Vår vän Anne/Kapitel 23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Litet av varje
Vår vän Anne
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Fröken Lavendels historia
Farbror Abes oväder  →


[ 185 ]

XXIII.
Fröken Lavendels historia.

— Jag tror att jag tar en promenad genom skogen bort till Ekostugan i afton, sade Anne en fredagseftermiddag i december månad.

— Det ser ut att bli snö, sade Marilla tveksamt.

— Jag är framme, innan det börjar snöa, och jag ämnar ligga kvar över natten. Diana kan inte gå, därför att hon har främmande, och jag är säker på, att fröken Lavendel tittar efter mig i afton. Det är hela fjorton dagar sedan jag var där.

Anne hade gjort månget besök i Ekostugan sedan den där oktoberdagen. Ibland åkte hon och Diana längs stora landsvägen; ibland gingo de tvärs igenom skogen. När Diana var förhindrad att följa med, gick Anne ensam.

Mellan henne och fröken Lavendel hade spirat upp en av dessa vackra och så oändligt givande vänskapsförbindelser, vilka [ 186 ]äro möjliga endast mellan en kvinna, som har behållit ungdomens friskhet i hjärta och själ, och en flicka, vilkens inbillningskraft och oförvillade uppfattning ersätta den bristande världsklokheten. Anne hade äntligen upptäckt en verklig »besläktad själ,» medan hon och Diana tillförde den lilla damens ensamma och avskilda liv en skatt av sund munterhet och glädje från den yttre tillvaro, som fröken Lavendel, »själv glömmande, av världen glömd,» för länge sedan upphört att äga gemenskap med. Med den fläktade ett vinddrag av ungdom och verklighet in i den lilla stugan under de ödsliga furornas hägn.

Charlotta den Fjärde hälsade dem alltid med sitt bredaste leende — och Charlottas leenden voro fruktansvärt breda. Hon höll av dem båda för sin älskade frökens skull och för deras egen. Aldrig hade glädjen stått så högt i taket i den lilla murgrönklädda stugan som den ofta nog gjorde under denna härliga höst, vilken liksom tvekade att lämna rum för de obevekligt stundande, kulna dagarna. November var blott en upprepning av den i färger fråssande oktober, och till och med december härmade efter sommarens solsken och luftiga dimslöjor.

Men just i dag såg det ut, som om december erinrat sig, att vinterns tid var inne, och plötsligt blivit mulen och grå med en vindlös stillhet, som bar bud om att det låg snö i luften.

Anne njöt emellertid mycket av sin vandring genom den avlövade bokskogens ändlösa irrgångar. Fastän hon gick ensam, hade hon aldrig tråkigt; hennes fantasi befolkade gångstigen med muntra följeslagare, och med dessa underhöll hon ett livligt »låtssamtal,» som var kvickare och mera roande än samtal bruka vara i verkliga livet, då människor ofta tyvärr äro oförsvarligt slöa och trögtänkta … I ett »låtssällskap» av utvalda intelligenser säger envar just det, man önskar han eller hon måtte säga, och ger sålunda en själv tillfälle att svara just vad man helst önskade säga. Uppvaktad av detta osynliga sällskap hastade Anne skogsstigen framåt och anlände till den lilla avtagsvägen nära Ekostugan, just som stora, fjäderlätta flingor sakta började dala genom luften.

Vid den första kröken kom hon rakt på fröken Lavendel, där hon stod under en stor fura, som sträckte sina grenar vida [ 187 ]omkring. Hon bar en klänning i en varmt mörkröd färg, och kring hennes huvud och axlar var svept en silvergrå silkesschal.

— Ni ser ut som furuskogens älvadrottning, ropade Anne muntert.

