Våra vänner från i fjol/Kapitel 21

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Överraskningar
Våra vänner från i fjol
av Louisa May Alcott
Översättare: Okänd

De nygifta
Daisy och Demi  →


[ 282 ]

TJUGUFÖRSTA KAPITLET.
De nygifta.

— Bästa fru mamma, skulle jag kunna få låna min hustru på en halvtimme? Våra saker ha kommit, och jag har rafsat upp alla Amys pariserklänningar under det jag sökte efter någonting, som jag behövde, sade Laurie, då han kom dagen därpå och fann miss Laurence sittande i sin mors knä alldeles. som om hon på nytt blivit »lillan».

— Ja visst. Gå mitt älskade barn, jag glömde ju alldeles bort, att du hade något annat hem än detta, och mrs March tryckte den lilla vita handen, varpå vigselringen satt, liksom för att begära förlåtelse för den egennytta, vartill hennes moderskärlek förlett henne.

— Jag skulle visst inte kommit hit, om jag kunde ha hjälpt mig själv; men utan min lilla hustru kan jag inte reda mig bättre än en —

— Väderhane utan vind, inföll Hanna, som, sedan Laurie kom hem, hade blivit samma näbbiga, muntra flicka som förr.

— Alldeles, ty Amy låter mig nästan ständigt ha en västlig riktning, och endast undantagsvis en liten avvikning åt söder, och alltsedan jag blev gift, har jag icke haft ringaste svängning mot östern och har ingen aning om norden eller hur, mylady!

— Vackert väder ännu så länge, men jag vet ej, huru länge det kan räcka, och jag är för resten inte rädd för stormar, ty jag har lärt mig huru jag skall styra mitt skepp. Kom mu, min älskling, så skall jag taga reda på din stövelknekt, ty jag förmodar, att det är den, som du sökt efter ibland mina saker. Ack, vad de karlarna äro vårdslösa, mamma, sade Amy med ett frulikt utseende, som i högsta grad förtjuste hennes man.

— Vad skall ni taga er till, sedan ni väl fått ert hem i ordning? frågade Hanna under det hon knäppte [ 283 ]Amys kappa alldeles som hon förr brukade knyta hennes haklappar.

— Vi ha våra planer, men vi vilja icke mycket tala om dem ännu, emedan vi äro alltför nya kvastar, men vi tänka icke lägga oss på latsidan. Jag skall slå mig på affärer med en sådan iver, att farfar skall bli förtjust, och han skall få se, att jag icke är bortskämd. Jag behövde någonting som gjorde mig stadig. Nu är jag trött på att gå och lata mig och skall arbeta som en man.

— Och Amy, vad skall hon göra? frågade mrs March, mycket belåten med Lauries beslut och den kraft varmed han hade talat.

— Sedan vi gjort visiter hos alla och lilla nåden fått tillfälle att låta se sin bästa pariserhatt, skola vi förvåna er med den eleganta gästfriheten i vårt hus, den lysande sällskapskrets, vi skola samla omkring ;oss, och det välgörande inflytande, vi skola utöva på stora världen. Är det inte ungefärligen så vi tänkt oss det, madame? frågade Laurie med en skälmaktig blick på Amy.

— Det får tiden utvisa, svarade Amy, som föresatte sig att först bilda ett hem där hon skulle bli den goda genien, innan hon öppnade någon salong, där hon var den tongivande drottningen.

— Vad de barnen tyckas vara lyckliga med varandra, sade mr March, som hade svårt att riktigt komma sig in i Aristoteles, sedan det unga paret hade gått.

— Ja, och jag tror deras lycka kommer att bli varaktig, tillade mrs March med det trygga utseendet hos en lots, som säkert fört ett skepp in i hamnen.

— Det är jag övertygad, att den kommer att bli. Lyckliga Amy! sade Hanna suckande; men hennes suck förvandlades hastigt till ett glatt leende, då professor Bhaer med en otålig knuff öppnade dörren.

Senare på aftonen, då Lauries sinne hade blivit lugnat, med avseende på stövelknekten, sade han plötsligt till sin hustru, som höll på att ordna och lägga i in sina nya konstskatter:

— Mrs Laurence!

[ 284 ]— Mylord!

— Den där mannen tänker gifta sig med vår Hanna!

— Jag hoppas det; gör inte du det också, älskade?

— Jo, min älskling, jag anser honom för en krona, i detta uttrycksfulla ords fulla bemärkelse, men jag önskar, att han vore litet yngre och bra mycket rikare.

