vara rädd att bryta det, för där skulle nog stå, att han ville ha tvillingarna skickade till sig.

En månad senare kom verkligen ett brev. Men det var ej från barnens farbror. En god vän till honom skrev för att berätta, att Richard Keith för fjorton dagar sedan dött i lungsot. Brevskrivaren hade tillika fått i uppdrag att verkställa hans testamente, och enligt detta testamente lämnades en summa av tvåtusen dollar i förvar åt fröken Marilla Cuthbert att användas för Davys och Doras räkning, tills de bleve myndiga eller gifte sig. Under tiden skulle räntan användas till deras underhåll.

— Det kan ju tyckas hjärtlöst att vara glad över någonting, som står i samband med ett dödsfall, sade Anne. — Det gör mig ont om stackars herr Keith, men jag är glad, att vi få behålla tvillingarna.

— Det var en skön sak med pengarna, sade den praktiska Marilla. — Nog ville jag gärna behålla barnen, men jag insåg verkligen inte, hur jag skulle få råd att göra det, allra helst se’n de börja växa upp … Arrendet för jorden räcker inte längre än att vi nätt och jämt kunna dra oss fram på det, och jag hade föresatt mig, att inte en cent av dina pengar skulle röras för deras skull. Du gör i alla fall rent för mycket för dem. Dora behövde inte den där nya hatten, du köpte åt henne, mer än en katt behöver två svansar. Men nu ha vi fått präktig hjälp och behöva inte ängsla oss.

Davy och Dora blevo förtjusta, när de fingo höra, att de skulle få stanna kvar på Grönkulla »för alltid». Att en farbror dött, som de aldrig sett, göt ingen malört i deras glädjebägare. Blott Dora betogs plötsligt av onda aningar …

— Ä’ farbror Richard begraven? viskade hon till Anne.

— Ja, kära du, det kan du väl förstå.

— Han — han — han måtte väl inte göra som Mirabel Cottons farbror, säg? kom det i en ännu mer upprörd viskning. — Han måtte väl inte spatsera omkring några hus, se’n han har blivit begraven säg, Anne?