— Jag tänkte just, att du skulle komma i afton, Anne, sade fröken Lavendel och skyndade henne till mötes. — Och jag är dubbelt glad, eftersom Charlotta den Fjärde är borta. Hennes mor är sjuk, och hon måste gå hem över natten. Jag skulle ha varit mycket ensam, om inte du hade kommit — till och med drömmar och eko hade inte varit tillräckligt sällskap … O, Anne, så söt du är! utbrast hon plötsligt och såg upp på den långa, smärta flickan, vilkens ansikte skogsvandringen färgat med en mild rodnad. — Så söt och så ung! Det är härligt att vara sjutton år! Vad jag avundas dig! slöt fröken Lavendel helt uppriktigt.

— Men i ert hjärta är ni bara sjutton år, smålog Anne.

— Nej, jag är gammal, eller rättare sagt medelålders, vilket är vida värre, suckade fröken Lavendel. — Ibland kan jag låtsa, att jag inte är det, men ibland står sanningen klar för mig …

Och jag kan inte försona mig därmed, som de flesta kvinnor tyckas kunna … Jag är precist lika upprorisk som jag kände mig, när jag upptäckte mitt första gråa hår … Kära Anne, se inte ut, som om du försökte förstå! Sjuttonårsåldern kan inte förstå … Jag ämnar låtsa rent ut att också jag är sjutton, och det kan jag, nu när du är här. Du bär alltid med dig ungdom i din hand likt en gåva … Vi ska ha en trevlig afton. Först kvällsvard — vad vill du ha till kvällsvard? Tänk ut någonting riktigt gott och hårdsmält!

Det rådde stoj och munterhet inne i den lilla stugan hela kvällen. Där lagades mat och kalasades och koktes karameller och skrattades och »låtsades,» och säkert är, att fröken Lavendel och Anne uppförde sig på ett sätt, som föga stämde med värdigheten hos en ogift dam om fyrtiofem år och en stadgad skolmamsell. När de omsider blevo trötta, satte de sig ned på mattan framför den öppna spisen i förmaket, vilket var upplyst endast av det milda eldskenet och fylldes av en ljuvlig doft från fröken Lavendels kruka med torkade rosenblad på spiselhyllan. Vinden hade tagit till och suckade och ven kring takskägget, och snön slog [ 188 ]sakta mot fönsterna, som om hundratals små husvilla stormandar knackat på och bett att bli insläppta.

— Vad jag är glad att du är här, Anne, sade fröken Lavendel och knaprade på de hemgjorda karamellerna. — Hade jag inte dig, skulle jag sitta och långleds alldeles förskräckligt … Drömmar och fantasier duga nog mycket bra, så länge solen står på himlen, men när det skymmer och tar till att storma, så förslå de inte längre. Då vill man ha verkligheten. Men det förstår inte du — det gör aldrig den, som är sjutton år … Vid sjutton år är man nöjd med drömmarna, ty man tänker, att verkligheterna ändå vänta på en förr eller senare. När jag var sjutton år, Anne — inte må du tro jag tänkte, att de fyrtiofem åren skulle finna mig som en vithårig gammal nucka, som ingenting har att fylla sitt liv med utom drömmar.

— Men ni är inte någon gammal nucka, sade Anne och log mot fröken Lavendels längtansfulla bruna ögon. — Sådana ä’ alltid knarriga och vresiga och missnöjda med både världen och sig själva.

— Ja, kära du, sade fröken Lavendel i begrundande ton, när jag nu var bliven en gammal mamsell, så föresatte jag mig att bli en riktigt snäll och älskvärd en … Fast inte vet jag precis hur jag lyckats — folk kallar mig visst bara egen … Anne, har någon människa berättat för dig om Stephen Irving och mig?

— Ja, svarade Anne, jag har hört, att ni och han en gång voro förlovade.

— Det är just vad vi voro — för tjugofem år sedan — en livstid sedan. Och vårt bröllop skulle ha stått till våren. Min brudklänning var sydd, fastän det visste ingen mer än min mor och Stephen … Man skulle kunna säga, att vi varit fästman och fästmö i hela vårt liv. När Stephen var en liten gosse, tog hans mamma honom med sig, så ofta hon kom för att hälsa på min mamma, och andra gången han var här — han var då nio år, och jag var sex — sade han till mig ute i trädgården, att han ämnade gifta sig med mig, när han blivit stora karl’n … Jag minns, att jag svarade: »Tack, snälle Stephen!» — och när han hade gått, talade jag helt förtjust om för mamma, att han och jag skulle bli ett par med tiden …

[ 189 ]— Nå men vad var det, som kom emellan? frågade Anne ivrigt.