— Seså, Laurie, var nu inte alltför fordrande. Om de älska varandra, så gör det inte ett dugg, hur gamla de äro eller hur fattiga. Kvinnor skulle aldrig gifta sig för pengar, och därvid rätade hon på sig och såg på sin man, som med spefullt allvar svarade:

— Alldeles riktigt, fastän man ibland kan få höra förtjusande unga flickor säga, att de ämna gifta sig till förmögenhet. Om jag minns rätt, ansåg även du det en gång för din plikt att göra ett rikt parti, och det kan kanske förklara, varför du gift dig med en sådan odugling som jag.

— O, min. käraste gösse, säg icke så! Jag glömde, att du var rik, då jag sade »ja». Men jag skulle gift mig med dig, om du icke haft ett öre, och ibland önskar jag, att du vore fattig, på det jag skulle få visa dig, huru mycket jag älskar dig, och därvid gav Amy, som i sällskap alltid var mycket värdig, men i hemmet mycket innerlig, tydliga bevis på sanningen av sina ord.

— Du tror väl inte, fortsatte hon, att jag är en sådan beräknande världslig varelse, som jag en gång försökte att bli, eller hur? Jag skulle sörja mig till döds, om jag visste, att du trodde, att jag inte gärna skulle vilja ro med dig i samma båt, även om du måste förtjäna ditt uppehälle genom att föra din julle.

— Jag är väl inte någon idiot eller någon åsna! Huru skulle jag kunna tro något sådant, då du gav korgen åt en mycket rikare man än jag är, och icke vill tillåta mig giva dig hälften av allt det jag önskar skänka dig nu, sedan det är min rättighet? Men flickor handla dagligen så; stackars varelser, de hava blivit lärda att anse det för deras enda frälsning; men du har fått bättre lärdomar, och fastän jag en gång var orolig för dig, kom [ 285 ]du dock icke min goda tanke om dig på skam, utan blev en värdig dotter till din mor. Detta sade jag till mamma i går, och hon såg så glad och tacksam ut, som om jag givit henne en anvisning på en million att använda till barmhärtighetsverk. Men ni hör inte på mina moraliska anmärkningar, mrs Laurence — sade Laurie och tystnade, ty Amys ögon hade ett frånvarande uttryck, fastän hon hade dem fästa på hans ansikte.

— Jo, det gör jag och beundrar gropen i din haka på samma gång. Jag vill visst icke göra dig fåfäng, men jag måste erkänna, att jag är stoltare över min vackre man än över alla hans pengar. Skratta icke åt mig — men du kan inte tro vad det gör mig för en glädje att se på din näsa, och med (dessa ord strök Amy, med artistisk tillfredsställelse, sakta och smekande hans välbildade ansikte.

Laurie hade fått många komplimanger i sitt liv, men aldrig någon, som hade behagat honom så mycket som denna, vilket tydligt syntes, ehuru han skrattade åt sin hustrus underliga smak, medan hon långsamt sade:

— Får jag göra dig en fråga, älskade Laurie?

— Visst får du det.

— Skall det göra dig ledsen om Hanna gifter sig med mr Bhaer?

— Aha, var det där, som skon klämde! Jag kunde väl tro, att det var någonting i gropen, som ej behagade dig. Men som jag inte är någon hund, bunden vid kojan, utan den lyckligaste människa i livet, kan jag försäkra dig, att jag på Hannas bröllop skall dansa med ett hjärta lika lätt som mina fötter. Tvivlar du på det, m'amie?

Amy såg på honom och blev nöjd. Hennes sista lilla svartsjuka fruktan försvann för alltid och hon tackade honom med ett ansikte strålande av kärlek och förtroende.

— Jag önskar, att vi kunde göra någonting för den hederlige gamle professorn. Kunde vi inte hitta på någon rik släkting, som kunde lägga sig och dö därborta i Tyskland och lämna honom en liten nätt förmögenhet? sade Laurie, under det de började vandra arm i arm upp och [ 286 ]ned i det långa förmaket, vilket de mycket tyckte om att göra såsom en påminnelse om slottsträdgården.

— Hanna skulle lura ut oss och förstöra alltsammans; hon är så stolt över honom, just sådan han är, och i går sade hon, att hon tyckte fattigdomen vara en härlig sak.

— Stackars Hanna, hon lär nog inte tycka detsamma, då hon får en litterär man och ett dussin små professorer och professorskor att sörja för. Men vi skola icke nu blanda oss i saken utan avbida tiden och ge dem en god handräckning, trots all deras stolthet. Jag är skyldig Hanna mycket för min uppfostran, och jag vet, att hon vill, att man betalar sina hedersskulder, därför skall jag kringgå henne på det sättet.

— Vad det är förtjusande att vara i stånd att hjälpa andra, tycker du inte det? Det har alltid varit en av mina ljuvaste drömmar att kunna dela med mig frikostigt, och tack vare dig, har nu min dröm blivit förverkligad.

— Ah! Och vi skola göra mycket gott, är det icke så? Det finns ett slags fattigdom, som jag isynnerhet tycker om att hjälpa. Verkliga tiggare få alltid hjälp, men fattiga, så kallade bättre människor ha det ofantligt svårt, emedan de icke vilja begära understöd, och man vågar ej erbjuda dem sådant; men likväl finns det tusen sätt som man kan hjälpa dem på, bara man förstår att göra det så finkänsligt, att det icke förolämpar. Jag måste tillstå, att jag mycket hellre hjälper én gentleman, som det gått utför med, än efterhängsna tiggare till professionen; det kan nog hända att det är orätt, men jag gör det, ehuru det är mycket svårare.

— Ja, därför att det fordras en gentleman för att göra det, tillade den andra medlemmen i sällskapet »för ömsesidig beundran».

— Tack! Men jag fruktar att jag icke förtjänar den vackra komplimangen. Men vad jag ämnade säga var, att medan jag gick och slog dank utomlands, såg jag en mängd begåvade män, som gjorde alla möjliga uppoffringar och utstodo de största svårigheter blott för att bli i stånd att förverkliga sina drömmar. Några av dem [ 287 ]voro präktiga karlar och arbetade som hjältar; de voro fattiga och utan vänner, men ändå så fulla av mod, ärelystnad och tålamod, att jag skämdes för mig själv och önskade giva dem en riktigt god handräckning. Sådana människor är det en fröjd att hjälpa, ty om de ha fått geni, är det en heder att få tjäna dem och hindra detta geni att dunsta bort av brist på bränsle som håller grytan kokande; hava de däremot icke geni så är det ett nöje att trösta och hjälpa dem i deras bedrövelse och hindra dem från förtvivlan.

— Ja, i sanning! Och det finns ännu en annan klass fattiga som inté tigga utan lida i tysthet. Detta känner jag till, ty jag tillhörde denna klass, innan du gjorde mig till en prinsessa, liksom kungen gjorde med tiggarflickan i den gamla sagan. Ärelystna flickor ha det mycket svårt, Laurie, och måste ofta förspilla både hälsa och ungdom och de mest gynnsamma tillfällen, endast av brist på litet hjälp i rätta ögonblicket. Människor ha varit mycket goda mot mig, och därför, så snart jag ser unga flickor sträva sig fram, som vi brukade göra, ville jag gärna få räcka ut min hand och hjälpa dem, som jag har blivit hjälpt.

— Det skall du även, likt en god ängel, som du är! utropade Laurie, lågande av människovänligt nit och inom sig beslutande att grundlägga ett institut enkom till förmån för unga kvinnor begåvade med artistiska anlag. Rika människor ha icke rättighet att sätta sig ned och njuta av sina rikedomar eller samla pengar åt andra, som förstöra dem. Det är icke hälften så förståndigt att, då man dör, lämna efter sig en mängd testamentariska dispositioner, som att förståndigt bruka sina pengar, medan man lever, och göra sina medmänniskor lyckliga. Vi skola bereda oss själva glädje och öka vårt nöje genom att låta människor få dela vårt goda. Vill du bli en liten Dorcas, som går omkring och delar ut gåvor ur en stor korg och sedan fyller den med goda gärningar?

— Av allt mitt hjärta, om du vill bli en tapper St. Martin, som under det du modigt rider genom världen, stannar för att dela din kappa med tiggaren.

[ 288 ]— Avgjort! Men jag är rädd, att genom denna överenskommelse vi få hela fördelen på vår sida!

Och så avgjordes saken därmed, att de unga makarna gåvo varandra ett kraftigt handslag, varefter de åter började gå fram och tillbaka i rummet, finnande sitt hem mera hemlikt just därför, att de hoppades kunna göra andra hem lyckligare och med det fasta hoppet, att deras fötter skulle vandra säkrare på den blomsterströdda stig, som låg framför dem, om de jämnade den steniga vägen för andra. Och så kände de sina hjärtan allt innerligare förenas genom en kärlek, som med ömt deltagande ihågkom dem, som voro mindre lyckligt lottade än de själva.