— Kära du, vi blevo osams på det simplaste, dummaste sätt … Inte vet jag, vems skuld det egentligen var. Stephen var nog den, som började, men jag förtretade honom väl på något sätt … Du ska veta, att han hade ett par rivaler. Jag var fåfäng och kokett och tyckte om att retas litet grand med honom … Men han var en mycket stolt och ömtålig natur. Ja, vi skildes åt i vredesmod på ömse håll. Men jag tänkte, att allting skulle bli bra igen, och det hade det också gjort, om inte Stephen kommit tillbaka alltför snart. Ty Anne, kära min vän, jag ska säga dig en sak …

Här sänkte fröken Lavendel rösten, som om hon ämnade avlägga en ryslig bekännelse.

— Ser du, jag är ganska långsint av mig … Ack nej, dra inte på munnen — det är tyvärr alltför sant. Det ligger i min natur att vara trumpen och tjura, när någonting gått mig emot, och Stephen kom tillbaka, innan jag ännu hunnit »gona» mig. Jag ville inte höra honom, och jag ville inte förlåta honom — och då for han sin väg på allvar. Han var för stolt att komma igen. Se’n gick jag och var stött för det, att han aldrig kom. Jag kunde ju ha skickat bud på honom, men se det ville jag inte förödmjuka mig till … Jag var precis lika stolt som han, och snarstuckenhet och ovillighet att ta första steget — av det kommer aldrig någonting gott, Anne. Men aldrig kunde jag fästa mig vid någon annan, och aldrig ville jag det heller … Hellre ville jag gå ogift i tusen år än gifta mig med någon, som inte var Stephen Irving.

Fröken Lavendel makade de glödande eldbränderna tillhopa, så att en kvast av gnistor sprakande flög upp.

— Ja, allt det där ligger nu långt tillbaka i tiden — står för mig nästan bara som en dröm … Jag ser, du tycker synd om mig, Anne, men det är inte så farligt … Man kan mycket väl leva och ha ganska trevligt med ett brustet hjärta. Och mitt hjärta brast, när jag såg, att Stephen Irving aldrig mer kom tillbaka. Men, Anne, ett brustet hjärta är bra mycket värre i romanerna än i verkliga livet … Jag skulle vilja jämföra det med en ond tand — fastän den bilden stöter dig förstås … Den kan [ 190 ]stormvärka ibland och ta bort all ens nattsömn — men dessemellan kan man njuta av livet, drömmar och ekon och mandelkarameller, just som om ingenting vore å färde … Nu ser du snopen ut! Du tycker inte, att jag är en hälften så intressant person, som du gjorde för fem minuter sedan, när du trodde, att jag alltid sargades av mina bittra minnen, fastän jag tappert dolde dem under en sorglös och leende yta … Det är det värsta — eller det bästa — med verkliga livet, Anne, att det inte unnar en att gräma sig och sörja i fred … Det kan inte hjälpas, det bjuder en så mycken glädje och sund trevnad — man må nu vara aldrig så fast besluten att känna sig olycklig och romantisk … Ä’ inte de här karamellerna finfina? Jag har redan ätit många fler än som är bra för mig, men jag kan helt enkelt inte höra upp …

Efter en liten stunds tystnad sade fröken Lavendel något oväntat:

— Det tog mig så att höra talas om Stephens son den där första gången du var här, Anne … Jag har se’n dess aldrig varit i stånd att bringa honom på tal med dig, men jag vill så gärna ha reda på allting, som rör honom. Hurudan gosse är han?

— Han är det sötaste, raraste barn jag någonsin känt, fröken Lavendel — och han låtsar saker, alldeles som ni och jag göra …

— Det skulle roa mig att se honom, sade fröken Lavendel sakta, som om hon talat för sig själv. — Jag undrar just om han någon smula liknar den lilla drömgossen, som bor här hos mig — min lilla drömgosse.

— Om det skulle roa er att se Paul, ska jag ta med honom någon gång, då jag kommer hit, sade Anne.

— Det skulle jag nog vilja — men inte för snart … Jag måste vänja mig vid tanken … Det skulle kunna ligga mera plåga än fröjd däri — om han alltför mycket liknade Stephen — eller om han inte liknade honom tillräckligt … Om en månads tid får du komma hit med honom.

Fyra veckor senare vandrade alltså Anne och Paul genom skogen till Ekostugan, och de mötte fröken Lavendel på avtagsvägen. Hon hade ej väntat dem just då och blev mycket blek.

— Tänk, att detta är Stephens gosse, sade hon med låg röst, [ 191 ]i det hon fattade Pauls hand och såg på honom, där han stod, vacker och barnslig i sin prydliga lilla pälsrock och mössa. — Han — han är mycket lik sin far.

— Jaha — alla säga, att jag är min pappa upp i dagen, bekräftade Paul, som redan tycktes hemmastadd.

Anne, som givit akt på den lilla scenen, drog en lättnadens suck. Hon såg, att fröken Lavendel och Paul genast kommit varandra nära och att det ej skulle komma att råda något tvång eller någon stelhet mellan dem. Fröken Lavendel var en mycket förståndig liten människa trots sina drömmar och sin romantiska läggning, och efter det första lilla känsloutbrottet röjde hon absolut ingenting av vad som möjligen rörde sig i hennes inre, utan bemötte Paul lika glatt och naturligt, som om han varit son till vem som helst och kommit för att hälsa på henne.

De tillbragte en mycket munter eftermiddag med varandra och åto en kvällsvard, bestående av så många delikata små rätter, att gamla fru Irving skulle ha slagit ihop händerna av fasa och spått, att Paul nog finge ont i magen i en hel vecka.

— Kom snart igen, min lilla pojke, sade fröken Lavendel och räckte honom handen till avsked.

— Ni får kyssa mig, om ni vill, sade Paul allvarligt.

Fröken Lavendel böjde sig ned och kysste honom.

— Hur kunde du förstå, att jag det ville? viskade hon.

— Jo, för att ni såg på mig alldeles som min egen lilla mamma brukade göra, när hon ville kyssa mig. Annars tycker jag inte om att bli pussad … Det gör inga pojkar. Det förstår nog fröken. Men det var skillnad med er … Och får jag komma tillbaka hit och hälsa på er? Jag skulle gärna vilja bli riktigt god vän med fröken, om ni inte har någonting emot det?

— Nej — det har jag nog ingenting emot, sade fröken Lavendel.

Hon vände sig om och gick in mycket fort, men några ögonblick senare stod hon i sitt fönster och vinkade ett glatt och leende farväl till dem.

— Jag tycker om fröken Lavendel, sade Paul, medan de vandrade framåt skogsstigen. — Jag tycker om hennes sätt att se på mig, och jag tycker om hennes stuga, och jag tycker om [ 192 ]Charlotta den Fjärde. Om ändå farmor Irving hade en Charlotta i stället för Mary Joe! Jag är säker på, att Charlotta inte skulle tycka jag var konstig i knoppen, när jag talte om mina tankar för henne … Åh, en så’n kvällsvard vi fick, fröken! … Farmor säger, att en pojke inte ska tänka på, vad man sätter för honom att äta, men det är ändå ofta bra svårt att låta bli, i synnerhet om det är något väldigt gott … Fröken förstår nog. Och inte tror jag fröken Lavendel skulle tvinga i en pojke gröt till frukosten, om han inte tyckte om det. Hon skulle nog skaffa någonting åt honom, som han tyckte om … Men det förstås — Paul var mycket ärlig och rättänkande — det kanske inte vore så hälsosamt för honom. Men för ombytes skull nå’n gång … Fröken förstår nog.